Två helikoptrar hovrar över Koltorps Gärde när jag kommer dit strax innan kl ett. De 18 000 löparna släpps iväg i nio startgrupper, med 10 minuters mellanrum. Eftersom det var sju år sen jag sprang sist räknas jag som oseedad och får starta bland de sista. Därför är det fortfarande nästan en timme innan det är min tur. Men jag kan vänta. En hel sommars träning och en lång sista vecka på en diet av kolhydratpulverdrinkar (precis lika äckligt som det låter!) är äntligen över.
Och när startpistolen avfyras, och benen sträcks ut över ängarna så är det en stor känsla av lycka som infinner sig i kroppen. Glädjen i att få springa. Men också revansch för förra året, då jag så snöpligt blev störtförkyld två dagar innan loppet.
Fördelen med att starta bland de sista är att det är väldigt stärkande för psyket att få springa om så många. Nackdelen är att det blir ganska trångt ibland, och det är en massa blåbär (läs 50-års-presenterna och 40-årskrisarna) i vägen. Redan efter 3 km kommer jag ifatt de första från startgruppen innan som börjat gå. De har lång väg kvar att vandra idag.
I motlutet strax efter vätskedepån vid 20 km står min egna lilla hejaklack, som har rest till Stockholm enkom för detta. Ytterligare stärkt glömmer jag nästan bort skavsåret som har irriterat den sista milen. I lurarna sjunger Abba om att vinnaren tar allt.
I de berömda sugande backarna i slutet av loppet kommer min medhavda extraenergi väl till pass: flytande glykos som sköljs ner med en klunk vatten. Sockerkicken som kommer efter 15-20 sekunder är nog i närheten av vilken stureplanslina kokain som helst. Jag flyter fram ytterligare några kilometer, och orkar till och med heja på Vilse på vägen. Målupploppet kommer överraskande snabbt och jag inser att jag till och med har krafter kvar till en spurt.
Med tanke på att jag varit snuvig hela veckan, det varit över-stressigt på jobbet sista tiden och jag därmed sovit ganska dåligt de senaste dagarna, samt att fredagskvällen spenderades med trevligt sällskap istället för att vara hemma och vila – med tanke på det så är jag väldigt nöjd med min insats. Det blev visserligen inte personbästa, men jag var sju år yngre när jag tog det så det må vara ursäktat. Och dessutom har jag ju då ett mål kvar till nästa år också!
28 september 2008
21 september 2008
Öl är inte bara öl!
Att ideellt arbete har varit en del av mitt liv sedan gymnasieåren torde inte vara någon större nyhet för de av er som känner mig väl. Från skoltidningen, via studentkåren och partipolitiken till bland annat Röda Korset.
Inte heller borde det ha gått någon trogen läsare förbi att öl i olika former är en av mina stora passioner. Gärna lite ovanliga öl, och varför inte från små lokala bryggerier (s k ” microbryggerier”).
När jag därför fick frågan om jag ville ställa upp och arbeta gratis på Stockholm Beer Festival behövdes det ingen betänketid alls. Gårdagskvällen spenderades således bakom bardisken för lilla Hantverksbryggeriet från Västerås. Säljandes öl, men nog minst lika mycket pratandes öl!
Ni som någon gång har varit på ölfestivalen (för övrigt den tredje största i världen!) vet att den är ett eldorado för maltentusiaster. Där finns massor med öl av de mest skiftande sorter. Jag hann t ex med att provsmaka både öl med kanelsmak, hallonporter samt gotländskt weissbier (veteöl).*
Till ölfestivalen kommer inte de som brukar beställa stor stark på krogen. Hit kommer de intresserade, de nyfikna och de kräsna. Medelåldern är förvånansvärt hög, och andelen kvinnor säkert närmare 40 %. Ett tjejgäng drack sig igenom hela vårt sortiment
(7 olika sorter) under kvällens lopp!
När kunderna först efter 10 min - och efter att ha läst vår informationsfolder noggrant och diskuterat saken ingående med oss i baren – lyckas bestämma sig för om de vill ha en fyllig klosteröl (min favorit), en överjäst engelsk bitter eller den sotsvarta stouten så förstår man att vi i första hand inte var ute efter att kränga pilsner. Huvudsyftet är så klart att sprida ett evangelium - att predika en lära. Läran om att den hedniska stora starken ska fördrivas från våra tempel, och att alla krogbesökare istället ska fås att tillbedja riktig öl istället!
Stockholm Beer Festival håller på till och med nästa helg. Har du inte varit där tidigare – passa på!
* Upplägget på festivalen är att man får ett provsmakningsglas med inträdesavgiften. Sen går man runt hos olika bryggerier och köper 15-20 cl av varje sort. Det man inte tycker om kan man hälla ut, hittar man en favorit kanske det blir ett glas till.
Inte heller borde det ha gått någon trogen läsare förbi att öl i olika former är en av mina stora passioner. Gärna lite ovanliga öl, och varför inte från små lokala bryggerier (s k ” microbryggerier”).
När jag därför fick frågan om jag ville ställa upp och arbeta gratis på Stockholm Beer Festival behövdes det ingen betänketid alls. Gårdagskvällen spenderades således bakom bardisken för lilla Hantverksbryggeriet från Västerås. Säljandes öl, men nog minst lika mycket pratandes öl!
Ni som någon gång har varit på ölfestivalen (för övrigt den tredje största i världen!) vet att den är ett eldorado för maltentusiaster. Där finns massor med öl av de mest skiftande sorter. Jag hann t ex med att provsmaka både öl med kanelsmak, hallonporter samt gotländskt weissbier (veteöl).*
Till ölfestivalen kommer inte de som brukar beställa stor stark på krogen. Hit kommer de intresserade, de nyfikna och de kräsna. Medelåldern är förvånansvärt hög, och andelen kvinnor säkert närmare 40 %. Ett tjejgäng drack sig igenom hela vårt sortiment
(7 olika sorter) under kvällens lopp!
När kunderna först efter 10 min - och efter att ha läst vår informationsfolder noggrant och diskuterat saken ingående med oss i baren – lyckas bestämma sig för om de vill ha en fyllig klosteröl (min favorit), en överjäst engelsk bitter eller den sotsvarta stouten så förstår man att vi i första hand inte var ute efter att kränga pilsner. Huvudsyftet är så klart att sprida ett evangelium - att predika en lära. Läran om att den hedniska stora starken ska fördrivas från våra tempel, och att alla krogbesökare istället ska fås att tillbedja riktig öl istället!
Stockholm Beer Festival håller på till och med nästa helg. Har du inte varit där tidigare – passa på!
* Upplägget på festivalen är att man får ett provsmakningsglas med inträdesavgiften. Sen går man runt hos olika bryggerier och köper 15-20 cl av varje sort. Det man inte tycker om kan man hälla ut, hittar man en favorit kanske det blir ett glas till.
11 september 2008
Snart på hemväg
I söndags lämnade vi Managua och åkte ut på landet, närmare bestämt till en liten ort vid kusten som heter Pochomil. En ledig dag var efterlängtad efter att ha haft ett ganska intensivt schema från den stund vi klev av planet.
Stilla Havet badades i, stranden promenerad på, snäckor plockade, färsk frukt i massor frossad på, och hängmattorna under palmerna gungade i. En heldag på beachen med andra ord (även för biståndsarbetare finns det personalförmåner!)
Måndag morgon anlände cheferna från respektive landkontor som vi har i Honduras, Guatemala och Colombia och därefter har vi haft tre intensiva dagar fulltecknade med möten, samt dito kvällar förberedande nästa dags möten. Visserligen har det varit väldigt givande samtal och diskussioner, och det har varit en av de mest konstruktiva konferenser som jag varit på. Men samtidigt är det smått frustrerande att sitta i ett väl luftkonditionerat mötesrum och se solen, palmerna och vågorna bara några hundra meter bort (ja, solen är så klart längre bort än så, men ni fattar vad jag menar!)
Och när jag strax före åtta ikväll, halvt vimmelkantig av trötthet, inför hela personalen på kontoret avslutade min presentation av den åtgärdslista som vi arbetat fram, kändes det verkligen värt allt jobbet. Det var tydligt att budskapet gick hem: det finns en framtidstro och ett förtroende för att vi ska kunna åtgärda de organisatoriska brister som finns. Vår resa har gjort skillnad. Allt slit har gett resultat!
Klockan är snart midnatt, har jag tur hinner jag sova några timmar innan vi blir hämtade till flygplatsen strax innan halv fem imorrn bitti. På fredag förmiddag promenerar vi förhoppningsvis på svensk mark igen.
Av de rapporter jag fått hemifrån verkar det vara ett regnigt, grått och kallt Sverige vi återvänder till. Den egna sängen ska bli ett kärt återseende. Synd bara att palmerna, den varma kvällsbrisen och alla de goda färska frukterna inte fick plats i resväskan!
Stilla Havet badades i, stranden promenerad på, snäckor plockade, färsk frukt i massor frossad på, och hängmattorna under palmerna gungade i. En heldag på beachen med andra ord (även för biståndsarbetare finns det personalförmåner!)
Måndag morgon anlände cheferna från respektive landkontor som vi har i Honduras, Guatemala och Colombia och därefter har vi haft tre intensiva dagar fulltecknade med möten, samt dito kvällar förberedande nästa dags möten. Visserligen har det varit väldigt givande samtal och diskussioner, och det har varit en av de mest konstruktiva konferenser som jag varit på. Men samtidigt är det smått frustrerande att sitta i ett väl luftkonditionerat mötesrum och se solen, palmerna och vågorna bara några hundra meter bort (ja, solen är så klart längre bort än så, men ni fattar vad jag menar!)
Och när jag strax före åtta ikväll, halvt vimmelkantig av trötthet, inför hela personalen på kontoret avslutade min presentation av den åtgärdslista som vi arbetat fram, kändes det verkligen värt allt jobbet. Det var tydligt att budskapet gick hem: det finns en framtidstro och ett förtroende för att vi ska kunna åtgärda de organisatoriska brister som finns. Vår resa har gjort skillnad. Allt slit har gett resultat!
Klockan är snart midnatt, har jag tur hinner jag sova några timmar innan vi blir hämtade till flygplatsen strax innan halv fem imorrn bitti. På fredag förmiddag promenerar vi förhoppningsvis på svensk mark igen.
Av de rapporter jag fått hemifrån verkar det vara ett regnigt, grått och kallt Sverige vi återvänder till. Den egna sängen ska bli ett kärt återseende. Synd bara att palmerna, den varma kvällsbrisen och alla de goda färska frukterna inte fick plats i resväskan!
08 september 2008
Rapport från Managua
När vi strax före klockan halv nie på kvällen lokal tid äntligen passerat den sista säkerhetskontrollen och fått den sista stämpeln i passet har vi varit på resande fot i drygt tjugofyra timmar. Och då komforten på flygplansstolarna över Atlanten närmast var besläktade med den på gamla SL-bussar, hade jag då också varit vaken lika lång tid. Vi var med andra ord något möra, och längtan efter en säng var stor.
Men våra värdar ville hellre välkomna oss till Managua med några öl, och det kändes inte som läge att tacka nej. Den behagliga värmen på verandan till den lilla kvartersrestaurangen kändes också som en bra kombination med en kall nicaraguansk pilsner. Det enda som störde idyllen var den unga kille som stod vakt på andra sidan gatan, med ett maskingevär slarvigt hängande över axeln.
Och efter tre dygn här har jag blivit smärtsam medveten om att säkerhetsnivån inte är riktigt den man är van vid hemma. Det är vakter, galler och höga murar runt de flesta hus. Utanför vårt kontor – som vi delar med några andra nordiska biståndsorganisationer – sitter det dygnet runt en vakt i ett murat torn utanför entrén. Och så fort vi ska lämna kvarteret så färdas vi i stora, låsta, stadsjeepar.
Men allting är ju som bekant relativt. Fredagskvällen avnjöts på en fiskrestaurang strax utanför stan, tillsammans med ett par rutinerade biståndsarbetare. En av dem berättade om sin uppväxt i Argentina under militärdiktaturen, och om hur hon torterades och satt fem år i fängelse. Men hon tyckte att hon hade haft tur, väldig tur. De flesta som togs av militären försvann. Så fem år i fängelse var väl inte så mycket att bråka om.
Som sagt, allt är relativt. Människors vardag här är ljusår från den jag är van vid. Kanske skulle jag också kunna vänja mig vid att leva så. Däremot är jag helt säker på att jag aldrig skulle vänja mig vid att äta ris, bruna bönor, flottig korv och friterade bananer till frukost varje dag…
Men våra värdar ville hellre välkomna oss till Managua med några öl, och det kändes inte som läge att tacka nej. Den behagliga värmen på verandan till den lilla kvartersrestaurangen kändes också som en bra kombination med en kall nicaraguansk pilsner. Det enda som störde idyllen var den unga kille som stod vakt på andra sidan gatan, med ett maskingevär slarvigt hängande över axeln.
Och efter tre dygn här har jag blivit smärtsam medveten om att säkerhetsnivån inte är riktigt den man är van vid hemma. Det är vakter, galler och höga murar runt de flesta hus. Utanför vårt kontor – som vi delar med några andra nordiska biståndsorganisationer – sitter det dygnet runt en vakt i ett murat torn utanför entrén. Och så fort vi ska lämna kvarteret så färdas vi i stora, låsta, stadsjeepar.
Men allting är ju som bekant relativt. Fredagskvällen avnjöts på en fiskrestaurang strax utanför stan, tillsammans med ett par rutinerade biståndsarbetare. En av dem berättade om sin uppväxt i Argentina under militärdiktaturen, och om hur hon torterades och satt fem år i fängelse. Men hon tyckte att hon hade haft tur, väldig tur. De flesta som togs av militären försvann. Så fem år i fängelse var väl inte så mycket att bråka om.
Som sagt, allt är relativt. Människors vardag här är ljusår från den jag är van vid. Kanske skulle jag också kunna vänja mig vid att leva så. Däremot är jag helt säker på att jag aldrig skulle vänja mig vid att äta ris, bruna bönor, flottig korv och friterade bananer till frukost varje dag…
01 september 2008
Mellanlandningsnervositet
Tidigt på onsdag morgon lämnar jag ett septemberregnigt Sverige och reser till varmare trakter. Närmare bestämt Nicaraguas huvud-stad Managua, där biståndsorganisationen som jag arbetar för har sitt huvudkontor för Latinamerika-regionen.
Alla jag har berättat det för tycker att det verkar jättekul att få spendera över 16 timmar på en jumbojet för att åka tvärs över halva jordklotet. Själv kan jag rada upp massor med bra anledningar till att stanna hemma.
- Att boka långresor med 1,5 veckas förvarning är inte riktigt min melodi. Med så kort varsel är det inte ens meningsfullt att ta koleravaccin och andra medikamenter mot magåkommor, eftersom det ändå inte hinner börja verka innan man är hemma igen.
- Flygresan kommer att orsaka nästan 7 tons utsläpp av koldioxid. Det är med andra ord mitt fel att polarisarna smälter lite fortare. Mitt fel att en söt liten isbjörnsunge kommer att dö drunknings-döden helt i onödan.
- Jag kan inte ett ord spanska (inte min resekollega heller). Och de flesta anställda som vi ska träffa kan inte prata engelska. Att hålla personliga utvecklingssamtal via spansk/engelsk tolk kommer att bli en ny upplevelse. Exakt hur givande det blir återstår dock att se.
- Dagstemperaturen ligger konstant runt 30 plus. Luftfuktigheten är cirka 70-80%. Kanske ok som turist. Men en helt annan sak om man ska utföra något slags vettigt arbete.
- Enligt Lonely Planet är Managua den osäkraste staden i regionen, vilket invånarna tydligen är mäkta stolta över. Därför råder de turister att t ex åka taxi till och från bankomaten för att inte riskera att bli överfallna av MC-rånare. Och enligt UD:s reseinformation så är ett bra tips att skrika högt om man känner sig minsta osäker ute på stan. Skrik hellre för tidigt än aldrig mer, typ.
Men diarrémage, språkförbistring, isbjörnsdöd och MC-överfall kan jag säkert överleva. Nej, det jag är mest nervös över är mellan-landningarna.
På onsdag ska vi nämligen byta flyg i Houston. Samma dag kommer ”dödsorkanen” Gustav på besök i området. Det blir nog en väldigt spännande landning... Och jag som inte ens gillar att åka karusell.
Om vi mot förmodan överlever det – och vistelsen i Managua – så mellanlandar vi på samma flygplats på vägen hem också. På George W Bush International Airport. Den 11/9. Till och med jag, som sällan brukar spränga flygplatser, inser att det vore ett alldeles ypperligt ställe för en liten terroristreunion en dag som denna.
Om Hattifnatts sång blir stum vet ni varför!
Alla jag har berättat det för tycker att det verkar jättekul att få spendera över 16 timmar på en jumbojet för att åka tvärs över halva jordklotet. Själv kan jag rada upp massor med bra anledningar till att stanna hemma.
- Att boka långresor med 1,5 veckas förvarning är inte riktigt min melodi. Med så kort varsel är det inte ens meningsfullt att ta koleravaccin och andra medikamenter mot magåkommor, eftersom det ändå inte hinner börja verka innan man är hemma igen.
- Flygresan kommer att orsaka nästan 7 tons utsläpp av koldioxid. Det är med andra ord mitt fel att polarisarna smälter lite fortare. Mitt fel att en söt liten isbjörnsunge kommer att dö drunknings-döden helt i onödan.
- Jag kan inte ett ord spanska (inte min resekollega heller). Och de flesta anställda som vi ska träffa kan inte prata engelska. Att hålla personliga utvecklingssamtal via spansk/engelsk tolk kommer att bli en ny upplevelse. Exakt hur givande det blir återstår dock att se.
- Dagstemperaturen ligger konstant runt 30 plus. Luftfuktigheten är cirka 70-80%. Kanske ok som turist. Men en helt annan sak om man ska utföra något slags vettigt arbete.
- Enligt Lonely Planet är Managua den osäkraste staden i regionen, vilket invånarna tydligen är mäkta stolta över. Därför råder de turister att t ex åka taxi till och från bankomaten för att inte riskera att bli överfallna av MC-rånare. Och enligt UD:s reseinformation så är ett bra tips att skrika högt om man känner sig minsta osäker ute på stan. Skrik hellre för tidigt än aldrig mer, typ.
Men diarrémage, språkförbistring, isbjörnsdöd och MC-överfall kan jag säkert överleva. Nej, det jag är mest nervös över är mellan-landningarna.
På onsdag ska vi nämligen byta flyg i Houston. Samma dag kommer ”dödsorkanen” Gustav på besök i området. Det blir nog en väldigt spännande landning... Och jag som inte ens gillar att åka karusell.
Om vi mot förmodan överlever det – och vistelsen i Managua – så mellanlandar vi på samma flygplats på vägen hem också. På George W Bush International Airport. Den 11/9. Till och med jag, som sällan brukar spränga flygplatser, inser att det vore ett alldeles ypperligt ställe för en liten terroristreunion en dag som denna.
Om Hattifnatts sång blir stum vet ni varför!
29 augusti 2008
Att uppfylla en dröm
Ibland måste man bara göra det man tror på. Egentligen borde vi så klart alltid göra det. Men ofta går det att komma på massor med praktiska anledningar till varför vi inte tordas ta det där steget, försöka uppnå den där drömmen.
Det behöver inte vara någon stor och ouppnåelig dröm. Men vardagen är ju så trygg att hålla fast i. Och risken finns alltid att man misslyckas. Man vet vad man har – så varför chansa inför det okända?
Jag är inte mycket till drömmare. Har alltid stått stadigt på marken, aldrig längtat bort. Ofta har jag sett det som en tillgång. Jag ödslar ingen tid på oväsentligheter - mitt motto är att leva för dagen eftersom ingen ändå vet om solen går upp igen.
Men när jag ser glädjen i ögonen hos någon som vågar ta steget, som är på väg att uppfylla en livslång dröm, så känner jag ändå ett sting av avund. Framförallt fylls jag dock av beundran. Beundran av ett mod som jag själv saknar.
Den som aldrig vågar kommer nog också att ångra sig för resten av sitt liv. Vilket väl vore ett misslyckande större än alla andra. Ibland får man bara en chans. Så missa inte den!
Way to go girl!
Det behöver inte vara någon stor och ouppnåelig dröm. Men vardagen är ju så trygg att hålla fast i. Och risken finns alltid att man misslyckas. Man vet vad man har – så varför chansa inför det okända?
Jag är inte mycket till drömmare. Har alltid stått stadigt på marken, aldrig längtat bort. Ofta har jag sett det som en tillgång. Jag ödslar ingen tid på oväsentligheter - mitt motto är att leva för dagen eftersom ingen ändå vet om solen går upp igen.
Men när jag ser glädjen i ögonen hos någon som vågar ta steget, som är på väg att uppfylla en livslång dröm, så känner jag ändå ett sting av avund. Framförallt fylls jag dock av beundran. Beundran av ett mod som jag själv saknar.
Den som aldrig vågar kommer nog också att ångra sig för resten av sitt liv. Vilket väl vore ett misslyckande större än alla andra. Ibland får man bara en chans. Så missa inte den!
Way to go girl!
17 augusti 2008
Jakten på en dröm
Länge har jag letat. Många kvällar har tillbringats framför datorn. Presentationer - lovandes guld o gröna skogar o en rosaskimrande framtid tillsammans - har lästs. Fotografier - alltid tagna ur de mest förskönande vinklarna - har tittats på. Men hittills har den rätta inte dykt upp.
Jag tycker inte att jag är så kräsen av mig. Men visst, om endast det bästa är gott nog, så kanske man lägger ribban lite väl högt. Så risken är ju uppenbar att jag kommer att försmäkta bakom min dataskärm till döddagar, väntandes på att det riktiga kapet ska dyka upp.
Över en lunch i torsdags tyckte J därför att jag borde börja stryka i kravlistan. Och dessutom kan man ju inte lita på photoshoppade bilder – man måste ju faktiskt ut och se hur saker och ting ser ut i verkligheten om det ska kunna tända till på riktigt.
Sagt och gjort. Efter en snabb rundringning till några bensinmackar var en etanolbil modell mindre bokad, och sen bar det iväg ut mot Roslagen. Dags att titta på sommarhus.
På slingriga småvägar for vi fram. Och gjorde faktiskt en del oväntade fynd. Under en alldeles för låg taknock i ett torp utanför Alunda hukade något oväntat Martin, en av mina närmaste (och längsta) kollegor. Och på en krog i Knutby blev vi serverade pizza av nån som J bombsäkert trodde vara Åsa Waldaus syster.
Men vi tittade också på flera små röda idylliska sommartorp. På ett ställe var det ingen visning, så då smög vi i trädgården och kikade genom fönstren i smyg. Tills vi insåg att det var fel hus som vi glodde in bakom gardinerna på…
Det blev ingen romans den här helgen heller. Det vore ju dumt att slå till när det kommer nya annonser redan på fredag. Jakten går vidare!
Jag tycker inte att jag är så kräsen av mig. Men visst, om endast det bästa är gott nog, så kanske man lägger ribban lite väl högt. Så risken är ju uppenbar att jag kommer att försmäkta bakom min dataskärm till döddagar, väntandes på att det riktiga kapet ska dyka upp.
Över en lunch i torsdags tyckte J därför att jag borde börja stryka i kravlistan. Och dessutom kan man ju inte lita på photoshoppade bilder – man måste ju faktiskt ut och se hur saker och ting ser ut i verkligheten om det ska kunna tända till på riktigt.
Sagt och gjort. Efter en snabb rundringning till några bensinmackar var en etanolbil modell mindre bokad, och sen bar det iväg ut mot Roslagen. Dags att titta på sommarhus.
På slingriga småvägar for vi fram. Och gjorde faktiskt en del oväntade fynd. Under en alldeles för låg taknock i ett torp utanför Alunda hukade något oväntat Martin, en av mina närmaste (och längsta) kollegor. Och på en krog i Knutby blev vi serverade pizza av nån som J bombsäkert trodde vara Åsa Waldaus syster.
Men vi tittade också på flera små röda idylliska sommartorp. På ett ställe var det ingen visning, så då smög vi i trädgården och kikade genom fönstren i smyg. Tills vi insåg att det var fel hus som vi glodde in bakom gardinerna på…
Det blev ingen romans den här helgen heller. Det vore ju dumt att slå till när det kommer nya annonser redan på fredag. Jakten går vidare!
I den här trädgården smög vi och kikade bakom gardiner. Trodde vi...
11 augusti 2008
Idioten
Minns ni när gympaläraren avslutade lektionen med Idioten, dvs att alla skulle springa så fort de kunde från ena fotbollsmålet till det andra. Jag avskydde det.
Det är ganska vanligt bland långdistansmotionslöpare att de bara springer långt när de tränar. Men om man vill putsa tiderna så duger inte bara det vanliga lunket, då måste man också vänja kroppen vid att öka tempot lite. Om man har en slalombacke till hands kan man
t ex springa upp och ned för den. Eller så kan man låta en jogging-kompis cykla medan man själv springer bredvid (och byta när man tröttnar).
Men om man varken har slalombackar eller joggingkompisar så får man springa efter andra cyklister. Ikväll höftade jag därför upp en sträcka på ca 200 meter på kajen på Söder Mälarstrand. Och sen jagade jag cyklister som cyklade förbi.
Det var jätteskoj - de blev hur stirriga som helst när man sprang om dom!
Efter 5 löpningar var jag död. Avslutade därför passet med att lite lätt jogga alla trapporna (53 höjdmeter + fyra våningar) från kajen och hem.
Fem gånger 200 meter gör inget Lidingölopp. Men min gamla gympamajje hade nog blivit lite stolt.
Det är ganska vanligt bland långdistansmotionslöpare att de bara springer långt när de tränar. Men om man vill putsa tiderna så duger inte bara det vanliga lunket, då måste man också vänja kroppen vid att öka tempot lite. Om man har en slalombacke till hands kan man
t ex springa upp och ned för den. Eller så kan man låta en jogging-kompis cykla medan man själv springer bredvid (och byta när man tröttnar).
Men om man varken har slalombackar eller joggingkompisar så får man springa efter andra cyklister. Ikväll höftade jag därför upp en sträcka på ca 200 meter på kajen på Söder Mälarstrand. Och sen jagade jag cyklister som cyklade förbi.
Det var jätteskoj - de blev hur stirriga som helst när man sprang om dom!
Efter 5 löpningar var jag död. Avslutade därför passet med att lite lätt jogga alla trapporna (53 höjdmeter + fyra våningar) från kajen och hem.
Fem gånger 200 meter gör inget Lidingölopp. Men min gamla gympamajje hade nog blivit lite stolt.
07 augusti 2008
Pyspunka
När jag förra våren skaffade en ny cykel så köpte jag mycket medvetet en skruttig, rostig, av 50-tals modell. Det är nämligen den enda sorts hoj som man får behålla i den här stan, om man inte vill släpa runt på lås och kedjor som väger flera tiotals kilo. Vilket jag inte har någon lust med.
Och min strategi har fungerat alldeles finfint. Inga simpla cykeltjuvar har varit framme och tafsat på den. Många mil har vi farit fram tillsammans, och den har gått som en klocka (förutom små petitesser som att jag har fått byta kullager i baknavet två gånger, bromsen knappt tar i nedförsbackar, och det är pyspunka på bakdäcket…)
Men imorse, när jag som vanligt kom trallande till jobbet, var platsen där jag lämnade cykeln igår så tom som bara ett cykelställ utan cyklar kan vara. Ingen skruttig och rostig cykel med pyspunka så långt ögat kunde se.
Arbetsdagen har släpat sig fram i sorg över min förlorade vän, och jag har flera gånger tittat ut genom fönstret i förhoppning om att den på nåt sätt skulle ha kommit tillbaks igen. Men nada. Och efter jobbet tog jag också en sväng förbi cykelstället, bara för att få mina sista förhoppningar brutalt grusade.
Utan cykel får man gå. Så jag gick. Och mina fötter förde mig så småningom tvärs över Söder, förbi Åhlens vid Skanstull. Och vad står där, lutad mot ett räcke? Jo, min skruttiga, rostiga – jättefina - cykel!
Det bor över 100 00 människor på Södermalm, och det finns säkert minst lika många cyklar. Hur många bakgator och cykelställ det finns att leta i om man skulle försöka hitta en bortsprungen hoj vågar jag inte ens tänka på. Och det behöver jag inte heller. För den bara stod där, framför näsan på mig. Bara att fälla upp stödet och cykla hem igen.
Som jag ser det så kan det bara finnas två förklaringar: Gud har sina alldeles speciella favoriter. Eller så har jag värsta Alexander Lukas-flaxet.
Fast nu måste jag ju laga den där pyspunkan…
Och min strategi har fungerat alldeles finfint. Inga simpla cykeltjuvar har varit framme och tafsat på den. Många mil har vi farit fram tillsammans, och den har gått som en klocka (förutom små petitesser som att jag har fått byta kullager i baknavet två gånger, bromsen knappt tar i nedförsbackar, och det är pyspunka på bakdäcket…)
Men imorse, när jag som vanligt kom trallande till jobbet, var platsen där jag lämnade cykeln igår så tom som bara ett cykelställ utan cyklar kan vara. Ingen skruttig och rostig cykel med pyspunka så långt ögat kunde se.
Arbetsdagen har släpat sig fram i sorg över min förlorade vän, och jag har flera gånger tittat ut genom fönstret i förhoppning om att den på nåt sätt skulle ha kommit tillbaks igen. Men nada. Och efter jobbet tog jag också en sväng förbi cykelstället, bara för att få mina sista förhoppningar brutalt grusade.
Utan cykel får man gå. Så jag gick. Och mina fötter förde mig så småningom tvärs över Söder, förbi Åhlens vid Skanstull. Och vad står där, lutad mot ett räcke? Jo, min skruttiga, rostiga – jättefina - cykel!
Det bor över 100 00 människor på Södermalm, och det finns säkert minst lika många cyklar. Hur många bakgator och cykelställ det finns att leta i om man skulle försöka hitta en bortsprungen hoj vågar jag inte ens tänka på. Och det behöver jag inte heller. För den bara stod där, framför näsan på mig. Bara att fälla upp stödet och cykla hem igen.
Som jag ser det så kan det bara finnas två förklaringar: Gud har sina alldeles speciella favoriter. Eller så har jag värsta Alexander Lukas-flaxet.
Fast nu måste jag ju laga den där pyspunkan…
03 augusti 2008
Bara några isbitar
Imorse gled jag smått motvilligt ur sängen och snörde på mig joggingskorna. Ambitionen var 1,5 mil men orken räcker faktiskt till ytterligare ett trekilometersvarv runt Långholmen, trots att det fortfarande är före frukost.
Väl hemma igen tänker jag unna mig en isbit eller två i saftglaset. Och sen lägga mig på soffan och ta det lugnt resten av dan (har läst nånstans att det viktigaste med träning är att vila ordentligt efteråt!) Men när jag öppnar frysen inser jag att en avfrostning nog inte skulle vara helt fel (eftersom draglådorna typ har frusit fast i varandra…) Sagt och gjort och ur med kontakten.
När jag plockar ur frysen hittar jag en låda rabarber. Mmm, man kanske skulle ta och koka lite kräm! Samtidigt börjar det bli blött på golvet av all is som smälter. Så det är bara att leta reda på skurtrasan. Och liggandes på knä på köksgolvet behöver man inte vara någon Miss Marple för att förstå att det nog var ett tag sen som det golvet såg en våt trasa senast. Fram med skurhink och såpa och snart är golvet skinande rent. Blir dock tvungen att ta hallgolvet också, eftersom kontrasten mellan skurat och oskurat annars blir väl uppenbar. Men i hallen står min gamla teve och skräpar, så först måste jag släpa ner det åbäket i källarförrådet. (Trots att den egentligen är pensionerad har jag en idé om att ha den i mitt sommarhus - som jag ännu inte köpt. Men mer om det någon annan gång.)
När krämen är kokad (och uppäten – mycket god!) och golvet skurat är det lagom dags att fylla på frysen igen. Men det blir tämligen tomt. Och en tom frys är det ju ingen mening att ha. Hmm, man kanske skulle ta och baka lite! Alltså - iväg till affären och handla lite jäst och mjöl och annat som saknas i skafferiet.
Några timmar senare och ett par bullplåtar rikare har jag också hunnit med två omgångar disk (en tråkig sida med bakning är att det blir en hel del disk). Funderar så smått på vilket nästa projekt ska bli: måla några golvlister kanske, eller plantera om min stackars fikus?
Men då kommer den första skakningen från nedre däck. Det är min högerfot som protesterar: ”Det är ju för bövelen söndag – har du inte lärt dig att man ska helga vilodagen!” (Just högerfoten har alltid varit lite högkyrklig av sig.) Strax efter faller mellangärdet in i kören: ”Vem tror du att du är egentligen, nån jävla Martin Luther!? Ta det lite lugnt nån gång och var som folk!” Mina örsnibbar bildar strax talkör tillsammans med en konstig valk i nacken (som jag inte ens visste att jag hade): "Vi vill ha sex, vi vill ha sex, vi vill ha sex timmars arbetsdag!" En efter en tågar mina kroppsdelar ut i strejk, den stora mattheten väller fram och snart finner jag mig totalt utslagen på soffan, tomt stirrandes i taket.
Först efter några timmar, och efter att ha styrkt med mig lite bullar och mjölk, vaknar jag till liv igen.
Mitt enda egentliga ”måste” idag var att tvätta. Men tvättkorgen står fortfarande orörd i garderoben. Vissa söndagar blir inte riktigt som man tänkt sig.
Jag skulle ju bara ha några isbitar till saften...
Väl hemma igen tänker jag unna mig en isbit eller två i saftglaset. Och sen lägga mig på soffan och ta det lugnt resten av dan (har läst nånstans att det viktigaste med träning är att vila ordentligt efteråt!) Men när jag öppnar frysen inser jag att en avfrostning nog inte skulle vara helt fel (eftersom draglådorna typ har frusit fast i varandra…) Sagt och gjort och ur med kontakten.
När jag plockar ur frysen hittar jag en låda rabarber. Mmm, man kanske skulle ta och koka lite kräm! Samtidigt börjar det bli blött på golvet av all is som smälter. Så det är bara att leta reda på skurtrasan. Och liggandes på knä på köksgolvet behöver man inte vara någon Miss Marple för att förstå att det nog var ett tag sen som det golvet såg en våt trasa senast. Fram med skurhink och såpa och snart är golvet skinande rent. Blir dock tvungen att ta hallgolvet också, eftersom kontrasten mellan skurat och oskurat annars blir väl uppenbar. Men i hallen står min gamla teve och skräpar, så först måste jag släpa ner det åbäket i källarförrådet. (Trots att den egentligen är pensionerad har jag en idé om att ha den i mitt sommarhus - som jag ännu inte köpt. Men mer om det någon annan gång.)
När krämen är kokad (och uppäten – mycket god!) och golvet skurat är det lagom dags att fylla på frysen igen. Men det blir tämligen tomt. Och en tom frys är det ju ingen mening att ha. Hmm, man kanske skulle ta och baka lite! Alltså - iväg till affären och handla lite jäst och mjöl och annat som saknas i skafferiet.
Några timmar senare och ett par bullplåtar rikare har jag också hunnit med två omgångar disk (en tråkig sida med bakning är att det blir en hel del disk). Funderar så smått på vilket nästa projekt ska bli: måla några golvlister kanske, eller plantera om min stackars fikus?
Men då kommer den första skakningen från nedre däck. Det är min högerfot som protesterar: ”Det är ju för bövelen söndag – har du inte lärt dig att man ska helga vilodagen!” (Just högerfoten har alltid varit lite högkyrklig av sig.) Strax efter faller mellangärdet in i kören: ”Vem tror du att du är egentligen, nån jävla Martin Luther!? Ta det lite lugnt nån gång och var som folk!” Mina örsnibbar bildar strax talkör tillsammans med en konstig valk i nacken (som jag inte ens visste att jag hade): "Vi vill ha sex, vi vill ha sex, vi vill ha sex timmars arbetsdag!" En efter en tågar mina kroppsdelar ut i strejk, den stora mattheten väller fram och snart finner jag mig totalt utslagen på soffan, tomt stirrandes i taket.
Först efter några timmar, och efter att ha styrkt med mig lite bullar och mjölk, vaknar jag till liv igen.
Mitt enda egentliga ”måste” idag var att tvätta. Men tvättkorgen står fortfarande orörd i garderoben. Vissa söndagar blir inte riktigt som man tänkt sig.
Jag skulle ju bara ha några isbitar till saften...
02 augusti 2008
Felkörda tåg - del två
Mina misstankar om att turistbyråcheferna i Västra Götaland hade ett finger med i spelet när jag åkte tåg runt halva södra Sverige i söndags kväll är nu bevisade.
När man blir försenad med SJ kan man ansöka om ersättning enligt deras restidsersättning. När jag vid några tillfällen tidigare gjort detta så har det efter ett par veckors väntat ramlat ned ett presentkort på cirka 150-200 kronor på hallmattan.
Även om det inte är några svindlande belopp så är det ändock 2-3 svalkande pilsner på min favoritpub, eller kanske en ny cd-skiva.* Så därför fyller jag även denna gång raskt i formuläret på webben och glömmer sen lika snabbt bort alltihop.
Döm därför om min förvåning när SJ:s kundtjänst redan efter två dar plingar i min mejlbox. Och det där ligger ett värdebevis på 933 kronor. Vilket är 14 kronor mer än jag betalade för hela min biljett!
Så inte nog med att jag fick mig en liten sightseeing i sommar-idyllen, jag fick pröjs för det också! Inte konstigt att SJ har svårt att få finanserna att gå ihop…
* Ja, jag tillhör den grånande generation som tycker att man faktiskt ska betala och göra rätt för sig. Att artisterna sen inte ser till att få hyggligt med pröjs från sina bolag är ett annat problem. Men med den argumentation fildelarna använder skulle man ju lika gärna kunna sno varor från alla butiker som tillverkar i låglöneländer!
När man blir försenad med SJ kan man ansöka om ersättning enligt deras restidsersättning. När jag vid några tillfällen tidigare gjort detta så har det efter ett par veckors väntat ramlat ned ett presentkort på cirka 150-200 kronor på hallmattan.
Även om det inte är några svindlande belopp så är det ändock 2-3 svalkande pilsner på min favoritpub, eller kanske en ny cd-skiva.* Så därför fyller jag även denna gång raskt i formuläret på webben och glömmer sen lika snabbt bort alltihop.
Döm därför om min förvåning när SJ:s kundtjänst redan efter två dar plingar i min mejlbox. Och det där ligger ett värdebevis på 933 kronor. Vilket är 14 kronor mer än jag betalade för hela min biljett!
Så inte nog med att jag fick mig en liten sightseeing i sommar-idyllen, jag fick pröjs för det också! Inte konstigt att SJ har svårt att få finanserna att gå ihop…
* Ja, jag tillhör den grånande generation som tycker att man faktiskt ska betala och göra rätt för sig. Att artisterna sen inte ser till att få hyggligt med pröjs från sina bolag är ett annat problem. Men med den argumentation fildelarna använder skulle man ju lika gärna kunna sno varor från alla butiker som tillverkar i låglöneländer!
28 juli 2008
På fel sida Vättern!
Motståndet mot paparazzis på Skånska Rivieran har dess värre hårdnat sedan förra sommaren, så jag måste göra alla er som otåligt väntat på fräcka bikinibildsreportage besvikna. (Att min egen Beach 2008 inte riktigt lever upp till förväntningarna har alls inget med saken att göra…) Men jag kan ändå intyga att de senaste dagarna har innehållit massor av sol, bad och trevligt umgänge. Visserligen en del skrapande av målarfärg också. Men det verkar höra till den lokala traditionen i denna landsända, och man ska ju som turist ta sederna dit man kommer, så jag skrapar glatt.
Enda smolken i bägaren är att jag inte lyckas entusiasmera min omgivning till ett litet uppfriskande vattenkrig. (Vilket möjligen beror på att jag just då håller i en högtryckstvätt. Men herregud - lite vatten är det väl bara fulla gubbar utan flytväst som dör av. Och skulle solbrännan råka bli bortspolad på kuppen så finns det ju ny att köpa på flaska för den som vill slippa skämmas på jobbet i augusti!)
Mycket nöjd med min långhelg blir jag avsläppt utanför Malmö Central, och ser framför mig en lugn och tämligen långtråkig söndagskväll på tåget mot Stockholm. Men SJ har andra planer.
Visserligen skyller de på att någon finnig sommarpraktkant pajat en klaffbro över Göta kanal. Men jag tror att omdirigeringen av vårt tåg ingår i en större och mer finurlig plan. Kanske är det turist-näringen i Västra Götaland som mutat till sig oväntat besök av ett tåg med 500 stockholmare?
Kossor och lokalbefolkning glor lika förvånat när ett X2000 rusar fram på ett spår som annars bara trafikeras av små lokaltåg. Hålor som Tenhult, Mullsjö och Stenstorp glider förbi utanför fönstret. Solen går ner över ett glittrande blått Vättern. Och trots att vi blir mer än två timmar försenade är stämningen god hos både mig och mina medresenärer. Det känns nästan som en minitågluff. Det blir en något oväntad – och just därför lite kul – avslutning på semestern!
Enda smolken i bägaren är att jag inte lyckas entusiasmera min omgivning till ett litet uppfriskande vattenkrig. (Vilket möjligen beror på att jag just då håller i en högtryckstvätt. Men herregud - lite vatten är det väl bara fulla gubbar utan flytväst som dör av. Och skulle solbrännan råka bli bortspolad på kuppen så finns det ju ny att köpa på flaska för den som vill slippa skämmas på jobbet i augusti!)
Mycket nöjd med min långhelg blir jag avsläppt utanför Malmö Central, och ser framför mig en lugn och tämligen långtråkig söndagskväll på tåget mot Stockholm. Men SJ har andra planer.
Visserligen skyller de på att någon finnig sommarpraktkant pajat en klaffbro över Göta kanal. Men jag tror att omdirigeringen av vårt tåg ingår i en större och mer finurlig plan. Kanske är det turist-näringen i Västra Götaland som mutat till sig oväntat besök av ett tåg med 500 stockholmare?
Kossor och lokalbefolkning glor lika förvånat när ett X2000 rusar fram på ett spår som annars bara trafikeras av små lokaltåg. Hålor som Tenhult, Mullsjö och Stenstorp glider förbi utanför fönstret. Solen går ner över ett glittrande blått Vättern. Och trots att vi blir mer än två timmar försenade är stämningen god hos både mig och mina medresenärer. Det känns nästan som en minitågluff. Det blir en något oväntad – och just därför lite kul – avslutning på semestern!
22 juli 2008
Skärgårdspaddling
Trosa skärgård är till utseendet ganska likt Stockholm skärgård. Men med några avgörande skillnader: här finns inga motorbåtar, här finns inga vattenskotrar, och här finns nästan inga sommarstugor. Det är lugnt och stilla och alldeles underbart tyst. Dessutom finns här inga mygg, inga (nästan i alla fall) myror, och – väderprognoser utlovande motsatsen till trots – inget regn.
När vinden i ryggen ger en smula extra skjuts framåt, solen värmer lite lagom i nacken, och den klarblå himlen smälter samman med det öppna havet vid horisonten. Då finns det få saker som slår att sitta i en kajak.
Liggandes på en fortfarande varm klippa - medan solen sakta går ner över ett skimrande hav, laxen och den bakade potatisen fräser i glöden, och den danska ölen är så där alldeles lagom sval - då är livet faktiskt inte alls dumt att leva!
16 juli 2008
En solig dag på Bullerö
Vår kapten sätter ribban direkt när han lägger den lilla taxibåten i en bredsladd ut från Stavsnäs brygga. Fyrtiofem småskumpiga minuter senare stiger vi i land på Bullerö brygga.
De senaste åtta åren har Magnus och jag haft som tradition att varje sommar göra en expedition (låter lite mer äventyrligt än utflykt, eller hur!) till en ö i Stockholms skärgård. Kriterierna när vi valt våra mål är att det ska vara en för oss båda tidigare obesökt plats, med både intressant natur och kul kulturhistoria (Magnus gillar att rabbla latinska namn på tråkiga gräs och överblommade orkidéer, medan jag är mer fascinerad av gamla dammiga trägärdsgårdar ).
Genom åren har vi besökt så exotiska platser som Svartsö, Ålö och Sandemar. Vi har gått vilse och missat båten hem, vi har åkt båt med La Camilla (om någon kommer ihåg henne, men då var hon faktiskt fortfarande lite hipp!) och vi har upptäckt topphemliga radaranläggningar! I år sökte vi oss längst ut i ytterskärgården - till idylliska Bullerö.
Här har Bruno Liljefors haft sin ateljé. Här har Anders Zorn och Albert Engström jagat sjöfågel och druckit punsch. Och här har Errol Flynn, Zarah Leander och Charlie Chaplin huttrat i det kalla vattnet.
Vi nöjer oss med att njuta av det vackra vädret på de solvarma klipporna, spana efter fyrar mot en klarblå horisont, besöka Liljefors ateljé, klappa en padda (Magnus), skrämma huggorm (jag), fotografera fågelungar och studera arkeologiska fornlämningar (fyra tältpinnar nedslagna i berget, troligen från den så kallade ”Chaplin-epoken” enligt informationsskylten…)
Sen letar vi efter fästningar. Till traditionen hör nämligen att Magnus är väldigt nojig för de små krypen, och därför alltid klär sig förståndigt heltäckande. Jag, däremot, banar som vanligt oförväget min väg genom högt ängsgräs och buskiga snår med shorts och bara ben och devisen ”om man nonchalerar dem så bryr de sig inte!”. Resultat blir också helt traditionsenligt att Magnus skulle kunna starta en mindre djurpark med alla sina fynd, medan jag bara hittar en enda liten fästingstackare.
Det enda som saknas på Bullerö för att livet ska vara helt fulländat är en glasskiosk, så därför tar vi båten in mot stan igen när eftermiddagen sakta övergår i kväll. Och medan taxibåten studsar på vågorna skriver vi vykort, precis som på en riktig semester. Vi är lite lagom trötta men mycket nöjda med vår dag. Man måste inte alltid flyga 15 timmar till exotiska länder för att finna sol, vacker natur och orörda stränder. Idyllen finns ibland närmare än man tror!
Ps Om ni känner för att åka till Bullerö – vilket klart kan rekommenderas, det är nog den finaste ö som jag besökt i Stockholms skärgård! – så kan jag tipsa om att man kan också övernatta i ett av de röda små husen som syns på översta fotot!
29 juni 2008
Plats på scen för: sommaren!
I fredags kväll trängdes vi tillsammans med några hundra andra på en gräsmatta under en ek på Djurgården. På Parkteaterns minsta scen – som i programmet kallas för just ”Under eken” - ges C L J Almqvists klassiska Det går an. En berättelse om jämställdhet, skriven för 170 år sedan, men lika aktuell idag. En resa från flirt till samboskap på 90 minuter, fylld av knäppa infall, utvikningar och albanska svordomar (!). En alldeles lysande liten föreställning!
Ganska precis ett dygn senare är dimensionerna de rakt motsatta: Thåström har gjort ett bra jobb som uppvärmare (och hans avslutande ”Du ska va President” är för mig kvällens höjdpunkt!) men de flesta i publiken vill ha mer. Och när det svarta skynket dras undan och Kent röjer loss exploderar Zinkensdamms fotbollsplan i ett hav av klappande händer. De bjuder på en scen- och ljusshow som endast stora internationella artister förmår matcha, och tackas av 15 000 armar som uppsträckta gungar i takt. Det är onekligen en mäktig syn!
Helgens tredje akt var av det mer stillsamma slaget. Två kajaker, en massa vatten och en tidvis gassande sol. Sommarens första dopp (jag, jag är en badkruka…) klaras av och följs av flera innan vi några timmar senare vänder åter mot Stockholm.
Imorgon går ridån upp för en föreställning med mig själv i huvudrollen. Arbetsnamnet är Semester 2008. Och efter helgens lovande generalrepetition är jag övertygad om att det nog inte kan sluta med något annat än stående ovationer!!
Ganska precis ett dygn senare är dimensionerna de rakt motsatta: Thåström har gjort ett bra jobb som uppvärmare (och hans avslutande ”Du ska va President” är för mig kvällens höjdpunkt!) men de flesta i publiken vill ha mer. Och när det svarta skynket dras undan och Kent röjer loss exploderar Zinkensdamms fotbollsplan i ett hav av klappande händer. De bjuder på en scen- och ljusshow som endast stora internationella artister förmår matcha, och tackas av 15 000 armar som uppsträckta gungar i takt. Det är onekligen en mäktig syn!
Helgens tredje akt var av det mer stillsamma slaget. Två kajaker, en massa vatten och en tidvis gassande sol. Sommarens första dopp (jag, jag är en badkruka…) klaras av och följs av flera innan vi några timmar senare vänder åter mot Stockholm.
Imorgon går ridån upp för en föreställning med mig själv i huvudrollen. Arbetsnamnet är Semester 2008. Och efter helgens lovande generalrepetition är jag övertygad om att det nog inte kan sluta med något annat än stående ovationer!!
19 juni 2008
Innerstadsdramatik
Min lilla stadsdelsidyll trasas sönder i sommarkvällen. Nästan hemkommen från jobbet (kånkandes på min nya teve!) svänger jag in på den normalt så lugna Lundagatan. Och möts av brandrök och avspärrningar. Mitt på gatan står det en bil och brinner. En folksamling stirrar nyfiket. Men ingen gör något. Brandkåren är redan på plats. Men inte heller de bryr sig, utan ser mest ut att stå och fundera över vilken sorts sill de ska handla till midsommar.
Lågorna slår fram när bildörren öppnas och en person ramlar ut. Elden sveper över kroppen som blir liggande på gatan. Fortfarande ingen reaktion från människorna runt omkring. Brandmännen funderar nu på vilken sorts nubbe de ska dricka till sillen. Sekunderna går medan det oformliga byltet ligger tyst och brinnande. Några fotograferar. Så också jag.
Det pratas allt oftare om att vi har ett samhälle där ingen bryr sig, där få vågar agera. Jag har aldrig tyckt att jag känner igen den bilden. Men så tillhör jag också den privilegierade grupp som har haft råd att köpa trygghet. Som går på gator i en stadsdel där de flesta inte är rädda för att gå på gatorna. Inte som i Botkyrka eller Södertälje eller Malmö, där invånarna verkar ha till vardags-tristessnöje att kasta sten på bussar, bränna bilar och spränga bomber. Så säger de på teve i alla fall. Vad vet jag - jag besöker sällan förorterna (och senast jag var där så försökte någon faktiskt elda upp en pendeltågsstation!)
En man med megafon stiger fram och ropar: ”Bryt!”. Idyllen är räddad! Det jag bevittnar är inte en bild av ett samhälle i förfall. Det är en scen från inspelningen av Stieg Larssons ”Män som hatar kvinnor”. Lugn kan jag gå de sista stegen hem till huset där jag bor. Öppna porten med koden som ska se till så att ingen som inte hör hit kan komma in. Och slå på min nya teve, för att titta på hur världen ser ut därute. Utanför min lilla trygga värld.
Lågorna slår fram när bildörren öppnas och en person ramlar ut. Elden sveper över kroppen som blir liggande på gatan. Fortfarande ingen reaktion från människorna runt omkring. Brandmännen funderar nu på vilken sorts nubbe de ska dricka till sillen. Sekunderna går medan det oformliga byltet ligger tyst och brinnande. Några fotograferar. Så också jag.
Det pratas allt oftare om att vi har ett samhälle där ingen bryr sig, där få vågar agera. Jag har aldrig tyckt att jag känner igen den bilden. Men så tillhör jag också den privilegierade grupp som har haft råd att köpa trygghet. Som går på gator i en stadsdel där de flesta inte är rädda för att gå på gatorna. Inte som i Botkyrka eller Södertälje eller Malmö, där invånarna verkar ha till vardags-tristessnöje att kasta sten på bussar, bränna bilar och spränga bomber. Så säger de på teve i alla fall. Vad vet jag - jag besöker sällan förorterna (och senast jag var där så försökte någon faktiskt elda upp en pendeltågsstation!)
En man med megafon stiger fram och ropar: ”Bryt!”. Idyllen är räddad! Det jag bevittnar är inte en bild av ett samhälle i förfall. Det är en scen från inspelningen av Stieg Larssons ”Män som hatar kvinnor”. Lugn kan jag gå de sista stegen hem till huset där jag bor. Öppna porten med koden som ska se till så att ingen som inte hör hit kan komma in. Och slå på min nya teve, för att titta på hur världen ser ut därute. Utanför min lilla trygga värld.
11 juni 2008
Under kniven
Att låta doktorn karva i en för att förbättra det som naturen inte fixade från början är ju populärt numera. Och jag är inte den som bangar att haka på en ny fluga för att smälta in i trendiga gänget. Alltså var det häromdagen hög tid att lägga upp sig på operationsbordet.
Efter att ha pumpats full med lokalbedövning och smärtstillande tabletter plockades alla de groteska slaktarverktygen fram. Skalpeller och krokar och tänger och sugar. Jag försökte blunda för att slippa se, men de bilder som visades i mitt inre var om möjligt än mer ångestframkallande.
Därefter täcktes både jag och halva rummet i gröna dukar. Till och med lampan som hängde i taket täcktes över, troligen för att förenkla städningen om någon viktig pulsåder skulle råka punkteras under ingreppet.
Därefter tog varelsen med den heltäckande skyddsdressen och det stora munskyddet ett stadigt tag i alla sprutor och skalpeller och krokar och tänger och sugar och satte igång. Och jag bad en stilla bön om ett smärtfritt slut på detta livet, och gled in i skräckens medvetslöshet.
Med blodet rinnande ur ena mungipan stapplade jag en timme senare ut från tandläkaren. En visdomstand fattigare - det finns numera lite mindre Mikke på denna jord! Men fan vet om jag blev
så speciellt mycket snyggare!?
Efter att ha pumpats full med lokalbedövning och smärtstillande tabletter plockades alla de groteska slaktarverktygen fram. Skalpeller och krokar och tänger och sugar. Jag försökte blunda för att slippa se, men de bilder som visades i mitt inre var om möjligt än mer ångestframkallande.
Därefter täcktes både jag och halva rummet i gröna dukar. Till och med lampan som hängde i taket täcktes över, troligen för att förenkla städningen om någon viktig pulsåder skulle råka punkteras under ingreppet.
Därefter tog varelsen med den heltäckande skyddsdressen och det stora munskyddet ett stadigt tag i alla sprutor och skalpeller och krokar och tänger och sugar och satte igång. Och jag bad en stilla bön om ett smärtfritt slut på detta livet, och gled in i skräckens medvetslöshet.
Med blodet rinnande ur ena mungipan stapplade jag en timme senare ut från tandläkaren. En visdomstand fattigare - det finns numera lite mindre Mikke på denna jord! Men fan vet om jag blev
så speciellt mycket snyggare!?
08 juni 2008
Att komma hem
Tillbringar helgen hos mina föräldrar, i det hus jag en gång växte upp. Hit flyttade vi på sommaren när jag precis hade fyllt åtta – i augusti är det exakt 30 år sedan - och här bodde jag tills dess att jag flyttade 7,5 mil hemifrån inför terminsstarten på tredje ring i gymnasiet.
Mitt tonårsrum finns fortfarande kvar. Visserligen är Okej-affischerna borta från väggarna, men mycket annat är precis som det en gång var. Biljetten från min första stora konsert (Depeche Mode på Isstadion den 12 februari 1988) är nålad på anslagstavlan. Studentmössan hänger på väggen. Och i mitt och min systers gamla ”lekrum” ligger fortfarande travar med gamla Kamratposten och Fantomentidningar i hyllorna.
Att komma hem är som att komma till en plats där tiden snudd på still. Visst har det gjorts en hel del kosmetiska förändringar på de tjugo år som gått sen jag flyttade. Men jag kan ändå varje vrå utan och innan. Till och med naturen är densamma. Visst har träden blivit högre sen jag var liten, konstigt vore väl annars. På ängen som sluttar ned mot sjön blommar blommorna som de alltid har gjort. Käringtand, ängsklockor, smörblommor, rödklöver och andra som jag inte kan namnen på.
Njuter av skuggan i hängmattan och gungar sakta till vindens svalkande smekningar och humlornas surr i syrenbuskaget. Boken jag läser beskriver ett novemberslaskigt Stockholm i mitten av 1970-talet. Det känns väldigt avlägset och snart slumrar jag stilla.
Men lugnet och ron är bedräglig. Vis av många erfarenheter vet jag att alla som slumrar stilla i hängmattor utgör mål för lömska överfall med vattenhinkar. Så när min omtänksamma mamma kommer ut med ett glas kallt citronvatten till mig så är det mycket nära att jag på ren reflex sparkar ut framtänderna på henne.
Hon klarade sig dock. Vilket inte min intet ont anande lillasyster gör när jag en stund senare smygande överfaller henne med trädgårdsslangen. Hennes ångestskrik vittnar om att vattnet nog är ungefär lika kallt som det brukar vara. Och jag är lika barnsligt nöjd med mig själv som alltid. Vissa saker har sannerligen inte förändrats ett dugg på tjugo år!
Mitt tonårsrum finns fortfarande kvar. Visserligen är Okej-affischerna borta från väggarna, men mycket annat är precis som det en gång var. Biljetten från min första stora konsert (Depeche Mode på Isstadion den 12 februari 1988) är nålad på anslagstavlan. Studentmössan hänger på väggen. Och i mitt och min systers gamla ”lekrum” ligger fortfarande travar med gamla Kamratposten och Fantomentidningar i hyllorna.
Att komma hem är som att komma till en plats där tiden snudd på still. Visst har det gjorts en hel del kosmetiska förändringar på de tjugo år som gått sen jag flyttade. Men jag kan ändå varje vrå utan och innan. Till och med naturen är densamma. Visst har träden blivit högre sen jag var liten, konstigt vore väl annars. På ängen som sluttar ned mot sjön blommar blommorna som de alltid har gjort. Käringtand, ängsklockor, smörblommor, rödklöver och andra som jag inte kan namnen på.
Njuter av skuggan i hängmattan och gungar sakta till vindens svalkande smekningar och humlornas surr i syrenbuskaget. Boken jag läser beskriver ett novemberslaskigt Stockholm i mitten av 1970-talet. Det känns väldigt avlägset och snart slumrar jag stilla.
Men lugnet och ron är bedräglig. Vis av många erfarenheter vet jag att alla som slumrar stilla i hängmattor utgör mål för lömska överfall med vattenhinkar. Så när min omtänksamma mamma kommer ut med ett glas kallt citronvatten till mig så är det mycket nära att jag på ren reflex sparkar ut framtänderna på henne.
Hon klarade sig dock. Vilket inte min intet ont anande lillasyster gör när jag en stund senare smygande överfaller henne med trädgårdsslangen. Hennes ångestskrik vittnar om att vattnet nog är ungefär lika kallt som det brukar vara. Och jag är lika barnsligt nöjd med mig själv som alltid. Vissa saker har sannerligen inte förändrats ett dugg på tjugo år!
01 juni 2008
Vroom, vroom, svisch!
Vissa sporter gör sig bäst på teve. Nu menar jag inte bandymatcher i snöstorm. Alla som hävdar att man aldrig ser bollen på bandy har heller aldrig varit på en bandymatch. Bollen är faktiskt större i verkligheten än på teveskärmen (i alla fall på min lilla 19-tummare, som by the way oväntat repat livsmod igen!) Och om man ändå inte ser bollen så beror det troligen på att man druckit för mycket glögg, och då spelar väl inte en boll hit eller dit så stor roll - man är lika glad ändå!
Men nu var det inte bandy den här texten skulle handla om. Nej, den sorts sporttävlingar jag tänker på är såna där det går ut på att man som publik ska stå vid en dammig vägkant och ha tråkigt ett par timmar innan något händer. Och om man inte står vid den dammiga vägkanten och väntar i ett par timmar innan något händer, så får man inte en så pass bra plats att man ser nåt när det väl händer något. Så därför står man där och har tråkigt. Tills det händer något. Vilket det gör i typ tre sekunder. Sen har marathonlöparen/ cyklisten/rallybilen svischat förbi och det är bara att packa ihop och gå hem igen.
Lådbilsracet på Djurgården idag var inget undantag. Väntan, väntan, väntan. Och sen for det förbi något med fyra hjul och ett vettskrämt barn i.
Då var det roligare att titta på alla snygga gamla veteranbilar.* Det fanns till och med en T-Ford som var till salu. Det vore väl nåt att ha som första bil! Enkel att köra verkar den också. En pedal för framåt och en för bakåt. Och gasen har bara två lägen att hålla reda på: halvfart och helfart. Det senare innebär ca 60 km/h vid medvind i nedförsbackar om man är kissnödig och har hemlängtan. Nästan så att lådbilarna går fortare. Men å andra sidan så hinner folk se en ordentligt när man kommer körande!
*Det var det årliga Gärdesloppet som gick av stapeln idag. Här finns det kuliga bilder!
Men nu var det inte bandy den här texten skulle handla om. Nej, den sorts sporttävlingar jag tänker på är såna där det går ut på att man som publik ska stå vid en dammig vägkant och ha tråkigt ett par timmar innan något händer. Och om man inte står vid den dammiga vägkanten och väntar i ett par timmar innan något händer, så får man inte en så pass bra plats att man ser nåt när det väl händer något. Så därför står man där och har tråkigt. Tills det händer något. Vilket det gör i typ tre sekunder. Sen har marathonlöparen/ cyklisten/rallybilen svischat förbi och det är bara att packa ihop och gå hem igen.
Lådbilsracet på Djurgården idag var inget undantag. Väntan, väntan, väntan. Och sen for det förbi något med fyra hjul och ett vettskrämt barn i.
Då var det roligare att titta på alla snygga gamla veteranbilar.* Det fanns till och med en T-Ford som var till salu. Det vore väl nåt att ha som första bil! Enkel att köra verkar den också. En pedal för framåt och en för bakåt. Och gasen har bara två lägen att hålla reda på: halvfart och helfart. Det senare innebär ca 60 km/h vid medvind i nedförsbackar om man är kissnödig och har hemlängtan. Nästan så att lådbilarna går fortare. Men å andra sidan så hinner folk se en ordentligt när man kommer körande!
*Det var det årliga Gärdesloppet som gick av stapeln idag. Här finns det kuliga bilder!
25 maj 2008
Bättre begagnat
Idag gick den årliga Återvinningsfesten av stapeln på västra Södermalm. Överallt på gatorna runt Hornstull hade folk ställt ut ett bord och sålde prylar de inte längre behöver. Förra året kom 30 000 personer, i år var det minst ännu fler.
Idén som sådan är mycket tilltalande. Dels för att användbara prylar kan få ett nytt liv istället för att hamna på en soptipp någonstans. Och dels för att jag för egen del älskar att botanisera på loppisar och i second hand-lådor. Men tyvärr är det svårt att göra några större fynd i den här sortens osorterad mischmasch. En väldig massa gamla kläder, ungar som säljer förra årets julklappar, och travar med LP-skivor från 80-talet. Sånt som ägarna inte längre vill ha. Och inte så många andra heller.
Nej, för oss mer kräsna loppiskonnässörer finns bättre ställen att fynda på. En av mina nya jaktmarker är Tradera.
Tidigare har jag fördomsfullt trott att sajter av den här typen mest befolkas av småbarnsföräldrar som byter kläder med varandra. Och visst finns det i skrivande stund mer än 39 000 barnkläder till salu. Men där finns ju också så mycket mer. Här finns allt från konst till hemelektronik och Tupperware-prylar (den senare just nu 1639 auktioner). Och är man intresserad av gamla grejer så är det här rena himmelriket. Vad sägs till exempel om 73 olika flintyxor och pilspetsar från stenåldern! Eller 305 olika sorters majblommor (med en bilblomma från 1956 som just nu är budad till 180 kr!)
Men det dignande utbudet och alla snabba sökmotorer till trots har loppisen på gatan ändå något som dess virtuella motsvarighet saknar. På Tradera finns det visserligen 505 smurfar till salu. Men där finns varken sol, stämning eller barn som säljer saft och hembakta bullar!
Idén som sådan är mycket tilltalande. Dels för att användbara prylar kan få ett nytt liv istället för att hamna på en soptipp någonstans. Och dels för att jag för egen del älskar att botanisera på loppisar och i second hand-lådor. Men tyvärr är det svårt att göra några större fynd i den här sortens osorterad mischmasch. En väldig massa gamla kläder, ungar som säljer förra årets julklappar, och travar med LP-skivor från 80-talet. Sånt som ägarna inte längre vill ha. Och inte så många andra heller.
Nej, för oss mer kräsna loppiskonnässörer finns bättre ställen att fynda på. En av mina nya jaktmarker är Tradera.
Tidigare har jag fördomsfullt trott att sajter av den här typen mest befolkas av småbarnsföräldrar som byter kläder med varandra. Och visst finns det i skrivande stund mer än 39 000 barnkläder till salu. Men där finns ju också så mycket mer. Här finns allt från konst till hemelektronik och Tupperware-prylar (den senare just nu 1639 auktioner). Och är man intresserad av gamla grejer så är det här rena himmelriket. Vad sägs till exempel om 73 olika flintyxor och pilspetsar från stenåldern! Eller 305 olika sorters majblommor (med en bilblomma från 1956 som just nu är budad till 180 kr!)
Men det dignande utbudet och alla snabba sökmotorer till trots har loppisen på gatan ändå något som dess virtuella motsvarighet saknar. På Tradera finns det visserligen 505 smurfar till salu. Men där finns varken sol, stämning eller barn som säljer saft och hembakta bullar!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
