Tradition som rutin

Julen är en tid av traditioner. Eller om det är rutiner. Skillnaden kan ibland vara ganska hårfin.

I min familj tas inte julpyntet fram och sätts upp förrän den 23:e, och granen kläs alltid på julaftons förmiddag. Som det alltid har varit. Var och en har sina givna roller. Och alla är väl införstådda med hur det ska vara. Allt pynt har sin plats. Som det alltid har varit. Ibland uppstår en kort diskussion om att sätta en bonad på en annan vägg eller ställa en tomte i ett annat rum. Men familjemedlemmen som kommit med förslaget får alltid finna sig i att bli nedröstad. Man får inte rubba på julmallen.

När jag var liten var julafton årets längsta dag. Från att jullovsmorgon på teve var slut till Kalle Anka började var det en oändlig tidsrymd som segade sig fram. Men som vuxen är det nästan som vilken ledig dag som helst. Julfirandet sker enligt ett givet mönster. Snudd som på rutin. Och med det är också den förväntan man hade som barn borta.

Men det är kanske så vi vill ha det. Trygghet finns i det man är van vid. I det som är rutin. Förändringar rubbar våra cirklar och gör oss oroliga. När SVT vill ändra i Kalle Anka blir det folkstorm. Traditionen är att allt ska vara tradition.

Och det fina med att ha rutiner är att man blir rutinerad, det vill säga duktig. Vilket inte är så tokigt, det är ju alltid kul att vara bra på nåt. Dessutom på något som ingen annan är. I vår familj är vi ena hejare på att fira jul. På vårt sätt!