Plats på scen för: sommaren!

I fredags kväll trängdes vi tillsammans med några hundra andra på en gräsmatta under en ek på Djurgården. På Parkteaterns minsta scen – som i programmet kallas för just ”Under eken” - ges C L J Almqvists klassiska Det går an. En berättelse om jämställdhet, skriven för 170 år sedan, men lika aktuell idag. En resa från flirt till samboskap på 90 minuter, fylld av knäppa infall, utvikningar och albanska svordomar (!). En alldeles lysande liten föreställning!

Ganska precis ett dygn senare är dimensionerna de rakt motsatta: Thåström har gjort ett bra jobb som uppvärmare (och hans avslutande ”Du ska va President” är för mig kvällens höjdpunkt!) men de flesta i publiken vill ha mer. Och när det svarta skynket dras undan och Kent röjer loss exploderar Zinkensdamms fotbollsplan i ett hav av klappande händer. De bjuder på en scen- och ljusshow som endast stora internationella artister förmår matcha, och tackas av 15 000 armar som uppsträckta gungar i takt. Det är onekligen en mäktig syn!

Helgens tredje akt var av det mer stillsamma slaget. Två kajaker, en massa vatten och en tidvis gassande sol. Sommarens första dopp (jag, jag är en badkruka…) klaras av och följs av flera innan vi några timmar senare vänder åter mot Stockholm.

Imorgon går ridån upp för en föreställning med mig själv i huvudrollen. Arbetsnamnet är Semester 2008. Och efter helgens lovande generalrepetition är jag övertygad om att det nog inte kan sluta med något annat än stående ovationer!!

Innerstadsdramatik

Min lilla stadsdelsidyll trasas sönder i sommarkvällen. Nästan hemkommen från jobbet (kånkandes på min nya teve!) svänger jag in på den normalt så lugna Lundagatan. Och möts av brandrök och avspärrningar. Mitt på gatan står det en bil och brinner. En folksamling stirrar nyfiket. Men ingen gör något. Brandkåren är redan på plats. Men inte heller de bryr sig, utan ser mest ut att stå och fundera över vilken sorts sill de ska handla till midsommar.

Lågorna slår fram när bildörren öppnas och en person ramlar ut. Elden sveper över kroppen som blir liggande på gatan. Fortfarande ingen reaktion från människorna runt omkring. Brandmännen funderar nu på vilken sorts nubbe de ska dricka till sillen. Sekunderna går medan det oformliga byltet ligger tyst och brinnande. Några fotograferar. Så också jag.

Det pratas allt oftare om att vi har ett samhälle där ingen bryr sig, där få vågar agera. Jag har aldrig tyckt att jag känner igen den bilden. Men så tillhör jag också den privilegierade grupp som har haft råd att köpa trygghet. Som går på gator i en stadsdel där de flesta inte är rädda för att gå på gatorna. Inte som i Botkyrka eller Södertälje eller Malmö, där invånarna verkar ha till vardags-tristessnöje att kasta sten på bussar, bränna bilar och spränga bomber. Så säger de på teve i alla fall. Vad vet jag - jag besöker sällan förorterna (och senast jag var där så försökte någon faktiskt elda upp en pendeltågsstation!)

En man med megafon stiger fram och ropar: ”Bryt!”. Idyllen är räddad! Det jag bevittnar är inte en bild av ett samhälle i förfall. Det är en scen från inspelningen av Stieg Larssons ”Män som hatar kvinnor”. Lugn kan jag gå de sista stegen hem till huset där jag bor. Öppna porten med koden som ska se till så att ingen som inte hör hit kan komma in. Och slå på min nya teve, för att titta på hur världen ser ut därute. Utanför min lilla trygga värld.

Under kniven

Att låta doktorn karva i en för att förbättra det som naturen inte fixade från början är ju populärt numera. Och jag är inte den som bangar att haka på en ny fluga för att smälta in i trendiga gänget. Alltså var det häromdagen hög tid att lägga upp sig på operationsbordet.

Efter att ha pumpats full med lokalbedövning och smärtstillande tabletter plockades alla de groteska slaktarverktygen fram. Skalpeller och krokar och tänger och sugar. Jag försökte blunda för att slippa se, men de bilder som visades i mitt inre var om möjligt än mer ångestframkallande.

Därefter täcktes både jag och halva rummet i gröna dukar. Till och med lampan som hängde i taket täcktes över, troligen för att förenkla städningen om någon viktig pulsåder skulle råka punkteras under ingreppet.

Därefter tog varelsen med den heltäckande skyddsdressen och det stora munskyddet ett stadigt tag i alla sprutor och skalpeller och krokar och tänger och sugar och satte igång. Och jag bad en stilla bön om ett smärtfritt slut på detta livet, och gled in i skräckens medvetslöshet.

Med blodet rinnande ur ena mungipan stapplade jag en timme senare ut från tandläkaren. En visdomstand fattigare - det finns numera lite mindre Mikke på denna jord! Men fan vet om jag blev
så speciellt mycket snyggare!?

Att komma hem

Tillbringar helgen hos mina föräldrar, i det hus jag en gång växte upp. Hit flyttade vi på sommaren när jag precis hade fyllt åtta – i augusti är det exakt 30 år sedan - och här bodde jag tills dess att jag flyttade 7,5 mil hemifrån inför terminsstarten på tredje ring i gymnasiet.

Mitt tonårsrum finns fortfarande kvar. Visserligen är Okej-affischerna borta från väggarna, men mycket annat är precis som det en gång var. Biljetten från min första stora konsert (Depeche Mode på Isstadion den 12 februari 1988) är nålad på anslagstavlan. Studentmössan hänger på väggen. Och i mitt och min systers gamla ”lekrum” ligger fortfarande travar med gamla Kamratposten och Fantomentidningar i hyllorna.

Att komma hem är som att komma till en plats där tiden snudd på still. Visst har det gjorts en hel del kosmetiska förändringar på de tjugo år som gått sen jag flyttade. Men jag kan ändå varje vrå utan och innan. Till och med naturen är densamma. Visst har träden blivit högre sen jag var liten, konstigt vore väl annars. På ängen som sluttar ned mot sjön blommar blommorna som de alltid har gjort. Käringtand, ängsklockor, smörblommor, rödklöver och andra som jag inte kan namnen på.

Njuter av skuggan i hängmattan och gungar sakta till vindens svalkande smekningar och humlornas surr i syrenbuskaget. Boken jag läser beskriver ett novemberslaskigt Stockholm i mitten av 1970-talet. Det känns väldigt avlägset och snart slumrar jag stilla.

Men lugnet och ron är bedräglig. Vis av många erfarenheter vet jag att alla som slumrar stilla i hängmattor utgör mål för lömska överfall med vattenhinkar. Så när min omtänksamma mamma kommer ut med ett glas kallt citronvatten till mig så är det mycket nära att jag på ren reflex sparkar ut framtänderna på henne.

Hon klarade sig dock. Vilket inte min intet ont anande lillasyster gör när jag en stund senare smygande överfaller henne med trädgårdsslangen. Hennes ångestskrik vittnar om att vattnet nog är ungefär lika kallt som det brukar vara. Och jag är lika barnsligt nöjd med mig själv som alltid. Vissa saker har sannerligen inte förändrats ett dugg på tjugo år!

Vroom, vroom, svisch!

Vissa sporter gör sig bäst på teve. Nu menar jag inte bandymatcher i snöstorm. Alla som hävdar att man aldrig ser bollen på bandy har heller aldrig varit på en bandymatch. Bollen är faktiskt större i verkligheten än på teveskärmen (i alla fall på min lilla 19-tummare, som by the way oväntat repat livsmod igen!) Och om man ändå inte ser bollen så beror det troligen på att man druckit för mycket glögg, och då spelar väl inte en boll hit eller dit så stor roll - man är lika glad ändå!

Men nu var det inte bandy den här texten skulle handla om. Nej, den sorts sporttävlingar jag tänker på är såna där det går ut på att man som publik ska stå vid en dammig vägkant och ha tråkigt ett par timmar innan något händer. Och om man inte står vid den dammiga vägkanten och väntar i ett par timmar innan något händer, så får man inte en så pass bra plats att man ser nåt när det väl händer något. Så därför står man där och har tråkigt. Tills det händer något. Vilket det gör i typ tre sekunder. Sen har marathonlöparen/ cyklisten/rallybilen svischat förbi och det är bara att packa ihop och gå hem igen.

Lådbilsracet på Djurgården idag var inget undantag. Väntan, väntan, väntan. Och sen for det förbi något med fyra hjul och ett vettskrämt barn i.

Då var det roligare att titta på alla snygga gamla veteranbilar.* Det fanns till och med en T-Ford som var till salu. Det vore väl nåt att ha som första bil! Enkel att köra verkar den också. En pedal för framåt och en för bakåt. Och gasen har bara två lägen att hålla reda på: halvfart och helfart. Det senare innebär ca 60 km/h vid medvind i nedförsbackar om man är kissnödig och har hemlängtan. Nästan så att lådbilarna går fortare. Men å andra sidan så hinner folk se en ordentligt när man kommer körande!

*Det var det årliga Gärdesloppet som gick av stapeln idag. Här finns det kuliga bilder!

Bättre begagnat

Idag gick den årliga Återvinningsfesten av stapeln på västra Södermalm. Överallt på gatorna runt Hornstull hade folk ställt ut ett bord och sålde prylar de inte längre behöver. Förra året kom 30 000 personer, i år var det minst ännu fler.

Idén som sådan är mycket tilltalande. Dels för att användbara prylar kan få ett nytt liv istället för att hamna på en soptipp någonstans. Och dels för att jag för egen del älskar att botanisera på loppisar och i second hand-lådor. Men tyvärr är det svårt att göra några större fynd i den här sortens osorterad mischmasch. En väldig massa gamla kläder, ungar som säljer förra årets julklappar, och travar med LP-skivor från 80-talet. Sånt som ägarna inte längre vill ha. Och inte så många andra heller.

Nej, för oss mer kräsna loppiskonnässörer finns bättre ställen att fynda på. En av mina nya jaktmarker är Tradera.

Tidigare har jag fördomsfullt trott att sajter av den här typen mest befolkas av småbarnsföräldrar som byter kläder med varandra. Och visst finns det i skrivande stund mer än 39 000 barnkläder till salu. Men där finns ju också så mycket mer. Här finns allt från konst till hemelektronik och Tupperware-prylar (den senare just nu 1639 auktioner). Och är man intresserad av gamla grejer så är det här rena himmelriket. Vad sägs till exempel om 73 olika flintyxor och pilspetsar från stenåldern! Eller 305 olika sorters majblommor (med en bilblomma från 1956 som just nu är budad till 180 kr!)

Men det dignande utbudet och alla snabba sökmotorer till trots har loppisen på gatan ändå något som dess virtuella motsvarighet saknar. På Tradera finns det visserligen 505 smurfar till salu. Men där finns varken sol, stämning eller barn som säljer saft och hembakta bullar!

R2-D2

För snart ett år sedan skrev jag om min trotjänare till teve som då sjöng på sista versen. Efter att ha tjänat som hotellteve i sin ungdoms glada dagar har den sedan fört en mer stillsam tillvaro på sin ålders höst. Under de tio år som vi fått tillsammans har den troget levererat nyheter och dokumentärer och andra seriösa program. (Jag tittar aldrig på skräpteve, verkligen inte! Dessutom räknas väl Big Brother som en dokumentär!)

Men som genom ett under repade den sig på nio och tog sig samman för att fortsätta några ronder till. Nu verkar det dock vara kört för gott. Bara ett vitt streck över rutan gör ju ingen tittare lycklig, även om ljudet fortfarande är ok. Jag menar, ingen vettig människa kollar ju på Top Model för de smarta kommentarernas skull…

Men min teves snara frånfälle ger mig dubbel ångest. Inte bara förlorar jag en kär vän. Nu måste jag ju också ut och köpa ny. En sån där platt sak. Men jag vill inte vara den typen av människa som köper en platt teve. Jag känner nästan ingen som har en platt teve. Det är bara teknikfreaks och folk som äter för mycket chips som köper såna. Inte jag.

Men som av en slump så hittade jag den här lilla reklamfilmen. Hurra, jag behöver inte köpa en platt teve! Istället ska jag genast införskaffa en liten rund pryl som far runt och piper och ser ut som en soptunna. Visst är den söt!

Vänskap

Föreställ dig att du plötsligt skulle tappa minnet fullständigt. Att hela ditt liv skulle vara borta. Du skulle inte längre minnas din uppväxt, inte känna igen din familj, inte veta vilken mat du brukar gilla eller vilken musik du helst lyssnar på.

Som en del i processen att återskapa ditt liv skulle någon samla alla dina vänner, och var och en skulle de få presentera sig och berätta om er tidigare relation.

Hur många av dem skulle du då välja att återskapa vänskapen med?

Min goda vän C från Lund formulerar inte frågan riktigt så, hon är mer rakt på sak när vi sitter i kvällssolen på Rivals balkong vid Mariatorget. Istället frågar hon: Varför umgås vi?

I frågeställningen finns inget ifrågasättande, bara en ärligt menad undran över hur det kommer sig att just vi två valt att dela ett par timmar tillsammans en av de första varma kvällarna i maj.

De flesta av mina vänner har jag idag svårt att redogöra för varför jag en gång valde att börja umgås med. En gammal klasskompis här, en fd kollega där. Någon kanske var en bästis när man gick på mellanstadiet (och när man valde bästisar i den åldern var väl inte alltid urvalskriterierna så noga) och har hängt med sen dess av bara farten. Tiden har sedan skapat en gemensam historia. En referensram som man hänger upp en stor del av relationen på.

Men det krävs mer för att hålla en vänskap vid liv. Visst kan man älta minnen om hur kul man hade för tio eller tjugo år sen. Men till och med en nostalgiker som jag behöver mer än så. Om inte tillflödet av nya upplevelser finns stagnerar alla förhållanden. Tiden lär utvisa vilka av oss som åker på pensionärskryssningar tillsammans.

Exakt hur svaren på C:s fråga föll får stanna där på balkongen. Dock kan jag säga att vår gemenskap är unik. Precis som alla andra gemenskaper jag har. De är en del av mitt liv. Ni är en del av mitt liv. Utan er vore jag inte jag.

Solbränna och värkande muskler

Skåne har för mig kommit att bli intimt förknippat med arbete. Tidigare tog jag var och varannan vecka nattåget söderöver, eftersom ett av de kanslier jag ansvarade för låg i Lund. Och då kontoret låg på andra våningen i självaste stationshuset fanns det sällan anledning att göra några längre utflykter för att botanisera i omgivningarna.

Nu finns inte längre kansliet kvar i Lund, och för den delen har jag ju också bytt jobb. Så anledningen att besöka Skåne i tjänsten är borta. Istället har jag återvänt vid några tillfällen, som jag trodde, på semester.

Som jag skrev om i en mycket minnesvärd blogg med rubriken "Den vilda jakten på en dusch" förra sommaren så är vänner med sommarstugor 200 meter från havet till för att besökas. Två gånger har jag nu också varit gäst i Skateholm, en liten by mellan Trelleborg och Ystad, där sandstranden är gnistrande vit, havet underbart klarblått och pilsnern alldeles lagom kall. (Obs! Den sista meningen är sponsrad av den lokala turistnäringen vars dator jag lånar och pilsner jag druckit!)

Man skulle kunna tro att en sådan idyllisk plats är som skapad för vila och rekreation en långhelg som denna. Men precis som i somras återvänder jag nu istället hem med ömmande muskler, en värkande rygg och händer fulla med blåsor. I fyra långa dagar har jag slitit hårt med att riva tapeter, skrapa målarfärg från väggar, elda ris, röja skrot och allehanda andra arbetsuppgifter som en sommarstuge-ägare kan komma på att sysselsätta sina gäster med.

Men detta är alls ingen klagosång. Det finns sämre sätt att tillbringa en Kristi Flygarhelg än med att i shorts och med bar överkropp få njuta av årets första riktiga varma dagar. Min bränna är riktigt fin faktiskt, och nog måste man väl få muskler även av att skrapa färg! En utmärkt start på uppladdningen inför Beach 2008 m a o!

Ust’ Olenek

När jag förra helgen letade efter något annat i en låda hittade jag ett kuvert innehållandes en stor karta över Ryssland och en färdbeskrivning för ”the Siberian Lena River”.

I ett pojkrum en kväll för många vårar sedan stacks en nål i en atlas, och en ed svors att exakt tio år senare ses på den plats där nålen träffade. Ust’ Olenek, en genomfrusen håla på det Nord-sibiriska låglandet där floden Olenek mynnar i Norra Ishavet, blev vårt gemensamma mål.

Vi var nog varken de första eller de sista tonårspojkar som blundat och stuckit nålar i kartböcker. Och som för så många andra kom det med tiden annat emellan. Fruar, barn, karriärer och en allmän uppfattning om att en tre veckors resa enkel väg, delvis genom helt obebodda områden (det är 100 mil till närmaste större väg!), är mer lockande när man är arton än trettio plus.

Med ett visst vemod över svunnen ungdomsentusiasm lät jag kartan och det lilla faktahäftet försvinna i pappersinsamlingen. Men så plötsligt i förrgår kom det oväntat ett långväga SMS: Johan, en av de ursprungliga edsvurna, som nu bygger lyxvillor i Thailand, vill ha sällskap på en tripp på Transibiriska nästa vår. (Alla som någon gång varit i Thailand vet ju att den närmaste och snabbaste vägen hem därifrån är med järnväg via Peking och Moskva…)

På åttiotalet var Transibiriska bland det mest äventyrliga man kunde göra. Sen föll muren och tågluffarna började flyga istället. 2008 känns en skranglig järnvägsvagn inte lika lockande. Men visst, om vi hoppar av i Severobaykal’sk och gör en kort avstickare på sisådär en 300-400 mil genom Sibirien, så är jag med! I år är det ju faktiskt exakt tjugo år sen nålen fastnade på 73 grader nord/119 grader ost. Och folk har haft konstigare fyrtioårskriser!

(Foto från Ust’ Olenek. Det är säkert mycket bättre väder på sommaren!)

Omotiverande motiv

Alla som någonsin har läst Agatha Christie vet hur viktigt det är att förstå det bakomliggande motivet. Ty utan motiv ingen lösning på gåtan.

Och att det behövs någon form motivation för allt vad vi företar oss är väl allom bekant. Sen må det vara lathet, girighet, kärlek, kåthet eller bara ren och skär självbevarelsedrift. Vi behöver ett motiv för att motivera oss.

Men ibland kan motivet vara direkt kontraproduktivt. Detta motiv är utsikten från mitt arbetsrum en solig aprildag. Inte så speciellt motiverande direkt (inte för att jobba i alla fall...)

Vårsolens lockelser

Kombinationen av sol och öl är närmast magisk! Den ena är förutsättningen för allt liv - den andra är meningen med just detta livet. Var och en för sig är de väldigt trevliga på sitt sätt. Men tillsammans blir de som två himmelska titaner som befruktar varandra i en jättelik och gudomlig orgasm! Man kan bli religiös för mindre.

Visst, mina euforism kanske är lite påverkad av att jag tog vägen över en solig och öldrickemyllrande Medborgarplats på vägen hem från jobbet idag. Och visst, det spelar väl säkert också in att min strupe varit torr som ett läskpapper i flera veckor nu, eftersom alla mina dryckesbröder och -systrar varit bortresta, legat slagna av diverse farsoter eller påstått sig ha viktigare saker att göra (torrbollar!)

Men även om man bortser från dylika faktorer så är det intressant att se vad lite vårsol kan göra för en ölbryggares kassaomsättning. Det är ju inte så att värmen framkallar en törst vilken som helst, för då hade uteserveringarna väl varit fyllda av folk som drack mjölk eller päronsoda eller någon annan dryck som är både nyttigare och billigare än pilsner. Inte heller är det en enkel längtan efter alkohol som stimuleras av solens strålar. För då kunde ju samma uteserveringar lika gärna ha befolkats av punschdrickare och portvinskonnässörer!

Jag har inte svaret på varför just öl är den gyllene dryck som lockar när aprilsolen värmer på. Kanske är det nåt med hormonerna? Eller en lömskt tillsatt kemisk substans? Men äsch, varför bekymra sig? Bättre att bara låta sig sköljas med. Motståndslöst bejaka begäret inom sig.

Och man blir ju faktiskt rysligt törstig av att skriva blogg - nån som är sugen på en pilsner?

Senast den 5 maj!

TV3-programmet Lyxfällan* skvalar i bakgrunden medan jag går igenom årets deklaration.

Tyvärr är ju det mesta förtryckt nuförtiden, och trots att jag kontrollräknar alla åtta beloppen två gånger så tar det roliga slut redan innan den första reklampausen.

Eftersom jag tillhör den lilla perversa minoritet som tycker att det är ganska kul att deklarera (vilket kan bero på att jag aldrig någonsin fått betala kvarskatt, utan alltid - hur jag än bär mig åt - får pengar tillbaks!) så saknar jag den gamla goda tiden när man skulle sitta och räkna och fylla i rutorna på egen hand. När deklarerandet var ett gediget hantverk och inte bara ett kryss på en webbsida.

Samtidigt är jag nog också ganska nöjd med att mitt ekonomiska liv inte är mer komplicerat än så. Visserligen har jag varken en plasma-teve eller tre fräsiga hojar i garaget. Men jag tror att jag klarar mig tämligen väl ändå. Det finns ju många andra som jag hellre är Hej och tjenis med än tjänstemännen hos Kronofogden. Och dessutom är jag mäkta stolt över min ekonomipärm - så välstrukturerad att Riksrevisorerna skulle blir gröna av avund om de fick se den!

*Programkonceptet går ut på att vanliga Svenssons får skämmas offentligt för att de saknar även de mest grundläggande kunskaperna i vanlig hushållsekonomi.

F3 – träff o sänk!

I brist på bättre sysselsättningar en gråtrist dag som denna bestämmer jag mig för att utforska folklivet utanför tullarna. Närmare bestämt Hammarbyhöjden, ett av de områden som ligger längs grön linje strax söder om Söder.

Fram till mitten av 1930-talet fanns här mest bondgårdar och koloniområden. Men sen kom makarna Myrdals bok ”Kris i befolk-ningsfrågan” och politikerna kommenderade ut grävskoporna för att bygga moderna lägenheter till ”mindre bemedlade barnrika familjer” (kravet för att få hyra en tvåa på 40 kvm var att man hade minst 3 barn!)

Idag köps samma lägenheter av tjugofemåriga singlar och småbarns-familjer, till priser som ofta toppar 1,5 mille. Här bor de som vill bo innanför tullarna men inte tycker att det är värt pengarna. Här bor caffelattefolket som har tröttnat på mjölk med kaffesmak och köpt barnvagn istället. Här bor de som aldrig ville ha krypavstånd till krogen och hellre satsar på karriär inom någon statlig myndighet. Här bor klassens plugghästar. De som lyckats ganska bra i livet.

Lite grann känns det som om tiden stått still ett par decennier när man kliver ut från tunnelbanan. Och visst, en stadsdel befolkad av väluppfostrade plugghästar – hur spännande kan det bli egentligen?

På det lilla torget har något lockat till sig en nyfiken folksamling. Det visar sig vara inspelning av en reklamfilm för Posten. På Söder-malm, där man snubblar över kändisar och filminspelningar var och varannan dag, hade ingen brytt sig. Men här är folk tydligen mer svältfödda på dylika spektakel.

Jag undviker noga att visa min nyfikenhet, och tar istället in på ett café för en värmande kopp te. Vid bordet bredvid mig sitter två killar i 30-årsåldern med varsitt rutat papper och spelar ”Sänka skepp” med stort engagemang. Ett spel jag trodde var utdött sedan länge. Men tydligen inte i Hammarbyhöjden.

Tre tunnelbanestopp senare är jag åter hemma på Söder. Folk stressar förbi i rulltrappan med oseende ögon. En helt annan värld. Inte alls så långt bort.

Enligt en undersökning...

Enligt alltid lika pålästa och högkvalitativa Aftonblaskan har man på ett universitet i USA undersökt kvinnors och mäns förmåga att kommunicera med varandra. Resultatet är väl inte direkt häpnads-väckande om man säger så. Kvinnor tror att män självklart förstår vad de menar trots att de inget säger. Män å andra sidan fattar inte ens hälften av vad de borde eftersom de är fullt upptagna med att fundera på öl och fotboll (eller något annat som fyller en normal mans hjärna).

Enligt denna mycket vetenskapliga undersökning (på hela 280 individer) så förstår män sällan när kvinnor flörtar med dem, utan de tror att det bara är vänskapliga eller allmänt på gott humör. Men kvinnor fattar inte att männen inte fångar deras sexuella signaler, och därför blir de deprimerade eftersom ingen är intresserad av dem - och dricker sen alldeles för många öl vilket ofelbart leder till att de blir odrägliga och klängiga. (Just det sista framgick kanske inte direkt av undersökningen, det läste jag mellan raderna…)

En gång när jag var på en stor kongress berättade en av mina kollegor att en kvinnlig bekant (till min kollega) hade försökt flirta med mig, men att jag verkade helt onåbar. Riktigt hur flirtandet skulle ha gått till förstod jag inte. Vi hade inte haft ögonkontakt, än mindre pratat med varandra, och knappt vistats i samma rum. Men enligt kvinnlig logik borde jag förstås ha fattat i alla fall.

En som är rasande duktig på att kommunicera utan att öppna munnen är Nina Conti:



Ps Bloggen om min polare Mats Odell var skriven 1 april. Alla fattade visst inte det...

En blöt kväll med Mats Odell

Jag har alltid varit en stor beundrare av Mats Odell. Visserligen ofta i smyg, eftersom det inte varit helt politiskt korrekt att brista ut i lovsång för en medelålders krisdemokrat med bristande omdöme. Men ändå.

Gårdagens stora nyhet var ju försäljningen av Vin & Sprit till franska Pernod. Men jag kan nu avslöja att jag i hemlighet varit regeringens rådgivare i affären under en längre tid. Mats och jag (vi är du med varandra!) har seriöst och enträget arbetat oss igenom större delen av spritsortimentet på marknaden, för att kunna utröna vilka sorter som passar bäst att blanda med en sjuttis Absolut. Man gifter ju inte bort sin dotter utan att först ha koll på om den blivande svärsonen passar i familjen liksom. Speciellt inte om man är kådis, vilka väl är de enda som fortfarande gifter bort sina döttrar.

Största konkurrenten Diageo har visserligen Guinness i sitt sortiment. Men jag har aldrig varit någon stor fantast av öl man ska dricka med kniv och gaffel. Och efter den kvällen när jag bjöd Masse Nasse (då var vi mer än både du och bror med varandra!) på drinkar av lika delar Absolut och Baileys så föll de fullständigt bort ur budgivningen.

Pernod däremot har fina konjaker som Renault och Martell med sig i hemgift, så det får anses som ett sannerligen lyckat giftermål. Dock anser fransmännen att vodka är en lite väl barbarisk och okultiverad spritsort, vilket inte riktigt passar i deras marknadsföring.

Michelin däremot är ju ett aktat namn i baguetternas och det sura vinets förlovade hemland. Och vad blir det om man - för exotismens skull – sätter en liten skandinavisk touch på det hela. Jo, just det! I det finstilta i kontraktet har Mats därför haft vänligheten att skriva in att man ändrar namn på flaskorna till - Absolut Mikke.

Pingpong

En del arbetsgivare måste locka med höga bonusar, firmabilar och subventionerad hemhjälp för att någon ska vilja arbeta hos dem. Det måste sannerligen vara tråkiga jobb på trista arbetsplatser!

När vi annonserar ut lediga tjänster skriver vi ärligt att vi ”inte kan erbjuda marknadens högsta löner”. Och ska man vara krass så ligger vårt löneläge ganska långt under den privata sektorn. Speciellt för de som är riktigt duktiga, eftersom begreppet prestationslön närmast är att betrakta som en svordom här.

Trots det får vi ofta hundratals ansökningar från välutbildade akademiker till varje ledigt jobb. Pengar är nämligen inte allt här i världen. Och kan de göra bättre nytta någon annanstans så är det väl bra så.

Men även inom biståndsbranschen finns det personalförmåner. Ikväll invigdes t ex kansliets nya pingisbord under pompa och ståt! Nästan alla var där: unga och inte längre fullt så unga, vikarier så väl som höga chefer. Den självbetalda ölen rann i törstiga strupar och krukväxterna hukade under illa riktade smashar.

Tyvärr tvingades jag på grund av hosta (min häftiga romans med fröken Snuva är inte helt över än) åse rundpingisturneringen från åskådarplats. Men vänta bara, så snart jag är på topp igen så ska jag ta fram mina gamla tonårstalanger från källaren i missions-kyrkan och visa vem som är mästare på att springa så fort som möjligt runt ett grönt bord!

Rapport från en sjukbädd

Jag är sjuk. I snart en vecka har jag kämpat mot en av de mest aggressiva förkylningar som norra Europa någonsin skådat.

Och då ska ni veta att jag mycket sällan brukar vara sjuk. Dessutom - när jag väl är det - så brukar jag inte göra någon stor affär av det hela. Ingen tycker om att vara sjuk. Och ännu färre är intresserade av att höra andras gnäll om sina sjukdomar. Så om du ska vara sjuk, bli frisk så snart som möjligt och berätta inte för någon. Så blir alla glada!

Dessutom har jag alltid lagt ribban för när man räknas som sjuk ganska högt. Men så är jag också uppfostrad av föräldrar som ansåg att man skulle gå till skolan så länge tempen var lägre än 39,4 C och man inte hade regelbundna kaskadkräkningar. En sådan inställning stärker karaktären.

Så att jag nu berättar att jag är sjuk är alltså inget vanligt gnäll. Det är faktiskt väldigt synd om mig! Ja, jag vet att det säkert inte går att jämföra med att föda barn. Men hur många ligger på BB en hel vecka? Och dessutom får man ju uppmärksamhet och presenter och barnbidrag som bonus när man föder barn - vem ger presenter till den som tillfrisknat från en dödlig förkylning?

En intressant sak med sjukdomar är att man alltid drabbas av nya mystiska symptom sent på nätterna. Har ni någonsin drabbats av cancer eller dödliga virus strax efter lunch eller mitt på blanka förmiddan? Skulle inte tro det va! Men däremot händer det allt som oftast mellan kl två och tre på natten att jag vaknar och känner att huvudet håller på att lossna eller att ena foten blivit grön och har svällt till dubbel storlek.

Natten mellan onsdag och torsdag förra veckan tog min ena näsborres slemhinnor påskledigt och gick hem. Med resultatet att blotta tanken på att snyta sig orsakade en störtflod av näsblod. Synnerligen irriterande när snuvan samtidigt rinner som en för tidig vårflod. Med hjälp av en halv bal bomull har jag dock lyckats minska blodstänken i lägenheten till mindre än ett ordinärt mordfall.

Men så i natt kom nästa oväntade symptom: jag vaknade klockan halv tre med insikten om att min tidigare huvudvärk nu vandrat ner och satt sig övre högra käkbenet. (Nu måste ni hålla med om att det är synd om mig!) Efter lite surfande hittade jag på sjukvardsrad-givningen.se att värk i överkäken är ett av tre typiska symptom på bihåleinflammation. Ett annat är ”illaluktande snuva”. Men hur vet man det? I konceptet med snuva brukar det ju vanligen ingå att man inte har något luktsinne kvar. Hur ska man då veta om snuvan luktar illa eller inte?

Men bihåleinflammation är inget att leka med så den farhågan bör jag få bekräftad snarast möjligt. Därför kommer jag imorgon att kravla ur min sjukbädd och stappla ut på stan, och de första tio personer som jag möter kommer att få mina blodiga näsborrar uppkörda i sitt ansikte med frågan ”Luktar min snuva illa?”

Nu, åter till sjuklägret – host, hack, snörvel…

Korset och halvmånen

Sveriges största biståndsorganisation, den med det röda korset som sin symbol, har traditionellt haft en stark koppling till kyrkan. Visser-ligen har loggan inget med kristendom att göra, det är Schweiz flagga med omvända färger (efter grundarens hemland). Men däremot var från början ofta prästen eller prästfrun aktiva i de lokala föreningarna. Dessutom har kretsindelningen vanligen skett utifrån församlingsgränserna, och kyrkan har alltid lånat ut sina lokaler gratis till Röda Korsets verksamheter. Och det senare är en koppling som inte är helt lätt att frigöra sig ifrån, speciellt inte i en storstad där kvadratmeterpriserna snabbt skulle tömma de kassor som gör bättre nytta i katastrofdrabbade länder.

Men just det starka kyrkliga sambandet gjorde valet av konferens-lokal för regionens årliga ordförandekonferens desto lämpligare. Moskén på Södermalm är inte bara ett givande besök för mig som håller Ferdinand Boberg* för att vara en av Sveriges främsta arkitekter. Vi fick också en intressant och heltäckande bild av islam och dess historia på tjugo minuter (ok kanske inte helt hel-täckande… men ändå väldigt intressant!). Dessutom kändes det som en viktig och bra signal i dessa tider av Muhammedhund-debatter och amerikanskt krigshetseri.

En pikant detalj var att våra workshops med jämna mellanrum avbröts av en arabiskt mässande röst i högtalarsystemet. Vi hopp-ades att det var nåt slags böneutrop. Men det kunde lika gärna ha varit ett brandalarm - min arabiska är inte riktigt vad den borde vara. Och det hade ju varit synd om vi hade brunnit inne. Muslimerna i Sverige har nog att göra utan att också behöva
förklara varför de fick för sig att elda upp hundra rödakorstanter.

* Ferdinand Boberg (1860-1946) är bl a skaparen av Rosenbad, NK, och LO-borgen. Samt en orientaliskt inspirerad elektricitetsstation vid Björns Trädgård, numera ombyggd till moské.

Freeze!

Jag älskar practical jokes! Inte att bli utsatt för själv så klart. Men att få planera för någon annan. Och allra bäst är det när det blir riktigt stort och spektakulärt. Som t ex när teveprogrammet Blåsningen lyckades lura Peter Settman att han av misstag stängt av strömmen i hela DN-skrapan.

De ringde faktiskt från TV3 en gång och ville ha med mig som lockbete i just det programmet. Jag ångrar än idag att jag inte lät mig övertalas. Men jag är rädd att jag inte hade fått behålla jobbet om jag hade sagt ja. Min boss Birger var nämligen inte lika förtjust i practical jokes som jag. Och det var ju trots allt han som skulle vara offret i den blåsningen.

Det är inte alltid så enkelt att ordna en riktig bra happening om man är ensam. Visst kan man ställa den klassiska hinken med vatten ovanför en dörr. Men – been there, done that – det känns ju inte så väldigt nyskapande om man säger så!

Räddningen då är att gå med i en Flash Mob. Det är ett antal helt vanliga människor som inte känner varandra som samlas för att göra en kul grej i fem minuter och sen gå därifrån igen. Som t ex den här: