En del arbetsgivare måste locka med höga bonusar, firmabilar och subventionerad hemhjälp för att någon ska vilja arbeta hos dem. Det måste sannerligen vara tråkiga jobb på trista arbetsplatser!
När vi annonserar ut lediga tjänster skriver vi ärligt att vi ”inte kan erbjuda marknadens högsta löner”. Och ska man vara krass så ligger vårt löneläge ganska långt under den privata sektorn. Speciellt för de som är riktigt duktiga, eftersom begreppet prestationslön närmast är att betrakta som en svordom här.
Trots det får vi ofta hundratals ansökningar från välutbildade akademiker till varje ledigt jobb. Pengar är nämligen inte allt här i världen. Och kan de göra bättre nytta någon annanstans så är det väl bra så.
Men även inom biståndsbranschen finns det personalförmåner. Ikväll invigdes t ex kansliets nya pingisbord under pompa och ståt! Nästan alla var där: unga och inte längre fullt så unga, vikarier så väl som höga chefer. Den självbetalda ölen rann i törstiga strupar och krukväxterna hukade under illa riktade smashar.
Tyvärr tvingades jag på grund av hosta (min häftiga romans med fröken Snuva är inte helt över än) åse rundpingisturneringen från åskådarplats. Men vänta bara, så snart jag är på topp igen så ska jag ta fram mina gamla tonårstalanger från källaren i missions-kyrkan och visa vem som är mästare på att springa så fort som möjligt runt ett grönt bord!
27 mars 2008
23 mars 2008
Rapport från en sjukbädd
Jag är sjuk. I snart en vecka har jag kämpat mot en av de mest aggressiva förkylningar som norra Europa någonsin skådat.
Och då ska ni veta att jag mycket sällan brukar vara sjuk. Dessutom - när jag väl är det - så brukar jag inte göra någon stor affär av det hela. Ingen tycker om att vara sjuk. Och ännu färre är intresserade av att höra andras gnäll om sina sjukdomar. Så om du ska vara sjuk, bli frisk så snart som möjligt och berätta inte för någon. Så blir alla glada!
Dessutom har jag alltid lagt ribban för när man räknas som sjuk ganska högt. Men så är jag också uppfostrad av föräldrar som ansåg att man skulle gå till skolan så länge tempen var lägre än 39,4 C och man inte hade regelbundna kaskadkräkningar. En sådan inställning stärker karaktären.
Så att jag nu berättar att jag är sjuk är alltså inget vanligt gnäll. Det är faktiskt väldigt synd om mig! Ja, jag vet att det säkert inte går att jämföra med att föda barn. Men hur många ligger på BB en hel vecka? Och dessutom får man ju uppmärksamhet och presenter och barnbidrag som bonus när man föder barn - vem ger presenter till den som tillfrisknat från en dödlig förkylning?
En intressant sak med sjukdomar är att man alltid drabbas av nya mystiska symptom sent på nätterna. Har ni någonsin drabbats av cancer eller dödliga virus strax efter lunch eller mitt på blanka förmiddan? Skulle inte tro det va! Men däremot händer det allt som oftast mellan kl två och tre på natten att jag vaknar och känner att huvudet håller på att lossna eller att ena foten blivit grön och har svällt till dubbel storlek.
Natten mellan onsdag och torsdag förra veckan tog min ena näsborres slemhinnor påskledigt och gick hem. Med resultatet att blotta tanken på att snyta sig orsakade en störtflod av näsblod. Synnerligen irriterande när snuvan samtidigt rinner som en för tidig vårflod. Med hjälp av en halv bal bomull har jag dock lyckats minska blodstänken i lägenheten till mindre än ett ordinärt mordfall.
Men så i natt kom nästa oväntade symptom: jag vaknade klockan halv tre med insikten om att min tidigare huvudvärk nu vandrat ner och satt sig övre högra käkbenet. (Nu måste ni hålla med om att det är synd om mig!) Efter lite surfande hittade jag på sjukvardsrad-givningen.se att värk i överkäken är ett av tre typiska symptom på bihåleinflammation. Ett annat är ”illaluktande snuva”. Men hur vet man det? I konceptet med snuva brukar det ju vanligen ingå att man inte har något luktsinne kvar. Hur ska man då veta om snuvan luktar illa eller inte?
Men bihåleinflammation är inget att leka med så den farhågan bör jag få bekräftad snarast möjligt. Därför kommer jag imorgon att kravla ur min sjukbädd och stappla ut på stan, och de första tio personer som jag möter kommer att få mina blodiga näsborrar uppkörda i sitt ansikte med frågan ”Luktar min snuva illa?”
Nu, åter till sjuklägret – host, hack, snörvel…
Och då ska ni veta att jag mycket sällan brukar vara sjuk. Dessutom - när jag väl är det - så brukar jag inte göra någon stor affär av det hela. Ingen tycker om att vara sjuk. Och ännu färre är intresserade av att höra andras gnäll om sina sjukdomar. Så om du ska vara sjuk, bli frisk så snart som möjligt och berätta inte för någon. Så blir alla glada!
Dessutom har jag alltid lagt ribban för när man räknas som sjuk ganska högt. Men så är jag också uppfostrad av föräldrar som ansåg att man skulle gå till skolan så länge tempen var lägre än 39,4 C och man inte hade regelbundna kaskadkräkningar. En sådan inställning stärker karaktären.
Så att jag nu berättar att jag är sjuk är alltså inget vanligt gnäll. Det är faktiskt väldigt synd om mig! Ja, jag vet att det säkert inte går att jämföra med att föda barn. Men hur många ligger på BB en hel vecka? Och dessutom får man ju uppmärksamhet och presenter och barnbidrag som bonus när man föder barn - vem ger presenter till den som tillfrisknat från en dödlig förkylning?
En intressant sak med sjukdomar är att man alltid drabbas av nya mystiska symptom sent på nätterna. Har ni någonsin drabbats av cancer eller dödliga virus strax efter lunch eller mitt på blanka förmiddan? Skulle inte tro det va! Men däremot händer det allt som oftast mellan kl två och tre på natten att jag vaknar och känner att huvudet håller på att lossna eller att ena foten blivit grön och har svällt till dubbel storlek.
Natten mellan onsdag och torsdag förra veckan tog min ena näsborres slemhinnor påskledigt och gick hem. Med resultatet att blotta tanken på att snyta sig orsakade en störtflod av näsblod. Synnerligen irriterande när snuvan samtidigt rinner som en för tidig vårflod. Med hjälp av en halv bal bomull har jag dock lyckats minska blodstänken i lägenheten till mindre än ett ordinärt mordfall.
Men så i natt kom nästa oväntade symptom: jag vaknade klockan halv tre med insikten om att min tidigare huvudvärk nu vandrat ner och satt sig övre högra käkbenet. (Nu måste ni hålla med om att det är synd om mig!) Efter lite surfande hittade jag på sjukvardsrad-givningen.se att värk i överkäken är ett av tre typiska symptom på bihåleinflammation. Ett annat är ”illaluktande snuva”. Men hur vet man det? I konceptet med snuva brukar det ju vanligen ingå att man inte har något luktsinne kvar. Hur ska man då veta om snuvan luktar illa eller inte?
Men bihåleinflammation är inget att leka med så den farhågan bör jag få bekräftad snarast möjligt. Därför kommer jag imorgon att kravla ur min sjukbädd och stappla ut på stan, och de första tio personer som jag möter kommer att få mina blodiga näsborrar uppkörda i sitt ansikte med frågan ”Luktar min snuva illa?”
Nu, åter till sjuklägret – host, hack, snörvel…
16 mars 2008
Korset och halvmånen
Sveriges största biståndsorganisation, den med det röda korset som sin symbol, har traditionellt haft en stark koppling till kyrkan. Visser-ligen har loggan inget med kristendom att göra, det är Schweiz flagga med omvända färger (efter grundarens hemland). Men däremot var från början ofta prästen eller prästfrun aktiva i de lokala föreningarna. Dessutom har kretsindelningen vanligen skett utifrån församlingsgränserna, och kyrkan har alltid lånat ut sina lokaler gratis till Röda Korsets verksamheter. Och det senare är en koppling som inte är helt lätt att frigöra sig ifrån, speciellt inte i en storstad där kvadratmeterpriserna snabbt skulle tömma de kassor som gör bättre nytta i katastrofdrabbade länder.
Men just det starka kyrkliga sambandet gjorde valet av konferens-lokal för regionens årliga ordförandekonferens desto lämpligare. Moskén på Södermalm är inte bara ett givande besök för mig som håller Ferdinand Boberg* för att vara en av Sveriges främsta arkitekter. Vi fick också en intressant och heltäckande bild av islam och dess historia på tjugo minuter (ok kanske inte helt hel-täckande… men ändå väldigt intressant!). Dessutom kändes det som en viktig och bra signal i dessa tider av Muhammedhund-debatter och amerikanskt krigshetseri.
En pikant detalj var att våra workshops med jämna mellanrum avbröts av en arabiskt mässande röst i högtalarsystemet. Vi hopp-ades att det var nåt slags böneutrop. Men det kunde lika gärna ha varit ett brandalarm - min arabiska är inte riktigt vad den borde vara. Och det hade ju varit synd om vi hade brunnit inne. Muslimerna i Sverige har nog att göra utan att också behöva
förklara varför de fick för sig att elda upp hundra rödakorstanter.
* Ferdinand Boberg (1860-1946) är bl a skaparen av Rosenbad, NK, och LO-borgen. Samt en orientaliskt inspirerad elektricitetsstation vid Björns Trädgård, numera ombyggd till moské.
Men just det starka kyrkliga sambandet gjorde valet av konferens-lokal för regionens årliga ordförandekonferens desto lämpligare. Moskén på Södermalm är inte bara ett givande besök för mig som håller Ferdinand Boberg* för att vara en av Sveriges främsta arkitekter. Vi fick också en intressant och heltäckande bild av islam och dess historia på tjugo minuter (ok kanske inte helt hel-täckande… men ändå väldigt intressant!). Dessutom kändes det som en viktig och bra signal i dessa tider av Muhammedhund-debatter och amerikanskt krigshetseri.
En pikant detalj var att våra workshops med jämna mellanrum avbröts av en arabiskt mässande röst i högtalarsystemet. Vi hopp-ades att det var nåt slags böneutrop. Men det kunde lika gärna ha varit ett brandalarm - min arabiska är inte riktigt vad den borde vara. Och det hade ju varit synd om vi hade brunnit inne. Muslimerna i Sverige har nog att göra utan att också behöva
förklara varför de fick för sig att elda upp hundra rödakorstanter.
* Ferdinand Boberg (1860-1946) är bl a skaparen av Rosenbad, NK, och LO-borgen. Samt en orientaliskt inspirerad elektricitetsstation vid Björns Trädgård, numera ombyggd till moské.
10 mars 2008
Freeze!
Jag älskar practical jokes! Inte att bli utsatt för själv så klart. Men att få planera för någon annan. Och allra bäst är det när det blir riktigt stort och spektakulärt. Som t ex när teveprogrammet Blåsningen lyckades lura Peter Settman att han av misstag stängt av strömmen i hela DN-skrapan.
De ringde faktiskt från TV3 en gång och ville ha med mig som lockbete i just det programmet. Jag ångrar än idag att jag inte lät mig övertalas. Men jag är rädd att jag inte hade fått behålla jobbet om jag hade sagt ja. Min boss Birger var nämligen inte lika förtjust i practical jokes som jag. Och det var ju trots allt han som skulle vara offret i den blåsningen.
Det är inte alltid så enkelt att ordna en riktig bra happening om man är ensam. Visst kan man ställa den klassiska hinken med vatten ovanför en dörr. Men – been there, done that – det känns ju inte så väldigt nyskapande om man säger så!
Räddningen då är att gå med i en Flash Mob. Det är ett antal helt vanliga människor som inte känner varandra som samlas för att göra en kul grej i fem minuter och sen gå därifrån igen. Som t ex den här:
De ringde faktiskt från TV3 en gång och ville ha med mig som lockbete i just det programmet. Jag ångrar än idag att jag inte lät mig övertalas. Men jag är rädd att jag inte hade fått behålla jobbet om jag hade sagt ja. Min boss Birger var nämligen inte lika förtjust i practical jokes som jag. Och det var ju trots allt han som skulle vara offret i den blåsningen.
Det är inte alltid så enkelt att ordna en riktig bra happening om man är ensam. Visst kan man ställa den klassiska hinken med vatten ovanför en dörr. Men – been there, done that – det känns ju inte så väldigt nyskapande om man säger så!
Räddningen då är att gå med i en Flash Mob. Det är ett antal helt vanliga människor som inte känner varandra som samlas för att göra en kul grej i fem minuter och sen gå därifrån igen. Som t ex den här:
26 februari 2008
Sagostund
Naturligtvis var jag där imorse. Klockan sju när portarna öppnades till årets bokrea. Väl inläst på reakatalogerna, och med en noggrant skriven inköpslista med prioriteringar och olika jämförelsepriser.
Nu gjorde jag väl kanske inte så jättemånga fynd. Men det sa jag ju så klart inte när Aktuellt ville ha en direktkommentar till morgon-teve. Antar att de intervjuade just mig eftersom jag ser så väldigt beläst och intellektuell ut. Och då måste man ju också svara upp till den bilden, så jag fyllde snabbt inköpskorgen med några extra djupa filosofiböcker och ett tjockt diktverk på ryska.
Eftersom jag skulle till jobbet direkt efteråt så har jag inte haft möjlighet att se inslaget själv. Men jag är övertygad om att jag måste ha gjort ett mycket imponerande intryck på svenska tevetittare. Synd att den tomma stolen i Svenska Akademien nyss blev besatt - annars hade den varit min som i en liten ask!
Nu gjorde jag väl kanske inte så jättemånga fynd. Men det sa jag ju så klart inte när Aktuellt ville ha en direktkommentar till morgon-teve. Antar att de intervjuade just mig eftersom jag ser så väldigt beläst och intellektuell ut. Och då måste man ju också svara upp till den bilden, så jag fyllde snabbt inköpskorgen med några extra djupa filosofiböcker och ett tjockt diktverk på ryska.
Eftersom jag skulle till jobbet direkt efteråt så har jag inte haft möjlighet att se inslaget själv. Men jag är övertygad om att jag måste ha gjort ett mycket imponerande intryck på svenska tevetittare. Synd att den tomma stolen i Svenska Akademien nyss blev besatt - annars hade den varit min som i en liten ask!
24 februari 2008
Sockerchock!
I min familj har vi en stolt tradition av sötsaker och gräddiga bakverk så fort klockan klämtar för fikarast. Så när vår kära mor i helgen skulle avfiras på en jämn födelsedag var det helt självklart att det skulle göras med en fikabuffé!
Efter att först ha grundat med en förmiddagsfika på hemmagjord och lagom mastig chokladtårta styrde vi vid lunchtid mot Krusenberg Herrgård, vackert belägen vid Mälaren utanför Uppsala.
Det hela inleddes med en guidad rundtur av de vackra husen. Men jag, som normalt är intresserad av både historia och gamla saker, trampade otåligt runt och tyckte att guiden var alldeles onödigt långrandig. Jag menar, vem bryr sig om tapeter i original från tidigt 1800-tal när man vet att det väntar ett par miljoner kalorier i stora salongen!?
Men alla historier har ett slut, och så även den som vår ciceron hade att berätta. Och därefter bröt den stora frossan ut!
Efter att först ha grundat med några scones med hemmagjord marmelad skred vi på allvar till verket. Och på mindre än en timme hann jag avnjuta inte mindre än fyra semlor, lika många choklad-moussebakelser, en lagom stor bit blåbärspaj, småkakor och en hel del annat smått och gott.
Därefter stapplade vi ut till bilen, och åkte raka vägen till akutintaget för nyblivna diabetiker på Akademiska sjukhuset i Uppsala.
(I skrivande stund är klockan halv tie på kvällen. Idag har jag inte ätit någon vanlig mat sen frukost…)
Efter att först ha grundat med en förmiddagsfika på hemmagjord och lagom mastig chokladtårta styrde vi vid lunchtid mot Krusenberg Herrgård, vackert belägen vid Mälaren utanför Uppsala.
Det hela inleddes med en guidad rundtur av de vackra husen. Men jag, som normalt är intresserad av både historia och gamla saker, trampade otåligt runt och tyckte att guiden var alldeles onödigt långrandig. Jag menar, vem bryr sig om tapeter i original från tidigt 1800-tal när man vet att det väntar ett par miljoner kalorier i stora salongen!?
Men alla historier har ett slut, och så även den som vår ciceron hade att berätta. Och därefter bröt den stora frossan ut!
Efter att först ha grundat med några scones med hemmagjord marmelad skred vi på allvar till verket. Och på mindre än en timme hann jag avnjuta inte mindre än fyra semlor, lika många choklad-moussebakelser, en lagom stor bit blåbärspaj, småkakor och en hel del annat smått och gott.
Därefter stapplade vi ut till bilen, och åkte raka vägen till akutintaget för nyblivna diabetiker på Akademiska sjukhuset i Uppsala.
(I skrivande stund är klockan halv tie på kvällen. Idag har jag inte ätit någon vanlig mat sen frukost…)
14 februari 2008
Rosor är röda…
Ska det va så svårt?
Hela dan har jag suttit på spänn och väntat. Uppdateringsknappen på min dator är snart utsliten. Men inte ett endast lite hjärtligt pling i mejlboxen.
Min Facebook-uppkoppling har gått varm hela kvällen, i spänd förväntan på att få någon fånig liten animerad applikation (fast egentligen hatar jag små fåniga animerade applikationer i Facebook).
Och jag har ringt på hos alla grannarna två gånger, och frågat om de verkligen är säkra på att de inte råkat få post som egentligen är adresserad till mig.
Men nada. Noll. Intet.
Inte en endast ros har jag fått. Jag struntar i om den är ekologiskt influgen från Sydamerika (absurt men sant!) eller inte. Vissen, taggig och full med bladlöss. Hit med den - jag är inte så knusslig!
Alla hjärtans dag. Pyttsan! Mitt hjärta räknades tydligen inte.
/Bitter singel på Södermalm
Hela dan har jag suttit på spänn och väntat. Uppdateringsknappen på min dator är snart utsliten. Men inte ett endast lite hjärtligt pling i mejlboxen.
Min Facebook-uppkoppling har gått varm hela kvällen, i spänd förväntan på att få någon fånig liten animerad applikation (fast egentligen hatar jag små fåniga animerade applikationer i Facebook).
Och jag har ringt på hos alla grannarna två gånger, och frågat om de verkligen är säkra på att de inte råkat få post som egentligen är adresserad till mig.
Men nada. Noll. Intet.
Inte en endast ros har jag fått. Jag struntar i om den är ekologiskt influgen från Sydamerika (absurt men sant!) eller inte. Vissen, taggig och full med bladlöss. Hit med den - jag är inte så knusslig!
Alla hjärtans dag. Pyttsan! Mitt hjärta räknades tydligen inte.
/Bitter singel på Södermalm
10 februari 2008
Tips från coachen
En av rutinarbetsuppgifterna som personalchef är att läsa ansökningshandlingar och hålla intervjuer med förhoppningsfulla kandidater. Och eftersom flera av mina vänner just nu är i jobb-sökartagen kanske det kan vara på sin plats att jag delar med mig av några goda råd.
Gallra bland dina meriter. Som arbetsgivare är jag fullständigt ointresserad av dina fem sommarjobb i en glasskiosk för tjugo år sen. Och man måste inte heller ta med alla kurser man gått. På vilket sätt skulle t ex en ”Alkoholutbildning: Endagsutbildning för festansvariga på Lunds nationer” vara relevant för ett jobb? (Personen ifråga hade den som nummer två i CV:n, direkt efter sin universitetsexamen!)
Ett annat bra tips är att komma i tid till intervjun. Och väl där, prata inte så mycket att den som intervjuar inte får en chans att ställa sina frågor (händer oftare än man tror). Använd inte heller en massa intervjutid till att snacka skit om din förra chef och din ex-man (har också hänt!).
Att välja referenser är inte alltid så lätt. Men ett gott råd är att välja någon som vet vem du är.
”Är hon mörkhårig och har glasögon?” (Nej, hon är blond och verkar ha perfekt syn.)
”Jag är ledsen, men då har jag ingen aning om vem det är.”
(Från ett autentiskt samtal med en tidigare chef!)
Ett bra knep för att friska upp folks minne, och tona ner eventuella negativa omdömen kring ens person, är att lova sina referens-personer en fri barrunda – då brukar de flestas tvekan rinna bort lika snabbt som en kall Hoegaarden en varm sommardag!*
*Bara en liten vink till dem av er som har mig som referens...
Gallra bland dina meriter. Som arbetsgivare är jag fullständigt ointresserad av dina fem sommarjobb i en glasskiosk för tjugo år sen. Och man måste inte heller ta med alla kurser man gått. På vilket sätt skulle t ex en ”Alkoholutbildning: Endagsutbildning för festansvariga på Lunds nationer” vara relevant för ett jobb? (Personen ifråga hade den som nummer två i CV:n, direkt efter sin universitetsexamen!)
Ett annat bra tips är att komma i tid till intervjun. Och väl där, prata inte så mycket att den som intervjuar inte får en chans att ställa sina frågor (händer oftare än man tror). Använd inte heller en massa intervjutid till att snacka skit om din förra chef och din ex-man (har också hänt!).
Att välja referenser är inte alltid så lätt. Men ett gott råd är att välja någon som vet vem du är.
”Är hon mörkhårig och har glasögon?” (Nej, hon är blond och verkar ha perfekt syn.)
”Jag är ledsen, men då har jag ingen aning om vem det är.”
(Från ett autentiskt samtal med en tidigare chef!)
Ett bra knep för att friska upp folks minne, och tona ner eventuella negativa omdömen kring ens person, är att lova sina referens-personer en fri barrunda – då brukar de flestas tvekan rinna bort lika snabbt som en kall Hoegaarden en varm sommardag!*
*Bara en liten vink till dem av er som har mig som referens...
06 februari 2008
En florsockrad valkampanj
Hur göra om man vill bli omvald på ett tungt förtroendeuppdrag?
Till exempel som ordförande för en av Stockholms största bostadsrättsföreningar.
Göra ett bra jobb?
Leda styrelsen och föreningen på ett demokratiskt riktigt sätt?
Bilda allianser och pakter med viktiga nyckelpersoner?
Smutskasta motkandidaterna å det grövsta?
Nja, det låter jobbigt. Dessutom måste den typen av valarbete göras under en längre tid om man ska vara säker på att lyckas. Bättre då med punktinsatser!
Som att baka semlor och bjuda den nyvalda styrelsen på...
Ordförandevalet stökades över på knappa två minuter - inga andra kandidater vågade ens träda fram när de såg det kommande neder-laget stirra dem i det gräddiga vitögat.
Vägen till makten går via magen!
Till exempel som ordförande för en av Stockholms största bostadsrättsföreningar.
Göra ett bra jobb?
Leda styrelsen och föreningen på ett demokratiskt riktigt sätt?
Bilda allianser och pakter med viktiga nyckelpersoner?
Smutskasta motkandidaterna å det grövsta?
Nja, det låter jobbigt. Dessutom måste den typen av valarbete göras under en längre tid om man ska vara säker på att lyckas. Bättre då med punktinsatser!
Som att baka semlor och bjuda den nyvalda styrelsen på...
Ordförandevalet stökades över på knappa två minuter - inga andra kandidater vågade ens träda fram när de såg det kommande neder-laget stirra dem i det gräddiga vitögat.
Vägen till makten går via magen!
02 februari 2008
När även tuffa grabbar gråter
Slår på teven för att kolla text-nyheterna, och råkar hamna mitt i litteraturprogram där Åsa Linderborg, författarinnan till succé-romanen ”Mig äger ingen”, sitter som gäst i en grön fåtölj.
Hon berättar att hennes avsikt var att skriva en lite rolig, sann men samtidigt kärleksfull bok om sin uppväxt med en ensamstående och alkoholiserad pappa i 70-talets Västerås. Att läsarna sedan hört av sig i massor och berättar hur de gråtit floder över den varma men också väldigt sorgliga berättelsen förvånar henne.
Tydligen har till och med tuffa grabbar som Leif G W Persson och Jan Guillou rörts till tårar av historien om härdarmästare Leif Anderssons livsöde. Och de har inte bara gråtit, de har också erkänt det öppet.
Att sälja många böcker är en svår konst. Men det är inte alltid synonymt med att skriva stor litteratur. Romandebutanten Åsa Linderborg lyckas med det som de ärrade veteranerna inte är i närheten av. Kanske gråter Leffe och Janne lika mycket över att deras mångmiljonupplagor aldrig lyckats beröra en endast själ i hjärtat.
*Om du inte läst ”Mig äger ingen” så gör det om det så är den enda bok du läser i år. Om du redan har boken i hyllan, läs den igen!
Hon berättar att hennes avsikt var att skriva en lite rolig, sann men samtidigt kärleksfull bok om sin uppväxt med en ensamstående och alkoholiserad pappa i 70-talets Västerås. Att läsarna sedan hört av sig i massor och berättar hur de gråtit floder över den varma men också väldigt sorgliga berättelsen förvånar henne.
Tydligen har till och med tuffa grabbar som Leif G W Persson och Jan Guillou rörts till tårar av historien om härdarmästare Leif Anderssons livsöde. Och de har inte bara gråtit, de har också erkänt det öppet.
Att sälja många böcker är en svår konst. Men det är inte alltid synonymt med att skriva stor litteratur. Romandebutanten Åsa Linderborg lyckas med det som de ärrade veteranerna inte är i närheten av. Kanske gråter Leffe och Janne lika mycket över att deras mångmiljonupplagor aldrig lyckats beröra en endast själ i hjärtat.
*Om du inte läst ”Mig äger ingen” så gör det om det så är den enda bok du läser i år. Om du redan har boken i hyllan, läs den igen!
29 januari 2008
Svikna löften
När klockradion väckte mig ur min skönhetssömn kvart över sex imorse slet jag mig med visst våld ur sängvärmens sköna omfamning och snörde på mig joggingskorna.
Den digitala termometern vid Eriksdalshallen visade 6 grader när jag passerade. En morgon i januari! Ur led är vintern. Men det är perfekt temperatur för en löprunda.
Strömmen av joggare, stavgångare och hundrastare var som vanligt strid längs Årstavikens mörka vatten, den tidiga timmen till trots. Det är många nyårslöften som ska infrias.
Vilken tur då att mitt nyårslöfte inte inbegrep ett maraton, utan ett Vasalopp. Därmed kan ju ingen heller anklaga mig för att inte hålla mina nyårslöften. Möjligen är det bil- och oljeindustrins, flygcharter-turisternas eller George Bush fel. Men absolut inte mitt.
Jag skulle aldrig svika ett löfte. Nej nej, ge mig lite snö och jag skulle glatt skida hela vägen till Mora. Men det kan ju vara ganska bekvämt att slippa uppfylla dem också. Speciellt när man kan skylla på någon annan. Och Bush blir ju anklagad för allt annat elände som händer i världen, så det gör nog varken till eller från om han får ett inställt Vasalopp på sin meritlista också!
Den digitala termometern vid Eriksdalshallen visade 6 grader när jag passerade. En morgon i januari! Ur led är vintern. Men det är perfekt temperatur för en löprunda.
Strömmen av joggare, stavgångare och hundrastare var som vanligt strid längs Årstavikens mörka vatten, den tidiga timmen till trots. Det är många nyårslöften som ska infrias.
Vilken tur då att mitt nyårslöfte inte inbegrep ett maraton, utan ett Vasalopp. Därmed kan ju ingen heller anklaga mig för att inte hålla mina nyårslöften. Möjligen är det bil- och oljeindustrins, flygcharter-turisternas eller George Bush fel. Men absolut inte mitt.
Jag skulle aldrig svika ett löfte. Nej nej, ge mig lite snö och jag skulle glatt skida hela vägen till Mora. Men det kan ju vara ganska bekvämt att slippa uppfylla dem också. Speciellt när man kan skylla på någon annan. Och Bush blir ju anklagad för allt annat elände som händer i världen, så det gör nog varken till eller från om han får ett inställt Vasalopp på sin meritlista också!
18 januari 2008
Stegvis
Vad är det som går och går men aldrig kommer fram?
En klassisk gåta från småbarnsåren. Nu har jag äntligen fått svaret: Jag själv.
Förra helgen – efter en fyra timmar lång söndagspromenad – köpte jag nämligen en stegräknare. Inget mer flanerande, strosande och nöjespromenerande för min del. Nu är det bara effektiva steg som räknas!
Tyvärr är resultatet hittills ganska nedslående. Trots att jag promenerar 20 minuter till jobbet varje morgon, och går en dubbel omväg runt Söder på vägen hem, når jag inte upp till det antal steg som man enligt hälsoexperterna bör gå varje dag för att leva ett nyttigt liv.
Men jag har kommit på ett knep! Om jag sätter fast mätaren på den handled som slutar med den näve som gräver flitigast i chipsskålen, så kan jag efter en lagom lång kväll i tevesoffan nå den magiska nivån.
Man får inte vara dum om man ska kvala in i Beach 2008-klubben. Snarare vis. Stegvis...
En klassisk gåta från småbarnsåren. Nu har jag äntligen fått svaret: Jag själv.
Förra helgen – efter en fyra timmar lång söndagspromenad – köpte jag nämligen en stegräknare. Inget mer flanerande, strosande och nöjespromenerande för min del. Nu är det bara effektiva steg som räknas!
Tyvärr är resultatet hittills ganska nedslående. Trots att jag promenerar 20 minuter till jobbet varje morgon, och går en dubbel omväg runt Söder på vägen hem, når jag inte upp till det antal steg som man enligt hälsoexperterna bör gå varje dag för att leva ett nyttigt liv.
Men jag har kommit på ett knep! Om jag sätter fast mätaren på den handled som slutar med den näve som gräver flitigast i chipsskålen, så kan jag efter en lagom lång kväll i tevesoffan nå den magiska nivån.
Man får inte vara dum om man ska kvala in i Beach 2008-klubben. Snarare vis. Stegvis...
13 januari 2008
Efterlysta
En av de spalter i Dagens Nyheter som roar mig mest om morgnarna är den med rubriken ”Efterlysning”. Spalten återfinns oftast i kulturdelen, strax till höger om de treradiga notiser där trevliga ungdomliga män på 58 vårar söker lekkamrater (eller vice versa).
Bland kontaktannonserna finns de som söker någon, och som kanske inte alltid är så kräsna i sina anspråk. Men under Efterlysning letar de som vet vad vill ha. De som funnit sitt livs stora kärlek, men som bangade ur när de hade chansen. Och som nu inte kan sova om nätterna av grämelse.
Ett axplock ur dagens notiser.
”Du stod vid kassan på Coop i Lycksele, vi tittade på varandra.”
Nog för att det bor lite folk i Lappland, och dessutom är de ganska folkskygga av sig, men visst måste det väl vara fler än två som tittat på varandra på Konsum den senaste tiden?
”Du stressade kvinna på Centralen någon gång i september. Du är på väg någonstans. Jag i jacka och jeans. Hör av dig!”
Hmm, hur många kan den beskrivningen stämma in på? Finns det
ö h t någon på Centralen som INTE är på väg någonstans?
En del annonserar länge och ihärdigt. T ex så har en Daniel sökts i ett par veckors tid. Den senaste notisen löd
”Daniel. Om du försökt nå mig, så har jag ingen display (och vill inte ha). Tala till mig. Viktigt.”
Notiserna är här återgivna i full text (förutom den nummersignatur som ska anges när man svarar). Det finns alltså ingen som helst mer information för att lista ut vem som avses med respektive efterlysning. T o m Hasse Aro brukar ha mer ledtrådar att gå på.
Den som söker skall finna heter det. Jag är inte så säker på att det alltid stämmer. Men försöka duger ju. Och om inte annat så förgyller det mina morgnar!
Bland kontaktannonserna finns de som söker någon, och som kanske inte alltid är så kräsna i sina anspråk. Men under Efterlysning letar de som vet vad vill ha. De som funnit sitt livs stora kärlek, men som bangade ur när de hade chansen. Och som nu inte kan sova om nätterna av grämelse.
Ett axplock ur dagens notiser.
”Du stod vid kassan på Coop i Lycksele, vi tittade på varandra.”
Nog för att det bor lite folk i Lappland, och dessutom är de ganska folkskygga av sig, men visst måste det väl vara fler än två som tittat på varandra på Konsum den senaste tiden?
”Du stressade kvinna på Centralen någon gång i september. Du är på väg någonstans. Jag i jacka och jeans. Hör av dig!”
Hmm, hur många kan den beskrivningen stämma in på? Finns det
ö h t någon på Centralen som INTE är på väg någonstans?
En del annonserar länge och ihärdigt. T ex så har en Daniel sökts i ett par veckors tid. Den senaste notisen löd
”Daniel. Om du försökt nå mig, så har jag ingen display (och vill inte ha). Tala till mig. Viktigt.”
Notiserna är här återgivna i full text (förutom den nummersignatur som ska anges när man svarar). Det finns alltså ingen som helst mer information för att lista ut vem som avses med respektive efterlysning. T o m Hasse Aro brukar ha mer ledtrådar att gå på.
Den som söker skall finna heter det. Jag är inte så säker på att det alltid stämmer. Men försöka duger ju. Och om inte annat så förgyller det mina morgnar!
06 januari 2008
Måndag morgon
En tretimmarsfika med trevligt sällskap på mysigt café i Gamla Stan är en bra avrundning på julledigheten. Kvällen toppas med några maskiner tvätt och en genomkörare av fotografierna från nyår i Photoshop. Snart ska jag gå och sova. För imorrn är det ju måndag morgon. Dags att gå till jobbet igen.
Ni håller säkert inte med. Men få måndagsmorgnar har varit så efterlängtade som den imorgon!
Ni håller säkert inte med. Men få måndagsmorgnar har varit så efterlängtade som den imorgon!
02 januari 2008
Min borrmaskin och jag
Mitt innehav av en ordentlig borrmaskin och allehanda andra praktiska verktyg gör mig ibland mer åtråvärd än annars i mina vänner ögon. Vissa perioder har jag nästan undrat om det är mig eller min slipmaskin som mina vänner helst vill träffa. Men slipmaskiner är ganska dåliga på att dricka öl så jag tror att jag trots allt vinner i längden!
Idag var jag inbjuden till Östermalm för att ge goda råd om en kabeldragning. Eftersom jag tycker att min slagborrmaskin är ganska kul att leka med, och speciellt i andras väggar, förordade jag så klart att ledningarna skulle dras så att man måste borra i maximalt många väggar. Tyvärr verkar det dock inte bli så, vi fann en annan lösning som skulle spara minst tre meter dyr datakabel (och det är ju ett argument så gott som något).
Men jag har fått löfte om att få återvända till helgen. Då ska jag ta med mig både slagborren, metallsågen, stämjärn och lite annat roligt. Magnus tycker att vi ska sätta sågen i ekparketten då. Och visst, det låter som ett riktigt kul lördagsnöje! Men jag bad honom höra med frun i huset först. Av erfarenhet vet jag att alla inte brukar vara lika entusiastiska över mig och mina maskiner…
Idag var jag inbjuden till Östermalm för att ge goda råd om en kabeldragning. Eftersom jag tycker att min slagborrmaskin är ganska kul att leka med, och speciellt i andras väggar, förordade jag så klart att ledningarna skulle dras så att man måste borra i maximalt många väggar. Tyvärr verkar det dock inte bli så, vi fann en annan lösning som skulle spara minst tre meter dyr datakabel (och det är ju ett argument så gott som något).
Men jag har fått löfte om att få återvända till helgen. Då ska jag ta med mig både slagborren, metallsågen, stämjärn och lite annat roligt. Magnus tycker att vi ska sätta sågen i ekparketten då. Och visst, det låter som ett riktigt kul lördagsnöje! Men jag bad honom höra med frun i huset först. Av erfarenhet vet jag att alla inte brukar vara lika entusiastiska över mig och mina maskiner…
24 december 2007
Drömjobbet - en julaftons blogg!
Alla har vi olika föreställningar om vilket som vore det ultimata drömjobbet.
De flesta har väl någon gång mimat framför spegeln och drömt om att bli en känd idol. En del vill tjäna snuskigt mycket pengar, ha snygga visitkort och bestämma över vad andra ska göra. Och för några hägrar möjligheten att få ägna livet åt sitt stora intresse. Alla har vi olika drivkrafter, ambitioner och mål.
När jag var liten ville jag bli skogshuggare. Möjligen inspirerad av Monty Pythons klassiska The Lumberjack Song. Men när jag insåg att dagens moderna skogsarbetare snarare är maskinoperatörer än glatt trallande transvestiter byttes mina drömmar mot andra. Och sedan dess har jag flera gånger reviderat min bild av vad som vore det absoluta drömjobbet.
Efter att i flera år ha arbetat med personalfrågor i en ansvarsposition vet jag att det är bland det mest spännande och utmanande man kan ägna dagarna åt. Samtidigt har jag väldigt svårt att se mig jobba i en organisation som inte genomsyras av värderingar om något större än att bara tjäna snabba pengar till företagets aktieägare.
Vilken tur då att just Forum Syd – en av Sveriges största biståndsorganisationer med ca 250 anställda i fyra världsdelar – tyckte att jag skulle passa som deras personalchef! Så när jag i fredags skrev på anställningskontraktet var det med full förvissning om att detta verkligen är ett av mina absoluta drömjobb!
En riktigt trevlig julklapp faktiskt! Så God Jul på mig själv. Och, för den delen, på er också. God Jul allesammans!
De flesta har väl någon gång mimat framför spegeln och drömt om att bli en känd idol. En del vill tjäna snuskigt mycket pengar, ha snygga visitkort och bestämma över vad andra ska göra. Och för några hägrar möjligheten att få ägna livet åt sitt stora intresse. Alla har vi olika drivkrafter, ambitioner och mål.
När jag var liten ville jag bli skogshuggare. Möjligen inspirerad av Monty Pythons klassiska The Lumberjack Song. Men när jag insåg att dagens moderna skogsarbetare snarare är maskinoperatörer än glatt trallande transvestiter byttes mina drömmar mot andra. Och sedan dess har jag flera gånger reviderat min bild av vad som vore det absoluta drömjobbet.
Efter att i flera år ha arbetat med personalfrågor i en ansvarsposition vet jag att det är bland det mest spännande och utmanande man kan ägna dagarna åt. Samtidigt har jag väldigt svårt att se mig jobba i en organisation som inte genomsyras av värderingar om något större än att bara tjäna snabba pengar till företagets aktieägare.
Vilken tur då att just Forum Syd – en av Sveriges största biståndsorganisationer med ca 250 anställda i fyra världsdelar – tyckte att jag skulle passa som deras personalchef! Så när jag i fredags skrev på anställningskontraktet var det med full förvissning om att detta verkligen är ett av mina absoluta drömjobb!
En riktigt trevlig julklapp faktiskt! Så God Jul på mig själv. Och, för den delen, på er också. God Jul allesammans!
19 december 2007
En tut o pling o tjong-maskin
Idag har jag julhandlat.
Ja, jag vet att jag dissade julhandling för bara fyra bloggar sen. Men små söta systerdöttrar är undantagna alla sådana principer. Dess-utom har jag som mål att systerdottern ifråga ska lära sig säga mitt namn denna jul, så då måste man ju ordna med lite mutgåvor för att lossa tunghäftan!
Men egentligen är jag ganska värdelös på julhandel. Eftersom jag avskyr trängsel och vassa armbågar söker jag mig automatiskt dit där det är minst folk. Problemet är att det sällan finns så mycket roligt att köpa i de mörka hörn av affärerna där inga andra galna julhandlare är.
Men jag bet ihop och kastade mig huvudstupa in i kommersialismens käftar, och kom faktiskt ut med förståndet i behåll! Och med en musikmaskin av den mest vedervärdigt enerverande sort ett barn på 1,5 år kan viljas ha.
Emily kommer att älska den. Och hennes föräldrar kommer att hata mig. Men de kan ju å andra sidan redan uttala mitt namn, så det spelar inte så stor roll.
Ja, jag vet att jag dissade julhandling för bara fyra bloggar sen. Men små söta systerdöttrar är undantagna alla sådana principer. Dess-utom har jag som mål att systerdottern ifråga ska lära sig säga mitt namn denna jul, så då måste man ju ordna med lite mutgåvor för att lossa tunghäftan!
Men egentligen är jag ganska värdelös på julhandel. Eftersom jag avskyr trängsel och vassa armbågar söker jag mig automatiskt dit där det är minst folk. Problemet är att det sällan finns så mycket roligt att köpa i de mörka hörn av affärerna där inga andra galna julhandlare är.
Men jag bet ihop och kastade mig huvudstupa in i kommersialismens käftar, och kom faktiskt ut med förståndet i behåll! Och med en musikmaskin av den mest vedervärdigt enerverande sort ett barn på 1,5 år kan viljas ha.
Emily kommer att älska den. Och hennes föräldrar kommer att hata mig. Men de kan ju å andra sidan redan uttala mitt namn, så det spelar inte så stor roll.
16 december 2007
Hjältedåd i förorten
En helt vanlig lördagseftermiddag i förorten (antar jag, brukar inte vara där så ofta). Småbuset har – i brist på vettigare saker att pyssla med – satt fyr på en återvinningsbehållare för gratistidningar i biljetthallen på pendeltågsstationen.
Vår modiga hjälte och fagra hjältinna (hjältesagor ska vara könsrolls-stereotypa!) gör entré precis när den stora plastbehållaren börjar smälta och en svart otäck rök sprider sig i biljetthallen.
Naturligtvis skrider vår hjälte och hjältinna omedelbart till handling - utan någon som helst tanke på sin egen säkerhet! Men de tvingas snart ge upp de tappra och våghalsiga försöken att släcka elden, då hettan och den giftigt stickande röken blir dem alltför övermäktig.
Ett raskt samtal till damen på 112 räddar situationen och strax kommer en röd tut-tutbil med slangar och hela brandsläckarkitet. Proffsen gör det som de är bäst på och snart är elden släckt.
Vår hjälte och hjältinna avböjer folkets hyllningar och brandchefens tjat om att hålla en gemensam presskonferens. Istället försvinner de diskret med nästa pendeltåg in mot stan. Mot nya hjältedåd. Nästa gång kanske på en pendeltågsstation nära dig!
Kungen hade lämnat ett meddelande på telefonsvararen när jag kom hem. Ville visst ge mig en medalj. Men äsch, det var väl inte så märkvärdigt det där. Och man ska ju inte överdriva…
Vår modiga hjälte och fagra hjältinna (hjältesagor ska vara könsrolls-stereotypa!) gör entré precis när den stora plastbehållaren börjar smälta och en svart otäck rök sprider sig i biljetthallen.
Naturligtvis skrider vår hjälte och hjältinna omedelbart till handling - utan någon som helst tanke på sin egen säkerhet! Men de tvingas snart ge upp de tappra och våghalsiga försöken att släcka elden, då hettan och den giftigt stickande röken blir dem alltför övermäktig.
Ett raskt samtal till damen på 112 räddar situationen och strax kommer en röd tut-tutbil med slangar och hela brandsläckarkitet. Proffsen gör det som de är bäst på och snart är elden släckt.
Vår hjälte och hjältinna avböjer folkets hyllningar och brandchefens tjat om att hålla en gemensam presskonferens. Istället försvinner de diskret med nästa pendeltåg in mot stan. Mot nya hjältedåd. Nästa gång kanske på en pendeltågsstation nära dig!
Kungen hade lämnat ett meddelande på telefonsvararen när jag kom hem. Ville visst ge mig en medalj. Men äsch, det var väl inte så märkvärdigt det där. Och man ska ju inte överdriva…
13 december 2007
Jag hade varit nazist
För ett tag sen såg jag filmen "Sophie Scholl – de sista dagarna" på DVD. Om hur den blott 21-åriga Sophie tillsammans med sin bror Hans och några vänner trotsade nazismen och spred flygblad på universitetet i München. För det fick de betala med sina liv i giljotinen i februari 1943.
Jag har läst många böcker om syskonen Scholl och de andra i motståndsgruppen Vita Rosen. Till och med besökt deras gemen-samma grav på fängelsekyrkogården Stadelheim i München, i samband med en tågluff för många år sen. Men att få se det förkroppsligat på film gjorde ändå ett väldigt starkt intryck. Deras öde lämnar mig ingen riktig ro.
Och framför allt kan jag inte låta bli att fundera över vad jag själv hade gjort om jag hade levt i nazismens Tyskland.
För att vara medlem i Amnesty, ansluta sig till ett upprop på Face-book eller kanske gå i ett demonstrationståg den 30 november krävs inget mod. Tvärtom, grupptrycket i mina kretsar säger att det är så man ska göra. Men hur många av oss är beredda att offra våra liv för några flygblads skull? Hur många av oss är beredda att stå upp mot ett helt samhälle, veta att få andra vågar följa efter, och att priset för vår protest kommer att bli högt, mycket högt?
Tyvärr måste jag erkänna att jag är väldigt tveksam till om jag skulle våga. Det är ju mycket enklare att bara hålla tyst, och anpassa sig. Möjligen sträcka sig till att knyta näven i byxfickan.
I 1930-talets Europa var det få som knöt nävarna i fickorna, men desto fler som i rungande entusiasm sträckte händerna i luften. Hitler sågs som en stor förebild långt utanför Tysklands gränser. Han skapade ordning och stabilitet, arbetstillfällen och välstånd. Han återupprättade självkänslan i ett land sargat av ekonomiska problem, korrupta politiker och blodiga konflikter.
Jag har alltid varit en varm förespråkare av ordning och reda, mötesformalia och arkivplaner. Är dessutom både en friluftsfriskus och en Bullerby-romantiker av stora mått. Och svag för snygga uniformer, folkrörelser och blonda flickor med flätor och rosiga kinder.
Det smärtsamma svaret är att jag nog varken hade varit en passiv motståndare eller en vanlig usel medlöpare. Nej, tyvärr hade jag nog varit en av de mest hängivna. Som stått längst fram, rak i ryggen och med armen hårt vinklad i hälsning. En fullblodsnazist av värsta slag.
Det finns ju roligare svar att få när man ställer livsviktiga frågor till sig själv. Så jag ska försöka välja en glättigare frågeställning nästa gång.
Jag har läst många böcker om syskonen Scholl och de andra i motståndsgruppen Vita Rosen. Till och med besökt deras gemen-samma grav på fängelsekyrkogården Stadelheim i München, i samband med en tågluff för många år sen. Men att få se det förkroppsligat på film gjorde ändå ett väldigt starkt intryck. Deras öde lämnar mig ingen riktig ro.
Och framför allt kan jag inte låta bli att fundera över vad jag själv hade gjort om jag hade levt i nazismens Tyskland.
För att vara medlem i Amnesty, ansluta sig till ett upprop på Face-book eller kanske gå i ett demonstrationståg den 30 november krävs inget mod. Tvärtom, grupptrycket i mina kretsar säger att det är så man ska göra. Men hur många av oss är beredda att offra våra liv för några flygblads skull? Hur många av oss är beredda att stå upp mot ett helt samhälle, veta att få andra vågar följa efter, och att priset för vår protest kommer att bli högt, mycket högt?
Tyvärr måste jag erkänna att jag är väldigt tveksam till om jag skulle våga. Det är ju mycket enklare att bara hålla tyst, och anpassa sig. Möjligen sträcka sig till att knyta näven i byxfickan.
I 1930-talets Europa var det få som knöt nävarna i fickorna, men desto fler som i rungande entusiasm sträckte händerna i luften. Hitler sågs som en stor förebild långt utanför Tysklands gränser. Han skapade ordning och stabilitet, arbetstillfällen och välstånd. Han återupprättade självkänslan i ett land sargat av ekonomiska problem, korrupta politiker och blodiga konflikter.
Jag har alltid varit en varm förespråkare av ordning och reda, mötesformalia och arkivplaner. Är dessutom både en friluftsfriskus och en Bullerby-romantiker av stora mått. Och svag för snygga uniformer, folkrörelser och blonda flickor med flätor och rosiga kinder.
Det smärtsamma svaret är att jag nog varken hade varit en passiv motståndare eller en vanlig usel medlöpare. Nej, tyvärr hade jag nog varit en av de mest hängivna. Som stått längst fram, rak i ryggen och med armen hårt vinklad i hälsning. En fullblodsnazist av värsta slag.
Det finns ju roligare svar att få när man ställer livsviktiga frågor till sig själv. Så jag ska försöka välja en glättigare frågeställning nästa gång.
07 december 2007
För alla er som inte vill ha mjuka paket
Tyvärr gissar jag att mitt kritiska inlägg om julkommersen inte når hem i stugorna. Därtill är väl de flesta av er alltför hjärntvättade av de multinationella storföretagens reklambudskap.
Men om ni nu absolut måste köpa julklappar så kan ni ju lika gärna köpa dem av mig! Så kan jag ge pengarna till Stadsmissionen istället, och få gott samvete (som en kritisk kommentator tyckte).
Därför – endast här och nu – ett superdunderkanonbra erbjudande bara för er. Årets hårda julklapp alla kategorier!
Kommer med full nöjd-kund-garanti. (Hittills har ingen klagat iallafall...)
Finns också i en signerad deluxeversion med jordgubbssmak.
Eller helgjuten i choklad!
Diskret avsändare utlovas.
Men om ni nu absolut måste köpa julklappar så kan ni ju lika gärna köpa dem av mig! Så kan jag ge pengarna till Stadsmissionen istället, och få gott samvete (som en kritisk kommentator tyckte).
Därför – endast här och nu – ett superdunderkanonbra erbjudande bara för er. Årets hårda julklapp alla kategorier!
Kommer med full nöjd-kund-garanti. (Hittills har ingen klagat iallafall...)
Finns också i en signerad deluxeversion med jordgubbssmak.
Eller helgjuten i choklad!
Diskret avsändare utlovas.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
