Alla har vi olika föreställningar om vilket som vore det ultimata drömjobbet.
De flesta har väl någon gång mimat framför spegeln och drömt om att bli en känd idol. En del vill tjäna snuskigt mycket pengar, ha snygga visitkort och bestämma över vad andra ska göra. Och för några hägrar möjligheten att få ägna livet åt sitt stora intresse. Alla har vi olika drivkrafter, ambitioner och mål.
När jag var liten ville jag bli skogshuggare. Möjligen inspirerad av Monty Pythons klassiska The Lumberjack Song. Men när jag insåg att dagens moderna skogsarbetare snarare är maskinoperatörer än glatt trallande transvestiter byttes mina drömmar mot andra. Och sedan dess har jag flera gånger reviderat min bild av vad som vore det absoluta drömjobbet.
Efter att i flera år ha arbetat med personalfrågor i en ansvarsposition vet jag att det är bland det mest spännande och utmanande man kan ägna dagarna åt. Samtidigt har jag väldigt svårt att se mig jobba i en organisation som inte genomsyras av värderingar om något större än att bara tjäna snabba pengar till företagets aktieägare.
Vilken tur då att just Forum Syd – en av Sveriges största biståndsorganisationer med ca 250 anställda i fyra världsdelar – tyckte att jag skulle passa som deras personalchef! Så när jag i fredags skrev på anställningskontraktet var det med full förvissning om att detta verkligen är ett av mina absoluta drömjobb!
En riktigt trevlig julklapp faktiskt! Så God Jul på mig själv. Och, för den delen, på er också. God Jul allesammans!
24 december 2007
19 december 2007
En tut o pling o tjong-maskin
Idag har jag julhandlat.
Ja, jag vet att jag dissade julhandling för bara fyra bloggar sen. Men små söta systerdöttrar är undantagna alla sådana principer. Dess-utom har jag som mål att systerdottern ifråga ska lära sig säga mitt namn denna jul, så då måste man ju ordna med lite mutgåvor för att lossa tunghäftan!
Men egentligen är jag ganska värdelös på julhandel. Eftersom jag avskyr trängsel och vassa armbågar söker jag mig automatiskt dit där det är minst folk. Problemet är att det sällan finns så mycket roligt att köpa i de mörka hörn av affärerna där inga andra galna julhandlare är.
Men jag bet ihop och kastade mig huvudstupa in i kommersialismens käftar, och kom faktiskt ut med förståndet i behåll! Och med en musikmaskin av den mest vedervärdigt enerverande sort ett barn på 1,5 år kan viljas ha.
Emily kommer att älska den. Och hennes föräldrar kommer att hata mig. Men de kan ju å andra sidan redan uttala mitt namn, så det spelar inte så stor roll.
Ja, jag vet att jag dissade julhandling för bara fyra bloggar sen. Men små söta systerdöttrar är undantagna alla sådana principer. Dess-utom har jag som mål att systerdottern ifråga ska lära sig säga mitt namn denna jul, så då måste man ju ordna med lite mutgåvor för att lossa tunghäftan!
Men egentligen är jag ganska värdelös på julhandel. Eftersom jag avskyr trängsel och vassa armbågar söker jag mig automatiskt dit där det är minst folk. Problemet är att det sällan finns så mycket roligt att köpa i de mörka hörn av affärerna där inga andra galna julhandlare är.
Men jag bet ihop och kastade mig huvudstupa in i kommersialismens käftar, och kom faktiskt ut med förståndet i behåll! Och med en musikmaskin av den mest vedervärdigt enerverande sort ett barn på 1,5 år kan viljas ha.
Emily kommer att älska den. Och hennes föräldrar kommer att hata mig. Men de kan ju å andra sidan redan uttala mitt namn, så det spelar inte så stor roll.
16 december 2007
Hjältedåd i förorten
En helt vanlig lördagseftermiddag i förorten (antar jag, brukar inte vara där så ofta). Småbuset har – i brist på vettigare saker att pyssla med – satt fyr på en återvinningsbehållare för gratistidningar i biljetthallen på pendeltågsstationen.
Vår modiga hjälte och fagra hjältinna (hjältesagor ska vara könsrolls-stereotypa!) gör entré precis när den stora plastbehållaren börjar smälta och en svart otäck rök sprider sig i biljetthallen.
Naturligtvis skrider vår hjälte och hjältinna omedelbart till handling - utan någon som helst tanke på sin egen säkerhet! Men de tvingas snart ge upp de tappra och våghalsiga försöken att släcka elden, då hettan och den giftigt stickande röken blir dem alltför övermäktig.
Ett raskt samtal till damen på 112 räddar situationen och strax kommer en röd tut-tutbil med slangar och hela brandsläckarkitet. Proffsen gör det som de är bäst på och snart är elden släckt.
Vår hjälte och hjältinna avböjer folkets hyllningar och brandchefens tjat om att hålla en gemensam presskonferens. Istället försvinner de diskret med nästa pendeltåg in mot stan. Mot nya hjältedåd. Nästa gång kanske på en pendeltågsstation nära dig!
Kungen hade lämnat ett meddelande på telefonsvararen när jag kom hem. Ville visst ge mig en medalj. Men äsch, det var väl inte så märkvärdigt det där. Och man ska ju inte överdriva…
Vår modiga hjälte och fagra hjältinna (hjältesagor ska vara könsrolls-stereotypa!) gör entré precis när den stora plastbehållaren börjar smälta och en svart otäck rök sprider sig i biljetthallen.
Naturligtvis skrider vår hjälte och hjältinna omedelbart till handling - utan någon som helst tanke på sin egen säkerhet! Men de tvingas snart ge upp de tappra och våghalsiga försöken att släcka elden, då hettan och den giftigt stickande röken blir dem alltför övermäktig.
Ett raskt samtal till damen på 112 räddar situationen och strax kommer en röd tut-tutbil med slangar och hela brandsläckarkitet. Proffsen gör det som de är bäst på och snart är elden släckt.
Vår hjälte och hjältinna avböjer folkets hyllningar och brandchefens tjat om att hålla en gemensam presskonferens. Istället försvinner de diskret med nästa pendeltåg in mot stan. Mot nya hjältedåd. Nästa gång kanske på en pendeltågsstation nära dig!
Kungen hade lämnat ett meddelande på telefonsvararen när jag kom hem. Ville visst ge mig en medalj. Men äsch, det var väl inte så märkvärdigt det där. Och man ska ju inte överdriva…
13 december 2007
Jag hade varit nazist
För ett tag sen såg jag filmen "Sophie Scholl – de sista dagarna" på DVD. Om hur den blott 21-åriga Sophie tillsammans med sin bror Hans och några vänner trotsade nazismen och spred flygblad på universitetet i München. För det fick de betala med sina liv i giljotinen i februari 1943.
Jag har läst många böcker om syskonen Scholl och de andra i motståndsgruppen Vita Rosen. Till och med besökt deras gemen-samma grav på fängelsekyrkogården Stadelheim i München, i samband med en tågluff för många år sen. Men att få se det förkroppsligat på film gjorde ändå ett väldigt starkt intryck. Deras öde lämnar mig ingen riktig ro.
Och framför allt kan jag inte låta bli att fundera över vad jag själv hade gjort om jag hade levt i nazismens Tyskland.
För att vara medlem i Amnesty, ansluta sig till ett upprop på Face-book eller kanske gå i ett demonstrationståg den 30 november krävs inget mod. Tvärtom, grupptrycket i mina kretsar säger att det är så man ska göra. Men hur många av oss är beredda att offra våra liv för några flygblads skull? Hur många av oss är beredda att stå upp mot ett helt samhälle, veta att få andra vågar följa efter, och att priset för vår protest kommer att bli högt, mycket högt?
Tyvärr måste jag erkänna att jag är väldigt tveksam till om jag skulle våga. Det är ju mycket enklare att bara hålla tyst, och anpassa sig. Möjligen sträcka sig till att knyta näven i byxfickan.
I 1930-talets Europa var det få som knöt nävarna i fickorna, men desto fler som i rungande entusiasm sträckte händerna i luften. Hitler sågs som en stor förebild långt utanför Tysklands gränser. Han skapade ordning och stabilitet, arbetstillfällen och välstånd. Han återupprättade självkänslan i ett land sargat av ekonomiska problem, korrupta politiker och blodiga konflikter.
Jag har alltid varit en varm förespråkare av ordning och reda, mötesformalia och arkivplaner. Är dessutom både en friluftsfriskus och en Bullerby-romantiker av stora mått. Och svag för snygga uniformer, folkrörelser och blonda flickor med flätor och rosiga kinder.
Det smärtsamma svaret är att jag nog varken hade varit en passiv motståndare eller en vanlig usel medlöpare. Nej, tyvärr hade jag nog varit en av de mest hängivna. Som stått längst fram, rak i ryggen och med armen hårt vinklad i hälsning. En fullblodsnazist av värsta slag.
Det finns ju roligare svar att få när man ställer livsviktiga frågor till sig själv. Så jag ska försöka välja en glättigare frågeställning nästa gång.
Jag har läst många böcker om syskonen Scholl och de andra i motståndsgruppen Vita Rosen. Till och med besökt deras gemen-samma grav på fängelsekyrkogården Stadelheim i München, i samband med en tågluff för många år sen. Men att få se det förkroppsligat på film gjorde ändå ett väldigt starkt intryck. Deras öde lämnar mig ingen riktig ro.
Och framför allt kan jag inte låta bli att fundera över vad jag själv hade gjort om jag hade levt i nazismens Tyskland.
För att vara medlem i Amnesty, ansluta sig till ett upprop på Face-book eller kanske gå i ett demonstrationståg den 30 november krävs inget mod. Tvärtom, grupptrycket i mina kretsar säger att det är så man ska göra. Men hur många av oss är beredda att offra våra liv för några flygblads skull? Hur många av oss är beredda att stå upp mot ett helt samhälle, veta att få andra vågar följa efter, och att priset för vår protest kommer att bli högt, mycket högt?
Tyvärr måste jag erkänna att jag är väldigt tveksam till om jag skulle våga. Det är ju mycket enklare att bara hålla tyst, och anpassa sig. Möjligen sträcka sig till att knyta näven i byxfickan.
I 1930-talets Europa var det få som knöt nävarna i fickorna, men desto fler som i rungande entusiasm sträckte händerna i luften. Hitler sågs som en stor förebild långt utanför Tysklands gränser. Han skapade ordning och stabilitet, arbetstillfällen och välstånd. Han återupprättade självkänslan i ett land sargat av ekonomiska problem, korrupta politiker och blodiga konflikter.
Jag har alltid varit en varm förespråkare av ordning och reda, mötesformalia och arkivplaner. Är dessutom både en friluftsfriskus och en Bullerby-romantiker av stora mått. Och svag för snygga uniformer, folkrörelser och blonda flickor med flätor och rosiga kinder.
Det smärtsamma svaret är att jag nog varken hade varit en passiv motståndare eller en vanlig usel medlöpare. Nej, tyvärr hade jag nog varit en av de mest hängivna. Som stått längst fram, rak i ryggen och med armen hårt vinklad i hälsning. En fullblodsnazist av värsta slag.
Det finns ju roligare svar att få när man ställer livsviktiga frågor till sig själv. Så jag ska försöka välja en glättigare frågeställning nästa gång.
07 december 2007
För alla er som inte vill ha mjuka paket
Tyvärr gissar jag att mitt kritiska inlägg om julkommersen inte når hem i stugorna. Därtill är väl de flesta av er alltför hjärntvättade av de multinationella storföretagens reklambudskap.
Men om ni nu absolut måste köpa julklappar så kan ni ju lika gärna köpa dem av mig! Så kan jag ge pengarna till Stadsmissionen istället, och få gott samvete (som en kritisk kommentator tyckte).
Därför – endast här och nu – ett superdunderkanonbra erbjudande bara för er. Årets hårda julklapp alla kategorier!
Kommer med full nöjd-kund-garanti. (Hittills har ingen klagat iallafall...)
Finns också i en signerad deluxeversion med jordgubbssmak.
Eller helgjuten i choklad!
Diskret avsändare utlovas.
Men om ni nu absolut måste köpa julklappar så kan ni ju lika gärna köpa dem av mig! Så kan jag ge pengarna till Stadsmissionen istället, och få gott samvete (som en kritisk kommentator tyckte).
Därför – endast här och nu – ett superdunderkanonbra erbjudande bara för er. Årets hårda julklapp alla kategorier!
Kommer med full nöjd-kund-garanti. (Hittills har ingen klagat iallafall...)
Finns också i en signerad deluxeversion med jordgubbssmak.
Eller helgjuten i choklad!
Diskret avsändare utlovas.
06 december 2007
Julkommers
Läser i dagens DN att svensken i genomsnitt handlar julklappar för 5500 kronor per person. Det är inga små summor precis. Och så brukar folk klaga över att de aldrig har några pengar, att bensinen är för dyr eller över trängselavgifter på 10 kr! Norrlänningar handlar tydligen mest, för 7000 spänn per person. Sjutusen! Köper dom skotrar till varannan, eller vadå?
Dessutom är siffran egentligen högre. I min familj – liksom i flera av min vänners familjer – har vi helt slutat med julklappar eftersom vi har nått en tid i livet då man redan har allt man behöver. Lägg därtill alla ensamstående och pensionärer, och några hundratusen invandrare som inte ens firar svensk jul. Så när jag inte julhandlar alls är det någon annan som tokshopar för det dubbla!
Inte ens när jag som barn översköljdes av leksaker och annat roligt på julafton fick jag klappar för så mycket pengar. Så jag kan faktiskt inte riktigt begripa vad det är folk handlar. Dessutom är det mesta ju helt bortkastat. Alla vet att de flesta julklappar man får vill man ändå inte ha, utan folk ska sen ägna mellandagarna åt att springa och byta. Eller så ställs prylarna undan i ett skåp nånstans och glöms bort.
Stadsmissionens kampanj träffar därför så rätt: "Vem minns vad man fick i julklapp förra året – ge en gåva som verkligen betyder något istället!"
Fast i den nämnda summan ingår också julmat. Vilket betyder att om jag inte heller i år köper några julklappar, så kan jag utan dåligt samvete se fram emot att få frossa i godis och julmat för över femtusen spänn! Smask - now we're talking om nåt som jag gillar! Beach 2008 börjar först efter nyår...
Dessutom är siffran egentligen högre. I min familj – liksom i flera av min vänners familjer – har vi helt slutat med julklappar eftersom vi har nått en tid i livet då man redan har allt man behöver. Lägg därtill alla ensamstående och pensionärer, och några hundratusen invandrare som inte ens firar svensk jul. Så när jag inte julhandlar alls är det någon annan som tokshopar för det dubbla!
Inte ens när jag som barn översköljdes av leksaker och annat roligt på julafton fick jag klappar för så mycket pengar. Så jag kan faktiskt inte riktigt begripa vad det är folk handlar. Dessutom är det mesta ju helt bortkastat. Alla vet att de flesta julklappar man får vill man ändå inte ha, utan folk ska sen ägna mellandagarna åt att springa och byta. Eller så ställs prylarna undan i ett skåp nånstans och glöms bort.
Stadsmissionens kampanj träffar därför så rätt: "Vem minns vad man fick i julklapp förra året – ge en gåva som verkligen betyder något istället!"
Fast i den nämnda summan ingår också julmat. Vilket betyder att om jag inte heller i år köper några julklappar, så kan jag utan dåligt samvete se fram emot att få frossa i godis och julmat för över femtusen spänn! Smask - now we're talking om nåt som jag gillar! Beach 2008 börjar först efter nyår...
29 november 2007
Djupdykning i underjorden
Min stora fascination för gropar avslöjades i en mycket uppskattad blogg i början av februari. Och en grop är ju alltid en grop (och därmed värd att undersökas!) Men härom kvällen fick jag chansen att – som ett led i träningen för frivilliga i Röda Korsets kris-beredskap - ta min passion till helt nya nivåer.
Tidigare har jag både besökt Riksarkivets stora samlingar djupt i klippan under Kristineberg, sorterat sopor i den underjordiska sopsorteringsanläggningen vid Vanadislunden, och sprungit runt i hemliga kulvertar under Gamla Stan.
Men när hissen dyker 15 våningar ner i berget under Johannes kyrka kan man ändå inte låta bli att dra efter andan. Djupt där nere, med matkonserver för två veckor, sitter dygnet runt minst tjugo sjuk-sköterskor, läkare, poliser, brandmän och andra specialister och pratar i telefon.
SOS Alarm i Stockholm svarar på nästan 3000 samtal per dygn. Och de lyfter i genomsnitt på luren inom 4 sekunder. Tyvärr dock ofta i onödan – eftersom mer än hälften (!) av samtalen är tjuvringningar, folk som vill beställa taxi och mobiltelefoner som lever sina egna liv i trånga fickor sena krogkvällar. Och om mexicaner!
Mexicos motsvarighet till 112 är nämligen 080. Och alla nödsamtal i världen kopplas automatiskt till den närmaste larmcentralen. Så om man från en fast telefon i Stockholm ska ringa ett lokalsamtal men ändå slår 08 först, och sen inte är tillräckligt snabb med resten av siffrorna tolkar systemet det som "mexican i nöd!".
Så nästa gång du druckit lite för många tequila och slinter med fingrarna, bli inte förvånad om det inte är Benke i Bagarmossen som svarar, utan en söt liten sjuksyster i ett bombsäkert bergrum som undrar om du vill åka ambulans eller polispiket till psykakuten!
Tidigare har jag både besökt Riksarkivets stora samlingar djupt i klippan under Kristineberg, sorterat sopor i den underjordiska sopsorteringsanläggningen vid Vanadislunden, och sprungit runt i hemliga kulvertar under Gamla Stan.
Men när hissen dyker 15 våningar ner i berget under Johannes kyrka kan man ändå inte låta bli att dra efter andan. Djupt där nere, med matkonserver för två veckor, sitter dygnet runt minst tjugo sjuk-sköterskor, läkare, poliser, brandmän och andra specialister och pratar i telefon.
SOS Alarm i Stockholm svarar på nästan 3000 samtal per dygn. Och de lyfter i genomsnitt på luren inom 4 sekunder. Tyvärr dock ofta i onödan – eftersom mer än hälften (!) av samtalen är tjuvringningar, folk som vill beställa taxi och mobiltelefoner som lever sina egna liv i trånga fickor sena krogkvällar. Och om mexicaner!
Mexicos motsvarighet till 112 är nämligen 080. Och alla nödsamtal i världen kopplas automatiskt till den närmaste larmcentralen. Så om man från en fast telefon i Stockholm ska ringa ett lokalsamtal men ändå slår 08 först, och sen inte är tillräckligt snabb med resten av siffrorna tolkar systemet det som "mexican i nöd!".
Så nästa gång du druckit lite för många tequila och slinter med fingrarna, bli inte förvånad om det inte är Benke i Bagarmossen som svarar, utan en söt liten sjuksyster i ett bombsäkert bergrum som undrar om du vill åka ambulans eller polispiket till psykakuten!
26 november 2007
Efterlyses: Cherstin Jansdotter i Wasstorp
Ursäkta för att jag inte skrivit på ett tag. Hittade mitt påbörjade släktforskningsprojekt när jag rotade bland en del gamla papper för några dar sen. Och naturligtvis fastnade jag som ett järnfilspån på en starkströmsmagnet. För det finns ju få saker som är så spännande som att rota i gamla arkiv. Att gräva ner sig i kyrk-böckerna, leka lite detektiv - och sen yrvaket komma till sans igen några timmar senare, med en bunt nya gamla anfäder att foga till den tidigare samlingen med stofiler.
Fast tro inte att jag har glömt bort er. Eller jo förresten, för en stund glömde jag bort både er och allt annat. Den här eftermiddan skulle jag ha tvättat, diskat, städat och pluggat. Men diskvattnet är för länge sedan kallt, boken fortfarande oöppnad och dammråttorna slår frivolter av pur levnadsglädje.
Istället har jag ägnat flera timmar åt att ta reda på när Filipstads och Färnebo församlingar delades i två (det var den 6 april 1611 om någon händelsevis är intresserad) och om "Kerstin Jonsdotter från Västgötatorp" är samma person som "Chr Jansdotter i Wasstorp"? (Prästerna var inte så noga med stavningen på 1700-talet…)
Visste ni förresten att det finns en kommun som heter Lekeberg? Den ligger i Örebro län och centralorten heter Fjugesta. Jag råkade hitta den (den fanns säkert där redan innan, men jag har iallafall inte vetat om dess existens förrän nu*) när jag letade efter den exakta gränsen mellan Värmland och Närke. Som visade sig gå rakt igenom Degerfors kommun, strax öster om golfbanan i Billinge. Jisses vad intressant, eller hur!
Nä, nu har jag inte tid med er längre. Måste försöka lista ut om Wästhärad och Väse härad kan vara samma ställe. Min farfars far-mors mormors andre make, som var elitsoldat – s k fältjägare - i kriget mot Ryssland 1808-09, kom nämligen därifrån.
Tjing!
* Om nu någon bloggläsare händelsevis skulle bo i Lekeberga, så behöver ni inte påpeka det i en tråkigt snusförnuftig kommentar. Jag utgår ifrån att folk vet var de bor någonstans. Och som 08:a tar jag mig friheten att inte ha koll på alla små landsortshålor i Sveriges gnällbälte!
Fast tro inte att jag har glömt bort er. Eller jo förresten, för en stund glömde jag bort både er och allt annat. Den här eftermiddan skulle jag ha tvättat, diskat, städat och pluggat. Men diskvattnet är för länge sedan kallt, boken fortfarande oöppnad och dammråttorna slår frivolter av pur levnadsglädje.
Istället har jag ägnat flera timmar åt att ta reda på när Filipstads och Färnebo församlingar delades i två (det var den 6 april 1611 om någon händelsevis är intresserad) och om "Kerstin Jonsdotter från Västgötatorp" är samma person som "Chr Jansdotter i Wasstorp"? (Prästerna var inte så noga med stavningen på 1700-talet…)
Visste ni förresten att det finns en kommun som heter Lekeberg? Den ligger i Örebro län och centralorten heter Fjugesta. Jag råkade hitta den (den fanns säkert där redan innan, men jag har iallafall inte vetat om dess existens förrän nu*) när jag letade efter den exakta gränsen mellan Värmland och Närke. Som visade sig gå rakt igenom Degerfors kommun, strax öster om golfbanan i Billinge. Jisses vad intressant, eller hur!
Nä, nu har jag inte tid med er längre. Måste försöka lista ut om Wästhärad och Väse härad kan vara samma ställe. Min farfars far-mors mormors andre make, som var elitsoldat – s k fältjägare - i kriget mot Ryssland 1808-09, kom nämligen därifrån.
Tjing!
* Om nu någon bloggläsare händelsevis skulle bo i Lekeberga, så behöver ni inte påpeka det i en tråkigt snusförnuftig kommentar. Jag utgår ifrån att folk vet var de bor någonstans. Och som 08:a tar jag mig friheten att inte ha koll på alla små landsortshålor i Sveriges gnällbälte!
16 november 2007
Helgens lästips!
När ni ledsnat på att läsa Hattifnatt. Eller känner att det där var väl en trevlig varmrätt, men nu är det helg och då ska det ju vara något lite extra. Som bonus efter en hård vecka. Lite guldkant på tillvaron - maränger på glassen, müsli på filen och grädde på moset liksom!
Fredagskväll ska vara festligt och kul, så vad passar då inte bättre än ett besök hos herr Schyffert! Ibland bara vanlig vardag, men ofta också väldigt roligt. Speciellt hans korta filmsnuttar från turnén med Johan Glans är riktiga höjdare, som t ex dom här:
Skämttorka
I en loge i Borås
Men imorgon är ju en annan dag, så när eftertankens kranka blekhet lägger sig över bakfyllan kanske det passar bättre med något mer tänkvärt. Jonas kan skriva som få. Och ofta texter som berör:
Utsikt över Göteborg
Fotoautomaten
Fredagskväll ska vara festligt och kul, så vad passar då inte bättre än ett besök hos herr Schyffert! Ibland bara vanlig vardag, men ofta också väldigt roligt. Speciellt hans korta filmsnuttar från turnén med Johan Glans är riktiga höjdare, som t ex dom här:
Skämttorka
I en loge i Borås
Men imorgon är ju en annan dag, så när eftertankens kranka blekhet lägger sig över bakfyllan kanske det passar bättre med något mer tänkvärt. Jonas kan skriva som få. Och ofta texter som berör:
Utsikt över Göteborg
Fotoautomaten
Den lilla snickarverkstan
Tänk er en äldre man. Den händiga fixartypen som alltid har nåt på gång. Pular och snickrar och donar och har sig. I sitt källarförråd har han inrett en liten verkstad. Gamla sockerlådor fyllda med allehanda saker, och väggarna dignar av verktyg av olika sorter. På hyllorna travar med gamla cigarrlådor fulla med skruvar och spikar och allt annat som kan vara bra att ha. Naturligtvis är alla lådor ordentligt märkta med sitt innehåll.
I det trånga källarförrådet skapar han sin eget lilla krypin. Hit kan han gå för att fixa lite eller snickra lite eller laga nåt som gått sönder. Eller kanske bara för att komma undan vardagens stress och bekymmer för en stund.
Men en dag blir vår snickargubbe väldigt sjuk. Kanske går det fort, och han hinner inte berätta för någon om sin lilla verkstad. Kanske hade han ingen att berätta det för. Och för den som inte vet var den finns är den omöjlig att hitta - ett källarförråd bland hundratals andra.
Så medan gubben multnar i sin grav står hans lilla källarkrypin orört och dammar igen. Åren samlas på hög. Tills en dag, när bostadsrätts-föreningen klipper upp hänglåsen till alla ägarlösa förråd.
När jag försiktigt öppnade förrådsdörren så var det för första gången på mer än trettio år som en ljustrimma trängde sig in och dansade runt i de tjocka dammlagren. Det var som att hitta en bortglömd värld. I sockerlådorna fanns ett halvt liv sparat. Den tryckta menyn, lyckönskningstelegrammen och det stela fotografiet från ett bröllop i mitten på 1930-talet. I en resväska finpälsen och bästa kostymen. Saker bra att ha. Plastpåsar (använda i en låda, oanvända i en annan) och snörstumpar (långa i en låda, korta i en annan). Och massor med annat. Allt prydligt förtecknat i en liten bok.
För mig som älskar gamla saker var det ett himmelrike att träda in i. Men precis som för den som upptäcker en bortglömd gammal egyptisk faraograv ingav det också vördnad. Man rotar inte runt i någon annans värld hur som helst. Att väcka till liv det som slumrat så länge kändes som ett klumpigt övertramp. Därför fick den lilla källarverkstan fortsätta stå orörd några år till. Som ett museum utan besökare.
Men nu behövs förrådet till annat, så därför har jag städat ur det. Bröllopsfotografiet tog en avlägsen släkting som jag spårade upp tacksamt emot. Fastighetsskötaren fick en massa elpryttlar (orginaldelar!) som man kan ha användning för om man är fastighetsskötare. Själv fyllde jag tre stora sockerlådor med roliga saker.
Någon gång ska jag också ha en liten snickarverkstad där jag ska sitta och pula. Där kan jag sortera mina skruvar i olika lådor, kanske laga en gammal pinnstol, tälja på mitt gravmonument, eller bara fly från min gnatiga fru för en stund. Någon gång ska jag också bli en fixargubbe. Måste bara skaffa mig en liten mysig snickarverkstad först. Och en gnatig fru.
I det trånga källarförrådet skapar han sin eget lilla krypin. Hit kan han gå för att fixa lite eller snickra lite eller laga nåt som gått sönder. Eller kanske bara för att komma undan vardagens stress och bekymmer för en stund.
Men en dag blir vår snickargubbe väldigt sjuk. Kanske går det fort, och han hinner inte berätta för någon om sin lilla verkstad. Kanske hade han ingen att berätta det för. Och för den som inte vet var den finns är den omöjlig att hitta - ett källarförråd bland hundratals andra.
Så medan gubben multnar i sin grav står hans lilla källarkrypin orört och dammar igen. Åren samlas på hög. Tills en dag, när bostadsrätts-föreningen klipper upp hänglåsen till alla ägarlösa förråd.
När jag försiktigt öppnade förrådsdörren så var det för första gången på mer än trettio år som en ljustrimma trängde sig in och dansade runt i de tjocka dammlagren. Det var som att hitta en bortglömd värld. I sockerlådorna fanns ett halvt liv sparat. Den tryckta menyn, lyckönskningstelegrammen och det stela fotografiet från ett bröllop i mitten på 1930-talet. I en resväska finpälsen och bästa kostymen. Saker bra att ha. Plastpåsar (använda i en låda, oanvända i en annan) och snörstumpar (långa i en låda, korta i en annan). Och massor med annat. Allt prydligt förtecknat i en liten bok.
För mig som älskar gamla saker var det ett himmelrike att träda in i. Men precis som för den som upptäcker en bortglömd gammal egyptisk faraograv ingav det också vördnad. Man rotar inte runt i någon annans värld hur som helst. Att väcka till liv det som slumrat så länge kändes som ett klumpigt övertramp. Därför fick den lilla källarverkstan fortsätta stå orörd några år till. Som ett museum utan besökare.
Men nu behövs förrådet till annat, så därför har jag städat ur det. Bröllopsfotografiet tog en avlägsen släkting som jag spårade upp tacksamt emot. Fastighetsskötaren fick en massa elpryttlar (orginaldelar!) som man kan ha användning för om man är fastighetsskötare. Själv fyllde jag tre stora sockerlådor med roliga saker.
Någon gång ska jag också ha en liten snickarverkstad där jag ska sitta och pula. Där kan jag sortera mina skruvar i olika lådor, kanske laga en gammal pinnstol, tälja på mitt gravmonument, eller bara fly från min gnatiga fru för en stund. Någon gång ska jag också bli en fixargubbe. Måste bara skaffa mig en liten mysig snickarverkstad först. Och en gnatig fru.
09 november 2007
Marx, puritaner och annat jävla pack!
Nästa del på kursen (som är Management) rivstartade med en vecka organisationsteori. Den unga manliga föreläsaren – som för övrigt har en mycket fast och fin liten rumpa! – drar igenom hela veten-skapen i expressfart. Adam Smith, Karl Marx och de andra stora tänkarna klaras av på tio minuter vardera. Den franske teoretikern Henri Fayol avfärdas som "en jäkla trist kille, inte värd att läsa!". Relevanta fakta blandat med personliga kommentarer med andra ord. Som bra undervisning ska vara.
Efter att ha haft kurser där litteraturen är från tidigt 80-tal och föreläsarna knarriga som vintersnö är det en befriande frisk fläkt med en lärare som exemplifierar en teori med användandet av Facebook. Och han inte bara nämner sajten ifråga, han ritar också upp dess sociala funktion i en avancerad figur på tavlan. Den som aldrig varit inloggad har nog ganska svårt att hänga med.
Sen avslutar han avsnittet om Organisationsekologi med en OH-bild över den amerikanska pilsnerbryggerindustrin från 1600-talet och framåt, och orden "till en början bestod marknaden mest av en massa kalvinister, puritaner och annat nyktert jävla pack".
Det var länge sen jag hade så roligt i en skolbänk. Men det var också ganska länge sen som jag lärde mig så mycket i ett ämne jag aldrig tidigare studerat. Den här veckan har gett mig mer än fem veckor nationalekonomi gjorde (som jag fortfarande inte förstår nåt av…) Och det är inte ett dugg oseriöst, även om det kan låta så.
Bra föreläsare – och föredragshållare med för den delen – vet att anpassa språkbruket och exemplen från sin målgrupps verklighet. Det blir ju så mycket lättare att relatera till då. Dessutom kommer man ihåg det så mycket längre.
Som min arkitektprofessor från Chalmers, som (när jag läste i Gävle) propagerade för att man ska rita hus där man "kan sätta på frugan mot kylskåpsdörren utan att grannen ser det". Det var femton år sedan, men principen om halv- och helprivata zoner inom bostads-planering glömmer jag aldrig!
Efter att ha haft kurser där litteraturen är från tidigt 80-tal och föreläsarna knarriga som vintersnö är det en befriande frisk fläkt med en lärare som exemplifierar en teori med användandet av Facebook. Och han inte bara nämner sajten ifråga, han ritar också upp dess sociala funktion i en avancerad figur på tavlan. Den som aldrig varit inloggad har nog ganska svårt att hänga med.
Sen avslutar han avsnittet om Organisationsekologi med en OH-bild över den amerikanska pilsnerbryggerindustrin från 1600-talet och framåt, och orden "till en början bestod marknaden mest av en massa kalvinister, puritaner och annat nyktert jävla pack".
Det var länge sen jag hade så roligt i en skolbänk. Men det var också ganska länge sen som jag lärde mig så mycket i ett ämne jag aldrig tidigare studerat. Den här veckan har gett mig mer än fem veckor nationalekonomi gjorde (som jag fortfarande inte förstår nåt av…) Och det är inte ett dugg oseriöst, även om det kan låta så.
Bra föreläsare – och föredragshållare med för den delen – vet att anpassa språkbruket och exemplen från sin målgrupps verklighet. Det blir ju så mycket lättare att relatera till då. Dessutom kommer man ihåg det så mycket längre.
Som min arkitektprofessor från Chalmers, som (när jag läste i Gävle) propagerade för att man ska rita hus där man "kan sätta på frugan mot kylskåpsdörren utan att grannen ser det". Det var femton år sedan, men principen om halv- och helprivata zoner inom bostads-planering glömmer jag aldrig!
05 november 2007
Ett nytt kryss!
Den ädla sporten att kryssa kändisar går - som det flesta av er väl redan vet - ut på att just "kryssa" kändisar. Och precis som med fåglar så räknas krysset högre om det är fel pippi på fel plats. En pingvin är mer värd i Värmlands mörka skogar än på ett isflak vid Sydpolen. En statsminister i Rosenbads matsal rankar inte många poäng, medan samme statsminister i famnen på en TV4-journalist på en skum bar ger betydligt bättre utdelning.
Naturligtvis ger avståndet och sammanhanget också bonus. Att se en statsminister i riksdagens talarstol ger knappt utslag på kryss-barometern. Men att vara tredje personen vid bordet när densamme slaskar tunga i den skumma baren skulle definitivt ge full pott. (Fast frågan är om det är värt det, att vara tredje hjulet när de två andra i sällskapet hånglar loss låter som en ganska tråkig kväll.)
Mitt bästa kryss so far är Victoria och hennes Daniel på tidskrifts-avdelningen på Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan. Att jag dessutom lyckades manövrera mig till en position mellan Vickan och hennes Säpo-folk (vilket var ungefär vid stick- och virktidningarna) gav mig full pott på både känd person, oväntad plats, udda sammanhang och närhet. En high score som ingen av mina medtävlare hittills kommit i närheten av!
Dess värre har jag haft dåligt med kryss den senaste tiden. Tills i fredags. Den här snubben var nämligen tentavakt på tentan i arbetsmarknadsekonomi. Visst, bara en B-skådis från tevereklamen. Men håll med om att platsen och sammanhanget inte var precis vad man förväntade sig!
Tyvärr verkade han lika förvirrad som på teve. Jag kunde knappt koncentrera mig på frågorna när "företagets nyckelkompetens" satt där framme och såg vilsen ut. Om jag kör på tentan så var det absolut hans fel. I såna fall kommer jag aldrig mer att skaffa ett Telia-abonnemang!
Naturligtvis ger avståndet och sammanhanget också bonus. Att se en statsminister i riksdagens talarstol ger knappt utslag på kryss-barometern. Men att vara tredje personen vid bordet när densamme slaskar tunga i den skumma baren skulle definitivt ge full pott. (Fast frågan är om det är värt det, att vara tredje hjulet när de två andra i sällskapet hånglar loss låter som en ganska tråkig kväll.)
Mitt bästa kryss so far är Victoria och hennes Daniel på tidskrifts-avdelningen på Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan. Att jag dessutom lyckades manövrera mig till en position mellan Vickan och hennes Säpo-folk (vilket var ungefär vid stick- och virktidningarna) gav mig full pott på både känd person, oväntad plats, udda sammanhang och närhet. En high score som ingen av mina medtävlare hittills kommit i närheten av!
Dess värre har jag haft dåligt med kryss den senaste tiden. Tills i fredags. Den här snubben var nämligen tentavakt på tentan i arbetsmarknadsekonomi. Visst, bara en B-skådis från tevereklamen. Men håll med om att platsen och sammanhanget inte var precis vad man förväntade sig!
Tyvärr verkade han lika förvirrad som på teve. Jag kunde knappt koncentrera mig på frågorna när "företagets nyckelkompetens" satt där framme och såg vilsen ut. Om jag kör på tentan så var det absolut hans fel. I såna fall kommer jag aldrig mer att skaffa ett Telia-abonnemang!
01 november 2007
Döden, döden, döden – en allhelgonablogg!
Döden har fascinerat människan i alla tider. Vissa mer än andra. Själv är jag inte så intresserad av just döden, eftersom jag tror att den bara är ett innehållslöst och tomt utslocknande. Däremot är jag i det närmaste besatt av att vår tid är utmätt. Att livet är ransonerat och ständigt minskande. Ett räkneverk som obönhörligt snurrar vidare på sin väg mot noll.
När andra sitter på en föreläsning, tittar på klockan och tänker "20 min kvar till rasten", så ser jag urtavlan och konstaterar lakoniskt: "när den här lektionen är slut så har jag 20 minuter mindre kvar att leva". Och ofta är en av de sista reflektioner som på kvällen far genom mitt huvud innan John Blund kommer på besök, just den att ännu en dag har gått. Väl utnyttjad eller mestadels förslösad? Oavsett vilket, så är det en dag mindre. Tjugofyra timmar som aldrig kommer åter. Inte kan göras ogjorda.
Det kan låta som ett deprimerande sätt att se på tillvaron, men faktum är att just detta är grunden till min rastlösa natur. När varje timme, dag och vecka är en mindre blir dessa också så mycket mer värdefulla. Så lite tid för att göra så mycket. Bäst att börja så snart som möjligt!
Sen finns det dom som är mer praktiskt lagda. En kväll för några veckor sedan spenderades i goda vänners lag, och medan klockan närmade sig småtimmarna kom samtalet allt mer att kretsa kring just döden och dess yttersta konsekvenser. Det är nog varken första eller sista gången jag hamnar i en diskussion om detta en sen kväll. Men aldrig förr har det varit ett så konkret och praktiskt inriktat samtal. Det var inte döden vi pratade om, utan allt det som ska fixas runt omkring.
Kanske är det åldern som gör det. När man närmar sig en ofrånkomlig realitet känns det inte lika meningsfullt att diskutera Om. Bättre då att fokusera på det lika oundvikliga men samtidigt mer greppbara Hur. Och trots att åldern i sällskapet inte skiljer så värst många år visar det sig att medan den yngste bland oss inte ens funderat över vilken musik som ska spelas på den egna begravningen, så har en annan redan beställt sin egen gravsten.
Just där och då kändes en gravstensbeställning som en ganska avlägsen handling, även för en domedagsprofet som mig själv. Men i dagens DN fastnar min blick på denna artikel. Valet av minnes-monument över min märkvärdiga person känns helt plötsligt väldigt självklar. Och eftersom jag – likt alla stora ikoner – tänker dö ung och vacker, är det väl lika bra att skaffa sig en planka och börja tälja så snart som möjligt. Imorgon kan det ju vara försent!
* Rubriken är ett av Astrid Lindgrens mer kända citat. Hon och hennes syster brukade alltid inleda sina telefonsamtal med "Döden, döden, döden". På det sättet blev det liksom avhandlat och avklarat på en gång. Å så kunde de tala om trevligare saker istället!
När andra sitter på en föreläsning, tittar på klockan och tänker "20 min kvar till rasten", så ser jag urtavlan och konstaterar lakoniskt: "när den här lektionen är slut så har jag 20 minuter mindre kvar att leva". Och ofta är en av de sista reflektioner som på kvällen far genom mitt huvud innan John Blund kommer på besök, just den att ännu en dag har gått. Väl utnyttjad eller mestadels förslösad? Oavsett vilket, så är det en dag mindre. Tjugofyra timmar som aldrig kommer åter. Inte kan göras ogjorda.
Det kan låta som ett deprimerande sätt att se på tillvaron, men faktum är att just detta är grunden till min rastlösa natur. När varje timme, dag och vecka är en mindre blir dessa också så mycket mer värdefulla. Så lite tid för att göra så mycket. Bäst att börja så snart som möjligt!
Sen finns det dom som är mer praktiskt lagda. En kväll för några veckor sedan spenderades i goda vänners lag, och medan klockan närmade sig småtimmarna kom samtalet allt mer att kretsa kring just döden och dess yttersta konsekvenser. Det är nog varken första eller sista gången jag hamnar i en diskussion om detta en sen kväll. Men aldrig förr har det varit ett så konkret och praktiskt inriktat samtal. Det var inte döden vi pratade om, utan allt det som ska fixas runt omkring.
Kanske är det åldern som gör det. När man närmar sig en ofrånkomlig realitet känns det inte lika meningsfullt att diskutera Om. Bättre då att fokusera på det lika oundvikliga men samtidigt mer greppbara Hur. Och trots att åldern i sällskapet inte skiljer så värst många år visar det sig att medan den yngste bland oss inte ens funderat över vilken musik som ska spelas på den egna begravningen, så har en annan redan beställt sin egen gravsten.
Just där och då kändes en gravstensbeställning som en ganska avlägsen handling, även för en domedagsprofet som mig själv. Men i dagens DN fastnar min blick på denna artikel. Valet av minnes-monument över min märkvärdiga person känns helt plötsligt väldigt självklar. Och eftersom jag – likt alla stora ikoner – tänker dö ung och vacker, är det väl lika bra att skaffa sig en planka och börja tälja så snart som möjligt. Imorgon kan det ju vara försent!
* Rubriken är ett av Astrid Lindgrens mer kända citat. Hon och hennes syster brukade alltid inleda sina telefonsamtal med "Döden, döden, döden". På det sättet blev det liksom avhandlat och avklarat på en gång. Å så kunde de tala om trevligare saker istället!
28 oktober 2007
Surkål kan inte vara hälsosamt!
Jag lockas med på Hälsomässa i Älvsjö. Egentligen inte alls min grej. Men jag har inget bättre för mig,. Och en av mina livsprinciper är att man aldrig ska banga att prova något nytt. Speciellt inte om man är skeptiskt till det. Och om alternativet dessutom är att ligga hemma i soffan och vara improduktiv en hel lördagseftermiddag så finns det inga som helst argument mot.
Hälsomässan visar sig vara cd-skivor med flummig yogamusik á la back to Stonehenge, tandblekningsapparater (vad är hälsosamt med det?), maskiner som knådar ens rygg när man tittar på teve (är det inte bättre att träna lite om man har dålig rygg!), chokladmassage (jag gillar choklad, men redan som liten fick jag lära mig att den ska stoppas i munnen - inte smörjas runt i ansiktet!). Och en hel massa annat. Säkert mycket bra. Men också en väldig massa trams. Som det brukar vara på mässor.
Jag äter lite viktväktarkola och skriver fel mejladress på en enkät för att få en gratis tub C-vitaminer. Nåt ska man ju ha tillbaks för de 130 kronorna i inträdesavgift! Samtidigt shoppar Petra och Jenny burkar med syrade grönsaker. Inlagda vaxbönor och surkål och annat äckligt. Jag vägrar att ens provsmaka. Så mycket för den livsprincipen…
Hälsomässan visar sig vara cd-skivor med flummig yogamusik á la back to Stonehenge, tandblekningsapparater (vad är hälsosamt med det?), maskiner som knådar ens rygg när man tittar på teve (är det inte bättre att träna lite om man har dålig rygg!), chokladmassage (jag gillar choklad, men redan som liten fick jag lära mig att den ska stoppas i munnen - inte smörjas runt i ansiktet!). Och en hel massa annat. Säkert mycket bra. Men också en väldig massa trams. Som det brukar vara på mässor.
Jag äter lite viktväktarkola och skriver fel mejladress på en enkät för att få en gratis tub C-vitaminer. Nåt ska man ju ha tillbaks för de 130 kronorna i inträdesavgift! Samtidigt shoppar Petra och Jenny burkar med syrade grönsaker. Inlagda vaxbönor och surkål och annat äckligt. Jag vägrar att ens provsmaka. Så mycket för den livsprincipen…
26 oktober 2007
Min minutiösa minutplanering
Det är visserligen en timme kvar på skrivningstiden i den stora tentasalen i Mälardalens Högskola i Västerås. Men jag lämnar in ändå. Dels så tror jag att det nånstans på de 18 tätskrivna A4-bladen som jag presterat finns nog med svar för ett G. Men så måste jag ju hinna med tåget till Stockholm också.
En dryg timme senare kommer jag bara elva minuter för sent till det viktiga redovisningsseminariet på min kurs på Stockholms Universitet. Både SJ och SL har följt sina tidtabeller till punkt och pricka. Vilket varit en förutsättning för hela min studieplanering den här hösten.
Efter många år i turnéboknings- och kampanjplaneringsbranschen så vet jag att kollektivtrafik oftast är bäst när det gäller. Mina tunnelbanor kommer aldrig för sent när jag har bråttom – har aldrig begripit vad folk gnäller om jämnt och ständigt (sant!) - bara när jag har all tid i världen att studera tråkiga reklamanslag och gnola en stump på någon gammal slagdänga. För det mesta tycker jag att förseningar är ganska avstressande, man kan inget annat göra än att ta det lugnt. Varför hetsa upp sig. Tåget kommer ju inte fram snabbare för det!
Men det kostar ändå på att flänga runt som jag gjort de senaste månaderna. Idag följdes t ex mina två frukostmackor (strax efter klockan sex imorse) inte upp med en lunch förrän vid halv fem på eftermiddan. Även den bäste kroknar då lätt av energibrist nånstans på vägen.
Men nu är jag återigen full av kraft för att orka släpa mig till tevesoffan för en skön slapp kväll hemma. Det kan jag väl vara väl unnad! Imorgon är det dags att öppna böckerna igen, ny tenta nästa vecka. Ingen rast ingen ro. På fredag kommer jag – om min studieplanering håller lika bra som min tidtabellsdito – att kunna notera totalt 15 akademiska poäng plockade inom loppet av en vecka. Säkert också ett par tre magsår och några gråa hår. Men jag hann med. Så de senare får väl ses som ren bonus i sammanhanget!
En dryg timme senare kommer jag bara elva minuter för sent till det viktiga redovisningsseminariet på min kurs på Stockholms Universitet. Både SJ och SL har följt sina tidtabeller till punkt och pricka. Vilket varit en förutsättning för hela min studieplanering den här hösten.
Efter många år i turnéboknings- och kampanjplaneringsbranschen så vet jag att kollektivtrafik oftast är bäst när det gäller. Mina tunnelbanor kommer aldrig för sent när jag har bråttom – har aldrig begripit vad folk gnäller om jämnt och ständigt (sant!) - bara när jag har all tid i världen att studera tråkiga reklamanslag och gnola en stump på någon gammal slagdänga. För det mesta tycker jag att förseningar är ganska avstressande, man kan inget annat göra än att ta det lugnt. Varför hetsa upp sig. Tåget kommer ju inte fram snabbare för det!
Men det kostar ändå på att flänga runt som jag gjort de senaste månaderna. Idag följdes t ex mina två frukostmackor (strax efter klockan sex imorse) inte upp med en lunch förrän vid halv fem på eftermiddan. Även den bäste kroknar då lätt av energibrist nånstans på vägen.
Men nu är jag återigen full av kraft för att orka släpa mig till tevesoffan för en skön slapp kväll hemma. Det kan jag väl vara väl unnad! Imorgon är det dags att öppna böckerna igen, ny tenta nästa vecka. Ingen rast ingen ro. På fredag kommer jag – om min studieplanering håller lika bra som min tidtabellsdito – att kunna notera totalt 15 akademiska poäng plockade inom loppet av en vecka. Säkert också ett par tre magsår och några gråa hår. Men jag hann med. Så de senare får väl ses som ren bonus i sammanhanget!
21 oktober 2007
För lite mer än en vecka sen
Jag gav partiet arton år av mitt liv. Nästan två decennier av brinnande engagemang, en väldig massa tid och en hel del otacksamt slit. Det är väl inte riktigt vad som brukar menas med ett livsverk. Men det har tagit större delen av mitt vuxna liv, så det är nog det närmaste jag kommer att komma ett.
För ett år sedan blev det ryckt från mig, kastat i skiten och trampat på. Mer än så var inte alla dessa år värda.
Ur hat föds det sällan något sunt. Därför har jag bestämt mig för att inte hata.
Med sinnet fullt av bitterhet kan ingen människa gå vidare. Därför sväljer jag bitterheten så gott det går.
Istället försöker jag glömma och förtränga. Men det är inte helt lätt att radera arton år ur ett liv.
Förra fredan var det ett år sedan jag för sista gången låste dörren till mitt arbetsrum och gick från kansliet. Jag missade årsdagen med en hel vecka. Det är en bit på vägen. Ge mig några år till så visar det sig måhända att allt bara var en konstig dröm. Kanske är jag egentligen Bobby Ewing i Dallas!
För ett år sedan blev det ryckt från mig, kastat i skiten och trampat på. Mer än så var inte alla dessa år värda.
Ur hat föds det sällan något sunt. Därför har jag bestämt mig för att inte hata.
Med sinnet fullt av bitterhet kan ingen människa gå vidare. Därför sväljer jag bitterheten så gott det går.
Istället försöker jag glömma och förtränga. Men det är inte helt lätt att radera arton år ur ett liv.
Förra fredan var det ett år sedan jag för sista gången låste dörren till mitt arbetsrum och gick från kansliet. Jag missade årsdagen med en hel vecka. Det är en bit på vägen. Ge mig några år till så visar det sig måhända att allt bara var en konstig dröm. Kanske är jag egentligen Bobby Ewing i Dallas!
17 oktober 2007
Småkaksblues
Idag fick jag inom loppet av en timme godkänt resultat på tentan i arbetsrätt, och blev erbjuden ett jobb som jag sökt.
Vilket väl låter som två goda anledningar för att hissa mungiporna och fira med en kopp te och ett paket småkakor. Men nej då, mycket vill så klart ha mer. Mycket mer.
Trots att 30% av de som skrev tentan körde så är jag inte nöjd med att ha klarat mig. Varför bara vara kronprins när det finns nån som är kung. Ett G är ju inget värt när det finns VG. Eller för den delen MVG! Trots att jag vet att ingen annan än Jan Björklund utanför den akademiska världen bryr sig om betyg så dras jag med i hetsen. Helt onödigt och så väldigt meningslöst.*
Och jobbet? Tja, det var inte riktigt vad jag tänkt mig. Helt ok. Men inte drömjobbet. Så jag tackade nej. Kräsen är bara förnamnet. Högmod säger eftertankens kranka blekhet.
Så istället för att fira med småkakor så tröstäter jag desamma. Maryland Cookies med jordnötter i. Kan rekommenderas! Fast inte om man är nötallergiker förstås. Men det är ju inte jag. Alltid nåt att glädjas åt...
*Fast en fördel med det nya betygssystemet är att ingen människa vet hur mycket mitt D är "värt"!
Vilket väl låter som två goda anledningar för att hissa mungiporna och fira med en kopp te och ett paket småkakor. Men nej då, mycket vill så klart ha mer. Mycket mer.
Trots att 30% av de som skrev tentan körde så är jag inte nöjd med att ha klarat mig. Varför bara vara kronprins när det finns nån som är kung. Ett G är ju inget värt när det finns VG. Eller för den delen MVG! Trots att jag vet att ingen annan än Jan Björklund utanför den akademiska världen bryr sig om betyg så dras jag med i hetsen. Helt onödigt och så väldigt meningslöst.*
Och jobbet? Tja, det var inte riktigt vad jag tänkt mig. Helt ok. Men inte drömjobbet. Så jag tackade nej. Kräsen är bara förnamnet. Högmod säger eftertankens kranka blekhet.
Så istället för att fira med småkakor så tröstäter jag desamma. Maryland Cookies med jordnötter i. Kan rekommenderas! Fast inte om man är nötallergiker förstås. Men det är ju inte jag. Alltid nåt att glädjas åt...
*Fast en fördel med det nya betygssystemet är att ingen människa vet hur mycket mitt D är "värt"!
09 oktober 2007
Hockeykväll
Mänskligheten kan normalt sett delas in i tre olika kategorier avseende sport:
1. De som är uttråkat ointresserade och har en snobbigt nedlåtande inställning till alla slags kunskaper inom idrottsvärlden.
2. De som är hyfsat kunniga och normalintresserade. Ser kanske några matcher varje säsong, men minns inte vilket lag som vann serien förra året.
3. De som är nördigt pålästa om de mest irrelevanta saker, och jobbigt entusiastiska inför varje B-lagsmatch i division 4.
Att få med en människa av typen ett på ett idrottsevenemang skulle aldrig inträffa. Att gå på match med en person av kategori tre däremot kan, om man har otur, bli en nära-döden-upplevelse i uttråkning. Det gäller därför att välja sina vänner bland tvåorna. Eller, om man har tur så kan man också – i mycket sällsynta fall – stöta på ytterligare en variant: "De som inte bryr sig men har kul ändå!"
Hockey i Globen ikväll. Gästande Timrå möter Djurgården inför cirka 5000 personer. I publiken finns troligtvis ingen från kategori ett, men desto fler tvåor och treor. Bland dem också några glada amatörer. Fulla av entusiasm men med tämligen begränsade kunskaper.
Ett axplock av kvällens kommentarer:
- Får man ha pucken hur länge som helst? (När Timrå anfaller i numerärt överläge.)
- Är inte Hammarby ganska bra på hockey också?
- Nej, men jag har hört att de är bra på hockey bockey!
(Rätt svar: Hammarby är inget vidare på hockey, men däremot hyfsat duktiga på bandy!)
- När de står i de där ringarna så har de nog en ganska bra chans att göra mål! (I samband med en tekning.)
- Om pucken går in nu, blir det mål då? (När en djurgårdsforward kommer fri framför Timrås mål)
Hur matchen gick? Tja, jag tror att Djurgården torskade med 0-2. Men det var liksom inte det väsentliga. Det var länge sen som jag hade så kul på en idrottsläktare. Och sport ska vara underhållande. Hellre ett gott garv än interna skytteligan rabblad baklänges!
1. De som är uttråkat ointresserade och har en snobbigt nedlåtande inställning till alla slags kunskaper inom idrottsvärlden.
2. De som är hyfsat kunniga och normalintresserade. Ser kanske några matcher varje säsong, men minns inte vilket lag som vann serien förra året.
3. De som är nördigt pålästa om de mest irrelevanta saker, och jobbigt entusiastiska inför varje B-lagsmatch i division 4.
Att få med en människa av typen ett på ett idrottsevenemang skulle aldrig inträffa. Att gå på match med en person av kategori tre däremot kan, om man har otur, bli en nära-döden-upplevelse i uttråkning. Det gäller därför att välja sina vänner bland tvåorna. Eller, om man har tur så kan man också – i mycket sällsynta fall – stöta på ytterligare en variant: "De som inte bryr sig men har kul ändå!"
Hockey i Globen ikväll. Gästande Timrå möter Djurgården inför cirka 5000 personer. I publiken finns troligtvis ingen från kategori ett, men desto fler tvåor och treor. Bland dem också några glada amatörer. Fulla av entusiasm men med tämligen begränsade kunskaper.
Ett axplock av kvällens kommentarer:
- Får man ha pucken hur länge som helst? (När Timrå anfaller i numerärt överläge.)
- Är inte Hammarby ganska bra på hockey också?
- Nej, men jag har hört att de är bra på hockey bockey!
(Rätt svar: Hammarby är inget vidare på hockey, men däremot hyfsat duktiga på bandy!)
- När de står i de där ringarna så har de nog en ganska bra chans att göra mål! (I samband med en tekning.)
- Om pucken går in nu, blir det mål då? (När en djurgårdsforward kommer fri framför Timrås mål)
Hur matchen gick? Tja, jag tror att Djurgården torskade med 0-2. Men det var liksom inte det väsentliga. Det var länge sen som jag hade så kul på en idrottsläktare. Och sport ska vara underhållande. Hellre ett gott garv än interna skytteligan rabblad baklänges!
08 oktober 2007
Vänner
Det hetaste just nu är visst att tävla om vem som har flest vänner på sajten Facebook. Adam Alsing har (i skrivande stund) 1454 stycken. Jag tvivlar på att han känner dem alla.
Där kan man också ladda upp virtuella gosedjur och fåniga ikoner och skicka till sina nya och gamla nätbekanta. Det går till och med att bjuda varandra på öl. Imorse när jag loggade in hade jag till exempel fått en inbjudan till en Oktoberfest. Att få en festinvitation med morgonposten är ju alltid trevligt, men efter en stunds klickande tvingas jag inse att det inte handlar om en riktig fest. Min trevliga inbjudan går inte att omsätta i en lagom sval gyllengul Spaten. Allt är bara på låtsas. Ungefär som när man var liten och lekte affär med snäckor och modellerabollar.
Men vad är då vitsen är med det hela? Både pilsner och hamstrar är väl roligast IRL. För att inte tala om vänner.
Den här helgen började med ett besök på Stadsauktionen i fri-hamnen. (Petra tänkte köpa nakna Zorn-kullor men fnös föraktfullt åt de japanskt frigjorda erotiska bilder jag hittade istället.) På lördagskvällen var det 40-årsfest med levande musik och flödande champagne (och eftersom värdinnan och festföremålet jobbar som expert på Systembolaget så var det inte direkt den sämsta skumpan som det bjöds på, om man säger så!). Medan söndagen – kanske inte helt oväntat - ägnades åt mer stillsamma aktiviteter, som bland annat en höstlig långpromenad runt Årstaviken. Alltihop helt på riktigt. Med riktiga vänner i den riktiga världen.
Kalla mig gärna gammalmodig om jag framhärdar i att jag fortfarande föredrar att träffas the old fashioned way. Men om ni sen också kallar mig ambivalent för att jag fortsätter hänga på Facebook så må det väl vara så. För om jag bara ligger i lite så tror jag nog att jag ska kunna ge den där Alsing en match!
Där kan man också ladda upp virtuella gosedjur och fåniga ikoner och skicka till sina nya och gamla nätbekanta. Det går till och med att bjuda varandra på öl. Imorse när jag loggade in hade jag till exempel fått en inbjudan till en Oktoberfest. Att få en festinvitation med morgonposten är ju alltid trevligt, men efter en stunds klickande tvingas jag inse att det inte handlar om en riktig fest. Min trevliga inbjudan går inte att omsätta i en lagom sval gyllengul Spaten. Allt är bara på låtsas. Ungefär som när man var liten och lekte affär med snäckor och modellerabollar.
Men vad är då vitsen är med det hela? Både pilsner och hamstrar är väl roligast IRL. För att inte tala om vänner.
Den här helgen började med ett besök på Stadsauktionen i fri-hamnen. (Petra tänkte köpa nakna Zorn-kullor men fnös föraktfullt åt de japanskt frigjorda erotiska bilder jag hittade istället.) På lördagskvällen var det 40-årsfest med levande musik och flödande champagne (och eftersom värdinnan och festföremålet jobbar som expert på Systembolaget så var det inte direkt den sämsta skumpan som det bjöds på, om man säger så!). Medan söndagen – kanske inte helt oväntat - ägnades åt mer stillsamma aktiviteter, som bland annat en höstlig långpromenad runt Årstaviken. Alltihop helt på riktigt. Med riktiga vänner i den riktiga världen.
Kalla mig gärna gammalmodig om jag framhärdar i att jag fortfarande föredrar att träffas the old fashioned way. Men om ni sen också kallar mig ambivalent för att jag fortsätter hänga på Facebook så må det väl vara så. För om jag bara ligger i lite så tror jag nog att jag ska kunna ge den där Alsing en match!
29 september 2007
Jag svettas inte i tighta kläder
Strax efter klockan tre igår eftermiddag tvingades hoppet ge upp för verkligheten. Kvar fanns bara insikten om att all fortsatt vård var förgäves. Kroppens kamp mot den aggressiva sjukdomen förlorad. Egentligen visste jag det redan sen länge, men vissa saker vägrar förnuftet acceptera trots överväldigande bevisning. Och hoppet, det ack så fåfänga hoppet, är ju som bekant det sista som överger en. Men när den medicinska expertisen står maktlös kan utgången bara bli en. David kan inte ensam besegra Goliat.
Ända sen den 5 maj har jag sett fram emot den här dagen. Jag har svettats i mina tighta trikåer. Jag har plågats av kramp och träningsvärk. I mina knän har tusen glödgade knivar vridits om, medan jag vänt dövöronen till. Men jag har uthärdat. Och nu kände jag mig redo. Hade till och med förhoppning om nytt personbästa, trots att det var sex år sedan jag senast vågade mig på en så lång distans. Men av allt detta blev intet.
Mänskligheten har hittat på klusterbomber, stadsjeepar och dokusåpor. Men inför förkylningsbacillerna står vi fortfarande maktlösa. En tanke ilar genom hjärnan: kanske försöka i alla fall? Men förståndet segrar. En mil med en förkylning. Möjligtvis. Men tre? Aldrig. Det kan vara en chansning som blir ens sista.
För tio år sen drabbades jag av bakterien TWAR, också känd som orienterarsjukan eftersom flera elitorienterare och långdistanslöpare trillade ner stendöda. Mitt hjärta rusade och stod still om vartannat i flera månader. En intressant men inte speciellt angenäm upplevelse. Visserligen överlevde jag den gången, med det tog ett halvår innan jag var helt återställd. En resa som jag inte vill göra om igen.
Därför sitter jag nu hemma framför datorn och dricker apelsinjuice istället för att med regntunga steg närma mig Abborrbacken och de sista fem helveteskilometrarna till målet på Grönsta gärde. Det blev inget Lidingölopp i år. Och jag som har längtat efter den där pizzan sen mitten av augusti!
Ända sen den 5 maj har jag sett fram emot den här dagen. Jag har svettats i mina tighta trikåer. Jag har plågats av kramp och träningsvärk. I mina knän har tusen glödgade knivar vridits om, medan jag vänt dövöronen till. Men jag har uthärdat. Och nu kände jag mig redo. Hade till och med förhoppning om nytt personbästa, trots att det var sex år sedan jag senast vågade mig på en så lång distans. Men av allt detta blev intet.
Mänskligheten har hittat på klusterbomber, stadsjeepar och dokusåpor. Men inför förkylningsbacillerna står vi fortfarande maktlösa. En tanke ilar genom hjärnan: kanske försöka i alla fall? Men förståndet segrar. En mil med en förkylning. Möjligtvis. Men tre? Aldrig. Det kan vara en chansning som blir ens sista.
För tio år sen drabbades jag av bakterien TWAR, också känd som orienterarsjukan eftersom flera elitorienterare och långdistanslöpare trillade ner stendöda. Mitt hjärta rusade och stod still om vartannat i flera månader. En intressant men inte speciellt angenäm upplevelse. Visserligen överlevde jag den gången, med det tog ett halvår innan jag var helt återställd. En resa som jag inte vill göra om igen.
Därför sitter jag nu hemma framför datorn och dricker apelsinjuice istället för att med regntunga steg närma mig Abborrbacken och de sista fem helveteskilometrarna till målet på Grönsta gärde. Det blev inget Lidingölopp i år. Och jag som har längtat efter den där pizzan sen mitten av augusti!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
