Tidigare i höstas hittade jag en super 8-projektor i soprummet. Precis en sån som min pappa länge letat efter för att kunna titta på våra gamla semesterfilmer från 70-talet. Så nu när familjen samlats inför det traditionella julfrossandet var det dags för filmvisning hemma i tevesoffan.
Det är mycket märkligt att se sig själv från en tid man inte kommer ihåg. Fotografierna i albumen har man sett så många gånger att man inte längre vet om man minns den tiden själv eller bara tror sig minnas via de alltmer blekta bilderna. Men de här filmsekvenserna har jag inte sett på över tjugo år så det är som om det vore för första gången. Det är jag fast jag inte minns det. Det kunde lika gärna vara vilken treåring som helst.
Filmerna är korta, bara tre minuter långa, så tempot är högt. Jag som cyklar runt på min trehjuling utanför huset i Karlstad. Öppnar paket på min tvåårsdag på en äng utanför Uppsala. Leker på stranden hos mormor och morfar i Mablethorpe den sommaren min syster döptes. Hela tiden medveten om kameran: skrattar mot fotografen, showar lite för publiken.
Samtidigt har filmerna något lätt surrealistiskt över sig i och med att de inte har ljud. Det är svårt att inte få associationer till Chaplin eller Helan och Halvan. Och det kanske var det som satte stopp för en vidare skådespelarkarriär. Övergången från stumfilm till dito med ljud blev mitt fall.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar