Sorg och glädje i tevesoffan

Jag brukar inte göra det. Jag brukar prata föraktfullt om den. Jag brukar dissa alla som tittar på den. Men ikväll gjorde jag det ändå. Kollade på melodifestivalen. Hade laddat med hemmabakt pizza och läsk, och hoppades på lite lördagsmys. Inte för att jag ville se nån Jimmy eller Jessica, eller en skolfröken som aldrig tidigare stått på en scen. Det jag såg fram emot var så klart Lustans. En gång Sveriges synthkungar. Mina ungdomsidoler.

Varför? Hur kunde jag tro att de skulle kunna leva upp till förväntningarna. Det jag fick se var inte ens dåligt. Det var pinsamt. Förnedring! Ett bidrag som helt rättvist inte hade en chans när tittarna fick rösta. Hade det varit en traditionell Lustanslåt hade jag inte brytt mig. Större delen av Sveriges befolkning delar inte min musiksmak ändå. Men den här låten platsar inte ens som B-sida på Diamanter. Inte på C- eller D-sidan heller för den delen.

Besviket zappar jag över till Aktuellt. Och får se en svart man annonsera sin kandidatur som president för världens mäktigaste nation. Det är inte det vanliga snacket om krig, terrorism och säkerhet som vi så ofta får höra från Vita Huset. Inte de vanliga utslätade klyschorna från en politiker som måste vinna massornas röster för att kunna bli vald. Nej, han pratar om etanol, bränslesnåla bilar och nödvändigheten av att minska växthuseffekten. En amerikansk presidentkandidat som pratar miljö! Han må vara chanslös pga sin hudfärg. Men bilderna från hans valmöte inger ändå lite hopp om att det kan finnas ett annat USA. Ett USA som faktiskt vill ta ansvar.

Ikväll lärde jag mig en läxa jag redan trodde att jag kunde. Aldrig mer ska jag lägga tid på att titta på melodifestivalen. Det som verkligen kan förgylla en lördagskväll finns på en annan kanal. I verkligheten.