Den största orättvisan som finns är att ingen själv kan bestämma när och var man föds och tvingas leva sitt liv. Att man inte får välja spelpjäsen i spelet som handlar om sitt eget liv. Varje dag föds det i världen så oändligt många barn som aldrig får en chans, som har förlorat innan spelet ens börjat.
Jag får äta mig mätt varje dag, har en säng att sova i och behöver aldrig frysa när det är kallt. Jag har inget att klaga på. Inte heller tror jag att de flesta av er, kära läsare, har det (har man råd med en dator är de flesta andra problem i det stora hela ganska futtiga!). Men ändå är vi inte nöjda.
Magen är för stor, brösten för små, maten för salt, vädret för varmt, mobiltelefonen för gammal, festen för tråkig, lönen för låg, chefen för dum, ens partner för trist. Det verkar knappt finnas någon gräns för hur missnöjda vi kan bli. Gnäll, gnäll, gnäll! Och oftast bara om små skitsaker.
Det dör 1000 människor varje timme av svält i världen. Varje timme! De flesta av dem är barn. Om du och jag hade råkat födas i ett annat land hade det kanske varit våra barn. Men vi hade tur. Och då har vi också ansvaret för att hjälpa dem som inte hade det.
Klicka här. Och sluta gnäll!
Dessutom är det ju det tristaste som finns att lyssna på. Så sluta gnäll! Nu gör jag också det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag hörde en indier kommentera varför indier generellt är rätt nöjd med livet trots att de har det svårt, jämfört med västerlänningar som har det bra men aldrig är nöjd:
En indier är glad för det den har, i indien finns det alltid någon som har det sämre, är fattigare, får inte gå i skolan osv. En indier är tacksam för det den har för att han vet att det kunde varit betydligt sämre.
En västerlänning har "allt" men vill alltid ha mera, är inte nöjd utan tittar på alla andra som har det bättre (bättre hus, bättre jobb osv).
Tänkvärt....
Skicka en kommentar