På fel sida Vättern!

Motståndet mot paparazzis på Skånska Rivieran har dess värre hårdnat sedan förra sommaren, så jag måste göra alla er som otåligt väntat på fräcka bikinibildsreportage besvikna. (Att min egen Beach 2008 inte riktigt lever upp till förväntningarna har alls inget med saken att göra…) Men jag kan ändå intyga att de senaste dagarna har innehållit massor av sol, bad och trevligt umgänge. Visserligen en del skrapande av målarfärg också. Men det verkar höra till den lokala traditionen i denna landsända, och man ska ju som turist ta sederna dit man kommer, så jag skrapar glatt.

Enda smolken i bägaren är att jag inte lyckas entusiasmera min omgivning till ett litet uppfriskande vattenkrig. (Vilket möjligen beror på att jag just då håller i en högtryckstvätt. Men herregud - lite vatten är det väl bara fulla gubbar utan flytväst som dör av. Och skulle solbrännan råka bli bortspolad på kuppen så finns det ju ny att köpa på flaska för den som vill slippa skämmas på jobbet i augusti!)

Mycket nöjd med min långhelg blir jag avsläppt utanför Malmö Central, och ser framför mig en lugn och tämligen långtråkig söndagskväll på tåget mot Stockholm. Men SJ har andra planer.

Visserligen skyller de på att någon finnig sommarpraktkant pajat en klaffbro över Göta kanal. Men jag tror att omdirigeringen av vårt tåg ingår i en större och mer finurlig plan. Kanske är det turist-näringen i Västra Götaland som mutat till sig oväntat besök av ett tåg med 500 stockholmare?

Kossor och lokalbefolkning glor lika förvånat när ett X2000 rusar fram på ett spår som annars bara trafikeras av små lokaltåg. Hålor som Tenhult, Mullsjö och Stenstorp glider förbi utanför fönstret. Solen går ner över ett glittrande blått Vättern. Och trots att vi blir mer än två timmar försenade är stämningen god hos både mig och mina medresenärer. Det känns nästan som en minitågluff. Det blir en något oväntad – och just därför lite kul – avslutning på semestern!

Skärgårdspaddling

Trosa skärgård är till utseendet ganska likt Stockholm skärgård. Men med några avgörande skillnader: här finns inga motorbåtar, här finns inga vattenskotrar, och här finns nästan inga sommarstugor. Det är lugnt och stilla och alldeles underbart tyst. Dessutom finns här inga mygg, inga (nästan i alla fall) myror, och – väderprognoser utlovande motsatsen till trots – inget regn.

När vinden i ryggen ger en smula extra skjuts framåt, solen värmer lite lagom i nacken, och den klarblå himlen smälter samman med det öppna havet vid horisonten. Då finns det få saker som slår att sitta i en kajak.

Liggandes på en fortfarande varm klippa - medan solen sakta går ner över ett skimrande hav, laxen och den bakade potatisen fräser i glöden, och den danska ölen är så där alldeles lagom sval - då är livet faktiskt inte alls dumt att leva!

En solig dag på Bullerö

Vår kapten sätter ribban direkt när han lägger den lilla taxibåten i en bredsladd ut från Stavsnäs brygga. Fyrtiofem småskumpiga minuter senare stiger vi i land på Bullerö brygga.

De senaste åtta åren har Magnus och jag haft som tradition att varje sommar göra en expedition (låter lite mer äventyrligt än utflykt, eller hur!) till en ö i Stockholms skärgård. Kriterierna när vi valt våra mål är att det ska vara en för oss båda tidigare obesökt plats, med både intressant natur och kul kulturhistoria (Magnus gillar att rabbla latinska namn på tråkiga gräs och överblommade orkidéer, medan jag är mer fascinerad av gamla dammiga trägärdsgårdar ).

Genom åren har vi besökt så exotiska platser som Svartsö, Ålö och Sandemar. Vi har gått vilse och missat båten hem, vi har åkt båt med La Camilla (om någon kommer ihåg henne, men då var hon faktiskt fortfarande lite hipp!) och vi har upptäckt topphemliga radaranläggningar! I år sökte vi oss längst ut i ytterskärgården - till idylliska Bullerö.

Här har Bruno Liljefors haft sin ateljé. Här har Anders Zorn och Albert Engström jagat sjöfågel och druckit punsch. Och här har Errol Flynn, Zarah Leander och Charlie Chaplin huttrat i det kalla vattnet.

Vi nöjer oss med att njuta av det vackra vädret på de solvarma klipporna, spana efter fyrar mot en klarblå horisont, besöka Liljefors ateljé, klappa en padda (Magnus), skrämma huggorm (jag), fotografera fågelungar och studera arkeologiska fornlämningar (fyra tältpinnar nedslagna i berget, troligen från den så kallade ”Chaplin-epoken” enligt informationsskylten…)

Sen letar vi efter fästningar. Till traditionen hör nämligen att Magnus är väldigt nojig för de små krypen, och därför alltid klär sig förståndigt heltäckande. Jag, däremot, banar som vanligt oförväget min väg genom högt ängsgräs och buskiga snår med shorts och bara ben och devisen ”om man nonchalerar dem så bryr de sig inte!”. Resultat blir också helt traditionsenligt att Magnus skulle kunna starta en mindre djurpark med alla sina fynd, medan jag bara hittar en enda liten fästingstackare.

Det enda som saknas på Bullerö för att livet ska vara helt fulländat är en glasskiosk, så därför tar vi båten in mot stan igen när eftermiddagen sakta övergår i kväll. Och medan taxibåten studsar på vågorna skriver vi vykort, precis som på en riktig semester. Vi är lite lagom trötta men mycket nöjda med vår dag. Man måste inte alltid flyga 15 timmar till exotiska länder för att finna sol, vacker natur och orörda stränder. Idyllen finns ibland närmare än man tror!

Ps Om ni känner för att åka till Bullerö – vilket klart kan rekommenderas, det är nog den finaste ö som jag besökt i Stockholms skärgård! – så kan jag tipsa om att man kan också övernatta i ett av de röda små husen som syns på översta fotot!

Plats på scen för: sommaren!

I fredags kväll trängdes vi tillsammans med några hundra andra på en gräsmatta under en ek på Djurgården. På Parkteaterns minsta scen – som i programmet kallas för just ”Under eken” - ges C L J Almqvists klassiska Det går an. En berättelse om jämställdhet, skriven för 170 år sedan, men lika aktuell idag. En resa från flirt till samboskap på 90 minuter, fylld av knäppa infall, utvikningar och albanska svordomar (!). En alldeles lysande liten föreställning!

Ganska precis ett dygn senare är dimensionerna de rakt motsatta: Thåström har gjort ett bra jobb som uppvärmare (och hans avslutande ”Du ska va President” är för mig kvällens höjdpunkt!) men de flesta i publiken vill ha mer. Och när det svarta skynket dras undan och Kent röjer loss exploderar Zinkensdamms fotbollsplan i ett hav av klappande händer. De bjuder på en scen- och ljusshow som endast stora internationella artister förmår matcha, och tackas av 15 000 armar som uppsträckta gungar i takt. Det är onekligen en mäktig syn!

Helgens tredje akt var av det mer stillsamma slaget. Två kajaker, en massa vatten och en tidvis gassande sol. Sommarens första dopp (jag, jag är en badkruka…) klaras av och följs av flera innan vi några timmar senare vänder åter mot Stockholm.

Imorgon går ridån upp för en föreställning med mig själv i huvudrollen. Arbetsnamnet är Semester 2008. Och efter helgens lovande generalrepetition är jag övertygad om att det nog inte kan sluta med något annat än stående ovationer!!

Innerstadsdramatik

Min lilla stadsdelsidyll trasas sönder i sommarkvällen. Nästan hemkommen från jobbet (kånkandes på min nya teve!) svänger jag in på den normalt så lugna Lundagatan. Och möts av brandrök och avspärrningar. Mitt på gatan står det en bil och brinner. En folksamling stirrar nyfiket. Men ingen gör något. Brandkåren är redan på plats. Men inte heller de bryr sig, utan ser mest ut att stå och fundera över vilken sorts sill de ska handla till midsommar.

Lågorna slår fram när bildörren öppnas och en person ramlar ut. Elden sveper över kroppen som blir liggande på gatan. Fortfarande ingen reaktion från människorna runt omkring. Brandmännen funderar nu på vilken sorts nubbe de ska dricka till sillen. Sekunderna går medan det oformliga byltet ligger tyst och brinnande. Några fotograferar. Så också jag.

Det pratas allt oftare om att vi har ett samhälle där ingen bryr sig, där få vågar agera. Jag har aldrig tyckt att jag känner igen den bilden. Men så tillhör jag också den privilegierade grupp som har haft råd att köpa trygghet. Som går på gator i en stadsdel där de flesta inte är rädda för att gå på gatorna. Inte som i Botkyrka eller Södertälje eller Malmö, där invånarna verkar ha till vardags-tristessnöje att kasta sten på bussar, bränna bilar och spränga bomber. Så säger de på teve i alla fall. Vad vet jag - jag besöker sällan förorterna (och senast jag var där så försökte någon faktiskt elda upp en pendeltågsstation!)

En man med megafon stiger fram och ropar: ”Bryt!”. Idyllen är räddad! Det jag bevittnar är inte en bild av ett samhälle i förfall. Det är en scen från inspelningen av Stieg Larssons ”Män som hatar kvinnor”. Lugn kan jag gå de sista stegen hem till huset där jag bor. Öppna porten med koden som ska se till så att ingen som inte hör hit kan komma in. Och slå på min nya teve, för att titta på hur världen ser ut därute. Utanför min lilla trygga värld.

Under kniven

Att låta doktorn karva i en för att förbättra det som naturen inte fixade från början är ju populärt numera. Och jag är inte den som bangar att haka på en ny fluga för att smälta in i trendiga gänget. Alltså var det häromdagen hög tid att lägga upp sig på operationsbordet.

Efter att ha pumpats full med lokalbedövning och smärtstillande tabletter plockades alla de groteska slaktarverktygen fram. Skalpeller och krokar och tänger och sugar. Jag försökte blunda för att slippa se, men de bilder som visades i mitt inre var om möjligt än mer ångestframkallande.

Därefter täcktes både jag och halva rummet i gröna dukar. Till och med lampan som hängde i taket täcktes över, troligen för att förenkla städningen om någon viktig pulsåder skulle råka punkteras under ingreppet.

Därefter tog varelsen med den heltäckande skyddsdressen och det stora munskyddet ett stadigt tag i alla sprutor och skalpeller och krokar och tänger och sugar och satte igång. Och jag bad en stilla bön om ett smärtfritt slut på detta livet, och gled in i skräckens medvetslöshet.

Med blodet rinnande ur ena mungipan stapplade jag en timme senare ut från tandläkaren. En visdomstand fattigare - det finns numera lite mindre Mikke på denna jord! Men fan vet om jag blev
så speciellt mycket snyggare!?

Att komma hem

Tillbringar helgen hos mina föräldrar, i det hus jag en gång växte upp. Hit flyttade vi på sommaren när jag precis hade fyllt åtta – i augusti är det exakt 30 år sedan - och här bodde jag tills dess att jag flyttade 7,5 mil hemifrån inför terminsstarten på tredje ring i gymnasiet.

Mitt tonårsrum finns fortfarande kvar. Visserligen är Okej-affischerna borta från väggarna, men mycket annat är precis som det en gång var. Biljetten från min första stora konsert (Depeche Mode på Isstadion den 12 februari 1988) är nålad på anslagstavlan. Studentmössan hänger på väggen. Och i mitt och min systers gamla ”lekrum” ligger fortfarande travar med gamla Kamratposten och Fantomentidningar i hyllorna.

Att komma hem är som att komma till en plats där tiden snudd på still. Visst har det gjorts en hel del kosmetiska förändringar på de tjugo år som gått sen jag flyttade. Men jag kan ändå varje vrå utan och innan. Till och med naturen är densamma. Visst har träden blivit högre sen jag var liten, konstigt vore väl annars. På ängen som sluttar ned mot sjön blommar blommorna som de alltid har gjort. Käringtand, ängsklockor, smörblommor, rödklöver och andra som jag inte kan namnen på.

Njuter av skuggan i hängmattan och gungar sakta till vindens svalkande smekningar och humlornas surr i syrenbuskaget. Boken jag läser beskriver ett novemberslaskigt Stockholm i mitten av 1970-talet. Det känns väldigt avlägset och snart slumrar jag stilla.

Men lugnet och ron är bedräglig. Vis av många erfarenheter vet jag att alla som slumrar stilla i hängmattor utgör mål för lömska överfall med vattenhinkar. Så när min omtänksamma mamma kommer ut med ett glas kallt citronvatten till mig så är det mycket nära att jag på ren reflex sparkar ut framtänderna på henne.

Hon klarade sig dock. Vilket inte min intet ont anande lillasyster gör när jag en stund senare smygande överfaller henne med trädgårdsslangen. Hennes ångestskrik vittnar om att vattnet nog är ungefär lika kallt som det brukar vara. Och jag är lika barnsligt nöjd med mig själv som alltid. Vissa saker har sannerligen inte förändrats ett dugg på tjugo år!

Vroom, vroom, svisch!

Vissa sporter gör sig bäst på teve. Nu menar jag inte bandymatcher i snöstorm. Alla som hävdar att man aldrig ser bollen på bandy har heller aldrig varit på en bandymatch. Bollen är faktiskt större i verkligheten än på teveskärmen (i alla fall på min lilla 19-tummare, som by the way oväntat repat livsmod igen!) Och om man ändå inte ser bollen så beror det troligen på att man druckit för mycket glögg, och då spelar väl inte en boll hit eller dit så stor roll - man är lika glad ändå!

Men nu var det inte bandy den här texten skulle handla om. Nej, den sorts sporttävlingar jag tänker på är såna där det går ut på att man som publik ska stå vid en dammig vägkant och ha tråkigt ett par timmar innan något händer. Och om man inte står vid den dammiga vägkanten och väntar i ett par timmar innan något händer, så får man inte en så pass bra plats att man ser nåt när det väl händer något. Så därför står man där och har tråkigt. Tills det händer något. Vilket det gör i typ tre sekunder. Sen har marathonlöparen/ cyklisten/rallybilen svischat förbi och det är bara att packa ihop och gå hem igen.

Lådbilsracet på Djurgården idag var inget undantag. Väntan, väntan, väntan. Och sen for det förbi något med fyra hjul och ett vettskrämt barn i.

Då var det roligare att titta på alla snygga gamla veteranbilar.* Det fanns till och med en T-Ford som var till salu. Det vore väl nåt att ha som första bil! Enkel att köra verkar den också. En pedal för framåt och en för bakåt. Och gasen har bara två lägen att hålla reda på: halvfart och helfart. Det senare innebär ca 60 km/h vid medvind i nedförsbackar om man är kissnödig och har hemlängtan. Nästan så att lådbilarna går fortare. Men å andra sidan så hinner folk se en ordentligt när man kommer körande!

*Det var det årliga Gärdesloppet som gick av stapeln idag. Här finns det kuliga bilder!

Bättre begagnat

Idag gick den årliga Återvinningsfesten av stapeln på västra Södermalm. Överallt på gatorna runt Hornstull hade folk ställt ut ett bord och sålde prylar de inte längre behöver. Förra året kom 30 000 personer, i år var det minst ännu fler.

Idén som sådan är mycket tilltalande. Dels för att användbara prylar kan få ett nytt liv istället för att hamna på en soptipp någonstans. Och dels för att jag för egen del älskar att botanisera på loppisar och i second hand-lådor. Men tyvärr är det svårt att göra några större fynd i den här sortens osorterad mischmasch. En väldig massa gamla kläder, ungar som säljer förra årets julklappar, och travar med LP-skivor från 80-talet. Sånt som ägarna inte längre vill ha. Och inte så många andra heller.

Nej, för oss mer kräsna loppiskonnässörer finns bättre ställen att fynda på. En av mina nya jaktmarker är Tradera.

Tidigare har jag fördomsfullt trott att sajter av den här typen mest befolkas av småbarnsföräldrar som byter kläder med varandra. Och visst finns det i skrivande stund mer än 39 000 barnkläder till salu. Men där finns ju också så mycket mer. Här finns allt från konst till hemelektronik och Tupperware-prylar (den senare just nu 1639 auktioner). Och är man intresserad av gamla grejer så är det här rena himmelriket. Vad sägs till exempel om 73 olika flintyxor och pilspetsar från stenåldern! Eller 305 olika sorters majblommor (med en bilblomma från 1956 som just nu är budad till 180 kr!)

Men det dignande utbudet och alla snabba sökmotorer till trots har loppisen på gatan ändå något som dess virtuella motsvarighet saknar. På Tradera finns det visserligen 505 smurfar till salu. Men där finns varken sol, stämning eller barn som säljer saft och hembakta bullar!

R2-D2

För snart ett år sedan skrev jag om min trotjänare till teve som då sjöng på sista versen. Efter att ha tjänat som hotellteve i sin ungdoms glada dagar har den sedan fört en mer stillsam tillvaro på sin ålders höst. Under de tio år som vi fått tillsammans har den troget levererat nyheter och dokumentärer och andra seriösa program. (Jag tittar aldrig på skräpteve, verkligen inte! Dessutom räknas väl Big Brother som en dokumentär!)

Men som genom ett under repade den sig på nio och tog sig samman för att fortsätta några ronder till. Nu verkar det dock vara kört för gott. Bara ett vitt streck över rutan gör ju ingen tittare lycklig, även om ljudet fortfarande är ok. Jag menar, ingen vettig människa kollar ju på Top Model för de smarta kommentarernas skull…

Men min teves snara frånfälle ger mig dubbel ångest. Inte bara förlorar jag en kär vän. Nu måste jag ju också ut och köpa ny. En sån där platt sak. Men jag vill inte vara den typen av människa som köper en platt teve. Jag känner nästan ingen som har en platt teve. Det är bara teknikfreaks och folk som äter för mycket chips som köper såna. Inte jag.

Men som av en slump så hittade jag den här lilla reklamfilmen. Hurra, jag behöver inte köpa en platt teve! Istället ska jag genast införskaffa en liten rund pryl som far runt och piper och ser ut som en soptunna. Visst är den söt!

Vänskap

Föreställ dig att du plötsligt skulle tappa minnet fullständigt. Att hela ditt liv skulle vara borta. Du skulle inte längre minnas din uppväxt, inte känna igen din familj, inte veta vilken mat du brukar gilla eller vilken musik du helst lyssnar på.

Som en del i processen att återskapa ditt liv skulle någon samla alla dina vänner, och var och en skulle de få presentera sig och berätta om er tidigare relation.

Hur många av dem skulle du då välja att återskapa vänskapen med?

Min goda vän C från Lund formulerar inte frågan riktigt så, hon är mer rakt på sak när vi sitter i kvällssolen på Rivals balkong vid Mariatorget. Istället frågar hon: Varför umgås vi?

I frågeställningen finns inget ifrågasättande, bara en ärligt menad undran över hur det kommer sig att just vi två valt att dela ett par timmar tillsammans en av de första varma kvällarna i maj.

De flesta av mina vänner har jag idag svårt att redogöra för varför jag en gång valde att börja umgås med. En gammal klasskompis här, en fd kollega där. Någon kanske var en bästis när man gick på mellanstadiet (och när man valde bästisar i den åldern var väl inte alltid urvalskriterierna så noga) och har hängt med sen dess av bara farten. Tiden har sedan skapat en gemensam historia. En referensram som man hänger upp en stor del av relationen på.

Men det krävs mer för att hålla en vänskap vid liv. Visst kan man älta minnen om hur kul man hade för tio eller tjugo år sen. Men till och med en nostalgiker som jag behöver mer än så. Om inte tillflödet av nya upplevelser finns stagnerar alla förhållanden. Tiden lär utvisa vilka av oss som åker på pensionärskryssningar tillsammans.

Exakt hur svaren på C:s fråga föll får stanna där på balkongen. Dock kan jag säga att vår gemenskap är unik. Precis som alla andra gemenskaper jag har. De är en del av mitt liv. Ni är en del av mitt liv. Utan er vore jag inte jag.

Solbränna och värkande muskler

Skåne har för mig kommit att bli intimt förknippat med arbete. Tidigare tog jag var och varannan vecka nattåget söderöver, eftersom ett av de kanslier jag ansvarade för låg i Lund. Och då kontoret låg på andra våningen i självaste stationshuset fanns det sällan anledning att göra några längre utflykter för att botanisera i omgivningarna.

Nu finns inte längre kansliet kvar i Lund, och för den delen har jag ju också bytt jobb. Så anledningen att besöka Skåne i tjänsten är borta. Istället har jag återvänt vid några tillfällen, som jag trodde, på semester.

Som jag skrev om i en mycket minnesvärd blogg med rubriken "Den vilda jakten på en dusch" förra sommaren så är vänner med sommarstugor 200 meter från havet till för att besökas. Två gånger har jag nu också varit gäst i Skateholm, en liten by mellan Trelleborg och Ystad, där sandstranden är gnistrande vit, havet underbart klarblått och pilsnern alldeles lagom kall. (Obs! Den sista meningen är sponsrad av den lokala turistnäringen vars dator jag lånar och pilsner jag druckit!)

Man skulle kunna tro att en sådan idyllisk plats är som skapad för vila och rekreation en långhelg som denna. Men precis som i somras återvänder jag nu istället hem med ömmande muskler, en värkande rygg och händer fulla med blåsor. I fyra långa dagar har jag slitit hårt med att riva tapeter, skrapa målarfärg från väggar, elda ris, röja skrot och allehanda andra arbetsuppgifter som en sommarstuge-ägare kan komma på att sysselsätta sina gäster med.

Men detta är alls ingen klagosång. Det finns sämre sätt att tillbringa en Kristi Flygarhelg än med att i shorts och med bar överkropp få njuta av årets första riktiga varma dagar. Min bränna är riktigt fin faktiskt, och nog måste man väl få muskler även av att skrapa färg! En utmärkt start på uppladdningen inför Beach 2008 m a o!

Ust’ Olenek

När jag förra helgen letade efter något annat i en låda hittade jag ett kuvert innehållandes en stor karta över Ryssland och en färdbeskrivning för ”the Siberian Lena River”.

I ett pojkrum en kväll för många vårar sedan stacks en nål i en atlas, och en ed svors att exakt tio år senare ses på den plats där nålen träffade. Ust’ Olenek, en genomfrusen håla på det Nord-sibiriska låglandet där floden Olenek mynnar i Norra Ishavet, blev vårt gemensamma mål.

Vi var nog varken de första eller de sista tonårspojkar som blundat och stuckit nålar i kartböcker. Och som för så många andra kom det med tiden annat emellan. Fruar, barn, karriärer och en allmän uppfattning om att en tre veckors resa enkel väg, delvis genom helt obebodda områden (det är 100 mil till närmaste större väg!), är mer lockande när man är arton än trettio plus.

Med ett visst vemod över svunnen ungdomsentusiasm lät jag kartan och det lilla faktahäftet försvinna i pappersinsamlingen. Men så plötsligt i förrgår kom det oväntat ett långväga SMS: Johan, en av de ursprungliga edsvurna, som nu bygger lyxvillor i Thailand, vill ha sällskap på en tripp på Transibiriska nästa vår. (Alla som någon gång varit i Thailand vet ju att den närmaste och snabbaste vägen hem därifrån är med järnväg via Peking och Moskva…)

På åttiotalet var Transibiriska bland det mest äventyrliga man kunde göra. Sen föll muren och tågluffarna började flyga istället. 2008 känns en skranglig järnvägsvagn inte lika lockande. Men visst, om vi hoppar av i Severobaykal’sk och gör en kort avstickare på sisådär en 300-400 mil genom Sibirien, så är jag med! I år är det ju faktiskt exakt tjugo år sen nålen fastnade på 73 grader nord/119 grader ost. Och folk har haft konstigare fyrtioårskriser!

(Foto från Ust’ Olenek. Det är säkert mycket bättre väder på sommaren!)

Omotiverande motiv

Alla som någonsin har läst Agatha Christie vet hur viktigt det är att förstå det bakomliggande motivet. Ty utan motiv ingen lösning på gåtan.

Och att det behövs någon form motivation för allt vad vi företar oss är väl allom bekant. Sen må det vara lathet, girighet, kärlek, kåthet eller bara ren och skär självbevarelsedrift. Vi behöver ett motiv för att motivera oss.

Men ibland kan motivet vara direkt kontraproduktivt. Detta motiv är utsikten från mitt arbetsrum en solig aprildag. Inte så speciellt motiverande direkt (inte för att jobba i alla fall...)

Vårsolens lockelser

Kombinationen av sol och öl är närmast magisk! Den ena är förutsättningen för allt liv - den andra är meningen med just detta livet. Var och en för sig är de väldigt trevliga på sitt sätt. Men tillsammans blir de som två himmelska titaner som befruktar varandra i en jättelik och gudomlig orgasm! Man kan bli religiös för mindre.

Visst, mina euforism kanske är lite påverkad av att jag tog vägen över en solig och öldrickemyllrande Medborgarplats på vägen hem från jobbet idag. Och visst, det spelar väl säkert också in att min strupe varit torr som ett läskpapper i flera veckor nu, eftersom alla mina dryckesbröder och -systrar varit bortresta, legat slagna av diverse farsoter eller påstått sig ha viktigare saker att göra (torrbollar!)

Men även om man bortser från dylika faktorer så är det intressant att se vad lite vårsol kan göra för en ölbryggares kassaomsättning. Det är ju inte så att värmen framkallar en törst vilken som helst, för då hade uteserveringarna väl varit fyllda av folk som drack mjölk eller päronsoda eller någon annan dryck som är både nyttigare och billigare än pilsner. Inte heller är det en enkel längtan efter alkohol som stimuleras av solens strålar. För då kunde ju samma uteserveringar lika gärna ha befolkats av punschdrickare och portvinskonnässörer!

Jag har inte svaret på varför just öl är den gyllene dryck som lockar när aprilsolen värmer på. Kanske är det nåt med hormonerna? Eller en lömskt tillsatt kemisk substans? Men äsch, varför bekymra sig? Bättre att bara låta sig sköljas med. Motståndslöst bejaka begäret inom sig.

Och man blir ju faktiskt rysligt törstig av att skriva blogg - nån som är sugen på en pilsner?

Senast den 5 maj!

TV3-programmet Lyxfällan* skvalar i bakgrunden medan jag går igenom årets deklaration.

Tyvärr är ju det mesta förtryckt nuförtiden, och trots att jag kontrollräknar alla åtta beloppen två gånger så tar det roliga slut redan innan den första reklampausen.

Eftersom jag tillhör den lilla perversa minoritet som tycker att det är ganska kul att deklarera (vilket kan bero på att jag aldrig någonsin fått betala kvarskatt, utan alltid - hur jag än bär mig åt - får pengar tillbaks!) så saknar jag den gamla goda tiden när man skulle sitta och räkna och fylla i rutorna på egen hand. När deklarerandet var ett gediget hantverk och inte bara ett kryss på en webbsida.

Samtidigt är jag nog också ganska nöjd med att mitt ekonomiska liv inte är mer komplicerat än så. Visserligen har jag varken en plasma-teve eller tre fräsiga hojar i garaget. Men jag tror att jag klarar mig tämligen väl ändå. Det finns ju många andra som jag hellre är Hej och tjenis med än tjänstemännen hos Kronofogden. Och dessutom är jag mäkta stolt över min ekonomipärm - så välstrukturerad att Riksrevisorerna skulle blir gröna av avund om de fick se den!

*Programkonceptet går ut på att vanliga Svenssons får skämmas offentligt för att de saknar även de mest grundläggande kunskaperna i vanlig hushållsekonomi.

F3 – träff o sänk!

I brist på bättre sysselsättningar en gråtrist dag som denna bestämmer jag mig för att utforska folklivet utanför tullarna. Närmare bestämt Hammarbyhöjden, ett av de områden som ligger längs grön linje strax söder om Söder.

Fram till mitten av 1930-talet fanns här mest bondgårdar och koloniområden. Men sen kom makarna Myrdals bok ”Kris i befolk-ningsfrågan” och politikerna kommenderade ut grävskoporna för att bygga moderna lägenheter till ”mindre bemedlade barnrika familjer” (kravet för att få hyra en tvåa på 40 kvm var att man hade minst 3 barn!)

Idag köps samma lägenheter av tjugofemåriga singlar och småbarns-familjer, till priser som ofta toppar 1,5 mille. Här bor de som vill bo innanför tullarna men inte tycker att det är värt pengarna. Här bor caffelattefolket som har tröttnat på mjölk med kaffesmak och köpt barnvagn istället. Här bor de som aldrig ville ha krypavstånd till krogen och hellre satsar på karriär inom någon statlig myndighet. Här bor klassens plugghästar. De som lyckats ganska bra i livet.

Lite grann känns det som om tiden stått still ett par decennier när man kliver ut från tunnelbanan. Och visst, en stadsdel befolkad av väluppfostrade plugghästar – hur spännande kan det bli egentligen?

På det lilla torget har något lockat till sig en nyfiken folksamling. Det visar sig vara inspelning av en reklamfilm för Posten. På Söder-malm, där man snubblar över kändisar och filminspelningar var och varannan dag, hade ingen brytt sig. Men här är folk tydligen mer svältfödda på dylika spektakel.

Jag undviker noga att visa min nyfikenhet, och tar istället in på ett café för en värmande kopp te. Vid bordet bredvid mig sitter två killar i 30-årsåldern med varsitt rutat papper och spelar ”Sänka skepp” med stort engagemang. Ett spel jag trodde var utdött sedan länge. Men tydligen inte i Hammarbyhöjden.

Tre tunnelbanestopp senare är jag åter hemma på Söder. Folk stressar förbi i rulltrappan med oseende ögon. En helt annan värld. Inte alls så långt bort.

Enligt en undersökning...

Enligt alltid lika pålästa och högkvalitativa Aftonblaskan har man på ett universitet i USA undersökt kvinnors och mäns förmåga att kommunicera med varandra. Resultatet är väl inte direkt häpnads-väckande om man säger så. Kvinnor tror att män självklart förstår vad de menar trots att de inget säger. Män å andra sidan fattar inte ens hälften av vad de borde eftersom de är fullt upptagna med att fundera på öl och fotboll (eller något annat som fyller en normal mans hjärna).

Enligt denna mycket vetenskapliga undersökning (på hela 280 individer) så förstår män sällan när kvinnor flörtar med dem, utan de tror att det bara är vänskapliga eller allmänt på gott humör. Men kvinnor fattar inte att männen inte fångar deras sexuella signaler, och därför blir de deprimerade eftersom ingen är intresserad av dem - och dricker sen alldeles för många öl vilket ofelbart leder till att de blir odrägliga och klängiga. (Just det sista framgick kanske inte direkt av undersökningen, det läste jag mellan raderna…)

En gång när jag var på en stor kongress berättade en av mina kollegor att en kvinnlig bekant (till min kollega) hade försökt flirta med mig, men att jag verkade helt onåbar. Riktigt hur flirtandet skulle ha gått till förstod jag inte. Vi hade inte haft ögonkontakt, än mindre pratat med varandra, och knappt vistats i samma rum. Men enligt kvinnlig logik borde jag förstås ha fattat i alla fall.

En som är rasande duktig på att kommunicera utan att öppna munnen är Nina Conti:



Ps Bloggen om min polare Mats Odell var skriven 1 april. Alla fattade visst inte det...

En blöt kväll med Mats Odell

Jag har alltid varit en stor beundrare av Mats Odell. Visserligen ofta i smyg, eftersom det inte varit helt politiskt korrekt att brista ut i lovsång för en medelålders krisdemokrat med bristande omdöme. Men ändå.

Gårdagens stora nyhet var ju försäljningen av Vin & Sprit till franska Pernod. Men jag kan nu avslöja att jag i hemlighet varit regeringens rådgivare i affären under en längre tid. Mats och jag (vi är du med varandra!) har seriöst och enträget arbetat oss igenom större delen av spritsortimentet på marknaden, för att kunna utröna vilka sorter som passar bäst att blanda med en sjuttis Absolut. Man gifter ju inte bort sin dotter utan att först ha koll på om den blivande svärsonen passar i familjen liksom. Speciellt inte om man är kådis, vilka väl är de enda som fortfarande gifter bort sina döttrar.

Största konkurrenten Diageo har visserligen Guinness i sitt sortiment. Men jag har aldrig varit någon stor fantast av öl man ska dricka med kniv och gaffel. Och efter den kvällen när jag bjöd Masse Nasse (då var vi mer än både du och bror med varandra!) på drinkar av lika delar Absolut och Baileys så föll de fullständigt bort ur budgivningen.

Pernod däremot har fina konjaker som Renault och Martell med sig i hemgift, så det får anses som ett sannerligen lyckat giftermål. Dock anser fransmännen att vodka är en lite väl barbarisk och okultiverad spritsort, vilket inte riktigt passar i deras marknadsföring.

Michelin däremot är ju ett aktat namn i baguetternas och det sura vinets förlovade hemland. Och vad blir det om man - för exotismens skull – sätter en liten skandinavisk touch på det hela. Jo, just det! I det finstilta i kontraktet har Mats därför haft vänligheten att skriva in att man ändrar namn på flaskorna till - Absolut Mikke.

Pingpong

En del arbetsgivare måste locka med höga bonusar, firmabilar och subventionerad hemhjälp för att någon ska vilja arbeta hos dem. Det måste sannerligen vara tråkiga jobb på trista arbetsplatser!

När vi annonserar ut lediga tjänster skriver vi ärligt att vi ”inte kan erbjuda marknadens högsta löner”. Och ska man vara krass så ligger vårt löneläge ganska långt under den privata sektorn. Speciellt för de som är riktigt duktiga, eftersom begreppet prestationslön närmast är att betrakta som en svordom här.

Trots det får vi ofta hundratals ansökningar från välutbildade akademiker till varje ledigt jobb. Pengar är nämligen inte allt här i världen. Och kan de göra bättre nytta någon annanstans så är det väl bra så.

Men även inom biståndsbranschen finns det personalförmåner. Ikväll invigdes t ex kansliets nya pingisbord under pompa och ståt! Nästan alla var där: unga och inte längre fullt så unga, vikarier så väl som höga chefer. Den självbetalda ölen rann i törstiga strupar och krukväxterna hukade under illa riktade smashar.

Tyvärr tvingades jag på grund av hosta (min häftiga romans med fröken Snuva är inte helt över än) åse rundpingisturneringen från åskådarplats. Men vänta bara, så snart jag är på topp igen så ska jag ta fram mina gamla tonårstalanger från källaren i missions-kyrkan och visa vem som är mästare på att springa så fort som möjligt runt ett grönt bord!