Normalt onormal

H har inte riktigt koll på adressen till lägenhetsvisningen så vi får fråga en tant om vägen. Och tajmingen visar sig vara perfekt: precis när vi hittat rätt nummer dyker mäklaren upp. Jag - som ikväll är med som smakråd och bostadsrättsexpert - uppehåller med tråkiga frågor om stambyten och kommande renoveringar, medan H snokar runt i skåpen. Mäklaren svarar trevligt och svävande på mäklares vis, men hans uppenbara behov av en näshårstrimning gör mig lite distraherad. Samtidigt verkar H något brydd. Det skulle ju vara en tvåa, men trots att hon går tre varv i den lilla lägenheten hittar hon bara ett rum. Hon mimar till mig att vi ska sticka så vi förklarar oss nöjda. Mäklaren säger hej och försvinner i sin bil. Det hela är över på mindre än 10 minuter.

Väl ensamma igen går det upp för oss att vi varit i fel lägenhet. Den rätta visningen var på en annan våning. Men frågan är då vad vi varit på? En visning utan anslag i porten, utan erbjudande om att skriva på en intresselista, utan andra nyfikna intresserade, och med en mäklare som har glömt papprena i bilen. Frågetecknen är många. Synd bara att man inte är tjugo år yngre. Då hade det här definitivt varit upptakten till den rafflande historien om "Mysteriet med mäklaren med de långa näshåren".

Men vi är tråkigt vuxna och går till nästa visning istället. Och konstaterar återigen hur lika alla lägenheter är numera. När jag flyttade till Stockholm och letade efter min första lya var jag på över 60 visningar innan jag bestämde mig. Och ingen lägenhet var den andra lik. Men det är uppenbart hur stor genomslagskraft Martin Timell och grabbarna i Roomservice har haft de senaste åren. Kaffe Lattefärger, slipade trägolv och oljade bänkskivor i köken. Ljust och luftigt, och med färgaccenter i soffkuddarna och IKEA-mattorna. Inte en enda tapet i någon av de fyra lägenheter vi kollar på. Men exakt samma lampor i två av dem.

I jakten efter att skapa den trendiga och moderna lägenheten har vi alla dräglat över inredningstidningarna och makeoverprogrammen. Och resultatet är därefter. Alla lägenheter ser ut att vara beställda ur en och samma katalog. Det är med dystert sinne jag tvingas konstatera att även jag misslyckats med att skapa något speciellt. Trots alla timmar med spackelspaden och målarburkarna så ser min lägenhet precis ut som alla andras. Det som jag trodde var trendigt onormalt är bara väldigt tråkigt normalt.