Igår gick jag till stadsmuseet för att se den nya russinutställningen av Johan Hagelbäck. Men det var så mycket folk att jag ledsnade och gick tre trappor upp istället. Till utställningen Döden Dö.
Visst kan min morbida sida fängslas av att se Sveriges enda använda giljotin, eller Karl XII:s dödsmask. Men det rum där jag stannar längst handlar inte om mord och tragedier. Utan om helt vanliga människor. Om fruktan, om längtan, om oro och ovisshet. Om sorg och saknad.
Bara några dagar tidigare har en nekrolog över en lärare på högskolan skickats runt på mejlen bland mina gamla kurskamrater. Och i fredags utbytte jag tankar med en vän om olika sätt att ta sitt liv, appropå en annan vän som helt nyligen gjort just det. Döden har alltid varit ett fascinerande samtalsämne. Inspirerat till pjäser och stor poesi. Bara i denna bloggs korta liv blir det här den fjärde texten i ämnet. Fascination på gränsen till besatthet.
Kanske handlar det om vanmakt. Vi kan inruta våra liv. Skriva verksamhetsplaner och policydokument. Men döden rår vi inte på. Den låter sig sällan planeras. Och det går inte att förbereda sig om man inte vet vad som komma ska. Många har försökt lura döden. Men den vi egentligen lurar är livet. Döden väntar lugnt, vet att det inte är någon brådska. Förr eller senare ligger vi ändå alla där med näsan i vädret och flugor som lägger ägg i våra öron.
Nej, det här är ingen partyblogg (som en läsare uttryckte det). Men såna finns det så många av ändå. Och livet är inte alltid så jävla festligt. Fast döden är säkert ännu värre. Den som lever får se.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar