Jag lockas med på Hälsomässa i Älvsjö. Egentligen inte alls min grej. Men jag har inget bättre för mig,. Och en av mina livsprinciper är att man aldrig ska banga att prova något nytt. Speciellt inte om man är skeptiskt till det. Och om alternativet dessutom är att ligga hemma i soffan och vara improduktiv en hel lördagseftermiddag så finns det inga som helst argument mot.
Hälsomässan visar sig vara cd-skivor med flummig yogamusik á la back to Stonehenge, tandblekningsapparater (vad är hälsosamt med det?), maskiner som knådar ens rygg när man tittar på teve (är det inte bättre att träna lite om man har dålig rygg!), chokladmassage (jag gillar choklad, men redan som liten fick jag lära mig att den ska stoppas i munnen - inte smörjas runt i ansiktet!). Och en hel massa annat. Säkert mycket bra. Men också en väldig massa trams. Som det brukar vara på mässor.
Jag äter lite viktväktarkola och skriver fel mejladress på en enkät för att få en gratis tub C-vitaminer. Nåt ska man ju ha tillbaks för de 130 kronorna i inträdesavgift! Samtidigt shoppar Petra och Jenny burkar med syrade grönsaker. Inlagda vaxbönor och surkål och annat äckligt. Jag vägrar att ens provsmaka. Så mycket för den livsprincipen…
28 oktober 2007
26 oktober 2007
Min minutiösa minutplanering
Det är visserligen en timme kvar på skrivningstiden i den stora tentasalen i Mälardalens Högskola i Västerås. Men jag lämnar in ändå. Dels så tror jag att det nånstans på de 18 tätskrivna A4-bladen som jag presterat finns nog med svar för ett G. Men så måste jag ju hinna med tåget till Stockholm också.
En dryg timme senare kommer jag bara elva minuter för sent till det viktiga redovisningsseminariet på min kurs på Stockholms Universitet. Både SJ och SL har följt sina tidtabeller till punkt och pricka. Vilket varit en förutsättning för hela min studieplanering den här hösten.
Efter många år i turnéboknings- och kampanjplaneringsbranschen så vet jag att kollektivtrafik oftast är bäst när det gäller. Mina tunnelbanor kommer aldrig för sent när jag har bråttom – har aldrig begripit vad folk gnäller om jämnt och ständigt (sant!) - bara när jag har all tid i världen att studera tråkiga reklamanslag och gnola en stump på någon gammal slagdänga. För det mesta tycker jag att förseningar är ganska avstressande, man kan inget annat göra än att ta det lugnt. Varför hetsa upp sig. Tåget kommer ju inte fram snabbare för det!
Men det kostar ändå på att flänga runt som jag gjort de senaste månaderna. Idag följdes t ex mina två frukostmackor (strax efter klockan sex imorse) inte upp med en lunch förrän vid halv fem på eftermiddan. Även den bäste kroknar då lätt av energibrist nånstans på vägen.
Men nu är jag återigen full av kraft för att orka släpa mig till tevesoffan för en skön slapp kväll hemma. Det kan jag väl vara väl unnad! Imorgon är det dags att öppna böckerna igen, ny tenta nästa vecka. Ingen rast ingen ro. På fredag kommer jag – om min studieplanering håller lika bra som min tidtabellsdito – att kunna notera totalt 15 akademiska poäng plockade inom loppet av en vecka. Säkert också ett par tre magsår och några gråa hår. Men jag hann med. Så de senare får väl ses som ren bonus i sammanhanget!
En dryg timme senare kommer jag bara elva minuter för sent till det viktiga redovisningsseminariet på min kurs på Stockholms Universitet. Både SJ och SL har följt sina tidtabeller till punkt och pricka. Vilket varit en förutsättning för hela min studieplanering den här hösten.
Efter många år i turnéboknings- och kampanjplaneringsbranschen så vet jag att kollektivtrafik oftast är bäst när det gäller. Mina tunnelbanor kommer aldrig för sent när jag har bråttom – har aldrig begripit vad folk gnäller om jämnt och ständigt (sant!) - bara när jag har all tid i världen att studera tråkiga reklamanslag och gnola en stump på någon gammal slagdänga. För det mesta tycker jag att förseningar är ganska avstressande, man kan inget annat göra än att ta det lugnt. Varför hetsa upp sig. Tåget kommer ju inte fram snabbare för det!
Men det kostar ändå på att flänga runt som jag gjort de senaste månaderna. Idag följdes t ex mina två frukostmackor (strax efter klockan sex imorse) inte upp med en lunch förrän vid halv fem på eftermiddan. Även den bäste kroknar då lätt av energibrist nånstans på vägen.
Men nu är jag återigen full av kraft för att orka släpa mig till tevesoffan för en skön slapp kväll hemma. Det kan jag väl vara väl unnad! Imorgon är det dags att öppna böckerna igen, ny tenta nästa vecka. Ingen rast ingen ro. På fredag kommer jag – om min studieplanering håller lika bra som min tidtabellsdito – att kunna notera totalt 15 akademiska poäng plockade inom loppet av en vecka. Säkert också ett par tre magsår och några gråa hår. Men jag hann med. Så de senare får väl ses som ren bonus i sammanhanget!
21 oktober 2007
För lite mer än en vecka sen
Jag gav partiet arton år av mitt liv. Nästan två decennier av brinnande engagemang, en väldig massa tid och en hel del otacksamt slit. Det är väl inte riktigt vad som brukar menas med ett livsverk. Men det har tagit större delen av mitt vuxna liv, så det är nog det närmaste jag kommer att komma ett.
För ett år sedan blev det ryckt från mig, kastat i skiten och trampat på. Mer än så var inte alla dessa år värda.
Ur hat föds det sällan något sunt. Därför har jag bestämt mig för att inte hata.
Med sinnet fullt av bitterhet kan ingen människa gå vidare. Därför sväljer jag bitterheten så gott det går.
Istället försöker jag glömma och förtränga. Men det är inte helt lätt att radera arton år ur ett liv.
Förra fredan var det ett år sedan jag för sista gången låste dörren till mitt arbetsrum och gick från kansliet. Jag missade årsdagen med en hel vecka. Det är en bit på vägen. Ge mig några år till så visar det sig måhända att allt bara var en konstig dröm. Kanske är jag egentligen Bobby Ewing i Dallas!
För ett år sedan blev det ryckt från mig, kastat i skiten och trampat på. Mer än så var inte alla dessa år värda.
Ur hat föds det sällan något sunt. Därför har jag bestämt mig för att inte hata.
Med sinnet fullt av bitterhet kan ingen människa gå vidare. Därför sväljer jag bitterheten så gott det går.
Istället försöker jag glömma och förtränga. Men det är inte helt lätt att radera arton år ur ett liv.
Förra fredan var det ett år sedan jag för sista gången låste dörren till mitt arbetsrum och gick från kansliet. Jag missade årsdagen med en hel vecka. Det är en bit på vägen. Ge mig några år till så visar det sig måhända att allt bara var en konstig dröm. Kanske är jag egentligen Bobby Ewing i Dallas!
17 oktober 2007
Småkaksblues
Idag fick jag inom loppet av en timme godkänt resultat på tentan i arbetsrätt, och blev erbjuden ett jobb som jag sökt.
Vilket väl låter som två goda anledningar för att hissa mungiporna och fira med en kopp te och ett paket småkakor. Men nej då, mycket vill så klart ha mer. Mycket mer.
Trots att 30% av de som skrev tentan körde så är jag inte nöjd med att ha klarat mig. Varför bara vara kronprins när det finns nån som är kung. Ett G är ju inget värt när det finns VG. Eller för den delen MVG! Trots att jag vet att ingen annan än Jan Björklund utanför den akademiska världen bryr sig om betyg så dras jag med i hetsen. Helt onödigt och så väldigt meningslöst.*
Och jobbet? Tja, det var inte riktigt vad jag tänkt mig. Helt ok. Men inte drömjobbet. Så jag tackade nej. Kräsen är bara förnamnet. Högmod säger eftertankens kranka blekhet.
Så istället för att fira med småkakor så tröstäter jag desamma. Maryland Cookies med jordnötter i. Kan rekommenderas! Fast inte om man är nötallergiker förstås. Men det är ju inte jag. Alltid nåt att glädjas åt...
*Fast en fördel med det nya betygssystemet är att ingen människa vet hur mycket mitt D är "värt"!
Vilket väl låter som två goda anledningar för att hissa mungiporna och fira med en kopp te och ett paket småkakor. Men nej då, mycket vill så klart ha mer. Mycket mer.
Trots att 30% av de som skrev tentan körde så är jag inte nöjd med att ha klarat mig. Varför bara vara kronprins när det finns nån som är kung. Ett G är ju inget värt när det finns VG. Eller för den delen MVG! Trots att jag vet att ingen annan än Jan Björklund utanför den akademiska världen bryr sig om betyg så dras jag med i hetsen. Helt onödigt och så väldigt meningslöst.*
Och jobbet? Tja, det var inte riktigt vad jag tänkt mig. Helt ok. Men inte drömjobbet. Så jag tackade nej. Kräsen är bara förnamnet. Högmod säger eftertankens kranka blekhet.
Så istället för att fira med småkakor så tröstäter jag desamma. Maryland Cookies med jordnötter i. Kan rekommenderas! Fast inte om man är nötallergiker förstås. Men det är ju inte jag. Alltid nåt att glädjas åt...
*Fast en fördel med det nya betygssystemet är att ingen människa vet hur mycket mitt D är "värt"!
09 oktober 2007
Hockeykväll
Mänskligheten kan normalt sett delas in i tre olika kategorier avseende sport:
1. De som är uttråkat ointresserade och har en snobbigt nedlåtande inställning till alla slags kunskaper inom idrottsvärlden.
2. De som är hyfsat kunniga och normalintresserade. Ser kanske några matcher varje säsong, men minns inte vilket lag som vann serien förra året.
3. De som är nördigt pålästa om de mest irrelevanta saker, och jobbigt entusiastiska inför varje B-lagsmatch i division 4.
Att få med en människa av typen ett på ett idrottsevenemang skulle aldrig inträffa. Att gå på match med en person av kategori tre däremot kan, om man har otur, bli en nära-döden-upplevelse i uttråkning. Det gäller därför att välja sina vänner bland tvåorna. Eller, om man har tur så kan man också – i mycket sällsynta fall – stöta på ytterligare en variant: "De som inte bryr sig men har kul ändå!"
Hockey i Globen ikväll. Gästande Timrå möter Djurgården inför cirka 5000 personer. I publiken finns troligtvis ingen från kategori ett, men desto fler tvåor och treor. Bland dem också några glada amatörer. Fulla av entusiasm men med tämligen begränsade kunskaper.
Ett axplock av kvällens kommentarer:
- Får man ha pucken hur länge som helst? (När Timrå anfaller i numerärt överläge.)
- Är inte Hammarby ganska bra på hockey också?
- Nej, men jag har hört att de är bra på hockey bockey!
(Rätt svar: Hammarby är inget vidare på hockey, men däremot hyfsat duktiga på bandy!)
- När de står i de där ringarna så har de nog en ganska bra chans att göra mål! (I samband med en tekning.)
- Om pucken går in nu, blir det mål då? (När en djurgårdsforward kommer fri framför Timrås mål)
Hur matchen gick? Tja, jag tror att Djurgården torskade med 0-2. Men det var liksom inte det väsentliga. Det var länge sen som jag hade så kul på en idrottsläktare. Och sport ska vara underhållande. Hellre ett gott garv än interna skytteligan rabblad baklänges!
1. De som är uttråkat ointresserade och har en snobbigt nedlåtande inställning till alla slags kunskaper inom idrottsvärlden.
2. De som är hyfsat kunniga och normalintresserade. Ser kanske några matcher varje säsong, men minns inte vilket lag som vann serien förra året.
3. De som är nördigt pålästa om de mest irrelevanta saker, och jobbigt entusiastiska inför varje B-lagsmatch i division 4.
Att få med en människa av typen ett på ett idrottsevenemang skulle aldrig inträffa. Att gå på match med en person av kategori tre däremot kan, om man har otur, bli en nära-döden-upplevelse i uttråkning. Det gäller därför att välja sina vänner bland tvåorna. Eller, om man har tur så kan man också – i mycket sällsynta fall – stöta på ytterligare en variant: "De som inte bryr sig men har kul ändå!"
Hockey i Globen ikväll. Gästande Timrå möter Djurgården inför cirka 5000 personer. I publiken finns troligtvis ingen från kategori ett, men desto fler tvåor och treor. Bland dem också några glada amatörer. Fulla av entusiasm men med tämligen begränsade kunskaper.
Ett axplock av kvällens kommentarer:
- Får man ha pucken hur länge som helst? (När Timrå anfaller i numerärt överläge.)
- Är inte Hammarby ganska bra på hockey också?
- Nej, men jag har hört att de är bra på hockey bockey!
(Rätt svar: Hammarby är inget vidare på hockey, men däremot hyfsat duktiga på bandy!)
- När de står i de där ringarna så har de nog en ganska bra chans att göra mål! (I samband med en tekning.)
- Om pucken går in nu, blir det mål då? (När en djurgårdsforward kommer fri framför Timrås mål)
Hur matchen gick? Tja, jag tror att Djurgården torskade med 0-2. Men det var liksom inte det väsentliga. Det var länge sen som jag hade så kul på en idrottsläktare. Och sport ska vara underhållande. Hellre ett gott garv än interna skytteligan rabblad baklänges!
08 oktober 2007
Vänner
Det hetaste just nu är visst att tävla om vem som har flest vänner på sajten Facebook. Adam Alsing har (i skrivande stund) 1454 stycken. Jag tvivlar på att han känner dem alla.
Där kan man också ladda upp virtuella gosedjur och fåniga ikoner och skicka till sina nya och gamla nätbekanta. Det går till och med att bjuda varandra på öl. Imorse när jag loggade in hade jag till exempel fått en inbjudan till en Oktoberfest. Att få en festinvitation med morgonposten är ju alltid trevligt, men efter en stunds klickande tvingas jag inse att det inte handlar om en riktig fest. Min trevliga inbjudan går inte att omsätta i en lagom sval gyllengul Spaten. Allt är bara på låtsas. Ungefär som när man var liten och lekte affär med snäckor och modellerabollar.
Men vad är då vitsen är med det hela? Både pilsner och hamstrar är väl roligast IRL. För att inte tala om vänner.
Den här helgen började med ett besök på Stadsauktionen i fri-hamnen. (Petra tänkte köpa nakna Zorn-kullor men fnös föraktfullt åt de japanskt frigjorda erotiska bilder jag hittade istället.) På lördagskvällen var det 40-årsfest med levande musik och flödande champagne (och eftersom värdinnan och festföremålet jobbar som expert på Systembolaget så var det inte direkt den sämsta skumpan som det bjöds på, om man säger så!). Medan söndagen – kanske inte helt oväntat - ägnades åt mer stillsamma aktiviteter, som bland annat en höstlig långpromenad runt Årstaviken. Alltihop helt på riktigt. Med riktiga vänner i den riktiga världen.
Kalla mig gärna gammalmodig om jag framhärdar i att jag fortfarande föredrar att träffas the old fashioned way. Men om ni sen också kallar mig ambivalent för att jag fortsätter hänga på Facebook så må det väl vara så. För om jag bara ligger i lite så tror jag nog att jag ska kunna ge den där Alsing en match!
Där kan man också ladda upp virtuella gosedjur och fåniga ikoner och skicka till sina nya och gamla nätbekanta. Det går till och med att bjuda varandra på öl. Imorse när jag loggade in hade jag till exempel fått en inbjudan till en Oktoberfest. Att få en festinvitation med morgonposten är ju alltid trevligt, men efter en stunds klickande tvingas jag inse att det inte handlar om en riktig fest. Min trevliga inbjudan går inte att omsätta i en lagom sval gyllengul Spaten. Allt är bara på låtsas. Ungefär som när man var liten och lekte affär med snäckor och modellerabollar.
Men vad är då vitsen är med det hela? Både pilsner och hamstrar är väl roligast IRL. För att inte tala om vänner.
Den här helgen började med ett besök på Stadsauktionen i fri-hamnen. (Petra tänkte köpa nakna Zorn-kullor men fnös föraktfullt åt de japanskt frigjorda erotiska bilder jag hittade istället.) På lördagskvällen var det 40-årsfest med levande musik och flödande champagne (och eftersom värdinnan och festföremålet jobbar som expert på Systembolaget så var det inte direkt den sämsta skumpan som det bjöds på, om man säger så!). Medan söndagen – kanske inte helt oväntat - ägnades åt mer stillsamma aktiviteter, som bland annat en höstlig långpromenad runt Årstaviken. Alltihop helt på riktigt. Med riktiga vänner i den riktiga världen.
Kalla mig gärna gammalmodig om jag framhärdar i att jag fortfarande föredrar att träffas the old fashioned way. Men om ni sen också kallar mig ambivalent för att jag fortsätter hänga på Facebook så må det väl vara så. För om jag bara ligger i lite så tror jag nog att jag ska kunna ge den där Alsing en match!
29 september 2007
Jag svettas inte i tighta kläder
Strax efter klockan tre igår eftermiddag tvingades hoppet ge upp för verkligheten. Kvar fanns bara insikten om att all fortsatt vård var förgäves. Kroppens kamp mot den aggressiva sjukdomen förlorad. Egentligen visste jag det redan sen länge, men vissa saker vägrar förnuftet acceptera trots överväldigande bevisning. Och hoppet, det ack så fåfänga hoppet, är ju som bekant det sista som överger en. Men när den medicinska expertisen står maktlös kan utgången bara bli en. David kan inte ensam besegra Goliat.
Ända sen den 5 maj har jag sett fram emot den här dagen. Jag har svettats i mina tighta trikåer. Jag har plågats av kramp och träningsvärk. I mina knän har tusen glödgade knivar vridits om, medan jag vänt dövöronen till. Men jag har uthärdat. Och nu kände jag mig redo. Hade till och med förhoppning om nytt personbästa, trots att det var sex år sedan jag senast vågade mig på en så lång distans. Men av allt detta blev intet.
Mänskligheten har hittat på klusterbomber, stadsjeepar och dokusåpor. Men inför förkylningsbacillerna står vi fortfarande maktlösa. En tanke ilar genom hjärnan: kanske försöka i alla fall? Men förståndet segrar. En mil med en förkylning. Möjligtvis. Men tre? Aldrig. Det kan vara en chansning som blir ens sista.
För tio år sen drabbades jag av bakterien TWAR, också känd som orienterarsjukan eftersom flera elitorienterare och långdistanslöpare trillade ner stendöda. Mitt hjärta rusade och stod still om vartannat i flera månader. En intressant men inte speciellt angenäm upplevelse. Visserligen överlevde jag den gången, med det tog ett halvår innan jag var helt återställd. En resa som jag inte vill göra om igen.
Därför sitter jag nu hemma framför datorn och dricker apelsinjuice istället för att med regntunga steg närma mig Abborrbacken och de sista fem helveteskilometrarna till målet på Grönsta gärde. Det blev inget Lidingölopp i år. Och jag som har längtat efter den där pizzan sen mitten av augusti!
Ända sen den 5 maj har jag sett fram emot den här dagen. Jag har svettats i mina tighta trikåer. Jag har plågats av kramp och träningsvärk. I mina knän har tusen glödgade knivar vridits om, medan jag vänt dövöronen till. Men jag har uthärdat. Och nu kände jag mig redo. Hade till och med förhoppning om nytt personbästa, trots att det var sex år sedan jag senast vågade mig på en så lång distans. Men av allt detta blev intet.
Mänskligheten har hittat på klusterbomber, stadsjeepar och dokusåpor. Men inför förkylningsbacillerna står vi fortfarande maktlösa. En tanke ilar genom hjärnan: kanske försöka i alla fall? Men förståndet segrar. En mil med en förkylning. Möjligtvis. Men tre? Aldrig. Det kan vara en chansning som blir ens sista.
För tio år sen drabbades jag av bakterien TWAR, också känd som orienterarsjukan eftersom flera elitorienterare och långdistanslöpare trillade ner stendöda. Mitt hjärta rusade och stod still om vartannat i flera månader. En intressant men inte speciellt angenäm upplevelse. Visserligen överlevde jag den gången, med det tog ett halvår innan jag var helt återställd. En resa som jag inte vill göra om igen.
Därför sitter jag nu hemma framför datorn och dricker apelsinjuice istället för att med regntunga steg närma mig Abborrbacken och de sista fem helveteskilometrarna till målet på Grönsta gärde. Det blev inget Lidingölopp i år. Och jag som har längtat efter den där pizzan sen mitten av augusti!
28 september 2007
Eau de Odör
För övrigt stinker min köksvask just nu gammal bondfångare, eftersom jag i ett ryck av badrumsskåps-tenta-städning hällde ut en flaska rakvatten med bäst före datum nån gång i mitten av 90-talet.
Det ger en fin bismak åt makaronerna (på den tredje dagen av pastaladdning börjar en viss mättnad infinna sig, så all variation i matlagningen är välkommen!)
Det ger en fin bismak åt makaronerna (på den tredje dagen av pastaladdning börjar en viss mättnad infinna sig, så all variation i matlagningen är välkommen!)
27 september 2007
Släkten framför allt!
Nackdelen med att lära är att man inte alltid blir klokare. Den som endast känner till de stora dragen kan oftast leva med den schimära enkelheten i dessa. Men desto mer man vet om detaljerna ju mer komplexa och motsägelsefulla visar sig saker ofta vara. Och om man dessutom läser juridik så finns där också ett stort mått av politik inbyggt. Vilken inte alltid verkar helt logisk.
Det är tenta i arbetsrätt på lördag. Pluggandet går nog som det borde. Men i måndags trätte jag en lång stund med vår föreläsare om det absurda i delar av lagstiftningen. Jag fick inget större gehör, vilket gjorde mig tämligen frustrerad. Normalt brukar jag kunna lita på att det finns en inbyggd rimlighet och en smula sunt förnuft i de flesta regler. Men tydligen inte.
Visste ni t ex att det är helt okej att diskriminera någon pga övervikt, ålder eller skönhet (eller brist på). Däremot får man inte diskriminera någon pga längd. Det beror på att kvinnor generellt anses vara kortare än män. Så därför blev den arbetsgivare som vägrade anställa personer under en viss längd* fälld i Arbetsdomstolen för könsdiskriminering.
Men samtidigt får man som arbetsgivare välja att anställa sin nittonårige helt omeriterade - och ganska korkade - manlige kusin till en chefstjänst, framför en kvinna med dubbla examina och femtons års arbetslivserfarenhet. Detta eftersom släktingar – hur enfaldiga och osnutna de än är – är undantagna från alla regler om diskriminering.
Var är logiken i detta? Vad är vitsen med att med små små steg kämpa för allas lika rättigheter och villkor på arbetsmarknaden när det ändå finns de mest korkade undantagsregler.
Jag tyckte att jag hade ganska bra koll på arbetsrättslagstiftningen innan jag började denna kurs. Nu, fyra veckor senare, känner jag mig mer osäker än någonsin. Det är ingen bra ingång i ett tentapluggande. Och inte lär mitt resultat väl bli bättre av att jag ägnar tiden åt att skriva blogg istället för att sitta med näsan i lagboken…
*Orsaken var att den som är för kort riskerar att drabbas av förslitningsskador i axlarna pga att arbetet ifråga innebär en hel del (installations)arbete på hög nivå över golvet.
Det är tenta i arbetsrätt på lördag. Pluggandet går nog som det borde. Men i måndags trätte jag en lång stund med vår föreläsare om det absurda i delar av lagstiftningen. Jag fick inget större gehör, vilket gjorde mig tämligen frustrerad. Normalt brukar jag kunna lita på att det finns en inbyggd rimlighet och en smula sunt förnuft i de flesta regler. Men tydligen inte.
Visste ni t ex att det är helt okej att diskriminera någon pga övervikt, ålder eller skönhet (eller brist på). Däremot får man inte diskriminera någon pga längd. Det beror på att kvinnor generellt anses vara kortare än män. Så därför blev den arbetsgivare som vägrade anställa personer under en viss längd* fälld i Arbetsdomstolen för könsdiskriminering.
Men samtidigt får man som arbetsgivare välja att anställa sin nittonårige helt omeriterade - och ganska korkade - manlige kusin till en chefstjänst, framför en kvinna med dubbla examina och femtons års arbetslivserfarenhet. Detta eftersom släktingar – hur enfaldiga och osnutna de än är – är undantagna från alla regler om diskriminering.
Var är logiken i detta? Vad är vitsen med att med små små steg kämpa för allas lika rättigheter och villkor på arbetsmarknaden när det ändå finns de mest korkade undantagsregler.
Jag tyckte att jag hade ganska bra koll på arbetsrättslagstiftningen innan jag började denna kurs. Nu, fyra veckor senare, känner jag mig mer osäker än någonsin. Det är ingen bra ingång i ett tentapluggande. Och inte lär mitt resultat väl bli bättre av att jag ägnar tiden åt att skriva blogg istället för att sitta med näsan i lagboken…
*Orsaken var att den som är för kort riskerar att drabbas av förslitningsskador i axlarna pga att arbetet ifråga innebär en hel del (installations)arbete på hög nivå över golvet.
22 september 2007
Bara en vecka kvar!
Kvällens 18 km runt Långholmen känns som en bra sista långlöpning. Det hade kunnat bli nåt varv till också, men mörkret faller snabbare än jag räknat med så jag joggar hemåt istället. Det vore väldigt onödigt att stiga snett på en dold rot eller sten - en vrickad fot är det sista jag vill ha nu när det bara är en vecka kvar.
Kvällen är underbart brittsommarskön: luften är så klar den någonsin kan bli i en storstad, och temperaturen alldeles lagom för att bara springa i t-shirt och halvlånga tights. Min knappt 2h långa mix av Depeche Mode-remixar dunkar i takt med löpstegen. Medan kilometrar blir till ännu fler kilometrar springer jag som så många gånger förr och hallucinerar om allt onyttigt jag ska äta nästa lördag. Bara en vecka kvar...
De sista två månaderna har kanske varit den nyttigaste tiden i mitt liv. Inga onödiga kalorier, inget socker, minimalt med fett. Knappt något gott över huvud taget. Inte ens öl! (då förstår ni kanske vad jag genomlidit!) Men vad gör man inte för att nå den perfekta matchvikten. Och ska man ta sig runt 3 mil på en terrängbana finns det ju ingen anledning att släpa på fler kilon än nödvändigt. Det blir nog jobbigt ändå.
Men på lördag kväll ska jag frossa. Jag kan inte riktigt bestämma mig för vilken av mina två favoritpizzor som är godast, så det blir nog en av varje. Sen slinker ju en big pack glass alltid ner. Och en stor påse smågodis låter väl som den perfekta avrundningen. Snart...
På lördag kl 13.10 går startskottet för startgrupp 5 i Lidingöloppet. Bara en vecka kvar!
Nu är det bara den tråkigaste delen av förberedelserna kvar: att tömma kroppens depåer på gamla kolhydrater. Att äta kolhydrat-fattigt flera dar i rad är både svårt och trist , och som student är det ju dessutom lite extra knepigt att avstå från både nudlar och snabbmakaroner. Det blir liksom inte så mycket kvar att leva på. Men man kanske kan ha ketchup på riskakor? (Det är ju trots allt bara en vecka kvar!)
Kvällen är underbart brittsommarskön: luften är så klar den någonsin kan bli i en storstad, och temperaturen alldeles lagom för att bara springa i t-shirt och halvlånga tights. Min knappt 2h långa mix av Depeche Mode-remixar dunkar i takt med löpstegen. Medan kilometrar blir till ännu fler kilometrar springer jag som så många gånger förr och hallucinerar om allt onyttigt jag ska äta nästa lördag. Bara en vecka kvar...
De sista två månaderna har kanske varit den nyttigaste tiden i mitt liv. Inga onödiga kalorier, inget socker, minimalt med fett. Knappt något gott över huvud taget. Inte ens öl! (då förstår ni kanske vad jag genomlidit!) Men vad gör man inte för att nå den perfekta matchvikten. Och ska man ta sig runt 3 mil på en terrängbana finns det ju ingen anledning att släpa på fler kilon än nödvändigt. Det blir nog jobbigt ändå.
Men på lördag kväll ska jag frossa. Jag kan inte riktigt bestämma mig för vilken av mina två favoritpizzor som är godast, så det blir nog en av varje. Sen slinker ju en big pack glass alltid ner. Och en stor påse smågodis låter väl som den perfekta avrundningen. Snart...
På lördag kl 13.10 går startskottet för startgrupp 5 i Lidingöloppet. Bara en vecka kvar!
Nu är det bara den tråkigaste delen av förberedelserna kvar: att tömma kroppens depåer på gamla kolhydrater. Att äta kolhydrat-fattigt flera dar i rad är både svårt och trist , och som student är det ju dessutom lite extra knepigt att avstå från både nudlar och snabbmakaroner. Det blir liksom inte så mycket kvar att leva på. Men man kanske kan ha ketchup på riskakor? (Det är ju trots allt bara en vecka kvar!)
17 september 2007
Att komma hem igen
Att vara borta och sen komma hem igen brukar oftast vara en mycket kluven känsla. Å ena sidan längtan efter sin egen säng. En varm dusch. Vila. Men när man tar steget över den egna tröskeln så är samtidigt också resan och upplevelsen så definitivt över. Tillbaks till den jämngrå vardagen igen.
En ofrånkomligt trist del i en hemkomst är att man måste packa upp. Om man bara varit på Mallis en vända brukar det förstås gå ganska snabbt. Töm väskan i tvättkorgen och ställ spritflaskorna bland de andra i skafferiet, så kan man sätta sig framför teven sen.
Men om man varit en helg i skärgården är det oftast mer jobb när man kommer hem än innan man åkte. Allt ska inte bara packas upp, utan måste också noggrant gås igenom. Tältet ska torkas, saker som gått sönder lagas, ett genomsotigt spritkök diskas. Och inrökta kläder ska sorteras - eftersom många friluftskläder inte mår bra av att tvättas allt för ofta - i en hög med jättesmutsiga (tvätt) och en med bara lite småskitiga (som kan få anstå till nästa gång om man vädrar dem en stund).
Så nu ligger ett tält draperat i sina beståndsdelar över hela mitt vardagsrum. På krokar och galgar hänger kläder på tork. Och på mitt golv springer diverse småkryp som tog chansen att få lift in till storstan. Men fördelen med att inte resa till så exotiska platser är att insekterna man får med sig hem är tämligen ofarliga. Blödig som jag är så har jag inte heller hjärta att köra ut dem igen. Höstrusket är inte så roligt när man är liten. Och för den delen så har jag inget emot lite sällskap när mörkret faller på!
Om paddlingen gick bra? Klart den gjorde! En lagom blandning av blåst och strålande solsken gjorde helgen till en av höstens riktiga höjdare. Trots SMHI:s varningar blev det alldeles perfekt väder för ett gäng nybörjarpaddlare. Och när vi lessnat på kajka runt steg vi iland på en sandstrand, slog upp våra tält i lä och satte oss på en klippa och njöt av solnedgången över fjärden. Medan brasan sprakade sitt gemytliga sprak så smakade den lagom kalla ölen så gott som lagom kall öl bara kan smaka efter en hel dag på sjön! (Televinken hade så klart kameran med sig!)
En ofrånkomligt trist del i en hemkomst är att man måste packa upp. Om man bara varit på Mallis en vända brukar det förstås gå ganska snabbt. Töm väskan i tvättkorgen och ställ spritflaskorna bland de andra i skafferiet, så kan man sätta sig framför teven sen.
Men om man varit en helg i skärgården är det oftast mer jobb när man kommer hem än innan man åkte. Allt ska inte bara packas upp, utan måste också noggrant gås igenom. Tältet ska torkas, saker som gått sönder lagas, ett genomsotigt spritkök diskas. Och inrökta kläder ska sorteras - eftersom många friluftskläder inte mår bra av att tvättas allt för ofta - i en hög med jättesmutsiga (tvätt) och en med bara lite småskitiga (som kan få anstå till nästa gång om man vädrar dem en stund).
Så nu ligger ett tält draperat i sina beståndsdelar över hela mitt vardagsrum. På krokar och galgar hänger kläder på tork. Och på mitt golv springer diverse småkryp som tog chansen att få lift in till storstan. Men fördelen med att inte resa till så exotiska platser är att insekterna man får med sig hem är tämligen ofarliga. Blödig som jag är så har jag inte heller hjärta att köra ut dem igen. Höstrusket är inte så roligt när man är liten. Och för den delen så har jag inget emot lite sällskap när mörkret faller på!
Om paddlingen gick bra? Klart den gjorde! En lagom blandning av blåst och strålande solsken gjorde helgen till en av höstens riktiga höjdare. Trots SMHI:s varningar blev det alldeles perfekt väder för ett gäng nybörjarpaddlare. Och när vi lessnat på kajka runt steg vi iland på en sandstrand, slog upp våra tält i lä och satte oss på en klippa och njöt av solnedgången över fjärden. Medan brasan sprakade sitt gemytliga sprak så smakade den lagom kalla ölen så gott som lagom kall öl bara kan smaka efter en hel dag på sjön! (Televinken hade så klart kameran med sig!)
13 september 2007
Krösus Sork
Kursen jag läser i Västerås handlar just nu en hel massa om fastighetsvärdering. Vilket lite förenklat är läran om att lista ut vilka sorts hus man kan tjäna kosing på, och hur man plockar ut så mycket hyra av sina stackars hyresgäster som möjligt. Inte direkt det ämne som intresserar mig mest här i världen. Men så är det ju när man pluggar – för att komma åt de göttiga kunskaperna måste man också genomlida en hel del annat trams.
Jag har aldrig riktigt förstått vad det är som får en del människor att ägna hela sitt liv åt att tjäna så mycket pengar som möjligt. Varför man väljer att jobba som en liten iller så att man ändå inte hinner sätta sprätt på allt man drar in? Istället dör de i en hjärtinfarkt vid 55+ med ett välfyllt bankkonto som arvingarna klöser varandra blodiga över.
Men om man nu har lite klöver över så måste de ju placeras nånstans. På banken eller i kakburken - på gammeltantförnuftigt vis - går väl på ett ut med dagens usla sparräntor. Sen finns förstås aktier, obligationer, räntefonder och allt vad det heter. Osexigt och smått livsfarligt. Så fort man vänder ryggen till ramlar börsen ihop som ett korthus och hälften av ens surt ihopsparade slantar försvinner all världens väg. Den resan har jag redan gjort en gång, och tänker inte göra om!
Sen kan man ju köpa serietidningar för pengarna också.
Själv slutade jag läsa Bamse någon gång i början av 1980-talet. Men vissa vägrar bli vuxna mer än andra. Min kompis H shoppade förra helgen loss i just serietidningsvärlden. Och för tjugotvåtusen pix borde man väl kunna få ganska många kassar med gamla tidningar kan man tycka. Men H fick bara en tidning. Eller, om man ska vara helt petnoga, så var det inte ens en hel tidning. Bara en framsida. För 22 000 kronor! Och då ingår inte ens ram. Visserligen nr 4 från 1974, vilket han noga poängterar (vad som nu är så speciellt med just den?) Men nja, jag skulle kunna tänka mig en hel massa andra saker att göra för tjugotvå lakan. Fast det kanske mest beror på att jag ju alltid gillade Läderlappen bättre.
Jag har aldrig riktigt förstått vad det är som får en del människor att ägna hela sitt liv åt att tjäna så mycket pengar som möjligt. Varför man väljer att jobba som en liten iller så att man ändå inte hinner sätta sprätt på allt man drar in? Istället dör de i en hjärtinfarkt vid 55+ med ett välfyllt bankkonto som arvingarna klöser varandra blodiga över.
Men om man nu har lite klöver över så måste de ju placeras nånstans. På banken eller i kakburken - på gammeltantförnuftigt vis - går väl på ett ut med dagens usla sparräntor. Sen finns förstås aktier, obligationer, räntefonder och allt vad det heter. Osexigt och smått livsfarligt. Så fort man vänder ryggen till ramlar börsen ihop som ett korthus och hälften av ens surt ihopsparade slantar försvinner all världens väg. Den resan har jag redan gjort en gång, och tänker inte göra om!
Sen kan man ju köpa serietidningar för pengarna också.
Själv slutade jag läsa Bamse någon gång i början av 1980-talet. Men vissa vägrar bli vuxna mer än andra. Min kompis H shoppade förra helgen loss i just serietidningsvärlden. Och för tjugotvåtusen pix borde man väl kunna få ganska många kassar med gamla tidningar kan man tycka. Men H fick bara en tidning. Eller, om man ska vara helt petnoga, så var det inte ens en hel tidning. Bara en framsida. För 22 000 kronor! Och då ingår inte ens ram. Visserligen nr 4 från 1974, vilket han noga poängterar (vad som nu är så speciellt med just den?) Men nja, jag skulle kunna tänka mig en hel massa andra saker att göra för tjugotvå lakan. Fast det kanske mest beror på att jag ju alltid gillade Läderlappen bättre.
06 september 2007
Den fula ankungen
(eller Arvet efter Pavarotti)
En ny säsong av förnedringsteveprogrammet Idol har börjat den här veckan. Jag tillhör vanligtvis inte den trognaste tittarskaran, men såg några minuter igår hemma hos en god vän som hade det på i bakgrunden.
Kamerorna följer kandidaterna som köar för att visa upp sina obefintliga talanger och låta sig hånas. Eftersom programidén ingalunda är ny kan jag inte ens med att tycka synd om dem - de vet ju mycket väl vad de ger sig in på. Och tydligen är två minuter i teve värt det priset.
Men det finns så klart undantag. Ett av de flitigast visade klippen på sajten YouTube är t ex från den första uttagningen av engelska tevetävlingen Talang från i våras.
Huvudpersonen heter Paul Potts. Och bara att ha blivit döpt efter en av historiens värsta massmördare (Pol Pot) ger ju vem som helst sympatipoäng! Lägg sen till att han inte är det vackraste guds genbank producerat, blev mobbad hela sin uppväxt och förlorade oskulden nånstans 30+ så har vi grundreceptet i vilken sliskig American-Dreamfilm som helst.
Juryns miner när han förklarar vad han ska sjunga är obetalbar. Likaså deras ansiktsuttryck när han sen öppnar munnen. Och därtill publikens reaktioner.
Killen gick så klart och vann hela tävlingen. Blev megastjärna och sjöng sig rätt in i massornas hjärtan. Hollywood kunde inte ha regisserat det bättre. Jag har sett klippet om och om igen och ryser varje gång. Men sen är jag ju också en sucker på snyftiga filmer med lyckliga slut.
Mina damer och herrar: Paul Potts!
En ny säsong av förnedringsteveprogrammet Idol har börjat den här veckan. Jag tillhör vanligtvis inte den trognaste tittarskaran, men såg några minuter igår hemma hos en god vän som hade det på i bakgrunden.
Kamerorna följer kandidaterna som köar för att visa upp sina obefintliga talanger och låta sig hånas. Eftersom programidén ingalunda är ny kan jag inte ens med att tycka synd om dem - de vet ju mycket väl vad de ger sig in på. Och tydligen är två minuter i teve värt det priset.
Men det finns så klart undantag. Ett av de flitigast visade klippen på sajten YouTube är t ex från den första uttagningen av engelska tevetävlingen Talang från i våras.
Huvudpersonen heter Paul Potts. Och bara att ha blivit döpt efter en av historiens värsta massmördare (Pol Pot) ger ju vem som helst sympatipoäng! Lägg sen till att han inte är det vackraste guds genbank producerat, blev mobbad hela sin uppväxt och förlorade oskulden nånstans 30+ så har vi grundreceptet i vilken sliskig American-Dreamfilm som helst.
Juryns miner när han förklarar vad han ska sjunga är obetalbar. Likaså deras ansiktsuttryck när han sen öppnar munnen. Och därtill publikens reaktioner.
Killen gick så klart och vann hela tävlingen. Blev megastjärna och sjöng sig rätt in i massornas hjärtan. Hollywood kunde inte ha regisserat det bättre. Jag har sett klippet om och om igen och ryser varje gång. Men sen är jag ju också en sucker på snyftiga filmer med lyckliga slut.
Mina damer och herrar: Paul Potts!
03 september 2007
Tut i luren
Vanadisplan, norra Stockholms innerstad.
Måndag den 3 september kl 15.00. Prick.
Helvetet väller över oss utan någon som helst förvarning. Chocken är fullständig och omedelbar. Den idylliska vardagslunken slits i småbitar. Runt omkring mig springer folk hukande med panikslagna ansikten. Min hjärna försöker febrilt förstå vad det är som händer. Först efter någon sekund inser jag att det är ett ljud. Ett ljud med en omänsklig volym.
Är det något som exploderat? Ett flygplan som störtat? Ett skenande godståg med signalfel? Men såna ljud brukar förändras – de uppstår, når sitt crescendo och dör sen ut. Det här är en ihållande ljudmatta från ingenstans. Den som befunnit sig i ett litet rum tillsammans med ett tjutande inbrottsalarm kan kanske känna igen sig. Det går inte längre att tänka, rent instinktivt försöker man bara fly därifrån. Men hur gör man när man befinner sig utomhus och inte ens kan lokalisera varifrån ljudet kommer?
Visserligen finns det inte längre någon militär hotbild mot konungariket Sverige, och i konsekvensens namn är det ju då också rimligt att det skärs ner på försvarsutgifterna. Men att bara ha en enda flygsiren i hela Vasastan, och vrida upp volymen på just den på max, är nog inte det mest genomtänkta som försvaret gjort.
Dessutom – om man kan simulera rymdfärder i dator och testa kärnkraft utan att verkligen genomföra härdsmältor – så borde det väl finnas diskretare sätt att kolla om Hesa Fredrik fortfarande fungerar!
Måndag den 3 september kl 15.00. Prick.
Helvetet väller över oss utan någon som helst förvarning. Chocken är fullständig och omedelbar. Den idylliska vardagslunken slits i småbitar. Runt omkring mig springer folk hukande med panikslagna ansikten. Min hjärna försöker febrilt förstå vad det är som händer. Först efter någon sekund inser jag att det är ett ljud. Ett ljud med en omänsklig volym.
Är det något som exploderat? Ett flygplan som störtat? Ett skenande godståg med signalfel? Men såna ljud brukar förändras – de uppstår, når sitt crescendo och dör sen ut. Det här är en ihållande ljudmatta från ingenstans. Den som befunnit sig i ett litet rum tillsammans med ett tjutande inbrottsalarm kan kanske känna igen sig. Det går inte längre att tänka, rent instinktivt försöker man bara fly därifrån. Men hur gör man när man befinner sig utomhus och inte ens kan lokalisera varifrån ljudet kommer?
Visserligen finns det inte längre någon militär hotbild mot konungariket Sverige, och i konsekvensens namn är det ju då också rimligt att det skärs ner på försvarsutgifterna. Men att bara ha en enda flygsiren i hela Vasastan, och vrida upp volymen på just den på max, är nog inte det mest genomtänkta som försvaret gjort.
Dessutom – om man kan simulera rymdfärder i dator och testa kärnkraft utan att verkligen genomföra härdsmältor – så borde det väl finnas diskretare sätt att kolla om Hesa Fredrik fortfarande fungerar!
Not so sweet dreams
Jag avskyr drömmar. Inte kakorna alltså - nej, absolut inte små-kakorna! Utan såna som snurrar runt i ens huvud när man sover. Fast man varken vill eller har bett om det.
Riktigt otäcka mardrömmar är inte de värsta. Kanske för att jag så sällan har dem. De drömmar som jag tycker mest illa om är istället de som är väldigt verkliga men ändå en aning skruvade. Där huvudpersonerna beter sig illa. Men inte så mycket att drömmen blir orealistisk.
Surrealistiska drömmar kan man ju oftast bara skaka av sig när man vaknar, och för det mesta är de raderade ur minnet innan man ens hunnit lyfta huvudet från kudden. Men de drömmar som är väldigt verklighetsnära dröjer sig ofta kvar. Ligger och gnager i bak-huvudet. Jag vet att det var en dröm, men det kunde lika väl ha varit på riktigt. Så då skulle de människorna som var med i den ju kunna ha sagt eller gjort precis så. Varit precis så utstuderat gemena och illvilliga.
Och så går jag runt och är på dåligt humör. För något som inte har hänt och aldrig kommer att hända. Som t ex den gången för några år sen när jag som chef höll i en ganska infekterad löneförhandling, och jag en natt drömde att en av de fackliga företrädarna på egen hand höll presskonferens om förhandlingsläget. Jag var sur på honom i flera dar för det.
Nu tänker jag inte berätta vilka personer som figurerade i den dröm som inspirerade till denna text. För även om ingen av dem står speciellt högt på min popularitetslista ens när jag är vaken, så är de faktiskt oskyldiga just den här gången. Fast det så klart, de för-störde flera timmar av en i övrigt väldigt fin dag så helt oskyldiga kan de ju inte ha varit…
Vaniljdrömmar är verkligen att föredra!
Riktigt otäcka mardrömmar är inte de värsta. Kanske för att jag så sällan har dem. De drömmar som jag tycker mest illa om är istället de som är väldigt verkliga men ändå en aning skruvade. Där huvudpersonerna beter sig illa. Men inte så mycket att drömmen blir orealistisk.
Surrealistiska drömmar kan man ju oftast bara skaka av sig när man vaknar, och för det mesta är de raderade ur minnet innan man ens hunnit lyfta huvudet från kudden. Men de drömmar som är väldigt verklighetsnära dröjer sig ofta kvar. Ligger och gnager i bak-huvudet. Jag vet att det var en dröm, men det kunde lika väl ha varit på riktigt. Så då skulle de människorna som var med i den ju kunna ha sagt eller gjort precis så. Varit precis så utstuderat gemena och illvilliga.
Och så går jag runt och är på dåligt humör. För något som inte har hänt och aldrig kommer att hända. Som t ex den gången för några år sen när jag som chef höll i en ganska infekterad löneförhandling, och jag en natt drömde att en av de fackliga företrädarna på egen hand höll presskonferens om förhandlingsläget. Jag var sur på honom i flera dar för det.
Nu tänker jag inte berätta vilka personer som figurerade i den dröm som inspirerade till denna text. För även om ingen av dem står speciellt högt på min popularitetslista ens när jag är vaken, så är de faktiskt oskyldiga just den här gången. Fast det så klart, de för-störde flera timmar av en i övrigt väldigt fin dag så helt oskyldiga kan de ju inte ha varit…
Vaniljdrömmar är verkligen att föredra!
29 augusti 2007
Högskola vs Universitet 2-0
Den första riktiga föreläsningen på universitetet. Även nu är det svårt med sittplatser till alla. "Det brukar alltid försvinna några stycken efter ett par veckor" förklarar föreläsaren. Sen tar hon en krita och börjar skriva på svarta tavlan. Nittonåringarna kan inte läsa vanlig skrivstil och avbryter flera gånger, men jag är mest fascinerad över att det fortfarande finns kritor och svarta tavlor.
På ett universitet!
Föreläsaren klargör att frågor under lektionen inte är tillåtna. "Spar dem tills på fredag så börjar vi den föreläsningen med tio minuters frågestund. Och om ni inte kommer ihåg dem då så var det nog inte så viktigt." Ursäkta, men var tog den akademiska diskussionen vägen? Jag är van vid att man frågar – och ifrågasätter – kring det som föreläsaren säger. Här får vi inte ens be om ett förtydligande om vi inte förstår.
Sen får vi välja klassrepresentanter och rösta om att dom som kommer fem minuter för sent inte får komma in på lektionen utan får vänta utanför till nästa rast. Rösta om! Visst, som gammal kåraktiv är jag positiv till studentinflytande. Men det här är ju absurt! Min bänkgranne Grodan fnissar uppgivet åt spektaklet och dunstar på lunchrasten. Jag börjar sakta förstå varför humanister och samhällsvetare inte brukar gå på sina föreläsningar.
I den förra bloggen jämförde jag lokalerna med en gymnasieskola. Men det här är inte ens som på gymnasiet. Snarare mellanstadiet. Den enda skillnaden är nog att de söta flickorna i bänkraden framför inte har flätor som man kan rycka i när man har tråkigt.
På ett universitet!
Föreläsaren klargör att frågor under lektionen inte är tillåtna. "Spar dem tills på fredag så börjar vi den föreläsningen med tio minuters frågestund. Och om ni inte kommer ihåg dem då så var det nog inte så viktigt." Ursäkta, men var tog den akademiska diskussionen vägen? Jag är van vid att man frågar – och ifrågasätter – kring det som föreläsaren säger. Här får vi inte ens be om ett förtydligande om vi inte förstår.
Sen får vi välja klassrepresentanter och rösta om att dom som kommer fem minuter för sent inte får komma in på lektionen utan får vänta utanför till nästa rast. Rösta om! Visst, som gammal kåraktiv är jag positiv till studentinflytande. Men det här är ju absurt! Min bänkgranne Grodan fnissar uppgivet åt spektaklet och dunstar på lunchrasten. Jag börjar sakta förstå varför humanister och samhällsvetare inte brukar gå på sina föreläsningar.
I den förra bloggen jämförde jag lokalerna med en gymnasieskola. Men det här är inte ens som på gymnasiet. Snarare mellanstadiet. Den enda skillnaden är nog att de söta flickorna i bänkraden framför inte har flätor som man kan rycka i när man har tråkigt.
27 augusti 2007
Högskola vs Universitet 1-0
Under min tid som kåraktiv besökte jag många universitet och högskolor runt om i landet. Men tyvärr verkar inte mycket ha förändrats sedan mitten av 1990-talet. Där de små högskolorna har satsat på nya fräscha lokaler med hög standard och modern teknik är universiteten fortfarande långt efter. Mina första intryck av Mälardalens högskola i Västerås och Stockholms Universitet är att skillnaden är milsvid.
Färgsättningen i Södra Huset på Frescati andas 70-tal. Det är slitet och skräpigt. Omodernt. För en kort stund tänker jag att det känns mer som en gymnasieskola. Men nej, alla de gymnasier jag varit på har haft bättre lokaler än så här.
På den första föreläsningen idag är det över tjugo personer som inte får sittplats. "Vad kul att det var så många som kom! Ni kanske kan hitta en stol i något annat rum!?" utbrister den kvinnliga studierektorn hurtigt. De stackare som återvänder utan stol ser inte lika glada ut.
Vad vet jag, kanske är detta bara ett led i den borgerliga utbildningspolitiken där alla studenter ska fås att ta examen så fort som möjligt. Och det fungerar säkert utmärkt, för vem orkar plugga mer än nödvändigt om lokalerna är slitna och man får stå upp hela kursen?
Färgsättningen i Södra Huset på Frescati andas 70-tal. Det är slitet och skräpigt. Omodernt. För en kort stund tänker jag att det känns mer som en gymnasieskola. Men nej, alla de gymnasier jag varit på har haft bättre lokaler än så här.
På den första föreläsningen idag är det över tjugo personer som inte får sittplats. "Vad kul att det var så många som kom! Ni kanske kan hitta en stol i något annat rum!?" utbrister den kvinnliga studierektorn hurtigt. De stackare som återvänder utan stol ser inte lika glada ut.
Vad vet jag, kanske är detta bara ett led i den borgerliga utbildningspolitiken där alla studenter ska fås att ta examen så fort som möjligt. Och det fungerar säkert utmärkt, för vem orkar plugga mer än nödvändigt om lokalerna är slitna och man får stå upp hela kursen?
24 augusti 2007
Cirkeln är sluten
För exakt nitton år sedan, i augusti 1988, flyttade jag till Västerås inför terminsstarten på tredje året på gymnasiet. Jag hyrde ett rum hos en tant på Vasagatan och fick lite gratis mat mot att jag rastade hennes korkade dvärgpudel. Men även om det var ett trevligt miljöombyte att få flytta hemifrån och gå i en annan skola så var min skoltrötthet överväldigande. Så om kvällarna - när jag borde ha varit djupt försjunken i tråkiga konstruktions- och byggteknik-böcker - satt jag ofta istället vid fönstret och dagdrömde medan jag såg ut över en grillbar, en parkeringsplats och en bilaffär på andra sidan gatan.
Idag är grillen och bilaffären sedan länge rivna, och hela kvarteret omvandlat till ett gigantiskt komplex som hyser Mälardalens högskola. Från föreläsningssalen där jag häromdan skrev in mig som student igen har jag fri sikt mot det fönster där jag som tonåring en gång satt. Kursen jag ska läsa är nog intressant och bra, men första föreläsningen blir ofrånkomligen en del upprepningar om själv-klarheter. Snart kommer jag på mig själv med att frånvarande sitta och titta ut genom fönstret igen.
Det var i Västerås som jag – mot mina föräldrars vilja – började läsa till byggnadsingenjör. Ett intresse som följt mig under alla år, och som gett mig några av mina bästa vänner. Det var under tiden i Västerås som jag jobbade med skoltidningen, vilket ledde till redaktörskapet för kårtidningen som i sin tur resulterade både i att jag valdes till kårordförande, och att jag flera år senare fick förmånen att ge ut en bok. Men framför allt så var det i Västerås, i augusti 1988, som jag för första gången gick på ett möte med partiet. Hemma i Håkan W:s lägenhet satt femton personer och stoppade valsedlar i det valutskick som vi sen sprang runt och stoppade i brevlådorna. Jag lyssnade på diskussionerna, fascinerades och entusiasmerades. Det blev min yrkeskarriär under elva långa år, där både Håkan och jag kom att jobba tillsammans i partiets ledning.
Nu är cirklarna slutna, jag är tillbaks där allting började. Allt det som hänt är historia. Från och med nu är det nya cirklar som ska påbörjas. Och kanske kommer jag om tjugo år igen åter att sitta och titta ut över korsningen Vasagatan/Ringvägen i Västerås, och dagdrömma om den tid som varit.
Idag är grillen och bilaffären sedan länge rivna, och hela kvarteret omvandlat till ett gigantiskt komplex som hyser Mälardalens högskola. Från föreläsningssalen där jag häromdan skrev in mig som student igen har jag fri sikt mot det fönster där jag som tonåring en gång satt. Kursen jag ska läsa är nog intressant och bra, men första föreläsningen blir ofrånkomligen en del upprepningar om själv-klarheter. Snart kommer jag på mig själv med att frånvarande sitta och titta ut genom fönstret igen.
Det var i Västerås som jag – mot mina föräldrars vilja – började läsa till byggnadsingenjör. Ett intresse som följt mig under alla år, och som gett mig några av mina bästa vänner. Det var under tiden i Västerås som jag jobbade med skoltidningen, vilket ledde till redaktörskapet för kårtidningen som i sin tur resulterade både i att jag valdes till kårordförande, och att jag flera år senare fick förmånen att ge ut en bok. Men framför allt så var det i Västerås, i augusti 1988, som jag för första gången gick på ett möte med partiet. Hemma i Håkan W:s lägenhet satt femton personer och stoppade valsedlar i det valutskick som vi sen sprang runt och stoppade i brevlådorna. Jag lyssnade på diskussionerna, fascinerades och entusiasmerades. Det blev min yrkeskarriär under elva långa år, där både Håkan och jag kom att jobba tillsammans i partiets ledning.
Nu är cirklarna slutna, jag är tillbaks där allting började. Allt det som hänt är historia. Från och med nu är det nya cirklar som ska påbörjas. Och kanske kommer jag om tjugo år igen åter att sitta och titta ut över korsningen Vasagatan/Ringvägen i Västerås, och dagdrömma om den tid som varit.
20 augusti 2007
Opium för folket
För folk som har det svårt med törsten har staten inrättat Systembolag och åldersgränser på krogen. Spelare måste också ha rätta åldern inne, eftersom deras svaga själar annars så lätt kan fastna i missbruksträsket. Rökare jagas med varningstexter med bokstäver så stora att även en blind kan läsa dem. Och de stackars matglada förnedras i bantningsteve och på kvällstidningslöpsedlar av typen "Kicki köpte falukorv i smyg".
Men ingen sätter gränser för mitt missbruk. Ingen värnar min hälsa och min plånbok. Ingen bryr sig om att jag idag släpade hem ytterligare ett par kilo begagnade böcker, att förena med alla de andra på mina hyllor.
Det sägs ofta att missbruk och dåliga vanor är ärftliga. I mitt fall är det definitivt så. För min far är den flitigaste läsaren och boksamlaren jag känner till. Mamma beklagar sig per telefon över att han på årets Englandssemester nosat reda på cirka femtio nya fynd i diverse antikvariat och begagnataffärer. Och det var ändå en helt normal sommarskörd, så då kan ni tänka er ungefär hur det ser ut hemma hos mina föräldrar.
Världens längsta bokbord på Drottninggatan idag. 700 bord med böcker! De skulle lika gärna ha kunnat dela ut gratis tjack till knarkarna på plattan, eller haft rea på kattmat för pensionärer. För mig är det samma sak. Måste dit! Måste ha!
Ett par timmar senare raglar jag hemåt på värkande fötter. Men nöjd, det blev en del fynd. Erich Maria Remarque för tre kronor. Émile Zola i halvfranskt band för en tjuga. Och en fyra-fem böcker till för under hundralappen tillsammans. (Rent budgetmässigt går min last inte riktigt att jämföra med att snorta kokain. Men å andra sidan är ju fördelen med knark att det inte på långa vägar är lika utrymmeskrävande som att ha ett eget bibliotek hemma!)
Nu har jag tio olästa böcker bredvid min säng, och två påbörjade. Kanske dags för en vit månad? Eller en vecka i alla fall. Jag har haft det förr. Men vet också hur lätt jag trillar dit igen. Bara jag råkar gå förbi ett spännande skyltfönster måste jag in och kolla. Kanske det finns ett fynd i någon låda eller i en dammig bokhylla. Jakten går vidare!
Men ingen sätter gränser för mitt missbruk. Ingen värnar min hälsa och min plånbok. Ingen bryr sig om att jag idag släpade hem ytterligare ett par kilo begagnade böcker, att förena med alla de andra på mina hyllor.
Det sägs ofta att missbruk och dåliga vanor är ärftliga. I mitt fall är det definitivt så. För min far är den flitigaste läsaren och boksamlaren jag känner till. Mamma beklagar sig per telefon över att han på årets Englandssemester nosat reda på cirka femtio nya fynd i diverse antikvariat och begagnataffärer. Och det var ändå en helt normal sommarskörd, så då kan ni tänka er ungefär hur det ser ut hemma hos mina föräldrar.
Världens längsta bokbord på Drottninggatan idag. 700 bord med böcker! De skulle lika gärna ha kunnat dela ut gratis tjack till knarkarna på plattan, eller haft rea på kattmat för pensionärer. För mig är det samma sak. Måste dit! Måste ha!
Ett par timmar senare raglar jag hemåt på värkande fötter. Men nöjd, det blev en del fynd. Erich Maria Remarque för tre kronor. Émile Zola i halvfranskt band för en tjuga. Och en fyra-fem böcker till för under hundralappen tillsammans. (Rent budgetmässigt går min last inte riktigt att jämföra med att snorta kokain. Men å andra sidan är ju fördelen med knark att det inte på långa vägar är lika utrymmeskrävande som att ha ett eget bibliotek hemma!)
Nu har jag tio olästa böcker bredvid min säng, och två påbörjade. Kanske dags för en vit månad? Eller en vecka i alla fall. Jag har haft det förr. Men vet också hur lätt jag trillar dit igen. Bara jag råkar gå förbi ett spännande skyltfönster måste jag in och kolla. Kanske det finns ett fynd i någon låda eller i en dammig bokhylla. Jakten går vidare!
12 augusti 2007
Top Secret
Vill ni veta en hemlis? En riktig superduperhemlis!
Inget litet fånigt om vem som råkade sova hos vem i fredags kväll, vilka Stureplansprofilerna är, eller att Pernilla Wahlgren ska ha barn tillsammans med Runar.
Nej, här pratar vi Hemligt med stor röd stämpel. Sånt som man kan få många dollars för att avslöja, eller fängelse om man är orutinerad. En riktig och alldeles sann försvarshemlighet.
Magnus och jag råkade snubbla över den när vi häromdan utforskade en av skärgårdens mer okända öar. Egentligen letade vi efter kantareller och en 50 meter hög utsiktsklippa. Vilket är lite svårt (att leta både väldigt högt och väldigt lågt samtidigt). Så vi misslyckades med båda uppgifterna. Men istället snubblade vi över en militär anläggning. Med höga stängsel, taggtråd och fotoförbud. Så hemlig att inte ens vägen som ledde fram till den fanns med på kartan (i alla fall inte vår femton år gamla och ganska undermåliga svartvit-i-en-guidebok-karta).
På en ö i Stockholms södra skärgård - cirka en timmes båtresa från Nynäshamn - snurrar en hög radarmast sitt eviga snurr, letandes efter främmande landstigningsfarkoster och spionerande tyska båtturister. Mer än så tänker jag inte säga. För då är det ju ingen hemlis längre. Och eftersom jag tänker lägga grunden till min Monacopensionärsvistelse med denna lilla upptäckt vill jag ju inte att någon av er ska hinna före!*
*Ett liten varning dock – om Sverige skulle råka i krig – håll er borta från Ålö. Det är stor risk för att många bomber kommer att ramla ner just där! (Men detta säger jag bara till er, mina vänner, så sprid det inte. Vem vet vem som lyssnar. En svensk tiger ni vet!)
Inget litet fånigt om vem som råkade sova hos vem i fredags kväll, vilka Stureplansprofilerna är, eller att Pernilla Wahlgren ska ha barn tillsammans med Runar.
Nej, här pratar vi Hemligt med stor röd stämpel. Sånt som man kan få många dollars för att avslöja, eller fängelse om man är orutinerad. En riktig och alldeles sann försvarshemlighet.
Magnus och jag råkade snubbla över den när vi häromdan utforskade en av skärgårdens mer okända öar. Egentligen letade vi efter kantareller och en 50 meter hög utsiktsklippa. Vilket är lite svårt (att leta både väldigt högt och väldigt lågt samtidigt). Så vi misslyckades med båda uppgifterna. Men istället snubblade vi över en militär anläggning. Med höga stängsel, taggtråd och fotoförbud. Så hemlig att inte ens vägen som ledde fram till den fanns med på kartan (i alla fall inte vår femton år gamla och ganska undermåliga svartvit-i-en-guidebok-karta).
På en ö i Stockholms södra skärgård - cirka en timmes båtresa från Nynäshamn - snurrar en hög radarmast sitt eviga snurr, letandes efter främmande landstigningsfarkoster och spionerande tyska båtturister. Mer än så tänker jag inte säga. För då är det ju ingen hemlis längre. Och eftersom jag tänker lägga grunden till min Monacopensionärsvistelse med denna lilla upptäckt vill jag ju inte att någon av er ska hinna före!*
*Ett liten varning dock – om Sverige skulle råka i krig – håll er borta från Ålö. Det är stor risk för att många bomber kommer att ramla ner just där! (Men detta säger jag bara till er, mina vänner, så sprid det inte. Vem vet vem som lyssnar. En svensk tiger ni vet!)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
