Uttrycket "att slänga bort sitt liv" hör man ju ibland. (Vad det nu betyder? Om någon väljer att ägna all sin vakna tid åt att titta på sport på teve och sen dör nöjd, vem är då jag att påstå att denne kastade bort sitt liv?)
De senaste två dagarna har jag inte slängt bort mitt liv. Jag har slängt bort någon annans liv.
Ett litet extraknäck som lägenhetsurstädare inför en helsanering av en lägenhet. Egentligen helt fel jobb för en sån som mig. Jag är en hopplös nostalgiker som älskar att spara på och frossa i gamla minnen: foton, papper, böcker och andra saker. Det är ju minnena som tillsammans utgör det liv man levt. Det är genom dem man återupplever allt det roliga man gjort, alla människor man mött. Och för någon som närmar sig slutet på sin levnad och som inga anhöriga har är minnena nästan allt.
Men Anticimex dom var obönhörlig, allt måste bort. Så en container ställdes på gården och ett stort rör monterades mellan den och ett fönster fyra våningar upp. Ett rör som i två dagar matats med saker. Likt ett omättligt monster slukar den onostalgiskt ett helt liv.
När man städar ur en hel lägenhet hittar man så klart också en hel del intressanta saker. Som t ex när jag i eftermiddags röjt köket så pass att det gick att öppna skafferidörren. Det var nog minst 15 år sedan någon gjorde det senast, att döma av designen på paketen. Och jag hittade varor jag aldrig trott existerat. Vad sägs om hamburgare i konservburk! Eller Janssons frestelse, också den som konserv. Tyvärr var bäst före datumet passerat. Det skedde i september - 1970!
Men jag har aldrig varit speciellt förtjust i janssons, så jag kastade burken till monstret i röret. Tillsammans med resten av ett liv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar