Att döden dö

Hur känns det att få veta att man bara har en viss tid kvar att leva?

Visserligen står vi alla för varje dag med den ena foten lite närmare gravens kant. Men de allra flesta av oss har ingen aning om hur många fotsteg det är kvar, och därmed försöker man skjuta tanken ifrån sig. Det kan bli imorgon men hellre tror jag att det är först om många år.

En svårt sjuk cancerpatient som får ett besked av sin läkare. En dödsdömd fånge i sin cell. När allt hopp är grusat och endast faktum kvarstår. Tiden är bokad. Vill man då få det överstökat så fort som möjligt? Eller går det ändå att se något sorts ljuskorn i det allomfattande mörkret?

Imorse kom beskedet om att avrättningen av Saddam Husseins två medbrottslingar som skulle ha ägt rum idag skjutits upp till på söndag. Tre dagar till. Var det ett positivt eller ett negativt besked? Och hur somnar man på kvällen om man vet att man bara har några få dygn kvar att leva?

Jag har alltid haft svårt att se vitsen med religioner. Utom just kanske vid sådana här tillfällen. Om det eviga himmelriket väntar så spelar nog inte ett par dagar hit eller dit så stor roll. Kanske kände de sig rent av lite snuvade på konfekten?