Hur göra om man vill bli omvald på ett tungt förtroendeuppdrag?
Till exempel som ordförande för en av Stockholms största bostadsrättsföreningar.
Göra ett bra jobb?
Leda styrelsen och föreningen på ett demokratiskt riktigt sätt?
Bilda allianser och pakter med viktiga nyckelpersoner?
Smutskasta motkandidaterna å det grövsta?
Nja, det låter jobbigt. Dessutom måste den typen av valarbete göras under en längre tid om man ska vara säker på att lyckas. Bättre då med punktinsatser!
Som att baka semlor och bjuda den nyvalda styrelsen på...
Ordförandevalet stökades över på knappa två minuter - inga andra kandidater vågade ens träda fram när de såg det kommande neder-laget stirra dem i det gräddiga vitögat.
Vägen till makten går via magen!
06 februari 2008
02 februari 2008
När även tuffa grabbar gråter
Slår på teven för att kolla text-nyheterna, och råkar hamna mitt i litteraturprogram där Åsa Linderborg, författarinnan till succé-romanen ”Mig äger ingen”, sitter som gäst i en grön fåtölj.
Hon berättar att hennes avsikt var att skriva en lite rolig, sann men samtidigt kärleksfull bok om sin uppväxt med en ensamstående och alkoholiserad pappa i 70-talets Västerås. Att läsarna sedan hört av sig i massor och berättar hur de gråtit floder över den varma men också väldigt sorgliga berättelsen förvånar henne.
Tydligen har till och med tuffa grabbar som Leif G W Persson och Jan Guillou rörts till tårar av historien om härdarmästare Leif Anderssons livsöde. Och de har inte bara gråtit, de har också erkänt det öppet.
Att sälja många böcker är en svår konst. Men det är inte alltid synonymt med att skriva stor litteratur. Romandebutanten Åsa Linderborg lyckas med det som de ärrade veteranerna inte är i närheten av. Kanske gråter Leffe och Janne lika mycket över att deras mångmiljonupplagor aldrig lyckats beröra en endast själ i hjärtat.
*Om du inte läst ”Mig äger ingen” så gör det om det så är den enda bok du läser i år. Om du redan har boken i hyllan, läs den igen!
Hon berättar att hennes avsikt var att skriva en lite rolig, sann men samtidigt kärleksfull bok om sin uppväxt med en ensamstående och alkoholiserad pappa i 70-talets Västerås. Att läsarna sedan hört av sig i massor och berättar hur de gråtit floder över den varma men också väldigt sorgliga berättelsen förvånar henne.
Tydligen har till och med tuffa grabbar som Leif G W Persson och Jan Guillou rörts till tårar av historien om härdarmästare Leif Anderssons livsöde. Och de har inte bara gråtit, de har också erkänt det öppet.
Att sälja många böcker är en svår konst. Men det är inte alltid synonymt med att skriva stor litteratur. Romandebutanten Åsa Linderborg lyckas med det som de ärrade veteranerna inte är i närheten av. Kanske gråter Leffe och Janne lika mycket över att deras mångmiljonupplagor aldrig lyckats beröra en endast själ i hjärtat.
*Om du inte läst ”Mig äger ingen” så gör det om det så är den enda bok du läser i år. Om du redan har boken i hyllan, läs den igen!
29 januari 2008
Svikna löften
När klockradion väckte mig ur min skönhetssömn kvart över sex imorse slet jag mig med visst våld ur sängvärmens sköna omfamning och snörde på mig joggingskorna.
Den digitala termometern vid Eriksdalshallen visade 6 grader när jag passerade. En morgon i januari! Ur led är vintern. Men det är perfekt temperatur för en löprunda.
Strömmen av joggare, stavgångare och hundrastare var som vanligt strid längs Årstavikens mörka vatten, den tidiga timmen till trots. Det är många nyårslöften som ska infrias.
Vilken tur då att mitt nyårslöfte inte inbegrep ett maraton, utan ett Vasalopp. Därmed kan ju ingen heller anklaga mig för att inte hålla mina nyårslöften. Möjligen är det bil- och oljeindustrins, flygcharter-turisternas eller George Bush fel. Men absolut inte mitt.
Jag skulle aldrig svika ett löfte. Nej nej, ge mig lite snö och jag skulle glatt skida hela vägen till Mora. Men det kan ju vara ganska bekvämt att slippa uppfylla dem också. Speciellt när man kan skylla på någon annan. Och Bush blir ju anklagad för allt annat elände som händer i världen, så det gör nog varken till eller från om han får ett inställt Vasalopp på sin meritlista också!
Den digitala termometern vid Eriksdalshallen visade 6 grader när jag passerade. En morgon i januari! Ur led är vintern. Men det är perfekt temperatur för en löprunda.
Strömmen av joggare, stavgångare och hundrastare var som vanligt strid längs Årstavikens mörka vatten, den tidiga timmen till trots. Det är många nyårslöften som ska infrias.
Vilken tur då att mitt nyårslöfte inte inbegrep ett maraton, utan ett Vasalopp. Därmed kan ju ingen heller anklaga mig för att inte hålla mina nyårslöften. Möjligen är det bil- och oljeindustrins, flygcharter-turisternas eller George Bush fel. Men absolut inte mitt.
Jag skulle aldrig svika ett löfte. Nej nej, ge mig lite snö och jag skulle glatt skida hela vägen till Mora. Men det kan ju vara ganska bekvämt att slippa uppfylla dem också. Speciellt när man kan skylla på någon annan. Och Bush blir ju anklagad för allt annat elände som händer i världen, så det gör nog varken till eller från om han får ett inställt Vasalopp på sin meritlista också!
18 januari 2008
Stegvis
Vad är det som går och går men aldrig kommer fram?
En klassisk gåta från småbarnsåren. Nu har jag äntligen fått svaret: Jag själv.
Förra helgen – efter en fyra timmar lång söndagspromenad – köpte jag nämligen en stegräknare. Inget mer flanerande, strosande och nöjespromenerande för min del. Nu är det bara effektiva steg som räknas!
Tyvärr är resultatet hittills ganska nedslående. Trots att jag promenerar 20 minuter till jobbet varje morgon, och går en dubbel omväg runt Söder på vägen hem, når jag inte upp till det antal steg som man enligt hälsoexperterna bör gå varje dag för att leva ett nyttigt liv.
Men jag har kommit på ett knep! Om jag sätter fast mätaren på den handled som slutar med den näve som gräver flitigast i chipsskålen, så kan jag efter en lagom lång kväll i tevesoffan nå den magiska nivån.
Man får inte vara dum om man ska kvala in i Beach 2008-klubben. Snarare vis. Stegvis...
En klassisk gåta från småbarnsåren. Nu har jag äntligen fått svaret: Jag själv.
Förra helgen – efter en fyra timmar lång söndagspromenad – köpte jag nämligen en stegräknare. Inget mer flanerande, strosande och nöjespromenerande för min del. Nu är det bara effektiva steg som räknas!
Tyvärr är resultatet hittills ganska nedslående. Trots att jag promenerar 20 minuter till jobbet varje morgon, och går en dubbel omväg runt Söder på vägen hem, når jag inte upp till det antal steg som man enligt hälsoexperterna bör gå varje dag för att leva ett nyttigt liv.
Men jag har kommit på ett knep! Om jag sätter fast mätaren på den handled som slutar med den näve som gräver flitigast i chipsskålen, så kan jag efter en lagom lång kväll i tevesoffan nå den magiska nivån.
Man får inte vara dum om man ska kvala in i Beach 2008-klubben. Snarare vis. Stegvis...
13 januari 2008
Efterlysta
En av de spalter i Dagens Nyheter som roar mig mest om morgnarna är den med rubriken ”Efterlysning”. Spalten återfinns oftast i kulturdelen, strax till höger om de treradiga notiser där trevliga ungdomliga män på 58 vårar söker lekkamrater (eller vice versa).
Bland kontaktannonserna finns de som söker någon, och som kanske inte alltid är så kräsna i sina anspråk. Men under Efterlysning letar de som vet vad vill ha. De som funnit sitt livs stora kärlek, men som bangade ur när de hade chansen. Och som nu inte kan sova om nätterna av grämelse.
Ett axplock ur dagens notiser.
”Du stod vid kassan på Coop i Lycksele, vi tittade på varandra.”
Nog för att det bor lite folk i Lappland, och dessutom är de ganska folkskygga av sig, men visst måste det väl vara fler än två som tittat på varandra på Konsum den senaste tiden?
”Du stressade kvinna på Centralen någon gång i september. Du är på väg någonstans. Jag i jacka och jeans. Hör av dig!”
Hmm, hur många kan den beskrivningen stämma in på? Finns det
ö h t någon på Centralen som INTE är på väg någonstans?
En del annonserar länge och ihärdigt. T ex så har en Daniel sökts i ett par veckors tid. Den senaste notisen löd
”Daniel. Om du försökt nå mig, så har jag ingen display (och vill inte ha). Tala till mig. Viktigt.”
Notiserna är här återgivna i full text (förutom den nummersignatur som ska anges när man svarar). Det finns alltså ingen som helst mer information för att lista ut vem som avses med respektive efterlysning. T o m Hasse Aro brukar ha mer ledtrådar att gå på.
Den som söker skall finna heter det. Jag är inte så säker på att det alltid stämmer. Men försöka duger ju. Och om inte annat så förgyller det mina morgnar!
Bland kontaktannonserna finns de som söker någon, och som kanske inte alltid är så kräsna i sina anspråk. Men under Efterlysning letar de som vet vad vill ha. De som funnit sitt livs stora kärlek, men som bangade ur när de hade chansen. Och som nu inte kan sova om nätterna av grämelse.
Ett axplock ur dagens notiser.
”Du stod vid kassan på Coop i Lycksele, vi tittade på varandra.”
Nog för att det bor lite folk i Lappland, och dessutom är de ganska folkskygga av sig, men visst måste det väl vara fler än två som tittat på varandra på Konsum den senaste tiden?
”Du stressade kvinna på Centralen någon gång i september. Du är på väg någonstans. Jag i jacka och jeans. Hör av dig!”
Hmm, hur många kan den beskrivningen stämma in på? Finns det
ö h t någon på Centralen som INTE är på väg någonstans?
En del annonserar länge och ihärdigt. T ex så har en Daniel sökts i ett par veckors tid. Den senaste notisen löd
”Daniel. Om du försökt nå mig, så har jag ingen display (och vill inte ha). Tala till mig. Viktigt.”
Notiserna är här återgivna i full text (förutom den nummersignatur som ska anges när man svarar). Det finns alltså ingen som helst mer information för att lista ut vem som avses med respektive efterlysning. T o m Hasse Aro brukar ha mer ledtrådar att gå på.
Den som söker skall finna heter det. Jag är inte så säker på att det alltid stämmer. Men försöka duger ju. Och om inte annat så förgyller det mina morgnar!
06 januari 2008
Måndag morgon
En tretimmarsfika med trevligt sällskap på mysigt café i Gamla Stan är en bra avrundning på julledigheten. Kvällen toppas med några maskiner tvätt och en genomkörare av fotografierna från nyår i Photoshop. Snart ska jag gå och sova. För imorrn är det ju måndag morgon. Dags att gå till jobbet igen.
Ni håller säkert inte med. Men få måndagsmorgnar har varit så efterlängtade som den imorgon!
Ni håller säkert inte med. Men få måndagsmorgnar har varit så efterlängtade som den imorgon!
02 januari 2008
Min borrmaskin och jag
Mitt innehav av en ordentlig borrmaskin och allehanda andra praktiska verktyg gör mig ibland mer åtråvärd än annars i mina vänner ögon. Vissa perioder har jag nästan undrat om det är mig eller min slipmaskin som mina vänner helst vill träffa. Men slipmaskiner är ganska dåliga på att dricka öl så jag tror att jag trots allt vinner i längden!
Idag var jag inbjuden till Östermalm för att ge goda råd om en kabeldragning. Eftersom jag tycker att min slagborrmaskin är ganska kul att leka med, och speciellt i andras väggar, förordade jag så klart att ledningarna skulle dras så att man måste borra i maximalt många väggar. Tyvärr verkar det dock inte bli så, vi fann en annan lösning som skulle spara minst tre meter dyr datakabel (och det är ju ett argument så gott som något).
Men jag har fått löfte om att få återvända till helgen. Då ska jag ta med mig både slagborren, metallsågen, stämjärn och lite annat roligt. Magnus tycker att vi ska sätta sågen i ekparketten då. Och visst, det låter som ett riktigt kul lördagsnöje! Men jag bad honom höra med frun i huset först. Av erfarenhet vet jag att alla inte brukar vara lika entusiastiska över mig och mina maskiner…
Idag var jag inbjuden till Östermalm för att ge goda råd om en kabeldragning. Eftersom jag tycker att min slagborrmaskin är ganska kul att leka med, och speciellt i andras väggar, förordade jag så klart att ledningarna skulle dras så att man måste borra i maximalt många väggar. Tyvärr verkar det dock inte bli så, vi fann en annan lösning som skulle spara minst tre meter dyr datakabel (och det är ju ett argument så gott som något).
Men jag har fått löfte om att få återvända till helgen. Då ska jag ta med mig både slagborren, metallsågen, stämjärn och lite annat roligt. Magnus tycker att vi ska sätta sågen i ekparketten då. Och visst, det låter som ett riktigt kul lördagsnöje! Men jag bad honom höra med frun i huset först. Av erfarenhet vet jag att alla inte brukar vara lika entusiastiska över mig och mina maskiner…
24 december 2007
Drömjobbet - en julaftons blogg!
Alla har vi olika föreställningar om vilket som vore det ultimata drömjobbet.
De flesta har väl någon gång mimat framför spegeln och drömt om att bli en känd idol. En del vill tjäna snuskigt mycket pengar, ha snygga visitkort och bestämma över vad andra ska göra. Och för några hägrar möjligheten att få ägna livet åt sitt stora intresse. Alla har vi olika drivkrafter, ambitioner och mål.
När jag var liten ville jag bli skogshuggare. Möjligen inspirerad av Monty Pythons klassiska The Lumberjack Song. Men när jag insåg att dagens moderna skogsarbetare snarare är maskinoperatörer än glatt trallande transvestiter byttes mina drömmar mot andra. Och sedan dess har jag flera gånger reviderat min bild av vad som vore det absoluta drömjobbet.
Efter att i flera år ha arbetat med personalfrågor i en ansvarsposition vet jag att det är bland det mest spännande och utmanande man kan ägna dagarna åt. Samtidigt har jag väldigt svårt att se mig jobba i en organisation som inte genomsyras av värderingar om något större än att bara tjäna snabba pengar till företagets aktieägare.
Vilken tur då att just Forum Syd – en av Sveriges största biståndsorganisationer med ca 250 anställda i fyra världsdelar – tyckte att jag skulle passa som deras personalchef! Så när jag i fredags skrev på anställningskontraktet var det med full förvissning om att detta verkligen är ett av mina absoluta drömjobb!
En riktigt trevlig julklapp faktiskt! Så God Jul på mig själv. Och, för den delen, på er också. God Jul allesammans!
De flesta har väl någon gång mimat framför spegeln och drömt om att bli en känd idol. En del vill tjäna snuskigt mycket pengar, ha snygga visitkort och bestämma över vad andra ska göra. Och för några hägrar möjligheten att få ägna livet åt sitt stora intresse. Alla har vi olika drivkrafter, ambitioner och mål.
När jag var liten ville jag bli skogshuggare. Möjligen inspirerad av Monty Pythons klassiska The Lumberjack Song. Men när jag insåg att dagens moderna skogsarbetare snarare är maskinoperatörer än glatt trallande transvestiter byttes mina drömmar mot andra. Och sedan dess har jag flera gånger reviderat min bild av vad som vore det absoluta drömjobbet.
Efter att i flera år ha arbetat med personalfrågor i en ansvarsposition vet jag att det är bland det mest spännande och utmanande man kan ägna dagarna åt. Samtidigt har jag väldigt svårt att se mig jobba i en organisation som inte genomsyras av värderingar om något större än att bara tjäna snabba pengar till företagets aktieägare.
Vilken tur då att just Forum Syd – en av Sveriges största biståndsorganisationer med ca 250 anställda i fyra världsdelar – tyckte att jag skulle passa som deras personalchef! Så när jag i fredags skrev på anställningskontraktet var det med full förvissning om att detta verkligen är ett av mina absoluta drömjobb!
En riktigt trevlig julklapp faktiskt! Så God Jul på mig själv. Och, för den delen, på er också. God Jul allesammans!
19 december 2007
En tut o pling o tjong-maskin
Idag har jag julhandlat.
Ja, jag vet att jag dissade julhandling för bara fyra bloggar sen. Men små söta systerdöttrar är undantagna alla sådana principer. Dess-utom har jag som mål att systerdottern ifråga ska lära sig säga mitt namn denna jul, så då måste man ju ordna med lite mutgåvor för att lossa tunghäftan!
Men egentligen är jag ganska värdelös på julhandel. Eftersom jag avskyr trängsel och vassa armbågar söker jag mig automatiskt dit där det är minst folk. Problemet är att det sällan finns så mycket roligt att köpa i de mörka hörn av affärerna där inga andra galna julhandlare är.
Men jag bet ihop och kastade mig huvudstupa in i kommersialismens käftar, och kom faktiskt ut med förståndet i behåll! Och med en musikmaskin av den mest vedervärdigt enerverande sort ett barn på 1,5 år kan viljas ha.
Emily kommer att älska den. Och hennes föräldrar kommer att hata mig. Men de kan ju å andra sidan redan uttala mitt namn, så det spelar inte så stor roll.
Ja, jag vet att jag dissade julhandling för bara fyra bloggar sen. Men små söta systerdöttrar är undantagna alla sådana principer. Dess-utom har jag som mål att systerdottern ifråga ska lära sig säga mitt namn denna jul, så då måste man ju ordna med lite mutgåvor för att lossa tunghäftan!
Men egentligen är jag ganska värdelös på julhandel. Eftersom jag avskyr trängsel och vassa armbågar söker jag mig automatiskt dit där det är minst folk. Problemet är att det sällan finns så mycket roligt att köpa i de mörka hörn av affärerna där inga andra galna julhandlare är.
Men jag bet ihop och kastade mig huvudstupa in i kommersialismens käftar, och kom faktiskt ut med förståndet i behåll! Och med en musikmaskin av den mest vedervärdigt enerverande sort ett barn på 1,5 år kan viljas ha.
Emily kommer att älska den. Och hennes föräldrar kommer att hata mig. Men de kan ju å andra sidan redan uttala mitt namn, så det spelar inte så stor roll.
16 december 2007
Hjältedåd i förorten
En helt vanlig lördagseftermiddag i förorten (antar jag, brukar inte vara där så ofta). Småbuset har – i brist på vettigare saker att pyssla med – satt fyr på en återvinningsbehållare för gratistidningar i biljetthallen på pendeltågsstationen.
Vår modiga hjälte och fagra hjältinna (hjältesagor ska vara könsrolls-stereotypa!) gör entré precis när den stora plastbehållaren börjar smälta och en svart otäck rök sprider sig i biljetthallen.
Naturligtvis skrider vår hjälte och hjältinna omedelbart till handling - utan någon som helst tanke på sin egen säkerhet! Men de tvingas snart ge upp de tappra och våghalsiga försöken att släcka elden, då hettan och den giftigt stickande röken blir dem alltför övermäktig.
Ett raskt samtal till damen på 112 räddar situationen och strax kommer en röd tut-tutbil med slangar och hela brandsläckarkitet. Proffsen gör det som de är bäst på och snart är elden släckt.
Vår hjälte och hjältinna avböjer folkets hyllningar och brandchefens tjat om att hålla en gemensam presskonferens. Istället försvinner de diskret med nästa pendeltåg in mot stan. Mot nya hjältedåd. Nästa gång kanske på en pendeltågsstation nära dig!
Kungen hade lämnat ett meddelande på telefonsvararen när jag kom hem. Ville visst ge mig en medalj. Men äsch, det var väl inte så märkvärdigt det där. Och man ska ju inte överdriva…
Vår modiga hjälte och fagra hjältinna (hjältesagor ska vara könsrolls-stereotypa!) gör entré precis när den stora plastbehållaren börjar smälta och en svart otäck rök sprider sig i biljetthallen.
Naturligtvis skrider vår hjälte och hjältinna omedelbart till handling - utan någon som helst tanke på sin egen säkerhet! Men de tvingas snart ge upp de tappra och våghalsiga försöken att släcka elden, då hettan och den giftigt stickande röken blir dem alltför övermäktig.
Ett raskt samtal till damen på 112 räddar situationen och strax kommer en röd tut-tutbil med slangar och hela brandsläckarkitet. Proffsen gör det som de är bäst på och snart är elden släckt.
Vår hjälte och hjältinna avböjer folkets hyllningar och brandchefens tjat om att hålla en gemensam presskonferens. Istället försvinner de diskret med nästa pendeltåg in mot stan. Mot nya hjältedåd. Nästa gång kanske på en pendeltågsstation nära dig!
Kungen hade lämnat ett meddelande på telefonsvararen när jag kom hem. Ville visst ge mig en medalj. Men äsch, det var väl inte så märkvärdigt det där. Och man ska ju inte överdriva…
13 december 2007
Jag hade varit nazist
För ett tag sen såg jag filmen "Sophie Scholl – de sista dagarna" på DVD. Om hur den blott 21-åriga Sophie tillsammans med sin bror Hans och några vänner trotsade nazismen och spred flygblad på universitetet i München. För det fick de betala med sina liv i giljotinen i februari 1943.
Jag har läst många böcker om syskonen Scholl och de andra i motståndsgruppen Vita Rosen. Till och med besökt deras gemen-samma grav på fängelsekyrkogården Stadelheim i München, i samband med en tågluff för många år sen. Men att få se det förkroppsligat på film gjorde ändå ett väldigt starkt intryck. Deras öde lämnar mig ingen riktig ro.
Och framför allt kan jag inte låta bli att fundera över vad jag själv hade gjort om jag hade levt i nazismens Tyskland.
För att vara medlem i Amnesty, ansluta sig till ett upprop på Face-book eller kanske gå i ett demonstrationståg den 30 november krävs inget mod. Tvärtom, grupptrycket i mina kretsar säger att det är så man ska göra. Men hur många av oss är beredda att offra våra liv för några flygblads skull? Hur många av oss är beredda att stå upp mot ett helt samhälle, veta att få andra vågar följa efter, och att priset för vår protest kommer att bli högt, mycket högt?
Tyvärr måste jag erkänna att jag är väldigt tveksam till om jag skulle våga. Det är ju mycket enklare att bara hålla tyst, och anpassa sig. Möjligen sträcka sig till att knyta näven i byxfickan.
I 1930-talets Europa var det få som knöt nävarna i fickorna, men desto fler som i rungande entusiasm sträckte händerna i luften. Hitler sågs som en stor förebild långt utanför Tysklands gränser. Han skapade ordning och stabilitet, arbetstillfällen och välstånd. Han återupprättade självkänslan i ett land sargat av ekonomiska problem, korrupta politiker och blodiga konflikter.
Jag har alltid varit en varm förespråkare av ordning och reda, mötesformalia och arkivplaner. Är dessutom både en friluftsfriskus och en Bullerby-romantiker av stora mått. Och svag för snygga uniformer, folkrörelser och blonda flickor med flätor och rosiga kinder.
Det smärtsamma svaret är att jag nog varken hade varit en passiv motståndare eller en vanlig usel medlöpare. Nej, tyvärr hade jag nog varit en av de mest hängivna. Som stått längst fram, rak i ryggen och med armen hårt vinklad i hälsning. En fullblodsnazist av värsta slag.
Det finns ju roligare svar att få när man ställer livsviktiga frågor till sig själv. Så jag ska försöka välja en glättigare frågeställning nästa gång.
Jag har läst många böcker om syskonen Scholl och de andra i motståndsgruppen Vita Rosen. Till och med besökt deras gemen-samma grav på fängelsekyrkogården Stadelheim i München, i samband med en tågluff för många år sen. Men att få se det förkroppsligat på film gjorde ändå ett väldigt starkt intryck. Deras öde lämnar mig ingen riktig ro.
Och framför allt kan jag inte låta bli att fundera över vad jag själv hade gjort om jag hade levt i nazismens Tyskland.
För att vara medlem i Amnesty, ansluta sig till ett upprop på Face-book eller kanske gå i ett demonstrationståg den 30 november krävs inget mod. Tvärtom, grupptrycket i mina kretsar säger att det är så man ska göra. Men hur många av oss är beredda att offra våra liv för några flygblads skull? Hur många av oss är beredda att stå upp mot ett helt samhälle, veta att få andra vågar följa efter, och att priset för vår protest kommer att bli högt, mycket högt?
Tyvärr måste jag erkänna att jag är väldigt tveksam till om jag skulle våga. Det är ju mycket enklare att bara hålla tyst, och anpassa sig. Möjligen sträcka sig till att knyta näven i byxfickan.
I 1930-talets Europa var det få som knöt nävarna i fickorna, men desto fler som i rungande entusiasm sträckte händerna i luften. Hitler sågs som en stor förebild långt utanför Tysklands gränser. Han skapade ordning och stabilitet, arbetstillfällen och välstånd. Han återupprättade självkänslan i ett land sargat av ekonomiska problem, korrupta politiker och blodiga konflikter.
Jag har alltid varit en varm förespråkare av ordning och reda, mötesformalia och arkivplaner. Är dessutom både en friluftsfriskus och en Bullerby-romantiker av stora mått. Och svag för snygga uniformer, folkrörelser och blonda flickor med flätor och rosiga kinder.
Det smärtsamma svaret är att jag nog varken hade varit en passiv motståndare eller en vanlig usel medlöpare. Nej, tyvärr hade jag nog varit en av de mest hängivna. Som stått längst fram, rak i ryggen och med armen hårt vinklad i hälsning. En fullblodsnazist av värsta slag.
Det finns ju roligare svar att få när man ställer livsviktiga frågor till sig själv. Så jag ska försöka välja en glättigare frågeställning nästa gång.
07 december 2007
För alla er som inte vill ha mjuka paket
Tyvärr gissar jag att mitt kritiska inlägg om julkommersen inte når hem i stugorna. Därtill är väl de flesta av er alltför hjärntvättade av de multinationella storföretagens reklambudskap.
Men om ni nu absolut måste köpa julklappar så kan ni ju lika gärna köpa dem av mig! Så kan jag ge pengarna till Stadsmissionen istället, och få gott samvete (som en kritisk kommentator tyckte).
Därför – endast här och nu – ett superdunderkanonbra erbjudande bara för er. Årets hårda julklapp alla kategorier!
Kommer med full nöjd-kund-garanti. (Hittills har ingen klagat iallafall...)
Finns också i en signerad deluxeversion med jordgubbssmak.
Eller helgjuten i choklad!
Diskret avsändare utlovas.
Men om ni nu absolut måste köpa julklappar så kan ni ju lika gärna köpa dem av mig! Så kan jag ge pengarna till Stadsmissionen istället, och få gott samvete (som en kritisk kommentator tyckte).
Därför – endast här och nu – ett superdunderkanonbra erbjudande bara för er. Årets hårda julklapp alla kategorier!
Kommer med full nöjd-kund-garanti. (Hittills har ingen klagat iallafall...)
Finns också i en signerad deluxeversion med jordgubbssmak.
Eller helgjuten i choklad!
Diskret avsändare utlovas.
06 december 2007
Julkommers
Läser i dagens DN att svensken i genomsnitt handlar julklappar för 5500 kronor per person. Det är inga små summor precis. Och så brukar folk klaga över att de aldrig har några pengar, att bensinen är för dyr eller över trängselavgifter på 10 kr! Norrlänningar handlar tydligen mest, för 7000 spänn per person. Sjutusen! Köper dom skotrar till varannan, eller vadå?
Dessutom är siffran egentligen högre. I min familj – liksom i flera av min vänners familjer – har vi helt slutat med julklappar eftersom vi har nått en tid i livet då man redan har allt man behöver. Lägg därtill alla ensamstående och pensionärer, och några hundratusen invandrare som inte ens firar svensk jul. Så när jag inte julhandlar alls är det någon annan som tokshopar för det dubbla!
Inte ens när jag som barn översköljdes av leksaker och annat roligt på julafton fick jag klappar för så mycket pengar. Så jag kan faktiskt inte riktigt begripa vad det är folk handlar. Dessutom är det mesta ju helt bortkastat. Alla vet att de flesta julklappar man får vill man ändå inte ha, utan folk ska sen ägna mellandagarna åt att springa och byta. Eller så ställs prylarna undan i ett skåp nånstans och glöms bort.
Stadsmissionens kampanj träffar därför så rätt: "Vem minns vad man fick i julklapp förra året – ge en gåva som verkligen betyder något istället!"
Fast i den nämnda summan ingår också julmat. Vilket betyder att om jag inte heller i år köper några julklappar, så kan jag utan dåligt samvete se fram emot att få frossa i godis och julmat för över femtusen spänn! Smask - now we're talking om nåt som jag gillar! Beach 2008 börjar först efter nyår...
Dessutom är siffran egentligen högre. I min familj – liksom i flera av min vänners familjer – har vi helt slutat med julklappar eftersom vi har nått en tid i livet då man redan har allt man behöver. Lägg därtill alla ensamstående och pensionärer, och några hundratusen invandrare som inte ens firar svensk jul. Så när jag inte julhandlar alls är det någon annan som tokshopar för det dubbla!
Inte ens när jag som barn översköljdes av leksaker och annat roligt på julafton fick jag klappar för så mycket pengar. Så jag kan faktiskt inte riktigt begripa vad det är folk handlar. Dessutom är det mesta ju helt bortkastat. Alla vet att de flesta julklappar man får vill man ändå inte ha, utan folk ska sen ägna mellandagarna åt att springa och byta. Eller så ställs prylarna undan i ett skåp nånstans och glöms bort.
Stadsmissionens kampanj träffar därför så rätt: "Vem minns vad man fick i julklapp förra året – ge en gåva som verkligen betyder något istället!"
Fast i den nämnda summan ingår också julmat. Vilket betyder att om jag inte heller i år köper några julklappar, så kan jag utan dåligt samvete se fram emot att få frossa i godis och julmat för över femtusen spänn! Smask - now we're talking om nåt som jag gillar! Beach 2008 börjar först efter nyår...
29 november 2007
Djupdykning i underjorden
Min stora fascination för gropar avslöjades i en mycket uppskattad blogg i början av februari. Och en grop är ju alltid en grop (och därmed värd att undersökas!) Men härom kvällen fick jag chansen att – som ett led i träningen för frivilliga i Röda Korsets kris-beredskap - ta min passion till helt nya nivåer.
Tidigare har jag både besökt Riksarkivets stora samlingar djupt i klippan under Kristineberg, sorterat sopor i den underjordiska sopsorteringsanläggningen vid Vanadislunden, och sprungit runt i hemliga kulvertar under Gamla Stan.
Men när hissen dyker 15 våningar ner i berget under Johannes kyrka kan man ändå inte låta bli att dra efter andan. Djupt där nere, med matkonserver för två veckor, sitter dygnet runt minst tjugo sjuk-sköterskor, läkare, poliser, brandmän och andra specialister och pratar i telefon.
SOS Alarm i Stockholm svarar på nästan 3000 samtal per dygn. Och de lyfter i genomsnitt på luren inom 4 sekunder. Tyvärr dock ofta i onödan – eftersom mer än hälften (!) av samtalen är tjuvringningar, folk som vill beställa taxi och mobiltelefoner som lever sina egna liv i trånga fickor sena krogkvällar. Och om mexicaner!
Mexicos motsvarighet till 112 är nämligen 080. Och alla nödsamtal i världen kopplas automatiskt till den närmaste larmcentralen. Så om man från en fast telefon i Stockholm ska ringa ett lokalsamtal men ändå slår 08 först, och sen inte är tillräckligt snabb med resten av siffrorna tolkar systemet det som "mexican i nöd!".
Så nästa gång du druckit lite för många tequila och slinter med fingrarna, bli inte förvånad om det inte är Benke i Bagarmossen som svarar, utan en söt liten sjuksyster i ett bombsäkert bergrum som undrar om du vill åka ambulans eller polispiket till psykakuten!
Tidigare har jag både besökt Riksarkivets stora samlingar djupt i klippan under Kristineberg, sorterat sopor i den underjordiska sopsorteringsanläggningen vid Vanadislunden, och sprungit runt i hemliga kulvertar under Gamla Stan.
Men när hissen dyker 15 våningar ner i berget under Johannes kyrka kan man ändå inte låta bli att dra efter andan. Djupt där nere, med matkonserver för två veckor, sitter dygnet runt minst tjugo sjuk-sköterskor, läkare, poliser, brandmän och andra specialister och pratar i telefon.
SOS Alarm i Stockholm svarar på nästan 3000 samtal per dygn. Och de lyfter i genomsnitt på luren inom 4 sekunder. Tyvärr dock ofta i onödan – eftersom mer än hälften (!) av samtalen är tjuvringningar, folk som vill beställa taxi och mobiltelefoner som lever sina egna liv i trånga fickor sena krogkvällar. Och om mexicaner!
Mexicos motsvarighet till 112 är nämligen 080. Och alla nödsamtal i världen kopplas automatiskt till den närmaste larmcentralen. Så om man från en fast telefon i Stockholm ska ringa ett lokalsamtal men ändå slår 08 först, och sen inte är tillräckligt snabb med resten av siffrorna tolkar systemet det som "mexican i nöd!".
Så nästa gång du druckit lite för många tequila och slinter med fingrarna, bli inte förvånad om det inte är Benke i Bagarmossen som svarar, utan en söt liten sjuksyster i ett bombsäkert bergrum som undrar om du vill åka ambulans eller polispiket till psykakuten!
26 november 2007
Efterlyses: Cherstin Jansdotter i Wasstorp
Ursäkta för att jag inte skrivit på ett tag. Hittade mitt påbörjade släktforskningsprojekt när jag rotade bland en del gamla papper för några dar sen. Och naturligtvis fastnade jag som ett järnfilspån på en starkströmsmagnet. För det finns ju få saker som är så spännande som att rota i gamla arkiv. Att gräva ner sig i kyrk-böckerna, leka lite detektiv - och sen yrvaket komma till sans igen några timmar senare, med en bunt nya gamla anfäder att foga till den tidigare samlingen med stofiler.
Fast tro inte att jag har glömt bort er. Eller jo förresten, för en stund glömde jag bort både er och allt annat. Den här eftermiddan skulle jag ha tvättat, diskat, städat och pluggat. Men diskvattnet är för länge sedan kallt, boken fortfarande oöppnad och dammråttorna slår frivolter av pur levnadsglädje.
Istället har jag ägnat flera timmar åt att ta reda på när Filipstads och Färnebo församlingar delades i två (det var den 6 april 1611 om någon händelsevis är intresserad) och om "Kerstin Jonsdotter från Västgötatorp" är samma person som "Chr Jansdotter i Wasstorp"? (Prästerna var inte så noga med stavningen på 1700-talet…)
Visste ni förresten att det finns en kommun som heter Lekeberg? Den ligger i Örebro län och centralorten heter Fjugesta. Jag råkade hitta den (den fanns säkert där redan innan, men jag har iallafall inte vetat om dess existens förrän nu*) när jag letade efter den exakta gränsen mellan Värmland och Närke. Som visade sig gå rakt igenom Degerfors kommun, strax öster om golfbanan i Billinge. Jisses vad intressant, eller hur!
Nä, nu har jag inte tid med er längre. Måste försöka lista ut om Wästhärad och Väse härad kan vara samma ställe. Min farfars far-mors mormors andre make, som var elitsoldat – s k fältjägare - i kriget mot Ryssland 1808-09, kom nämligen därifrån.
Tjing!
* Om nu någon bloggläsare händelsevis skulle bo i Lekeberga, så behöver ni inte påpeka det i en tråkigt snusförnuftig kommentar. Jag utgår ifrån att folk vet var de bor någonstans. Och som 08:a tar jag mig friheten att inte ha koll på alla små landsortshålor i Sveriges gnällbälte!
Fast tro inte att jag har glömt bort er. Eller jo förresten, för en stund glömde jag bort både er och allt annat. Den här eftermiddan skulle jag ha tvättat, diskat, städat och pluggat. Men diskvattnet är för länge sedan kallt, boken fortfarande oöppnad och dammråttorna slår frivolter av pur levnadsglädje.
Istället har jag ägnat flera timmar åt att ta reda på när Filipstads och Färnebo församlingar delades i två (det var den 6 april 1611 om någon händelsevis är intresserad) och om "Kerstin Jonsdotter från Västgötatorp" är samma person som "Chr Jansdotter i Wasstorp"? (Prästerna var inte så noga med stavningen på 1700-talet…)
Visste ni förresten att det finns en kommun som heter Lekeberg? Den ligger i Örebro län och centralorten heter Fjugesta. Jag råkade hitta den (den fanns säkert där redan innan, men jag har iallafall inte vetat om dess existens förrän nu*) när jag letade efter den exakta gränsen mellan Värmland och Närke. Som visade sig gå rakt igenom Degerfors kommun, strax öster om golfbanan i Billinge. Jisses vad intressant, eller hur!
Nä, nu har jag inte tid med er längre. Måste försöka lista ut om Wästhärad och Väse härad kan vara samma ställe. Min farfars far-mors mormors andre make, som var elitsoldat – s k fältjägare - i kriget mot Ryssland 1808-09, kom nämligen därifrån.
Tjing!
* Om nu någon bloggläsare händelsevis skulle bo i Lekeberga, så behöver ni inte påpeka det i en tråkigt snusförnuftig kommentar. Jag utgår ifrån att folk vet var de bor någonstans. Och som 08:a tar jag mig friheten att inte ha koll på alla små landsortshålor i Sveriges gnällbälte!
16 november 2007
Helgens lästips!
När ni ledsnat på att läsa Hattifnatt. Eller känner att det där var väl en trevlig varmrätt, men nu är det helg och då ska det ju vara något lite extra. Som bonus efter en hård vecka. Lite guldkant på tillvaron - maränger på glassen, müsli på filen och grädde på moset liksom!
Fredagskväll ska vara festligt och kul, så vad passar då inte bättre än ett besök hos herr Schyffert! Ibland bara vanlig vardag, men ofta också väldigt roligt. Speciellt hans korta filmsnuttar från turnén med Johan Glans är riktiga höjdare, som t ex dom här:
Skämttorka
I en loge i Borås
Men imorgon är ju en annan dag, så när eftertankens kranka blekhet lägger sig över bakfyllan kanske det passar bättre med något mer tänkvärt. Jonas kan skriva som få. Och ofta texter som berör:
Utsikt över Göteborg
Fotoautomaten
Fredagskväll ska vara festligt och kul, så vad passar då inte bättre än ett besök hos herr Schyffert! Ibland bara vanlig vardag, men ofta också väldigt roligt. Speciellt hans korta filmsnuttar från turnén med Johan Glans är riktiga höjdare, som t ex dom här:
Skämttorka
I en loge i Borås
Men imorgon är ju en annan dag, så när eftertankens kranka blekhet lägger sig över bakfyllan kanske det passar bättre med något mer tänkvärt. Jonas kan skriva som få. Och ofta texter som berör:
Utsikt över Göteborg
Fotoautomaten
Den lilla snickarverkstan
Tänk er en äldre man. Den händiga fixartypen som alltid har nåt på gång. Pular och snickrar och donar och har sig. I sitt källarförråd har han inrett en liten verkstad. Gamla sockerlådor fyllda med allehanda saker, och väggarna dignar av verktyg av olika sorter. På hyllorna travar med gamla cigarrlådor fulla med skruvar och spikar och allt annat som kan vara bra att ha. Naturligtvis är alla lådor ordentligt märkta med sitt innehåll.
I det trånga källarförrådet skapar han sin eget lilla krypin. Hit kan han gå för att fixa lite eller snickra lite eller laga nåt som gått sönder. Eller kanske bara för att komma undan vardagens stress och bekymmer för en stund.
Men en dag blir vår snickargubbe väldigt sjuk. Kanske går det fort, och han hinner inte berätta för någon om sin lilla verkstad. Kanske hade han ingen att berätta det för. Och för den som inte vet var den finns är den omöjlig att hitta - ett källarförråd bland hundratals andra.
Så medan gubben multnar i sin grav står hans lilla källarkrypin orört och dammar igen. Åren samlas på hög. Tills en dag, när bostadsrätts-föreningen klipper upp hänglåsen till alla ägarlösa förråd.
När jag försiktigt öppnade förrådsdörren så var det för första gången på mer än trettio år som en ljustrimma trängde sig in och dansade runt i de tjocka dammlagren. Det var som att hitta en bortglömd värld. I sockerlådorna fanns ett halvt liv sparat. Den tryckta menyn, lyckönskningstelegrammen och det stela fotografiet från ett bröllop i mitten på 1930-talet. I en resväska finpälsen och bästa kostymen. Saker bra att ha. Plastpåsar (använda i en låda, oanvända i en annan) och snörstumpar (långa i en låda, korta i en annan). Och massor med annat. Allt prydligt förtecknat i en liten bok.
För mig som älskar gamla saker var det ett himmelrike att träda in i. Men precis som för den som upptäcker en bortglömd gammal egyptisk faraograv ingav det också vördnad. Man rotar inte runt i någon annans värld hur som helst. Att väcka till liv det som slumrat så länge kändes som ett klumpigt övertramp. Därför fick den lilla källarverkstan fortsätta stå orörd några år till. Som ett museum utan besökare.
Men nu behövs förrådet till annat, så därför har jag städat ur det. Bröllopsfotografiet tog en avlägsen släkting som jag spårade upp tacksamt emot. Fastighetsskötaren fick en massa elpryttlar (orginaldelar!) som man kan ha användning för om man är fastighetsskötare. Själv fyllde jag tre stora sockerlådor med roliga saker.
Någon gång ska jag också ha en liten snickarverkstad där jag ska sitta och pula. Där kan jag sortera mina skruvar i olika lådor, kanske laga en gammal pinnstol, tälja på mitt gravmonument, eller bara fly från min gnatiga fru för en stund. Någon gång ska jag också bli en fixargubbe. Måste bara skaffa mig en liten mysig snickarverkstad först. Och en gnatig fru.
I det trånga källarförrådet skapar han sin eget lilla krypin. Hit kan han gå för att fixa lite eller snickra lite eller laga nåt som gått sönder. Eller kanske bara för att komma undan vardagens stress och bekymmer för en stund.
Men en dag blir vår snickargubbe väldigt sjuk. Kanske går det fort, och han hinner inte berätta för någon om sin lilla verkstad. Kanske hade han ingen att berätta det för. Och för den som inte vet var den finns är den omöjlig att hitta - ett källarförråd bland hundratals andra.
Så medan gubben multnar i sin grav står hans lilla källarkrypin orört och dammar igen. Åren samlas på hög. Tills en dag, när bostadsrätts-föreningen klipper upp hänglåsen till alla ägarlösa förråd.
När jag försiktigt öppnade förrådsdörren så var det för första gången på mer än trettio år som en ljustrimma trängde sig in och dansade runt i de tjocka dammlagren. Det var som att hitta en bortglömd värld. I sockerlådorna fanns ett halvt liv sparat. Den tryckta menyn, lyckönskningstelegrammen och det stela fotografiet från ett bröllop i mitten på 1930-talet. I en resväska finpälsen och bästa kostymen. Saker bra att ha. Plastpåsar (använda i en låda, oanvända i en annan) och snörstumpar (långa i en låda, korta i en annan). Och massor med annat. Allt prydligt förtecknat i en liten bok.
För mig som älskar gamla saker var det ett himmelrike att träda in i. Men precis som för den som upptäcker en bortglömd gammal egyptisk faraograv ingav det också vördnad. Man rotar inte runt i någon annans värld hur som helst. Att väcka till liv det som slumrat så länge kändes som ett klumpigt övertramp. Därför fick den lilla källarverkstan fortsätta stå orörd några år till. Som ett museum utan besökare.
Men nu behövs förrådet till annat, så därför har jag städat ur det. Bröllopsfotografiet tog en avlägsen släkting som jag spårade upp tacksamt emot. Fastighetsskötaren fick en massa elpryttlar (orginaldelar!) som man kan ha användning för om man är fastighetsskötare. Själv fyllde jag tre stora sockerlådor med roliga saker.
Någon gång ska jag också ha en liten snickarverkstad där jag ska sitta och pula. Där kan jag sortera mina skruvar i olika lådor, kanske laga en gammal pinnstol, tälja på mitt gravmonument, eller bara fly från min gnatiga fru för en stund. Någon gång ska jag också bli en fixargubbe. Måste bara skaffa mig en liten mysig snickarverkstad först. Och en gnatig fru.
09 november 2007
Marx, puritaner och annat jävla pack!
Nästa del på kursen (som är Management) rivstartade med en vecka organisationsteori. Den unga manliga föreläsaren – som för övrigt har en mycket fast och fin liten rumpa! – drar igenom hela veten-skapen i expressfart. Adam Smith, Karl Marx och de andra stora tänkarna klaras av på tio minuter vardera. Den franske teoretikern Henri Fayol avfärdas som "en jäkla trist kille, inte värd att läsa!". Relevanta fakta blandat med personliga kommentarer med andra ord. Som bra undervisning ska vara.
Efter att ha haft kurser där litteraturen är från tidigt 80-tal och föreläsarna knarriga som vintersnö är det en befriande frisk fläkt med en lärare som exemplifierar en teori med användandet av Facebook. Och han inte bara nämner sajten ifråga, han ritar också upp dess sociala funktion i en avancerad figur på tavlan. Den som aldrig varit inloggad har nog ganska svårt att hänga med.
Sen avslutar han avsnittet om Organisationsekologi med en OH-bild över den amerikanska pilsnerbryggerindustrin från 1600-talet och framåt, och orden "till en början bestod marknaden mest av en massa kalvinister, puritaner och annat nyktert jävla pack".
Det var länge sen jag hade så roligt i en skolbänk. Men det var också ganska länge sen som jag lärde mig så mycket i ett ämne jag aldrig tidigare studerat. Den här veckan har gett mig mer än fem veckor nationalekonomi gjorde (som jag fortfarande inte förstår nåt av…) Och det är inte ett dugg oseriöst, även om det kan låta så.
Bra föreläsare – och föredragshållare med för den delen – vet att anpassa språkbruket och exemplen från sin målgrupps verklighet. Det blir ju så mycket lättare att relatera till då. Dessutom kommer man ihåg det så mycket längre.
Som min arkitektprofessor från Chalmers, som (när jag läste i Gävle) propagerade för att man ska rita hus där man "kan sätta på frugan mot kylskåpsdörren utan att grannen ser det". Det var femton år sedan, men principen om halv- och helprivata zoner inom bostads-planering glömmer jag aldrig!
Efter att ha haft kurser där litteraturen är från tidigt 80-tal och föreläsarna knarriga som vintersnö är det en befriande frisk fläkt med en lärare som exemplifierar en teori med användandet av Facebook. Och han inte bara nämner sajten ifråga, han ritar också upp dess sociala funktion i en avancerad figur på tavlan. Den som aldrig varit inloggad har nog ganska svårt att hänga med.
Sen avslutar han avsnittet om Organisationsekologi med en OH-bild över den amerikanska pilsnerbryggerindustrin från 1600-talet och framåt, och orden "till en början bestod marknaden mest av en massa kalvinister, puritaner och annat nyktert jävla pack".
Det var länge sen jag hade så roligt i en skolbänk. Men det var också ganska länge sen som jag lärde mig så mycket i ett ämne jag aldrig tidigare studerat. Den här veckan har gett mig mer än fem veckor nationalekonomi gjorde (som jag fortfarande inte förstår nåt av…) Och det är inte ett dugg oseriöst, även om det kan låta så.
Bra föreläsare – och föredragshållare med för den delen – vet att anpassa språkbruket och exemplen från sin målgrupps verklighet. Det blir ju så mycket lättare att relatera till då. Dessutom kommer man ihåg det så mycket längre.
Som min arkitektprofessor från Chalmers, som (när jag läste i Gävle) propagerade för att man ska rita hus där man "kan sätta på frugan mot kylskåpsdörren utan att grannen ser det". Det var femton år sedan, men principen om halv- och helprivata zoner inom bostads-planering glömmer jag aldrig!
05 november 2007
Ett nytt kryss!
Den ädla sporten att kryssa kändisar går - som det flesta av er väl redan vet - ut på att just "kryssa" kändisar. Och precis som med fåglar så räknas krysset högre om det är fel pippi på fel plats. En pingvin är mer värd i Värmlands mörka skogar än på ett isflak vid Sydpolen. En statsminister i Rosenbads matsal rankar inte många poäng, medan samme statsminister i famnen på en TV4-journalist på en skum bar ger betydligt bättre utdelning.
Naturligtvis ger avståndet och sammanhanget också bonus. Att se en statsminister i riksdagens talarstol ger knappt utslag på kryss-barometern. Men att vara tredje personen vid bordet när densamme slaskar tunga i den skumma baren skulle definitivt ge full pott. (Fast frågan är om det är värt det, att vara tredje hjulet när de två andra i sällskapet hånglar loss låter som en ganska tråkig kväll.)
Mitt bästa kryss so far är Victoria och hennes Daniel på tidskrifts-avdelningen på Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan. Att jag dessutom lyckades manövrera mig till en position mellan Vickan och hennes Säpo-folk (vilket var ungefär vid stick- och virktidningarna) gav mig full pott på både känd person, oväntad plats, udda sammanhang och närhet. En high score som ingen av mina medtävlare hittills kommit i närheten av!
Dess värre har jag haft dåligt med kryss den senaste tiden. Tills i fredags. Den här snubben var nämligen tentavakt på tentan i arbetsmarknadsekonomi. Visst, bara en B-skådis från tevereklamen. Men håll med om att platsen och sammanhanget inte var precis vad man förväntade sig!
Tyvärr verkade han lika förvirrad som på teve. Jag kunde knappt koncentrera mig på frågorna när "företagets nyckelkompetens" satt där framme och såg vilsen ut. Om jag kör på tentan så var det absolut hans fel. I såna fall kommer jag aldrig mer att skaffa ett Telia-abonnemang!
Naturligtvis ger avståndet och sammanhanget också bonus. Att se en statsminister i riksdagens talarstol ger knappt utslag på kryss-barometern. Men att vara tredje personen vid bordet när densamme slaskar tunga i den skumma baren skulle definitivt ge full pott. (Fast frågan är om det är värt det, att vara tredje hjulet när de två andra i sällskapet hånglar loss låter som en ganska tråkig kväll.)
Mitt bästa kryss so far är Victoria och hennes Daniel på tidskrifts-avdelningen på Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan. Att jag dessutom lyckades manövrera mig till en position mellan Vickan och hennes Säpo-folk (vilket var ungefär vid stick- och virktidningarna) gav mig full pott på både känd person, oväntad plats, udda sammanhang och närhet. En high score som ingen av mina medtävlare hittills kommit i närheten av!
Dess värre har jag haft dåligt med kryss den senaste tiden. Tills i fredags. Den här snubben var nämligen tentavakt på tentan i arbetsmarknadsekonomi. Visst, bara en B-skådis från tevereklamen. Men håll med om att platsen och sammanhanget inte var precis vad man förväntade sig!
Tyvärr verkade han lika förvirrad som på teve. Jag kunde knappt koncentrera mig på frågorna när "företagets nyckelkompetens" satt där framme och såg vilsen ut. Om jag kör på tentan så var det absolut hans fel. I såna fall kommer jag aldrig mer att skaffa ett Telia-abonnemang!
01 november 2007
Döden, döden, döden – en allhelgonablogg!
Döden har fascinerat människan i alla tider. Vissa mer än andra. Själv är jag inte så intresserad av just döden, eftersom jag tror att den bara är ett innehållslöst och tomt utslocknande. Däremot är jag i det närmaste besatt av att vår tid är utmätt. Att livet är ransonerat och ständigt minskande. Ett räkneverk som obönhörligt snurrar vidare på sin väg mot noll.
När andra sitter på en föreläsning, tittar på klockan och tänker "20 min kvar till rasten", så ser jag urtavlan och konstaterar lakoniskt: "när den här lektionen är slut så har jag 20 minuter mindre kvar att leva". Och ofta är en av de sista reflektioner som på kvällen far genom mitt huvud innan John Blund kommer på besök, just den att ännu en dag har gått. Väl utnyttjad eller mestadels förslösad? Oavsett vilket, så är det en dag mindre. Tjugofyra timmar som aldrig kommer åter. Inte kan göras ogjorda.
Det kan låta som ett deprimerande sätt att se på tillvaron, men faktum är att just detta är grunden till min rastlösa natur. När varje timme, dag och vecka är en mindre blir dessa också så mycket mer värdefulla. Så lite tid för att göra så mycket. Bäst att börja så snart som möjligt!
Sen finns det dom som är mer praktiskt lagda. En kväll för några veckor sedan spenderades i goda vänners lag, och medan klockan närmade sig småtimmarna kom samtalet allt mer att kretsa kring just döden och dess yttersta konsekvenser. Det är nog varken första eller sista gången jag hamnar i en diskussion om detta en sen kväll. Men aldrig förr har det varit ett så konkret och praktiskt inriktat samtal. Det var inte döden vi pratade om, utan allt det som ska fixas runt omkring.
Kanske är det åldern som gör det. När man närmar sig en ofrånkomlig realitet känns det inte lika meningsfullt att diskutera Om. Bättre då att fokusera på det lika oundvikliga men samtidigt mer greppbara Hur. Och trots att åldern i sällskapet inte skiljer så värst många år visar det sig att medan den yngste bland oss inte ens funderat över vilken musik som ska spelas på den egna begravningen, så har en annan redan beställt sin egen gravsten.
Just där och då kändes en gravstensbeställning som en ganska avlägsen handling, även för en domedagsprofet som mig själv. Men i dagens DN fastnar min blick på denna artikel. Valet av minnes-monument över min märkvärdiga person känns helt plötsligt väldigt självklar. Och eftersom jag – likt alla stora ikoner – tänker dö ung och vacker, är det väl lika bra att skaffa sig en planka och börja tälja så snart som möjligt. Imorgon kan det ju vara försent!
* Rubriken är ett av Astrid Lindgrens mer kända citat. Hon och hennes syster brukade alltid inleda sina telefonsamtal med "Döden, döden, döden". På det sättet blev det liksom avhandlat och avklarat på en gång. Å så kunde de tala om trevligare saker istället!
När andra sitter på en föreläsning, tittar på klockan och tänker "20 min kvar till rasten", så ser jag urtavlan och konstaterar lakoniskt: "när den här lektionen är slut så har jag 20 minuter mindre kvar att leva". Och ofta är en av de sista reflektioner som på kvällen far genom mitt huvud innan John Blund kommer på besök, just den att ännu en dag har gått. Väl utnyttjad eller mestadels förslösad? Oavsett vilket, så är det en dag mindre. Tjugofyra timmar som aldrig kommer åter. Inte kan göras ogjorda.
Det kan låta som ett deprimerande sätt att se på tillvaron, men faktum är att just detta är grunden till min rastlösa natur. När varje timme, dag och vecka är en mindre blir dessa också så mycket mer värdefulla. Så lite tid för att göra så mycket. Bäst att börja så snart som möjligt!
Sen finns det dom som är mer praktiskt lagda. En kväll för några veckor sedan spenderades i goda vänners lag, och medan klockan närmade sig småtimmarna kom samtalet allt mer att kretsa kring just döden och dess yttersta konsekvenser. Det är nog varken första eller sista gången jag hamnar i en diskussion om detta en sen kväll. Men aldrig förr har det varit ett så konkret och praktiskt inriktat samtal. Det var inte döden vi pratade om, utan allt det som ska fixas runt omkring.
Kanske är det åldern som gör det. När man närmar sig en ofrånkomlig realitet känns det inte lika meningsfullt att diskutera Om. Bättre då att fokusera på det lika oundvikliga men samtidigt mer greppbara Hur. Och trots att åldern i sällskapet inte skiljer så värst många år visar det sig att medan den yngste bland oss inte ens funderat över vilken musik som ska spelas på den egna begravningen, så har en annan redan beställt sin egen gravsten.
Just där och då kändes en gravstensbeställning som en ganska avlägsen handling, även för en domedagsprofet som mig själv. Men i dagens DN fastnar min blick på denna artikel. Valet av minnes-monument över min märkvärdiga person känns helt plötsligt väldigt självklar. Och eftersom jag – likt alla stora ikoner – tänker dö ung och vacker, är det väl lika bra att skaffa sig en planka och börja tälja så snart som möjligt. Imorgon kan det ju vara försent!
* Rubriken är ett av Astrid Lindgrens mer kända citat. Hon och hennes syster brukade alltid inleda sina telefonsamtal med "Döden, döden, döden". På det sättet blev det liksom avhandlat och avklarat på en gång. Å så kunde de tala om trevligare saker istället!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
