Ikväll är det exakt åtta veckor sen som jag loggade ut från min dator, och för sista gången stängde dörren till mitt arbetsrum vid Mynttorget. I nästan två decennier har jag arbetat för partiet. Först som frivillig entusiast, de senaste elva åren som tjänsteman inom den högsta ledningen. I oktober klev jag av tåget.
Under alla dessa år har jag alltid försvarat partiet. Inför familj och vänner, på fester med onyktra okända ibland otrevliga människor, i officiella sammanhang både i jobbet och privat. Alltid vara partisten. Ett med partiet.
Men bakom kulisserna finns det som försöks döljas inför tevekamerorna. Maktkåta, giriga människor som fixar jobb till kompisar, släktingar och älskarinnor. Som utnyttjar systemet för att få mer trots att man redan mycket har. Som ljuger, myglar och konspirerar.
För två månader sen stängde jag dörren. Men många av mina vänner utanför den politiska sfären vet fortfarande inget. Att inför sig själv inse och medge att det man trott på och slitit för inte var mer har varit svårt. Det som skulle vara annorlunda visade sig vara blott en illusion. Men fortfarande håller jag skenet uppe. Allt är bra. Fortfarande talar jag om partiet som "vi". Det är lättast så.
Det kommer en tid då jag inte längre försvarar partiet i diskussionen på efterfesten. Det är med väldigt blandade känslor jag ser fram emot den natten.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Det är svårt att skiljas från ett parti fullt av vänner. Vi har en gång allierat oss mot motståndarna utanför, men nu är det dem som blivit betrodda med makten som allierar sig mot sina egna. Bara ja-sägare har åsikter som räknas. Synd bara att så många inte fattar. Partiet håller på att kantra. Undrar vad som händer med politiken?
Och synd att så många med maktposition inte vågar stå för det som de en gång gick med i partiet för. Alla kan ju inte ha tappat bort sina ideal, eller?
Vi kanske ska starta ett eget parti. Nåt nytt, fräscht och annorlunda... :0)
Skicka en kommentar