Min stora fascination för gropar avslöjades i en mycket uppskattad blogg i början av februari. Och en grop är ju alltid en grop (och därmed värd att undersökas!) Men härom kvällen fick jag chansen att – som ett led i träningen för frivilliga i Röda Korsets kris-beredskap - ta min passion till helt nya nivåer.
Tidigare har jag både besökt Riksarkivets stora samlingar djupt i klippan under Kristineberg, sorterat sopor i den underjordiska sopsorteringsanläggningen vid Vanadislunden, och sprungit runt i hemliga kulvertar under Gamla Stan.
Men när hissen dyker 15 våningar ner i berget under Johannes kyrka kan man ändå inte låta bli att dra efter andan. Djupt där nere, med matkonserver för två veckor, sitter dygnet runt minst tjugo sjuk-sköterskor, läkare, poliser, brandmän och andra specialister och pratar i telefon.
SOS Alarm i Stockholm svarar på nästan 3000 samtal per dygn. Och de lyfter i genomsnitt på luren inom 4 sekunder. Tyvärr dock ofta i onödan – eftersom mer än hälften (!) av samtalen är tjuvringningar, folk som vill beställa taxi och mobiltelefoner som lever sina egna liv i trånga fickor sena krogkvällar. Och om mexicaner!
Mexicos motsvarighet till 112 är nämligen 080. Och alla nödsamtal i världen kopplas automatiskt till den närmaste larmcentralen. Så om man från en fast telefon i Stockholm ska ringa ett lokalsamtal men ändå slår 08 först, och sen inte är tillräckligt snabb med resten av siffrorna tolkar systemet det som "mexican i nöd!".
Så nästa gång du druckit lite för många tequila och slinter med fingrarna, bli inte förvånad om det inte är Benke i Bagarmossen som svarar, utan en söt liten sjuksyster i ett bombsäkert bergrum som undrar om du vill åka ambulans eller polispiket till psykakuten!
29 november 2007
26 november 2007
Efterlyses: Cherstin Jansdotter i Wasstorp
Ursäkta för att jag inte skrivit på ett tag. Hittade mitt påbörjade släktforskningsprojekt när jag rotade bland en del gamla papper för några dar sen. Och naturligtvis fastnade jag som ett järnfilspån på en starkströmsmagnet. För det finns ju få saker som är så spännande som att rota i gamla arkiv. Att gräva ner sig i kyrk-böckerna, leka lite detektiv - och sen yrvaket komma till sans igen några timmar senare, med en bunt nya gamla anfäder att foga till den tidigare samlingen med stofiler.
Fast tro inte att jag har glömt bort er. Eller jo förresten, för en stund glömde jag bort både er och allt annat. Den här eftermiddan skulle jag ha tvättat, diskat, städat och pluggat. Men diskvattnet är för länge sedan kallt, boken fortfarande oöppnad och dammråttorna slår frivolter av pur levnadsglädje.
Istället har jag ägnat flera timmar åt att ta reda på när Filipstads och Färnebo församlingar delades i två (det var den 6 april 1611 om någon händelsevis är intresserad) och om "Kerstin Jonsdotter från Västgötatorp" är samma person som "Chr Jansdotter i Wasstorp"? (Prästerna var inte så noga med stavningen på 1700-talet…)
Visste ni förresten att det finns en kommun som heter Lekeberg? Den ligger i Örebro län och centralorten heter Fjugesta. Jag råkade hitta den (den fanns säkert där redan innan, men jag har iallafall inte vetat om dess existens förrän nu*) när jag letade efter den exakta gränsen mellan Värmland och Närke. Som visade sig gå rakt igenom Degerfors kommun, strax öster om golfbanan i Billinge. Jisses vad intressant, eller hur!
Nä, nu har jag inte tid med er längre. Måste försöka lista ut om Wästhärad och Väse härad kan vara samma ställe. Min farfars far-mors mormors andre make, som var elitsoldat – s k fältjägare - i kriget mot Ryssland 1808-09, kom nämligen därifrån.
Tjing!
* Om nu någon bloggläsare händelsevis skulle bo i Lekeberga, så behöver ni inte påpeka det i en tråkigt snusförnuftig kommentar. Jag utgår ifrån att folk vet var de bor någonstans. Och som 08:a tar jag mig friheten att inte ha koll på alla små landsortshålor i Sveriges gnällbälte!
Fast tro inte att jag har glömt bort er. Eller jo förresten, för en stund glömde jag bort både er och allt annat. Den här eftermiddan skulle jag ha tvättat, diskat, städat och pluggat. Men diskvattnet är för länge sedan kallt, boken fortfarande oöppnad och dammråttorna slår frivolter av pur levnadsglädje.
Istället har jag ägnat flera timmar åt att ta reda på när Filipstads och Färnebo församlingar delades i två (det var den 6 april 1611 om någon händelsevis är intresserad) och om "Kerstin Jonsdotter från Västgötatorp" är samma person som "Chr Jansdotter i Wasstorp"? (Prästerna var inte så noga med stavningen på 1700-talet…)
Visste ni förresten att det finns en kommun som heter Lekeberg? Den ligger i Örebro län och centralorten heter Fjugesta. Jag råkade hitta den (den fanns säkert där redan innan, men jag har iallafall inte vetat om dess existens förrän nu*) när jag letade efter den exakta gränsen mellan Värmland och Närke. Som visade sig gå rakt igenom Degerfors kommun, strax öster om golfbanan i Billinge. Jisses vad intressant, eller hur!
Nä, nu har jag inte tid med er längre. Måste försöka lista ut om Wästhärad och Väse härad kan vara samma ställe. Min farfars far-mors mormors andre make, som var elitsoldat – s k fältjägare - i kriget mot Ryssland 1808-09, kom nämligen därifrån.
Tjing!
* Om nu någon bloggläsare händelsevis skulle bo i Lekeberga, så behöver ni inte påpeka det i en tråkigt snusförnuftig kommentar. Jag utgår ifrån att folk vet var de bor någonstans. Och som 08:a tar jag mig friheten att inte ha koll på alla små landsortshålor i Sveriges gnällbälte!
16 november 2007
Helgens lästips!
När ni ledsnat på att läsa Hattifnatt. Eller känner att det där var väl en trevlig varmrätt, men nu är det helg och då ska det ju vara något lite extra. Som bonus efter en hård vecka. Lite guldkant på tillvaron - maränger på glassen, müsli på filen och grädde på moset liksom!
Fredagskväll ska vara festligt och kul, så vad passar då inte bättre än ett besök hos herr Schyffert! Ibland bara vanlig vardag, men ofta också väldigt roligt. Speciellt hans korta filmsnuttar från turnén med Johan Glans är riktiga höjdare, som t ex dom här:
Skämttorka
I en loge i Borås
Men imorgon är ju en annan dag, så när eftertankens kranka blekhet lägger sig över bakfyllan kanske det passar bättre med något mer tänkvärt. Jonas kan skriva som få. Och ofta texter som berör:
Utsikt över Göteborg
Fotoautomaten
Fredagskväll ska vara festligt och kul, så vad passar då inte bättre än ett besök hos herr Schyffert! Ibland bara vanlig vardag, men ofta också väldigt roligt. Speciellt hans korta filmsnuttar från turnén med Johan Glans är riktiga höjdare, som t ex dom här:
Skämttorka
I en loge i Borås
Men imorgon är ju en annan dag, så när eftertankens kranka blekhet lägger sig över bakfyllan kanske det passar bättre med något mer tänkvärt. Jonas kan skriva som få. Och ofta texter som berör:
Utsikt över Göteborg
Fotoautomaten
Den lilla snickarverkstan
Tänk er en äldre man. Den händiga fixartypen som alltid har nåt på gång. Pular och snickrar och donar och har sig. I sitt källarförråd har han inrett en liten verkstad. Gamla sockerlådor fyllda med allehanda saker, och väggarna dignar av verktyg av olika sorter. På hyllorna travar med gamla cigarrlådor fulla med skruvar och spikar och allt annat som kan vara bra att ha. Naturligtvis är alla lådor ordentligt märkta med sitt innehåll.
I det trånga källarförrådet skapar han sin eget lilla krypin. Hit kan han gå för att fixa lite eller snickra lite eller laga nåt som gått sönder. Eller kanske bara för att komma undan vardagens stress och bekymmer för en stund.
Men en dag blir vår snickargubbe väldigt sjuk. Kanske går det fort, och han hinner inte berätta för någon om sin lilla verkstad. Kanske hade han ingen att berätta det för. Och för den som inte vet var den finns är den omöjlig att hitta - ett källarförråd bland hundratals andra.
Så medan gubben multnar i sin grav står hans lilla källarkrypin orört och dammar igen. Åren samlas på hög. Tills en dag, när bostadsrätts-föreningen klipper upp hänglåsen till alla ägarlösa förråd.
När jag försiktigt öppnade förrådsdörren så var det för första gången på mer än trettio år som en ljustrimma trängde sig in och dansade runt i de tjocka dammlagren. Det var som att hitta en bortglömd värld. I sockerlådorna fanns ett halvt liv sparat. Den tryckta menyn, lyckönskningstelegrammen och det stela fotografiet från ett bröllop i mitten på 1930-talet. I en resväska finpälsen och bästa kostymen. Saker bra att ha. Plastpåsar (använda i en låda, oanvända i en annan) och snörstumpar (långa i en låda, korta i en annan). Och massor med annat. Allt prydligt förtecknat i en liten bok.
För mig som älskar gamla saker var det ett himmelrike att träda in i. Men precis som för den som upptäcker en bortglömd gammal egyptisk faraograv ingav det också vördnad. Man rotar inte runt i någon annans värld hur som helst. Att väcka till liv det som slumrat så länge kändes som ett klumpigt övertramp. Därför fick den lilla källarverkstan fortsätta stå orörd några år till. Som ett museum utan besökare.
Men nu behövs förrådet till annat, så därför har jag städat ur det. Bröllopsfotografiet tog en avlägsen släkting som jag spårade upp tacksamt emot. Fastighetsskötaren fick en massa elpryttlar (orginaldelar!) som man kan ha användning för om man är fastighetsskötare. Själv fyllde jag tre stora sockerlådor med roliga saker.
Någon gång ska jag också ha en liten snickarverkstad där jag ska sitta och pula. Där kan jag sortera mina skruvar i olika lådor, kanske laga en gammal pinnstol, tälja på mitt gravmonument, eller bara fly från min gnatiga fru för en stund. Någon gång ska jag också bli en fixargubbe. Måste bara skaffa mig en liten mysig snickarverkstad först. Och en gnatig fru.
I det trånga källarförrådet skapar han sin eget lilla krypin. Hit kan han gå för att fixa lite eller snickra lite eller laga nåt som gått sönder. Eller kanske bara för att komma undan vardagens stress och bekymmer för en stund.
Men en dag blir vår snickargubbe väldigt sjuk. Kanske går det fort, och han hinner inte berätta för någon om sin lilla verkstad. Kanske hade han ingen att berätta det för. Och för den som inte vet var den finns är den omöjlig att hitta - ett källarförråd bland hundratals andra.
Så medan gubben multnar i sin grav står hans lilla källarkrypin orört och dammar igen. Åren samlas på hög. Tills en dag, när bostadsrätts-föreningen klipper upp hänglåsen till alla ägarlösa förråd.
När jag försiktigt öppnade förrådsdörren så var det för första gången på mer än trettio år som en ljustrimma trängde sig in och dansade runt i de tjocka dammlagren. Det var som att hitta en bortglömd värld. I sockerlådorna fanns ett halvt liv sparat. Den tryckta menyn, lyckönskningstelegrammen och det stela fotografiet från ett bröllop i mitten på 1930-talet. I en resväska finpälsen och bästa kostymen. Saker bra att ha. Plastpåsar (använda i en låda, oanvända i en annan) och snörstumpar (långa i en låda, korta i en annan). Och massor med annat. Allt prydligt förtecknat i en liten bok.
För mig som älskar gamla saker var det ett himmelrike att träda in i. Men precis som för den som upptäcker en bortglömd gammal egyptisk faraograv ingav det också vördnad. Man rotar inte runt i någon annans värld hur som helst. Att väcka till liv det som slumrat så länge kändes som ett klumpigt övertramp. Därför fick den lilla källarverkstan fortsätta stå orörd några år till. Som ett museum utan besökare.
Men nu behövs förrådet till annat, så därför har jag städat ur det. Bröllopsfotografiet tog en avlägsen släkting som jag spårade upp tacksamt emot. Fastighetsskötaren fick en massa elpryttlar (orginaldelar!) som man kan ha användning för om man är fastighetsskötare. Själv fyllde jag tre stora sockerlådor med roliga saker.
Någon gång ska jag också ha en liten snickarverkstad där jag ska sitta och pula. Där kan jag sortera mina skruvar i olika lådor, kanske laga en gammal pinnstol, tälja på mitt gravmonument, eller bara fly från min gnatiga fru för en stund. Någon gång ska jag också bli en fixargubbe. Måste bara skaffa mig en liten mysig snickarverkstad först. Och en gnatig fru.
09 november 2007
Marx, puritaner och annat jävla pack!
Nästa del på kursen (som är Management) rivstartade med en vecka organisationsteori. Den unga manliga föreläsaren – som för övrigt har en mycket fast och fin liten rumpa! – drar igenom hela veten-skapen i expressfart. Adam Smith, Karl Marx och de andra stora tänkarna klaras av på tio minuter vardera. Den franske teoretikern Henri Fayol avfärdas som "en jäkla trist kille, inte värd att läsa!". Relevanta fakta blandat med personliga kommentarer med andra ord. Som bra undervisning ska vara.
Efter att ha haft kurser där litteraturen är från tidigt 80-tal och föreläsarna knarriga som vintersnö är det en befriande frisk fläkt med en lärare som exemplifierar en teori med användandet av Facebook. Och han inte bara nämner sajten ifråga, han ritar också upp dess sociala funktion i en avancerad figur på tavlan. Den som aldrig varit inloggad har nog ganska svårt att hänga med.
Sen avslutar han avsnittet om Organisationsekologi med en OH-bild över den amerikanska pilsnerbryggerindustrin från 1600-talet och framåt, och orden "till en början bestod marknaden mest av en massa kalvinister, puritaner och annat nyktert jävla pack".
Det var länge sen jag hade så roligt i en skolbänk. Men det var också ganska länge sen som jag lärde mig så mycket i ett ämne jag aldrig tidigare studerat. Den här veckan har gett mig mer än fem veckor nationalekonomi gjorde (som jag fortfarande inte förstår nåt av…) Och det är inte ett dugg oseriöst, även om det kan låta så.
Bra föreläsare – och föredragshållare med för den delen – vet att anpassa språkbruket och exemplen från sin målgrupps verklighet. Det blir ju så mycket lättare att relatera till då. Dessutom kommer man ihåg det så mycket längre.
Som min arkitektprofessor från Chalmers, som (när jag läste i Gävle) propagerade för att man ska rita hus där man "kan sätta på frugan mot kylskåpsdörren utan att grannen ser det". Det var femton år sedan, men principen om halv- och helprivata zoner inom bostads-planering glömmer jag aldrig!
Efter att ha haft kurser där litteraturen är från tidigt 80-tal och föreläsarna knarriga som vintersnö är det en befriande frisk fläkt med en lärare som exemplifierar en teori med användandet av Facebook. Och han inte bara nämner sajten ifråga, han ritar också upp dess sociala funktion i en avancerad figur på tavlan. Den som aldrig varit inloggad har nog ganska svårt att hänga med.
Sen avslutar han avsnittet om Organisationsekologi med en OH-bild över den amerikanska pilsnerbryggerindustrin från 1600-talet och framåt, och orden "till en början bestod marknaden mest av en massa kalvinister, puritaner och annat nyktert jävla pack".
Det var länge sen jag hade så roligt i en skolbänk. Men det var också ganska länge sen som jag lärde mig så mycket i ett ämne jag aldrig tidigare studerat. Den här veckan har gett mig mer än fem veckor nationalekonomi gjorde (som jag fortfarande inte förstår nåt av…) Och det är inte ett dugg oseriöst, även om det kan låta så.
Bra föreläsare – och föredragshållare med för den delen – vet att anpassa språkbruket och exemplen från sin målgrupps verklighet. Det blir ju så mycket lättare att relatera till då. Dessutom kommer man ihåg det så mycket längre.
Som min arkitektprofessor från Chalmers, som (när jag läste i Gävle) propagerade för att man ska rita hus där man "kan sätta på frugan mot kylskåpsdörren utan att grannen ser det". Det var femton år sedan, men principen om halv- och helprivata zoner inom bostads-planering glömmer jag aldrig!
05 november 2007
Ett nytt kryss!
Den ädla sporten att kryssa kändisar går - som det flesta av er väl redan vet - ut på att just "kryssa" kändisar. Och precis som med fåglar så räknas krysset högre om det är fel pippi på fel plats. En pingvin är mer värd i Värmlands mörka skogar än på ett isflak vid Sydpolen. En statsminister i Rosenbads matsal rankar inte många poäng, medan samme statsminister i famnen på en TV4-journalist på en skum bar ger betydligt bättre utdelning.
Naturligtvis ger avståndet och sammanhanget också bonus. Att se en statsminister i riksdagens talarstol ger knappt utslag på kryss-barometern. Men att vara tredje personen vid bordet när densamme slaskar tunga i den skumma baren skulle definitivt ge full pott. (Fast frågan är om det är värt det, att vara tredje hjulet när de två andra i sällskapet hånglar loss låter som en ganska tråkig kväll.)
Mitt bästa kryss so far är Victoria och hennes Daniel på tidskrifts-avdelningen på Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan. Att jag dessutom lyckades manövrera mig till en position mellan Vickan och hennes Säpo-folk (vilket var ungefär vid stick- och virktidningarna) gav mig full pott på både känd person, oväntad plats, udda sammanhang och närhet. En high score som ingen av mina medtävlare hittills kommit i närheten av!
Dess värre har jag haft dåligt med kryss den senaste tiden. Tills i fredags. Den här snubben var nämligen tentavakt på tentan i arbetsmarknadsekonomi. Visst, bara en B-skådis från tevereklamen. Men håll med om att platsen och sammanhanget inte var precis vad man förväntade sig!
Tyvärr verkade han lika förvirrad som på teve. Jag kunde knappt koncentrera mig på frågorna när "företagets nyckelkompetens" satt där framme och såg vilsen ut. Om jag kör på tentan så var det absolut hans fel. I såna fall kommer jag aldrig mer att skaffa ett Telia-abonnemang!
Naturligtvis ger avståndet och sammanhanget också bonus. Att se en statsminister i riksdagens talarstol ger knappt utslag på kryss-barometern. Men att vara tredje personen vid bordet när densamme slaskar tunga i den skumma baren skulle definitivt ge full pott. (Fast frågan är om det är värt det, att vara tredje hjulet när de två andra i sällskapet hånglar loss låter som en ganska tråkig kväll.)
Mitt bästa kryss so far är Victoria och hennes Daniel på tidskrifts-avdelningen på Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan. Att jag dessutom lyckades manövrera mig till en position mellan Vickan och hennes Säpo-folk (vilket var ungefär vid stick- och virktidningarna) gav mig full pott på både känd person, oväntad plats, udda sammanhang och närhet. En high score som ingen av mina medtävlare hittills kommit i närheten av!
Dess värre har jag haft dåligt med kryss den senaste tiden. Tills i fredags. Den här snubben var nämligen tentavakt på tentan i arbetsmarknadsekonomi. Visst, bara en B-skådis från tevereklamen. Men håll med om att platsen och sammanhanget inte var precis vad man förväntade sig!
Tyvärr verkade han lika förvirrad som på teve. Jag kunde knappt koncentrera mig på frågorna när "företagets nyckelkompetens" satt där framme och såg vilsen ut. Om jag kör på tentan så var det absolut hans fel. I såna fall kommer jag aldrig mer att skaffa ett Telia-abonnemang!
01 november 2007
Döden, döden, döden – en allhelgonablogg!
Döden har fascinerat människan i alla tider. Vissa mer än andra. Själv är jag inte så intresserad av just döden, eftersom jag tror att den bara är ett innehållslöst och tomt utslocknande. Däremot är jag i det närmaste besatt av att vår tid är utmätt. Att livet är ransonerat och ständigt minskande. Ett räkneverk som obönhörligt snurrar vidare på sin väg mot noll.
När andra sitter på en föreläsning, tittar på klockan och tänker "20 min kvar till rasten", så ser jag urtavlan och konstaterar lakoniskt: "när den här lektionen är slut så har jag 20 minuter mindre kvar att leva". Och ofta är en av de sista reflektioner som på kvällen far genom mitt huvud innan John Blund kommer på besök, just den att ännu en dag har gått. Väl utnyttjad eller mestadels förslösad? Oavsett vilket, så är det en dag mindre. Tjugofyra timmar som aldrig kommer åter. Inte kan göras ogjorda.
Det kan låta som ett deprimerande sätt att se på tillvaron, men faktum är att just detta är grunden till min rastlösa natur. När varje timme, dag och vecka är en mindre blir dessa också så mycket mer värdefulla. Så lite tid för att göra så mycket. Bäst att börja så snart som möjligt!
Sen finns det dom som är mer praktiskt lagda. En kväll för några veckor sedan spenderades i goda vänners lag, och medan klockan närmade sig småtimmarna kom samtalet allt mer att kretsa kring just döden och dess yttersta konsekvenser. Det är nog varken första eller sista gången jag hamnar i en diskussion om detta en sen kväll. Men aldrig förr har det varit ett så konkret och praktiskt inriktat samtal. Det var inte döden vi pratade om, utan allt det som ska fixas runt omkring.
Kanske är det åldern som gör det. När man närmar sig en ofrånkomlig realitet känns det inte lika meningsfullt att diskutera Om. Bättre då att fokusera på det lika oundvikliga men samtidigt mer greppbara Hur. Och trots att åldern i sällskapet inte skiljer så värst många år visar det sig att medan den yngste bland oss inte ens funderat över vilken musik som ska spelas på den egna begravningen, så har en annan redan beställt sin egen gravsten.
Just där och då kändes en gravstensbeställning som en ganska avlägsen handling, även för en domedagsprofet som mig själv. Men i dagens DN fastnar min blick på denna artikel. Valet av minnes-monument över min märkvärdiga person känns helt plötsligt väldigt självklar. Och eftersom jag – likt alla stora ikoner – tänker dö ung och vacker, är det väl lika bra att skaffa sig en planka och börja tälja så snart som möjligt. Imorgon kan det ju vara försent!
* Rubriken är ett av Astrid Lindgrens mer kända citat. Hon och hennes syster brukade alltid inleda sina telefonsamtal med "Döden, döden, döden". På det sättet blev det liksom avhandlat och avklarat på en gång. Å så kunde de tala om trevligare saker istället!
När andra sitter på en föreläsning, tittar på klockan och tänker "20 min kvar till rasten", så ser jag urtavlan och konstaterar lakoniskt: "när den här lektionen är slut så har jag 20 minuter mindre kvar att leva". Och ofta är en av de sista reflektioner som på kvällen far genom mitt huvud innan John Blund kommer på besök, just den att ännu en dag har gått. Väl utnyttjad eller mestadels förslösad? Oavsett vilket, så är det en dag mindre. Tjugofyra timmar som aldrig kommer åter. Inte kan göras ogjorda.
Det kan låta som ett deprimerande sätt att se på tillvaron, men faktum är att just detta är grunden till min rastlösa natur. När varje timme, dag och vecka är en mindre blir dessa också så mycket mer värdefulla. Så lite tid för att göra så mycket. Bäst att börja så snart som möjligt!
Sen finns det dom som är mer praktiskt lagda. En kväll för några veckor sedan spenderades i goda vänners lag, och medan klockan närmade sig småtimmarna kom samtalet allt mer att kretsa kring just döden och dess yttersta konsekvenser. Det är nog varken första eller sista gången jag hamnar i en diskussion om detta en sen kväll. Men aldrig förr har det varit ett så konkret och praktiskt inriktat samtal. Det var inte döden vi pratade om, utan allt det som ska fixas runt omkring.
Kanske är det åldern som gör det. När man närmar sig en ofrånkomlig realitet känns det inte lika meningsfullt att diskutera Om. Bättre då att fokusera på det lika oundvikliga men samtidigt mer greppbara Hur. Och trots att åldern i sällskapet inte skiljer så värst många år visar det sig att medan den yngste bland oss inte ens funderat över vilken musik som ska spelas på den egna begravningen, så har en annan redan beställt sin egen gravsten.
Just där och då kändes en gravstensbeställning som en ganska avlägsen handling, även för en domedagsprofet som mig själv. Men i dagens DN fastnar min blick på denna artikel. Valet av minnes-monument över min märkvärdiga person känns helt plötsligt väldigt självklar. Och eftersom jag – likt alla stora ikoner – tänker dö ung och vacker, är det väl lika bra att skaffa sig en planka och börja tälja så snart som möjligt. Imorgon kan det ju vara försent!
* Rubriken är ett av Astrid Lindgrens mer kända citat. Hon och hennes syster brukade alltid inleda sina telefonsamtal med "Döden, döden, döden". På det sättet blev det liksom avhandlat och avklarat på en gång. Å så kunde de tala om trevligare saker istället!
28 oktober 2007
Surkål kan inte vara hälsosamt!
Jag lockas med på Hälsomässa i Älvsjö. Egentligen inte alls min grej. Men jag har inget bättre för mig,. Och en av mina livsprinciper är att man aldrig ska banga att prova något nytt. Speciellt inte om man är skeptiskt till det. Och om alternativet dessutom är att ligga hemma i soffan och vara improduktiv en hel lördagseftermiddag så finns det inga som helst argument mot.
Hälsomässan visar sig vara cd-skivor med flummig yogamusik á la back to Stonehenge, tandblekningsapparater (vad är hälsosamt med det?), maskiner som knådar ens rygg när man tittar på teve (är det inte bättre att träna lite om man har dålig rygg!), chokladmassage (jag gillar choklad, men redan som liten fick jag lära mig att den ska stoppas i munnen - inte smörjas runt i ansiktet!). Och en hel massa annat. Säkert mycket bra. Men också en väldig massa trams. Som det brukar vara på mässor.
Jag äter lite viktväktarkola och skriver fel mejladress på en enkät för att få en gratis tub C-vitaminer. Nåt ska man ju ha tillbaks för de 130 kronorna i inträdesavgift! Samtidigt shoppar Petra och Jenny burkar med syrade grönsaker. Inlagda vaxbönor och surkål och annat äckligt. Jag vägrar att ens provsmaka. Så mycket för den livsprincipen…
Hälsomässan visar sig vara cd-skivor med flummig yogamusik á la back to Stonehenge, tandblekningsapparater (vad är hälsosamt med det?), maskiner som knådar ens rygg när man tittar på teve (är det inte bättre att träna lite om man har dålig rygg!), chokladmassage (jag gillar choklad, men redan som liten fick jag lära mig att den ska stoppas i munnen - inte smörjas runt i ansiktet!). Och en hel massa annat. Säkert mycket bra. Men också en väldig massa trams. Som det brukar vara på mässor.
Jag äter lite viktväktarkola och skriver fel mejladress på en enkät för att få en gratis tub C-vitaminer. Nåt ska man ju ha tillbaks för de 130 kronorna i inträdesavgift! Samtidigt shoppar Petra och Jenny burkar med syrade grönsaker. Inlagda vaxbönor och surkål och annat äckligt. Jag vägrar att ens provsmaka. Så mycket för den livsprincipen…
26 oktober 2007
Min minutiösa minutplanering
Det är visserligen en timme kvar på skrivningstiden i den stora tentasalen i Mälardalens Högskola i Västerås. Men jag lämnar in ändå. Dels så tror jag att det nånstans på de 18 tätskrivna A4-bladen som jag presterat finns nog med svar för ett G. Men så måste jag ju hinna med tåget till Stockholm också.
En dryg timme senare kommer jag bara elva minuter för sent till det viktiga redovisningsseminariet på min kurs på Stockholms Universitet. Både SJ och SL har följt sina tidtabeller till punkt och pricka. Vilket varit en förutsättning för hela min studieplanering den här hösten.
Efter många år i turnéboknings- och kampanjplaneringsbranschen så vet jag att kollektivtrafik oftast är bäst när det gäller. Mina tunnelbanor kommer aldrig för sent när jag har bråttom – har aldrig begripit vad folk gnäller om jämnt och ständigt (sant!) - bara när jag har all tid i världen att studera tråkiga reklamanslag och gnola en stump på någon gammal slagdänga. För det mesta tycker jag att förseningar är ganska avstressande, man kan inget annat göra än att ta det lugnt. Varför hetsa upp sig. Tåget kommer ju inte fram snabbare för det!
Men det kostar ändå på att flänga runt som jag gjort de senaste månaderna. Idag följdes t ex mina två frukostmackor (strax efter klockan sex imorse) inte upp med en lunch förrän vid halv fem på eftermiddan. Även den bäste kroknar då lätt av energibrist nånstans på vägen.
Men nu är jag återigen full av kraft för att orka släpa mig till tevesoffan för en skön slapp kväll hemma. Det kan jag väl vara väl unnad! Imorgon är det dags att öppna böckerna igen, ny tenta nästa vecka. Ingen rast ingen ro. På fredag kommer jag – om min studieplanering håller lika bra som min tidtabellsdito – att kunna notera totalt 15 akademiska poäng plockade inom loppet av en vecka. Säkert också ett par tre magsår och några gråa hår. Men jag hann med. Så de senare får väl ses som ren bonus i sammanhanget!
En dryg timme senare kommer jag bara elva minuter för sent till det viktiga redovisningsseminariet på min kurs på Stockholms Universitet. Både SJ och SL har följt sina tidtabeller till punkt och pricka. Vilket varit en förutsättning för hela min studieplanering den här hösten.
Efter många år i turnéboknings- och kampanjplaneringsbranschen så vet jag att kollektivtrafik oftast är bäst när det gäller. Mina tunnelbanor kommer aldrig för sent när jag har bråttom – har aldrig begripit vad folk gnäller om jämnt och ständigt (sant!) - bara när jag har all tid i världen att studera tråkiga reklamanslag och gnola en stump på någon gammal slagdänga. För det mesta tycker jag att förseningar är ganska avstressande, man kan inget annat göra än att ta det lugnt. Varför hetsa upp sig. Tåget kommer ju inte fram snabbare för det!
Men det kostar ändå på att flänga runt som jag gjort de senaste månaderna. Idag följdes t ex mina två frukostmackor (strax efter klockan sex imorse) inte upp med en lunch förrän vid halv fem på eftermiddan. Även den bäste kroknar då lätt av energibrist nånstans på vägen.
Men nu är jag återigen full av kraft för att orka släpa mig till tevesoffan för en skön slapp kväll hemma. Det kan jag väl vara väl unnad! Imorgon är det dags att öppna böckerna igen, ny tenta nästa vecka. Ingen rast ingen ro. På fredag kommer jag – om min studieplanering håller lika bra som min tidtabellsdito – att kunna notera totalt 15 akademiska poäng plockade inom loppet av en vecka. Säkert också ett par tre magsår och några gråa hår. Men jag hann med. Så de senare får väl ses som ren bonus i sammanhanget!
21 oktober 2007
För lite mer än en vecka sen
Jag gav partiet arton år av mitt liv. Nästan två decennier av brinnande engagemang, en väldig massa tid och en hel del otacksamt slit. Det är väl inte riktigt vad som brukar menas med ett livsverk. Men det har tagit större delen av mitt vuxna liv, så det är nog det närmaste jag kommer att komma ett.
För ett år sedan blev det ryckt från mig, kastat i skiten och trampat på. Mer än så var inte alla dessa år värda.
Ur hat föds det sällan något sunt. Därför har jag bestämt mig för att inte hata.
Med sinnet fullt av bitterhet kan ingen människa gå vidare. Därför sväljer jag bitterheten så gott det går.
Istället försöker jag glömma och förtränga. Men det är inte helt lätt att radera arton år ur ett liv.
Förra fredan var det ett år sedan jag för sista gången låste dörren till mitt arbetsrum och gick från kansliet. Jag missade årsdagen med en hel vecka. Det är en bit på vägen. Ge mig några år till så visar det sig måhända att allt bara var en konstig dröm. Kanske är jag egentligen Bobby Ewing i Dallas!
För ett år sedan blev det ryckt från mig, kastat i skiten och trampat på. Mer än så var inte alla dessa år värda.
Ur hat föds det sällan något sunt. Därför har jag bestämt mig för att inte hata.
Med sinnet fullt av bitterhet kan ingen människa gå vidare. Därför sväljer jag bitterheten så gott det går.
Istället försöker jag glömma och förtränga. Men det är inte helt lätt att radera arton år ur ett liv.
Förra fredan var det ett år sedan jag för sista gången låste dörren till mitt arbetsrum och gick från kansliet. Jag missade årsdagen med en hel vecka. Det är en bit på vägen. Ge mig några år till så visar det sig måhända att allt bara var en konstig dröm. Kanske är jag egentligen Bobby Ewing i Dallas!
17 oktober 2007
Småkaksblues
Idag fick jag inom loppet av en timme godkänt resultat på tentan i arbetsrätt, och blev erbjuden ett jobb som jag sökt.
Vilket väl låter som två goda anledningar för att hissa mungiporna och fira med en kopp te och ett paket småkakor. Men nej då, mycket vill så klart ha mer. Mycket mer.
Trots att 30% av de som skrev tentan körde så är jag inte nöjd med att ha klarat mig. Varför bara vara kronprins när det finns nån som är kung. Ett G är ju inget värt när det finns VG. Eller för den delen MVG! Trots att jag vet att ingen annan än Jan Björklund utanför den akademiska världen bryr sig om betyg så dras jag med i hetsen. Helt onödigt och så väldigt meningslöst.*
Och jobbet? Tja, det var inte riktigt vad jag tänkt mig. Helt ok. Men inte drömjobbet. Så jag tackade nej. Kräsen är bara förnamnet. Högmod säger eftertankens kranka blekhet.
Så istället för att fira med småkakor så tröstäter jag desamma. Maryland Cookies med jordnötter i. Kan rekommenderas! Fast inte om man är nötallergiker förstås. Men det är ju inte jag. Alltid nåt att glädjas åt...
*Fast en fördel med det nya betygssystemet är att ingen människa vet hur mycket mitt D är "värt"!
Vilket väl låter som två goda anledningar för att hissa mungiporna och fira med en kopp te och ett paket småkakor. Men nej då, mycket vill så klart ha mer. Mycket mer.
Trots att 30% av de som skrev tentan körde så är jag inte nöjd med att ha klarat mig. Varför bara vara kronprins när det finns nån som är kung. Ett G är ju inget värt när det finns VG. Eller för den delen MVG! Trots att jag vet att ingen annan än Jan Björklund utanför den akademiska världen bryr sig om betyg så dras jag med i hetsen. Helt onödigt och så väldigt meningslöst.*
Och jobbet? Tja, det var inte riktigt vad jag tänkt mig. Helt ok. Men inte drömjobbet. Så jag tackade nej. Kräsen är bara förnamnet. Högmod säger eftertankens kranka blekhet.
Så istället för att fira med småkakor så tröstäter jag desamma. Maryland Cookies med jordnötter i. Kan rekommenderas! Fast inte om man är nötallergiker förstås. Men det är ju inte jag. Alltid nåt att glädjas åt...
*Fast en fördel med det nya betygssystemet är att ingen människa vet hur mycket mitt D är "värt"!
09 oktober 2007
Hockeykväll
Mänskligheten kan normalt sett delas in i tre olika kategorier avseende sport:
1. De som är uttråkat ointresserade och har en snobbigt nedlåtande inställning till alla slags kunskaper inom idrottsvärlden.
2. De som är hyfsat kunniga och normalintresserade. Ser kanske några matcher varje säsong, men minns inte vilket lag som vann serien förra året.
3. De som är nördigt pålästa om de mest irrelevanta saker, och jobbigt entusiastiska inför varje B-lagsmatch i division 4.
Att få med en människa av typen ett på ett idrottsevenemang skulle aldrig inträffa. Att gå på match med en person av kategori tre däremot kan, om man har otur, bli en nära-döden-upplevelse i uttråkning. Det gäller därför att välja sina vänner bland tvåorna. Eller, om man har tur så kan man också – i mycket sällsynta fall – stöta på ytterligare en variant: "De som inte bryr sig men har kul ändå!"
Hockey i Globen ikväll. Gästande Timrå möter Djurgården inför cirka 5000 personer. I publiken finns troligtvis ingen från kategori ett, men desto fler tvåor och treor. Bland dem också några glada amatörer. Fulla av entusiasm men med tämligen begränsade kunskaper.
Ett axplock av kvällens kommentarer:
- Får man ha pucken hur länge som helst? (När Timrå anfaller i numerärt överläge.)
- Är inte Hammarby ganska bra på hockey också?
- Nej, men jag har hört att de är bra på hockey bockey!
(Rätt svar: Hammarby är inget vidare på hockey, men däremot hyfsat duktiga på bandy!)
- När de står i de där ringarna så har de nog en ganska bra chans att göra mål! (I samband med en tekning.)
- Om pucken går in nu, blir det mål då? (När en djurgårdsforward kommer fri framför Timrås mål)
Hur matchen gick? Tja, jag tror att Djurgården torskade med 0-2. Men det var liksom inte det väsentliga. Det var länge sen som jag hade så kul på en idrottsläktare. Och sport ska vara underhållande. Hellre ett gott garv än interna skytteligan rabblad baklänges!
1. De som är uttråkat ointresserade och har en snobbigt nedlåtande inställning till alla slags kunskaper inom idrottsvärlden.
2. De som är hyfsat kunniga och normalintresserade. Ser kanske några matcher varje säsong, men minns inte vilket lag som vann serien förra året.
3. De som är nördigt pålästa om de mest irrelevanta saker, och jobbigt entusiastiska inför varje B-lagsmatch i division 4.
Att få med en människa av typen ett på ett idrottsevenemang skulle aldrig inträffa. Att gå på match med en person av kategori tre däremot kan, om man har otur, bli en nära-döden-upplevelse i uttråkning. Det gäller därför att välja sina vänner bland tvåorna. Eller, om man har tur så kan man också – i mycket sällsynta fall – stöta på ytterligare en variant: "De som inte bryr sig men har kul ändå!"
Hockey i Globen ikväll. Gästande Timrå möter Djurgården inför cirka 5000 personer. I publiken finns troligtvis ingen från kategori ett, men desto fler tvåor och treor. Bland dem också några glada amatörer. Fulla av entusiasm men med tämligen begränsade kunskaper.
Ett axplock av kvällens kommentarer:
- Får man ha pucken hur länge som helst? (När Timrå anfaller i numerärt överläge.)
- Är inte Hammarby ganska bra på hockey också?
- Nej, men jag har hört att de är bra på hockey bockey!
(Rätt svar: Hammarby är inget vidare på hockey, men däremot hyfsat duktiga på bandy!)
- När de står i de där ringarna så har de nog en ganska bra chans att göra mål! (I samband med en tekning.)
- Om pucken går in nu, blir det mål då? (När en djurgårdsforward kommer fri framför Timrås mål)
Hur matchen gick? Tja, jag tror att Djurgården torskade med 0-2. Men det var liksom inte det väsentliga. Det var länge sen som jag hade så kul på en idrottsläktare. Och sport ska vara underhållande. Hellre ett gott garv än interna skytteligan rabblad baklänges!
08 oktober 2007
Vänner
Det hetaste just nu är visst att tävla om vem som har flest vänner på sajten Facebook. Adam Alsing har (i skrivande stund) 1454 stycken. Jag tvivlar på att han känner dem alla.
Där kan man också ladda upp virtuella gosedjur och fåniga ikoner och skicka till sina nya och gamla nätbekanta. Det går till och med att bjuda varandra på öl. Imorse när jag loggade in hade jag till exempel fått en inbjudan till en Oktoberfest. Att få en festinvitation med morgonposten är ju alltid trevligt, men efter en stunds klickande tvingas jag inse att det inte handlar om en riktig fest. Min trevliga inbjudan går inte att omsätta i en lagom sval gyllengul Spaten. Allt är bara på låtsas. Ungefär som när man var liten och lekte affär med snäckor och modellerabollar.
Men vad är då vitsen är med det hela? Både pilsner och hamstrar är väl roligast IRL. För att inte tala om vänner.
Den här helgen började med ett besök på Stadsauktionen i fri-hamnen. (Petra tänkte köpa nakna Zorn-kullor men fnös föraktfullt åt de japanskt frigjorda erotiska bilder jag hittade istället.) På lördagskvällen var det 40-årsfest med levande musik och flödande champagne (och eftersom värdinnan och festföremålet jobbar som expert på Systembolaget så var det inte direkt den sämsta skumpan som det bjöds på, om man säger så!). Medan söndagen – kanske inte helt oväntat - ägnades åt mer stillsamma aktiviteter, som bland annat en höstlig långpromenad runt Årstaviken. Alltihop helt på riktigt. Med riktiga vänner i den riktiga världen.
Kalla mig gärna gammalmodig om jag framhärdar i att jag fortfarande föredrar att träffas the old fashioned way. Men om ni sen också kallar mig ambivalent för att jag fortsätter hänga på Facebook så må det väl vara så. För om jag bara ligger i lite så tror jag nog att jag ska kunna ge den där Alsing en match!
Där kan man också ladda upp virtuella gosedjur och fåniga ikoner och skicka till sina nya och gamla nätbekanta. Det går till och med att bjuda varandra på öl. Imorse när jag loggade in hade jag till exempel fått en inbjudan till en Oktoberfest. Att få en festinvitation med morgonposten är ju alltid trevligt, men efter en stunds klickande tvingas jag inse att det inte handlar om en riktig fest. Min trevliga inbjudan går inte att omsätta i en lagom sval gyllengul Spaten. Allt är bara på låtsas. Ungefär som när man var liten och lekte affär med snäckor och modellerabollar.
Men vad är då vitsen är med det hela? Både pilsner och hamstrar är väl roligast IRL. För att inte tala om vänner.
Den här helgen började med ett besök på Stadsauktionen i fri-hamnen. (Petra tänkte köpa nakna Zorn-kullor men fnös föraktfullt åt de japanskt frigjorda erotiska bilder jag hittade istället.) På lördagskvällen var det 40-årsfest med levande musik och flödande champagne (och eftersom värdinnan och festföremålet jobbar som expert på Systembolaget så var det inte direkt den sämsta skumpan som det bjöds på, om man säger så!). Medan söndagen – kanske inte helt oväntat - ägnades åt mer stillsamma aktiviteter, som bland annat en höstlig långpromenad runt Årstaviken. Alltihop helt på riktigt. Med riktiga vänner i den riktiga världen.
Kalla mig gärna gammalmodig om jag framhärdar i att jag fortfarande föredrar att träffas the old fashioned way. Men om ni sen också kallar mig ambivalent för att jag fortsätter hänga på Facebook så må det väl vara så. För om jag bara ligger i lite så tror jag nog att jag ska kunna ge den där Alsing en match!
29 september 2007
Jag svettas inte i tighta kläder
Strax efter klockan tre igår eftermiddag tvingades hoppet ge upp för verkligheten. Kvar fanns bara insikten om att all fortsatt vård var förgäves. Kroppens kamp mot den aggressiva sjukdomen förlorad. Egentligen visste jag det redan sen länge, men vissa saker vägrar förnuftet acceptera trots överväldigande bevisning. Och hoppet, det ack så fåfänga hoppet, är ju som bekant det sista som överger en. Men när den medicinska expertisen står maktlös kan utgången bara bli en. David kan inte ensam besegra Goliat.
Ända sen den 5 maj har jag sett fram emot den här dagen. Jag har svettats i mina tighta trikåer. Jag har plågats av kramp och träningsvärk. I mina knän har tusen glödgade knivar vridits om, medan jag vänt dövöronen till. Men jag har uthärdat. Och nu kände jag mig redo. Hade till och med förhoppning om nytt personbästa, trots att det var sex år sedan jag senast vågade mig på en så lång distans. Men av allt detta blev intet.
Mänskligheten har hittat på klusterbomber, stadsjeepar och dokusåpor. Men inför förkylningsbacillerna står vi fortfarande maktlösa. En tanke ilar genom hjärnan: kanske försöka i alla fall? Men förståndet segrar. En mil med en förkylning. Möjligtvis. Men tre? Aldrig. Det kan vara en chansning som blir ens sista.
För tio år sen drabbades jag av bakterien TWAR, också känd som orienterarsjukan eftersom flera elitorienterare och långdistanslöpare trillade ner stendöda. Mitt hjärta rusade och stod still om vartannat i flera månader. En intressant men inte speciellt angenäm upplevelse. Visserligen överlevde jag den gången, med det tog ett halvår innan jag var helt återställd. En resa som jag inte vill göra om igen.
Därför sitter jag nu hemma framför datorn och dricker apelsinjuice istället för att med regntunga steg närma mig Abborrbacken och de sista fem helveteskilometrarna till målet på Grönsta gärde. Det blev inget Lidingölopp i år. Och jag som har längtat efter den där pizzan sen mitten av augusti!
Ända sen den 5 maj har jag sett fram emot den här dagen. Jag har svettats i mina tighta trikåer. Jag har plågats av kramp och träningsvärk. I mina knän har tusen glödgade knivar vridits om, medan jag vänt dövöronen till. Men jag har uthärdat. Och nu kände jag mig redo. Hade till och med förhoppning om nytt personbästa, trots att det var sex år sedan jag senast vågade mig på en så lång distans. Men av allt detta blev intet.
Mänskligheten har hittat på klusterbomber, stadsjeepar och dokusåpor. Men inför förkylningsbacillerna står vi fortfarande maktlösa. En tanke ilar genom hjärnan: kanske försöka i alla fall? Men förståndet segrar. En mil med en förkylning. Möjligtvis. Men tre? Aldrig. Det kan vara en chansning som blir ens sista.
För tio år sen drabbades jag av bakterien TWAR, också känd som orienterarsjukan eftersom flera elitorienterare och långdistanslöpare trillade ner stendöda. Mitt hjärta rusade och stod still om vartannat i flera månader. En intressant men inte speciellt angenäm upplevelse. Visserligen överlevde jag den gången, med det tog ett halvår innan jag var helt återställd. En resa som jag inte vill göra om igen.
Därför sitter jag nu hemma framför datorn och dricker apelsinjuice istället för att med regntunga steg närma mig Abborrbacken och de sista fem helveteskilometrarna till målet på Grönsta gärde. Det blev inget Lidingölopp i år. Och jag som har längtat efter den där pizzan sen mitten av augusti!
28 september 2007
Eau de Odör
För övrigt stinker min köksvask just nu gammal bondfångare, eftersom jag i ett ryck av badrumsskåps-tenta-städning hällde ut en flaska rakvatten med bäst före datum nån gång i mitten av 90-talet.
Det ger en fin bismak åt makaronerna (på den tredje dagen av pastaladdning börjar en viss mättnad infinna sig, så all variation i matlagningen är välkommen!)
Det ger en fin bismak åt makaronerna (på den tredje dagen av pastaladdning börjar en viss mättnad infinna sig, så all variation i matlagningen är välkommen!)
27 september 2007
Släkten framför allt!
Nackdelen med att lära är att man inte alltid blir klokare. Den som endast känner till de stora dragen kan oftast leva med den schimära enkelheten i dessa. Men desto mer man vet om detaljerna ju mer komplexa och motsägelsefulla visar sig saker ofta vara. Och om man dessutom läser juridik så finns där också ett stort mått av politik inbyggt. Vilken inte alltid verkar helt logisk.
Det är tenta i arbetsrätt på lördag. Pluggandet går nog som det borde. Men i måndags trätte jag en lång stund med vår föreläsare om det absurda i delar av lagstiftningen. Jag fick inget större gehör, vilket gjorde mig tämligen frustrerad. Normalt brukar jag kunna lita på att det finns en inbyggd rimlighet och en smula sunt förnuft i de flesta regler. Men tydligen inte.
Visste ni t ex att det är helt okej att diskriminera någon pga övervikt, ålder eller skönhet (eller brist på). Däremot får man inte diskriminera någon pga längd. Det beror på att kvinnor generellt anses vara kortare än män. Så därför blev den arbetsgivare som vägrade anställa personer under en viss längd* fälld i Arbetsdomstolen för könsdiskriminering.
Men samtidigt får man som arbetsgivare välja att anställa sin nittonårige helt omeriterade - och ganska korkade - manlige kusin till en chefstjänst, framför en kvinna med dubbla examina och femtons års arbetslivserfarenhet. Detta eftersom släktingar – hur enfaldiga och osnutna de än är – är undantagna från alla regler om diskriminering.
Var är logiken i detta? Vad är vitsen med att med små små steg kämpa för allas lika rättigheter och villkor på arbetsmarknaden när det ändå finns de mest korkade undantagsregler.
Jag tyckte att jag hade ganska bra koll på arbetsrättslagstiftningen innan jag började denna kurs. Nu, fyra veckor senare, känner jag mig mer osäker än någonsin. Det är ingen bra ingång i ett tentapluggande. Och inte lär mitt resultat väl bli bättre av att jag ägnar tiden åt att skriva blogg istället för att sitta med näsan i lagboken…
*Orsaken var att den som är för kort riskerar att drabbas av förslitningsskador i axlarna pga att arbetet ifråga innebär en hel del (installations)arbete på hög nivå över golvet.
Det är tenta i arbetsrätt på lördag. Pluggandet går nog som det borde. Men i måndags trätte jag en lång stund med vår föreläsare om det absurda i delar av lagstiftningen. Jag fick inget större gehör, vilket gjorde mig tämligen frustrerad. Normalt brukar jag kunna lita på att det finns en inbyggd rimlighet och en smula sunt förnuft i de flesta regler. Men tydligen inte.
Visste ni t ex att det är helt okej att diskriminera någon pga övervikt, ålder eller skönhet (eller brist på). Däremot får man inte diskriminera någon pga längd. Det beror på att kvinnor generellt anses vara kortare än män. Så därför blev den arbetsgivare som vägrade anställa personer under en viss längd* fälld i Arbetsdomstolen för könsdiskriminering.
Men samtidigt får man som arbetsgivare välja att anställa sin nittonårige helt omeriterade - och ganska korkade - manlige kusin till en chefstjänst, framför en kvinna med dubbla examina och femtons års arbetslivserfarenhet. Detta eftersom släktingar – hur enfaldiga och osnutna de än är – är undantagna från alla regler om diskriminering.
Var är logiken i detta? Vad är vitsen med att med små små steg kämpa för allas lika rättigheter och villkor på arbetsmarknaden när det ändå finns de mest korkade undantagsregler.
Jag tyckte att jag hade ganska bra koll på arbetsrättslagstiftningen innan jag började denna kurs. Nu, fyra veckor senare, känner jag mig mer osäker än någonsin. Det är ingen bra ingång i ett tentapluggande. Och inte lär mitt resultat väl bli bättre av att jag ägnar tiden åt att skriva blogg istället för att sitta med näsan i lagboken…
*Orsaken var att den som är för kort riskerar att drabbas av förslitningsskador i axlarna pga att arbetet ifråga innebär en hel del (installations)arbete på hög nivå över golvet.
22 september 2007
Bara en vecka kvar!
Kvällens 18 km runt Långholmen känns som en bra sista långlöpning. Det hade kunnat bli nåt varv till också, men mörkret faller snabbare än jag räknat med så jag joggar hemåt istället. Det vore väldigt onödigt att stiga snett på en dold rot eller sten - en vrickad fot är det sista jag vill ha nu när det bara är en vecka kvar.
Kvällen är underbart brittsommarskön: luften är så klar den någonsin kan bli i en storstad, och temperaturen alldeles lagom för att bara springa i t-shirt och halvlånga tights. Min knappt 2h långa mix av Depeche Mode-remixar dunkar i takt med löpstegen. Medan kilometrar blir till ännu fler kilometrar springer jag som så många gånger förr och hallucinerar om allt onyttigt jag ska äta nästa lördag. Bara en vecka kvar...
De sista två månaderna har kanske varit den nyttigaste tiden i mitt liv. Inga onödiga kalorier, inget socker, minimalt med fett. Knappt något gott över huvud taget. Inte ens öl! (då förstår ni kanske vad jag genomlidit!) Men vad gör man inte för att nå den perfekta matchvikten. Och ska man ta sig runt 3 mil på en terrängbana finns det ju ingen anledning att släpa på fler kilon än nödvändigt. Det blir nog jobbigt ändå.
Men på lördag kväll ska jag frossa. Jag kan inte riktigt bestämma mig för vilken av mina två favoritpizzor som är godast, så det blir nog en av varje. Sen slinker ju en big pack glass alltid ner. Och en stor påse smågodis låter väl som den perfekta avrundningen. Snart...
På lördag kl 13.10 går startskottet för startgrupp 5 i Lidingöloppet. Bara en vecka kvar!
Nu är det bara den tråkigaste delen av förberedelserna kvar: att tömma kroppens depåer på gamla kolhydrater. Att äta kolhydrat-fattigt flera dar i rad är både svårt och trist , och som student är det ju dessutom lite extra knepigt att avstå från både nudlar och snabbmakaroner. Det blir liksom inte så mycket kvar att leva på. Men man kanske kan ha ketchup på riskakor? (Det är ju trots allt bara en vecka kvar!)
Kvällen är underbart brittsommarskön: luften är så klar den någonsin kan bli i en storstad, och temperaturen alldeles lagom för att bara springa i t-shirt och halvlånga tights. Min knappt 2h långa mix av Depeche Mode-remixar dunkar i takt med löpstegen. Medan kilometrar blir till ännu fler kilometrar springer jag som så många gånger förr och hallucinerar om allt onyttigt jag ska äta nästa lördag. Bara en vecka kvar...
De sista två månaderna har kanske varit den nyttigaste tiden i mitt liv. Inga onödiga kalorier, inget socker, minimalt med fett. Knappt något gott över huvud taget. Inte ens öl! (då förstår ni kanske vad jag genomlidit!) Men vad gör man inte för att nå den perfekta matchvikten. Och ska man ta sig runt 3 mil på en terrängbana finns det ju ingen anledning att släpa på fler kilon än nödvändigt. Det blir nog jobbigt ändå.
Men på lördag kväll ska jag frossa. Jag kan inte riktigt bestämma mig för vilken av mina två favoritpizzor som är godast, så det blir nog en av varje. Sen slinker ju en big pack glass alltid ner. Och en stor påse smågodis låter väl som den perfekta avrundningen. Snart...
På lördag kl 13.10 går startskottet för startgrupp 5 i Lidingöloppet. Bara en vecka kvar!
Nu är det bara den tråkigaste delen av förberedelserna kvar: att tömma kroppens depåer på gamla kolhydrater. Att äta kolhydrat-fattigt flera dar i rad är både svårt och trist , och som student är det ju dessutom lite extra knepigt att avstå från både nudlar och snabbmakaroner. Det blir liksom inte så mycket kvar att leva på. Men man kanske kan ha ketchup på riskakor? (Det är ju trots allt bara en vecka kvar!)
17 september 2007
Att komma hem igen
Att vara borta och sen komma hem igen brukar oftast vara en mycket kluven känsla. Å ena sidan längtan efter sin egen säng. En varm dusch. Vila. Men när man tar steget över den egna tröskeln så är samtidigt också resan och upplevelsen så definitivt över. Tillbaks till den jämngrå vardagen igen.
En ofrånkomligt trist del i en hemkomst är att man måste packa upp. Om man bara varit på Mallis en vända brukar det förstås gå ganska snabbt. Töm väskan i tvättkorgen och ställ spritflaskorna bland de andra i skafferiet, så kan man sätta sig framför teven sen.
Men om man varit en helg i skärgården är det oftast mer jobb när man kommer hem än innan man åkte. Allt ska inte bara packas upp, utan måste också noggrant gås igenom. Tältet ska torkas, saker som gått sönder lagas, ett genomsotigt spritkök diskas. Och inrökta kläder ska sorteras - eftersom många friluftskläder inte mår bra av att tvättas allt för ofta - i en hög med jättesmutsiga (tvätt) och en med bara lite småskitiga (som kan få anstå till nästa gång om man vädrar dem en stund).
Så nu ligger ett tält draperat i sina beståndsdelar över hela mitt vardagsrum. På krokar och galgar hänger kläder på tork. Och på mitt golv springer diverse småkryp som tog chansen att få lift in till storstan. Men fördelen med att inte resa till så exotiska platser är att insekterna man får med sig hem är tämligen ofarliga. Blödig som jag är så har jag inte heller hjärta att köra ut dem igen. Höstrusket är inte så roligt när man är liten. Och för den delen så har jag inget emot lite sällskap när mörkret faller på!
Om paddlingen gick bra? Klart den gjorde! En lagom blandning av blåst och strålande solsken gjorde helgen till en av höstens riktiga höjdare. Trots SMHI:s varningar blev det alldeles perfekt väder för ett gäng nybörjarpaddlare. Och när vi lessnat på kajka runt steg vi iland på en sandstrand, slog upp våra tält i lä och satte oss på en klippa och njöt av solnedgången över fjärden. Medan brasan sprakade sitt gemytliga sprak så smakade den lagom kalla ölen så gott som lagom kall öl bara kan smaka efter en hel dag på sjön! (Televinken hade så klart kameran med sig!)
En ofrånkomligt trist del i en hemkomst är att man måste packa upp. Om man bara varit på Mallis en vända brukar det förstås gå ganska snabbt. Töm väskan i tvättkorgen och ställ spritflaskorna bland de andra i skafferiet, så kan man sätta sig framför teven sen.
Men om man varit en helg i skärgården är det oftast mer jobb när man kommer hem än innan man åkte. Allt ska inte bara packas upp, utan måste också noggrant gås igenom. Tältet ska torkas, saker som gått sönder lagas, ett genomsotigt spritkök diskas. Och inrökta kläder ska sorteras - eftersom många friluftskläder inte mår bra av att tvättas allt för ofta - i en hög med jättesmutsiga (tvätt) och en med bara lite småskitiga (som kan få anstå till nästa gång om man vädrar dem en stund).
Så nu ligger ett tält draperat i sina beståndsdelar över hela mitt vardagsrum. På krokar och galgar hänger kläder på tork. Och på mitt golv springer diverse småkryp som tog chansen att få lift in till storstan. Men fördelen med att inte resa till så exotiska platser är att insekterna man får med sig hem är tämligen ofarliga. Blödig som jag är så har jag inte heller hjärta att köra ut dem igen. Höstrusket är inte så roligt när man är liten. Och för den delen så har jag inget emot lite sällskap när mörkret faller på!
Om paddlingen gick bra? Klart den gjorde! En lagom blandning av blåst och strålande solsken gjorde helgen till en av höstens riktiga höjdare. Trots SMHI:s varningar blev det alldeles perfekt väder för ett gäng nybörjarpaddlare. Och när vi lessnat på kajka runt steg vi iland på en sandstrand, slog upp våra tält i lä och satte oss på en klippa och njöt av solnedgången över fjärden. Medan brasan sprakade sitt gemytliga sprak så smakade den lagom kalla ölen så gott som lagom kall öl bara kan smaka efter en hel dag på sjön! (Televinken hade så klart kameran med sig!)
13 september 2007
Krösus Sork
Kursen jag läser i Västerås handlar just nu en hel massa om fastighetsvärdering. Vilket lite förenklat är läran om att lista ut vilka sorts hus man kan tjäna kosing på, och hur man plockar ut så mycket hyra av sina stackars hyresgäster som möjligt. Inte direkt det ämne som intresserar mig mest här i världen. Men så är det ju när man pluggar – för att komma åt de göttiga kunskaperna måste man också genomlida en hel del annat trams.
Jag har aldrig riktigt förstått vad det är som får en del människor att ägna hela sitt liv åt att tjäna så mycket pengar som möjligt. Varför man väljer att jobba som en liten iller så att man ändå inte hinner sätta sprätt på allt man drar in? Istället dör de i en hjärtinfarkt vid 55+ med ett välfyllt bankkonto som arvingarna klöser varandra blodiga över.
Men om man nu har lite klöver över så måste de ju placeras nånstans. På banken eller i kakburken - på gammeltantförnuftigt vis - går väl på ett ut med dagens usla sparräntor. Sen finns förstås aktier, obligationer, räntefonder och allt vad det heter. Osexigt och smått livsfarligt. Så fort man vänder ryggen till ramlar börsen ihop som ett korthus och hälften av ens surt ihopsparade slantar försvinner all världens väg. Den resan har jag redan gjort en gång, och tänker inte göra om!
Sen kan man ju köpa serietidningar för pengarna också.
Själv slutade jag läsa Bamse någon gång i början av 1980-talet. Men vissa vägrar bli vuxna mer än andra. Min kompis H shoppade förra helgen loss i just serietidningsvärlden. Och för tjugotvåtusen pix borde man väl kunna få ganska många kassar med gamla tidningar kan man tycka. Men H fick bara en tidning. Eller, om man ska vara helt petnoga, så var det inte ens en hel tidning. Bara en framsida. För 22 000 kronor! Och då ingår inte ens ram. Visserligen nr 4 från 1974, vilket han noga poängterar (vad som nu är så speciellt med just den?) Men nja, jag skulle kunna tänka mig en hel massa andra saker att göra för tjugotvå lakan. Fast det kanske mest beror på att jag ju alltid gillade Läderlappen bättre.
Jag har aldrig riktigt förstått vad det är som får en del människor att ägna hela sitt liv åt att tjäna så mycket pengar som möjligt. Varför man väljer att jobba som en liten iller så att man ändå inte hinner sätta sprätt på allt man drar in? Istället dör de i en hjärtinfarkt vid 55+ med ett välfyllt bankkonto som arvingarna klöser varandra blodiga över.
Men om man nu har lite klöver över så måste de ju placeras nånstans. På banken eller i kakburken - på gammeltantförnuftigt vis - går väl på ett ut med dagens usla sparräntor. Sen finns förstås aktier, obligationer, räntefonder och allt vad det heter. Osexigt och smått livsfarligt. Så fort man vänder ryggen till ramlar börsen ihop som ett korthus och hälften av ens surt ihopsparade slantar försvinner all världens väg. Den resan har jag redan gjort en gång, och tänker inte göra om!
Sen kan man ju köpa serietidningar för pengarna också.
Själv slutade jag läsa Bamse någon gång i början av 1980-talet. Men vissa vägrar bli vuxna mer än andra. Min kompis H shoppade förra helgen loss i just serietidningsvärlden. Och för tjugotvåtusen pix borde man väl kunna få ganska många kassar med gamla tidningar kan man tycka. Men H fick bara en tidning. Eller, om man ska vara helt petnoga, så var det inte ens en hel tidning. Bara en framsida. För 22 000 kronor! Och då ingår inte ens ram. Visserligen nr 4 från 1974, vilket han noga poängterar (vad som nu är så speciellt med just den?) Men nja, jag skulle kunna tänka mig en hel massa andra saker att göra för tjugotvå lakan. Fast det kanske mest beror på att jag ju alltid gillade Läderlappen bättre.
06 september 2007
Den fula ankungen
(eller Arvet efter Pavarotti)
En ny säsong av förnedringsteveprogrammet Idol har börjat den här veckan. Jag tillhör vanligtvis inte den trognaste tittarskaran, men såg några minuter igår hemma hos en god vän som hade det på i bakgrunden.
Kamerorna följer kandidaterna som köar för att visa upp sina obefintliga talanger och låta sig hånas. Eftersom programidén ingalunda är ny kan jag inte ens med att tycka synd om dem - de vet ju mycket väl vad de ger sig in på. Och tydligen är två minuter i teve värt det priset.
Men det finns så klart undantag. Ett av de flitigast visade klippen på sajten YouTube är t ex från den första uttagningen av engelska tevetävlingen Talang från i våras.
Huvudpersonen heter Paul Potts. Och bara att ha blivit döpt efter en av historiens värsta massmördare (Pol Pot) ger ju vem som helst sympatipoäng! Lägg sen till att han inte är det vackraste guds genbank producerat, blev mobbad hela sin uppväxt och förlorade oskulden nånstans 30+ så har vi grundreceptet i vilken sliskig American-Dreamfilm som helst.
Juryns miner när han förklarar vad han ska sjunga är obetalbar. Likaså deras ansiktsuttryck när han sen öppnar munnen. Och därtill publikens reaktioner.
Killen gick så klart och vann hela tävlingen. Blev megastjärna och sjöng sig rätt in i massornas hjärtan. Hollywood kunde inte ha regisserat det bättre. Jag har sett klippet om och om igen och ryser varje gång. Men sen är jag ju också en sucker på snyftiga filmer med lyckliga slut.
Mina damer och herrar: Paul Potts!
En ny säsong av förnedringsteveprogrammet Idol har börjat den här veckan. Jag tillhör vanligtvis inte den trognaste tittarskaran, men såg några minuter igår hemma hos en god vän som hade det på i bakgrunden.
Kamerorna följer kandidaterna som köar för att visa upp sina obefintliga talanger och låta sig hånas. Eftersom programidén ingalunda är ny kan jag inte ens med att tycka synd om dem - de vet ju mycket väl vad de ger sig in på. Och tydligen är två minuter i teve värt det priset.
Men det finns så klart undantag. Ett av de flitigast visade klippen på sajten YouTube är t ex från den första uttagningen av engelska tevetävlingen Talang från i våras.
Huvudpersonen heter Paul Potts. Och bara att ha blivit döpt efter en av historiens värsta massmördare (Pol Pot) ger ju vem som helst sympatipoäng! Lägg sen till att han inte är det vackraste guds genbank producerat, blev mobbad hela sin uppväxt och förlorade oskulden nånstans 30+ så har vi grundreceptet i vilken sliskig American-Dreamfilm som helst.
Juryns miner när han förklarar vad han ska sjunga är obetalbar. Likaså deras ansiktsuttryck när han sen öppnar munnen. Och därtill publikens reaktioner.
Killen gick så klart och vann hela tävlingen. Blev megastjärna och sjöng sig rätt in i massornas hjärtan. Hollywood kunde inte ha regisserat det bättre. Jag har sett klippet om och om igen och ryser varje gång. Men sen är jag ju också en sucker på snyftiga filmer med lyckliga slut.
Mina damer och herrar: Paul Potts!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
