En medelålders rebell?

Grabbkväll i söderförort en lördag: melodifestival och romantisk komedi med Hugh Grant. Ingen folköl och inga chips, men choklad i bjudask. Och lite gnäll över grannar som spelar hög musik.

I fredags fick jag en rättvis och hett efterlängtad revansch i TP hos Jenny. Sushi och te och lite Let´s Dance i bakgrunden. Kom hem först vid halvtretiden trots att spritflaskorna står orörda i kylskåpet hela kvällen.

Det har varit löningshelg. Men jag har inte varit på krogen. Inte stojat och glammat och druckit för många öl. Inte vaknat bakis och ångestfull. Fan vet om man inte börjar tackla av lite. Medelåldern kom tydligen över mig utan att jag märkte det.

Det som skrämmer mest är att jag inte ens vet om jag saknar det som en gång var. Om man ägnar en halv natt åt att vrida och vända på livets väsentligheter, så är det ju faktiskt ganska trevligt om man inte har glömt bort allt när man vaknar nästa morgon!

Lyssnar på Thåström på pendeln hem. Och inser att man aldrig blir för gammal för att vara rebell. Allt annat är bara ursäkter. För den som har rätt inställning är det ingen match att spela i samma division som Mick Jagger och pojkarna ända in i demensdimman. Nästa helg är jag bjuden på ölprovning. Då blir det nya tag igen!