Fullmånens bleka sken lyser upp ett land med rymdfeber. Trettifem år efter att Apollo 11 landade på månen ska en svensk ut och åka. Men hallå, vad är grejen? Han ska inte ens till månen, bara snurra några varv runt jorden. Det gjorde en rysk hund på 50-talet.
Vår alldeles egna astronaut tror att det finns liv i rymden. Det kanske det finns. Men det vill ju inte träffa oss så varför bry sig?
Om den snygga tjejen man hoppas på inte svarar på ens sms eller ringer som hon lovat så borde till och med en som disputerat i partikelfysik inse att hon inte vill ses igen. I årtionden har världen sänt ut radiosignaler i rymden och skickat rymdsonder med meddelanden. Men ingen ringer tillbaks. När ska vi fatta?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar