Skogsmullar i storstan

Det bränner varmt och skönt genom ozonhålet när jag styr ut på Riddarfjärden. I motvinden får magmusklerna jobba lite extra, men det känns att vinterns teknikträning på gymmet ändå gjort en del nytta. Girar runt Reimersholme och en vägg av plåt tornar upp sig om styrbord när jag paddlar förbi m/s Sunnanvik som ligger vid Liljeholmskajen och lossar cement. Vid Hornstulls strand gräver en grävskopa djupa hål i kajen och på Liljeholmsbron är trafiken som vanligt tät och högljudd.

När jag en kort stund senare vilar på paddeln och sakta svänger runt Årsta holmar guppar några sothöns och herr och fru Storskrake förbi. En vitsippsäng breder ut sig på en av holmarna. Solen glittrar i vattnet och doften av tjära från en av båtklubbarna smyger över viken. Av stadens oljud hörs nästan inget. Det är helt lugnt, bara några måsar som kivas.

Stockholm är en märklig stad. Ena stunden ful, larmig, smutsig och skräpig. Betong, klotter, bilar och buller. Men sväng om ett hörn och du befinner dig mitt ute i klorofyllen. Med ett djurliv som är ganska häpnadsväckande för en miljonstad. Det känns aningen schizofrent. Men sån är effekten av att välutbildade naturromantiker köpt upp innerstan. Inte nog med att vi ska ha nära till en storstads hela nöjesutbud, kunna cykla till jobbet och krypa hem från krogen. Vi ska ha skogen inpå knutarna också.

Bredvid huset där jag bor växer det en stor gran. Den skymmer utsikten för några lägenheter och därför har de boende uppvaktat staden (på vars mark granen står) om att få hugga ner den. Men tydligen finns det bara fem granar på Södermalm, så därför måste vi vara rädda om de som finns.

För något år sedan ville man bygga ett nytt hus i grannkvarteret. En liten gräsmatta, några buskar och en ful klippa skulle bli lägenheter. Men genast ordnades det med namninsamlingar bland de som redan har någonstans att bo. "Bygg gärna, men inte här" var slagordet. Precis som så många gånger förr.

Jag har också varit skogsmulle en gång. Och visst är det trevligt med blommor och fågelsång. Men för den skull behöver man inte krama varje träd som finns inom räckhåll. Nej, då är det väl bättre att samla all betong på ett ställe: i stan - där skogen redan är nedhuggen och marken asfalterad. Så låter vi den natur som finns vara i fred!