Den första riktiga föreläsningen på universitetet. Även nu är det svårt med sittplatser till alla. "Det brukar alltid försvinna några stycken efter ett par veckor" förklarar föreläsaren. Sen tar hon en krita och börjar skriva på svarta tavlan. Nittonåringarna kan inte läsa vanlig skrivstil och avbryter flera gånger, men jag är mest fascinerad över att det fortfarande finns kritor och svarta tavlor.
På ett universitet!
Föreläsaren klargör att frågor under lektionen inte är tillåtna. "Spar dem tills på fredag så börjar vi den föreläsningen med tio minuters frågestund. Och om ni inte kommer ihåg dem då så var det nog inte så viktigt." Ursäkta, men var tog den akademiska diskussionen vägen? Jag är van vid att man frågar – och ifrågasätter – kring det som föreläsaren säger. Här får vi inte ens be om ett förtydligande om vi inte förstår.
Sen får vi välja klassrepresentanter och rösta om att dom som kommer fem minuter för sent inte får komma in på lektionen utan får vänta utanför till nästa rast. Rösta om! Visst, som gammal kåraktiv är jag positiv till studentinflytande. Men det här är ju absurt! Min bänkgranne Grodan fnissar uppgivet åt spektaklet och dunstar på lunchrasten. Jag börjar sakta förstå varför humanister och samhällsvetare inte brukar gå på sina föreläsningar.
I den förra bloggen jämförde jag lokalerna med en gymnasieskola. Men det här är inte ens som på gymnasiet. Snarare mellanstadiet. Den enda skillnaden är nog att de söta flickorna i bänkraden framför inte har flätor som man kan rycka i när man har tråkigt.
29 augusti 2007
27 augusti 2007
Högskola vs Universitet 1-0
Under min tid som kåraktiv besökte jag många universitet och högskolor runt om i landet. Men tyvärr verkar inte mycket ha förändrats sedan mitten av 1990-talet. Där de små högskolorna har satsat på nya fräscha lokaler med hög standard och modern teknik är universiteten fortfarande långt efter. Mina första intryck av Mälardalens högskola i Västerås och Stockholms Universitet är att skillnaden är milsvid.
Färgsättningen i Södra Huset på Frescati andas 70-tal. Det är slitet och skräpigt. Omodernt. För en kort stund tänker jag att det känns mer som en gymnasieskola. Men nej, alla de gymnasier jag varit på har haft bättre lokaler än så här.
På den första föreläsningen idag är det över tjugo personer som inte får sittplats. "Vad kul att det var så många som kom! Ni kanske kan hitta en stol i något annat rum!?" utbrister den kvinnliga studierektorn hurtigt. De stackare som återvänder utan stol ser inte lika glada ut.
Vad vet jag, kanske är detta bara ett led i den borgerliga utbildningspolitiken där alla studenter ska fås att ta examen så fort som möjligt. Och det fungerar säkert utmärkt, för vem orkar plugga mer än nödvändigt om lokalerna är slitna och man får stå upp hela kursen?
Färgsättningen i Södra Huset på Frescati andas 70-tal. Det är slitet och skräpigt. Omodernt. För en kort stund tänker jag att det känns mer som en gymnasieskola. Men nej, alla de gymnasier jag varit på har haft bättre lokaler än så här.
På den första föreläsningen idag är det över tjugo personer som inte får sittplats. "Vad kul att det var så många som kom! Ni kanske kan hitta en stol i något annat rum!?" utbrister den kvinnliga studierektorn hurtigt. De stackare som återvänder utan stol ser inte lika glada ut.
Vad vet jag, kanske är detta bara ett led i den borgerliga utbildningspolitiken där alla studenter ska fås att ta examen så fort som möjligt. Och det fungerar säkert utmärkt, för vem orkar plugga mer än nödvändigt om lokalerna är slitna och man får stå upp hela kursen?
24 augusti 2007
Cirkeln är sluten
För exakt nitton år sedan, i augusti 1988, flyttade jag till Västerås inför terminsstarten på tredje året på gymnasiet. Jag hyrde ett rum hos en tant på Vasagatan och fick lite gratis mat mot att jag rastade hennes korkade dvärgpudel. Men även om det var ett trevligt miljöombyte att få flytta hemifrån och gå i en annan skola så var min skoltrötthet överväldigande. Så om kvällarna - när jag borde ha varit djupt försjunken i tråkiga konstruktions- och byggteknik-böcker - satt jag ofta istället vid fönstret och dagdrömde medan jag såg ut över en grillbar, en parkeringsplats och en bilaffär på andra sidan gatan.
Idag är grillen och bilaffären sedan länge rivna, och hela kvarteret omvandlat till ett gigantiskt komplex som hyser Mälardalens högskola. Från föreläsningssalen där jag häromdan skrev in mig som student igen har jag fri sikt mot det fönster där jag som tonåring en gång satt. Kursen jag ska läsa är nog intressant och bra, men första föreläsningen blir ofrånkomligen en del upprepningar om själv-klarheter. Snart kommer jag på mig själv med att frånvarande sitta och titta ut genom fönstret igen.
Det var i Västerås som jag – mot mina föräldrars vilja – började läsa till byggnadsingenjör. Ett intresse som följt mig under alla år, och som gett mig några av mina bästa vänner. Det var under tiden i Västerås som jag jobbade med skoltidningen, vilket ledde till redaktörskapet för kårtidningen som i sin tur resulterade både i att jag valdes till kårordförande, och att jag flera år senare fick förmånen att ge ut en bok. Men framför allt så var det i Västerås, i augusti 1988, som jag för första gången gick på ett möte med partiet. Hemma i Håkan W:s lägenhet satt femton personer och stoppade valsedlar i det valutskick som vi sen sprang runt och stoppade i brevlådorna. Jag lyssnade på diskussionerna, fascinerades och entusiasmerades. Det blev min yrkeskarriär under elva långa år, där både Håkan och jag kom att jobba tillsammans i partiets ledning.
Nu är cirklarna slutna, jag är tillbaks där allting började. Allt det som hänt är historia. Från och med nu är det nya cirklar som ska påbörjas. Och kanske kommer jag om tjugo år igen åter att sitta och titta ut över korsningen Vasagatan/Ringvägen i Västerås, och dagdrömma om den tid som varit.
Idag är grillen och bilaffären sedan länge rivna, och hela kvarteret omvandlat till ett gigantiskt komplex som hyser Mälardalens högskola. Från föreläsningssalen där jag häromdan skrev in mig som student igen har jag fri sikt mot det fönster där jag som tonåring en gång satt. Kursen jag ska läsa är nog intressant och bra, men första föreläsningen blir ofrånkomligen en del upprepningar om själv-klarheter. Snart kommer jag på mig själv med att frånvarande sitta och titta ut genom fönstret igen.
Det var i Västerås som jag – mot mina föräldrars vilja – började läsa till byggnadsingenjör. Ett intresse som följt mig under alla år, och som gett mig några av mina bästa vänner. Det var under tiden i Västerås som jag jobbade med skoltidningen, vilket ledde till redaktörskapet för kårtidningen som i sin tur resulterade både i att jag valdes till kårordförande, och att jag flera år senare fick förmånen att ge ut en bok. Men framför allt så var det i Västerås, i augusti 1988, som jag för första gången gick på ett möte med partiet. Hemma i Håkan W:s lägenhet satt femton personer och stoppade valsedlar i det valutskick som vi sen sprang runt och stoppade i brevlådorna. Jag lyssnade på diskussionerna, fascinerades och entusiasmerades. Det blev min yrkeskarriär under elva långa år, där både Håkan och jag kom att jobba tillsammans i partiets ledning.
Nu är cirklarna slutna, jag är tillbaks där allting började. Allt det som hänt är historia. Från och med nu är det nya cirklar som ska påbörjas. Och kanske kommer jag om tjugo år igen åter att sitta och titta ut över korsningen Vasagatan/Ringvägen i Västerås, och dagdrömma om den tid som varit.
20 augusti 2007
Opium för folket
För folk som har det svårt med törsten har staten inrättat Systembolag och åldersgränser på krogen. Spelare måste också ha rätta åldern inne, eftersom deras svaga själar annars så lätt kan fastna i missbruksträsket. Rökare jagas med varningstexter med bokstäver så stora att även en blind kan läsa dem. Och de stackars matglada förnedras i bantningsteve och på kvällstidningslöpsedlar av typen "Kicki köpte falukorv i smyg".
Men ingen sätter gränser för mitt missbruk. Ingen värnar min hälsa och min plånbok. Ingen bryr sig om att jag idag släpade hem ytterligare ett par kilo begagnade böcker, att förena med alla de andra på mina hyllor.
Det sägs ofta att missbruk och dåliga vanor är ärftliga. I mitt fall är det definitivt så. För min far är den flitigaste läsaren och boksamlaren jag känner till. Mamma beklagar sig per telefon över att han på årets Englandssemester nosat reda på cirka femtio nya fynd i diverse antikvariat och begagnataffärer. Och det var ändå en helt normal sommarskörd, så då kan ni tänka er ungefär hur det ser ut hemma hos mina föräldrar.
Världens längsta bokbord på Drottninggatan idag. 700 bord med böcker! De skulle lika gärna ha kunnat dela ut gratis tjack till knarkarna på plattan, eller haft rea på kattmat för pensionärer. För mig är det samma sak. Måste dit! Måste ha!
Ett par timmar senare raglar jag hemåt på värkande fötter. Men nöjd, det blev en del fynd. Erich Maria Remarque för tre kronor. Émile Zola i halvfranskt band för en tjuga. Och en fyra-fem böcker till för under hundralappen tillsammans. (Rent budgetmässigt går min last inte riktigt att jämföra med att snorta kokain. Men å andra sidan är ju fördelen med knark att det inte på långa vägar är lika utrymmeskrävande som att ha ett eget bibliotek hemma!)
Nu har jag tio olästa böcker bredvid min säng, och två påbörjade. Kanske dags för en vit månad? Eller en vecka i alla fall. Jag har haft det förr. Men vet också hur lätt jag trillar dit igen. Bara jag råkar gå förbi ett spännande skyltfönster måste jag in och kolla. Kanske det finns ett fynd i någon låda eller i en dammig bokhylla. Jakten går vidare!
Men ingen sätter gränser för mitt missbruk. Ingen värnar min hälsa och min plånbok. Ingen bryr sig om att jag idag släpade hem ytterligare ett par kilo begagnade böcker, att förena med alla de andra på mina hyllor.
Det sägs ofta att missbruk och dåliga vanor är ärftliga. I mitt fall är det definitivt så. För min far är den flitigaste läsaren och boksamlaren jag känner till. Mamma beklagar sig per telefon över att han på årets Englandssemester nosat reda på cirka femtio nya fynd i diverse antikvariat och begagnataffärer. Och det var ändå en helt normal sommarskörd, så då kan ni tänka er ungefär hur det ser ut hemma hos mina föräldrar.
Världens längsta bokbord på Drottninggatan idag. 700 bord med böcker! De skulle lika gärna ha kunnat dela ut gratis tjack till knarkarna på plattan, eller haft rea på kattmat för pensionärer. För mig är det samma sak. Måste dit! Måste ha!
Ett par timmar senare raglar jag hemåt på värkande fötter. Men nöjd, det blev en del fynd. Erich Maria Remarque för tre kronor. Émile Zola i halvfranskt band för en tjuga. Och en fyra-fem böcker till för under hundralappen tillsammans. (Rent budgetmässigt går min last inte riktigt att jämföra med att snorta kokain. Men å andra sidan är ju fördelen med knark att det inte på långa vägar är lika utrymmeskrävande som att ha ett eget bibliotek hemma!)
Nu har jag tio olästa böcker bredvid min säng, och två påbörjade. Kanske dags för en vit månad? Eller en vecka i alla fall. Jag har haft det förr. Men vet också hur lätt jag trillar dit igen. Bara jag råkar gå förbi ett spännande skyltfönster måste jag in och kolla. Kanske det finns ett fynd i någon låda eller i en dammig bokhylla. Jakten går vidare!
12 augusti 2007
Top Secret
Vill ni veta en hemlis? En riktig superduperhemlis!
Inget litet fånigt om vem som råkade sova hos vem i fredags kväll, vilka Stureplansprofilerna är, eller att Pernilla Wahlgren ska ha barn tillsammans med Runar.
Nej, här pratar vi Hemligt med stor röd stämpel. Sånt som man kan få många dollars för att avslöja, eller fängelse om man är orutinerad. En riktig och alldeles sann försvarshemlighet.
Magnus och jag råkade snubbla över den när vi häromdan utforskade en av skärgårdens mer okända öar. Egentligen letade vi efter kantareller och en 50 meter hög utsiktsklippa. Vilket är lite svårt (att leta både väldigt högt och väldigt lågt samtidigt). Så vi misslyckades med båda uppgifterna. Men istället snubblade vi över en militär anläggning. Med höga stängsel, taggtråd och fotoförbud. Så hemlig att inte ens vägen som ledde fram till den fanns med på kartan (i alla fall inte vår femton år gamla och ganska undermåliga svartvit-i-en-guidebok-karta).
På en ö i Stockholms södra skärgård - cirka en timmes båtresa från Nynäshamn - snurrar en hög radarmast sitt eviga snurr, letandes efter främmande landstigningsfarkoster och spionerande tyska båtturister. Mer än så tänker jag inte säga. För då är det ju ingen hemlis längre. Och eftersom jag tänker lägga grunden till min Monacopensionärsvistelse med denna lilla upptäckt vill jag ju inte att någon av er ska hinna före!*
*Ett liten varning dock – om Sverige skulle råka i krig – håll er borta från Ålö. Det är stor risk för att många bomber kommer att ramla ner just där! (Men detta säger jag bara till er, mina vänner, så sprid det inte. Vem vet vem som lyssnar. En svensk tiger ni vet!)
Inget litet fånigt om vem som råkade sova hos vem i fredags kväll, vilka Stureplansprofilerna är, eller att Pernilla Wahlgren ska ha barn tillsammans med Runar.
Nej, här pratar vi Hemligt med stor röd stämpel. Sånt som man kan få många dollars för att avslöja, eller fängelse om man är orutinerad. En riktig och alldeles sann försvarshemlighet.
Magnus och jag råkade snubbla över den när vi häromdan utforskade en av skärgårdens mer okända öar. Egentligen letade vi efter kantareller och en 50 meter hög utsiktsklippa. Vilket är lite svårt (att leta både väldigt högt och väldigt lågt samtidigt). Så vi misslyckades med båda uppgifterna. Men istället snubblade vi över en militär anläggning. Med höga stängsel, taggtråd och fotoförbud. Så hemlig att inte ens vägen som ledde fram till den fanns med på kartan (i alla fall inte vår femton år gamla och ganska undermåliga svartvit-i-en-guidebok-karta).
På en ö i Stockholms södra skärgård - cirka en timmes båtresa från Nynäshamn - snurrar en hög radarmast sitt eviga snurr, letandes efter främmande landstigningsfarkoster och spionerande tyska båtturister. Mer än så tänker jag inte säga. För då är det ju ingen hemlis längre. Och eftersom jag tänker lägga grunden till min Monacopensionärsvistelse med denna lilla upptäckt vill jag ju inte att någon av er ska hinna före!*
*Ett liten varning dock – om Sverige skulle råka i krig – håll er borta från Ålö. Det är stor risk för att många bomber kommer att ramla ner just där! (Men detta säger jag bara till er, mina vänner, så sprid det inte. Vem vet vem som lyssnar. En svensk tiger ni vet!)
10 augusti 2007
Åh åh åh åh åhhhhhh!
Min granne har skaffat en ny tjej. Jag har inte sett henne än. Däremot har jag hört henne*.
Det är säkert jättetrevligt att ha sex med öppen balkongdörr (är ens partner inget vidare kan man ju alltid titta på utsikten under tiden!) Men samtidigt blir ofrånkomligen ens erotiska förehavanden en manifestation för halva kvarteret. Fast i denna egocentriska tid av dokusåpor och bloggar är det kanske precis vad man kan förvänta sig av sina grannar. Se på mig! Och om du inte ser mig – hör mig!
Piraten klagar på att porren stirrar henne i ansiktet på väg till jobbet. Men jag får den serverad som en mycket effektiv aptitdämpare när jag i lugnan ro försöker äter min middag.
Och till lunch. Och frukost.
Funderar på om jag ska ringa efter de kommunala kaninjägarna. Men nej, det går snart över. När de rosa molnen skingras och grälen om disken och smutstvätten smyger sig på. Till dess får de väl ha sitt lilla roliga. Och jag har ju redan börjat ladda för Beach 2008 så om min aptit blir förstörd under tiden så är det kanske bara bra!!
*Varför är det alltid kvinnor som låter mest när folk har sex? I de flesta andra sammanhang är det männen som är högljudda och tar plats. Varför inte i sänghalmen? Och hur fungerar det i ett lesbiskt förhållande??
Det är säkert jättetrevligt att ha sex med öppen balkongdörr (är ens partner inget vidare kan man ju alltid titta på utsikten under tiden!) Men samtidigt blir ofrånkomligen ens erotiska förehavanden en manifestation för halva kvarteret. Fast i denna egocentriska tid av dokusåpor och bloggar är det kanske precis vad man kan förvänta sig av sina grannar. Se på mig! Och om du inte ser mig – hör mig!
Piraten klagar på att porren stirrar henne i ansiktet på väg till jobbet. Men jag får den serverad som en mycket effektiv aptitdämpare när jag i lugnan ro försöker äter min middag.
Och till lunch. Och frukost.
Funderar på om jag ska ringa efter de kommunala kaninjägarna. Men nej, det går snart över. När de rosa molnen skingras och grälen om disken och smutstvätten smyger sig på. Till dess får de väl ha sitt lilla roliga. Och jag har ju redan börjat ladda för Beach 2008 så om min aptit blir förstörd under tiden så är det kanske bara bra!!
*Varför är det alltid kvinnor som låter mest när folk har sex? I de flesta andra sammanhang är det männen som är högljudda och tar plats. Varför inte i sänghalmen? Och hur fungerar det i ett lesbiskt förhållande??
09 augusti 2007
Borta med vinden
Sommaren är kort
Det mesta regnar bort
Men nu är den här
Så ta för dig, solen skiner idag.
Hösten kommer snart
Det går med vindens fart
Så lyssna på mig;
Solen skiner, kanske bara idag .
Sällan har väl Tomas Ledins sommarplåga från 1982 passat så bra som denna vecka. Och speciellt i söndags kväll. Efter veckor av regn och solabstinens kom äntligen värmen. Och eftersom man bara kan flyga ballong när det är fint väder prisade vi vädergudarna som visat sin nåd över den bokning vi gjorde i början av juni, då ovetandes om vilken sommar det skulle bli.
Känslan när marken försvinner under fötterna är svindlande. Jag – som normalt får stora darren om jag står på en hög stege – känner ingen höjdrädsla alls. Möjligen en känsla av overklighet. Som en kamerautzoomning ungefär. Allt blir mindre och mindre. Men inte så pyttigt som från ett flygplan, man har fortfarande kontakt med världen där nere. Människor vinkar, en hund skäller och jagar ballongens skugga, en älgko med kalv tittar fånigt och smått uttråkat på oss när vi glider förbi.
För glider gör vi. Med vindens hastighet. Först nu går det upp för mig hur klyschigt det uttrycket är. Ibland går det ganska fort i ballongen. Ibland rör vi knappt på oss. Hela tiden med vindens fart. Fast det känns inte, för i ballongen är det helt vindstilla.
Efter att ha studsat en gång i ett krondike landar vi snyggt och prydligt mitt i en havreåker. Därefter företas traditionellt dop i champagne av alla förstagångsflygare. Jag miste min oskuld för många år sedan så jag slipper bli blöt i håret. Men jag tar emot mitt adelsdiplom, det tredje där jag utnämns till markgreve. Borde väl räcka som inträdesbiljett på nästa slottsbal!
*Televinken har så klart de fräckaste bilderna!
Det mesta regnar bort
Men nu är den här
Så ta för dig, solen skiner idag.
Hösten kommer snart
Det går med vindens fart
Så lyssna på mig;
Solen skiner, kanske bara idag .
Sällan har väl Tomas Ledins sommarplåga från 1982 passat så bra som denna vecka. Och speciellt i söndags kväll. Efter veckor av regn och solabstinens kom äntligen värmen. Och eftersom man bara kan flyga ballong när det är fint väder prisade vi vädergudarna som visat sin nåd över den bokning vi gjorde i början av juni, då ovetandes om vilken sommar det skulle bli.
Känslan när marken försvinner under fötterna är svindlande. Jag – som normalt får stora darren om jag står på en hög stege – känner ingen höjdrädsla alls. Möjligen en känsla av overklighet. Som en kamerautzoomning ungefär. Allt blir mindre och mindre. Men inte så pyttigt som från ett flygplan, man har fortfarande kontakt med världen där nere. Människor vinkar, en hund skäller och jagar ballongens skugga, en älgko med kalv tittar fånigt och smått uttråkat på oss när vi glider förbi.
För glider gör vi. Med vindens hastighet. Först nu går det upp för mig hur klyschigt det uttrycket är. Ibland går det ganska fort i ballongen. Ibland rör vi knappt på oss. Hela tiden med vindens fart. Fast det känns inte, för i ballongen är det helt vindstilla.
Efter att ha studsat en gång i ett krondike landar vi snyggt och prydligt mitt i en havreåker. Därefter företas traditionellt dop i champagne av alla förstagångsflygare. Jag miste min oskuld för många år sedan så jag slipper bli blöt i håret. Men jag tar emot mitt adelsdiplom, det tredje där jag utnämns till markgreve. Borde väl räcka som inträdesbiljett på nästa slottsbal!
*Televinken har så klart de fräckaste bilderna!
04 augusti 2007
Nummer 100!
Ikväll fyller Hattifnatt 100 inlägg!
Många ord har det blivit sedan den 29 november förra året då fnatten föddes en mycket sen kväll. 24 130 ord om man ska vara exakt. Tänk vad det kunde ha blivit om jag varit mer seriös. En avhandling allra minst. Eller kanske en ny bestseller på pockettoppen?
Visst, 24 000 ord är ju kanske inte så jättemycket om man jämför med en del andra bloggare. Såna som Linda Skugge och Alex Schulman (lite namedropping är alltid bra för att ge extra snurr i sökmotorerna!) sprutar säkert ur sig det på en förmiddag. Men å andra sidan är ju kvaliteten här så mycket högre!
För att fira detta jubileum så bjuder vi på en liten bonus för er trogna läsare. En s k directors cut, dvs tidigare opublicerat material. En text om allas vår käre amiral Dupetit-Thouars, som skrevs tidigare i våras men av någon anledning ratades då. Mycket nöje - och så hoppas jag att vi ses vid 200-strecket!
Många ord har det blivit sedan den 29 november förra året då fnatten föddes en mycket sen kväll. 24 130 ord om man ska vara exakt. Tänk vad det kunde ha blivit om jag varit mer seriös. En avhandling allra minst. Eller kanske en ny bestseller på pockettoppen?
Visst, 24 000 ord är ju kanske inte så jättemycket om man jämför med en del andra bloggare. Såna som Linda Skugge och Alex Schulman (lite namedropping är alltid bra för att ge extra snurr i sökmotorerna!) sprutar säkert ur sig det på en förmiddag. Men å andra sidan är ju kvaliteten här så mycket högre!
För att fira detta jubileum så bjuder vi på en liten bonus för er trogna läsare. En s k directors cut, dvs tidigare opublicerat material. En text om allas vår käre amiral Dupetit-Thouars, som skrevs tidigare i våras men av någon anledning ratades då. Mycket nöje - och så hoppas jag att vi ses vid 200-strecket!
En riktig man gnäller inte
Morgonlöpningen runt Långholmen begränsades också imorse till två varv. Visserligen hade kanske kondisen räckt till mer. Men den molande värken i vänster knä är svår att helt nonchalera. Och bröstsmärtorna signalerar säkert någonting de också. Vet bara inte vad, så det är nog lika bäst att ignorera dem.
Och jag ska inte gnälla - jag har ju ändå två ben kvar att ha ont i! Värre var det för den franska amiralen Dupetit-Thouars. Jag läste nyligen om honom i en bok om slaget vid Trafalgar (då Lord Nelson kicked some ass med Napoleons flotta, och blev en staty med en massa duvskit på en hög stolpe mitt i London, ni vet). Författaren beskriver tämligen ingående vad som hände den som råkade hamna i vägen för en kanonkula – och var dum nog att överleva. Den olycklige fick en sup och sen plockade skeppsläkaren fram bensågen. Amputera eller dö. Eller amputera och dö ändå.
Stackars amiral Dupetit-Thouars fick först ena armen bortskjuten. Sen den andra. Och sen ena benet. Men inte klagade han inte. Istället beordrade han sina mannar att stötta upp honom i en tunna med kli varifrån han kunde fortsätta kommendera sitt skepp till the bitter end. Plikten framför allt. Och en riktigt karl gnäller ju inte för skitsaker!
Och jag ska inte gnälla - jag har ju ändå två ben kvar att ha ont i! Värre var det för den franska amiralen Dupetit-Thouars. Jag läste nyligen om honom i en bok om slaget vid Trafalgar (då Lord Nelson kicked some ass med Napoleons flotta, och blev en staty med en massa duvskit på en hög stolpe mitt i London, ni vet). Författaren beskriver tämligen ingående vad som hände den som råkade hamna i vägen för en kanonkula – och var dum nog att överleva. Den olycklige fick en sup och sen plockade skeppsläkaren fram bensågen. Amputera eller dö. Eller amputera och dö ändå.
Stackars amiral Dupetit-Thouars fick först ena armen bortskjuten. Sen den andra. Och sen ena benet. Men inte klagade han inte. Istället beordrade han sina mannar att stötta upp honom i en tunna med kli varifrån han kunde fortsätta kommendera sitt skepp till the bitter end. Plikten framför allt. Och en riktigt karl gnäller ju inte för skitsaker!
02 augusti 2007
Pride – en blogg om tolerans...
Det är Pride-tider. Som nästgårdsgranne till festivalområdet är det svårt att undvika spektaklet. Och missförstå mig rätt – jag har alls inget emot att en massa gaymänniskor stänger in sig bakom ett högt staket och är gayiga med varandra. Men måste de göra det just här?
Som den storstad Stockholm påstår sig vara är det väl just här som HBT-personer har lättast att leva ett hyfsat vanligt liv. Dessutom finns det nog ingenstans där omgivningen är så "open-minded" som på Söder. Så varför då lägga Pride i Tantolunden? Här frälser man ju inga nya upplysta. Bättre vore väl då att låta festivalen turnera runt i de mest homofoba landsortshålor som finns. Så att Kenny, Conny och Jonny också får en chans att se att alla bögar inte pratar som mumintroll eller klär sig som Babsan.
Folk får ha vilken sexuell läggning de vill, jag kunde inte bry mig mindre. Men är det nåt jag inte tål så är det lantisar. Därför irriterar jag mig fasligt på alla bonnläppar som just nu invaderar min närmiljö. Som står på fel sida i mina rulltrappor, tredubblar min kö på Konsum och strosar runt i maklig takt (läs snigelfart) på mina gator.
Sprang ihop med min f d kollega Charles, som också bor granne med Tanto, på stan och hans teori var att Pride är en hämnd för Almedalen, Båstad, Smögen och alla andra småhålor som fylls av vilt supande stockholmare sommartid. Om det är sant så tycker jag att det är väldigt tyket av dem. Dessutom har inga riktiga Söderbor råd att spruta skumpa på varandra – mer rättvist vore väl då att lägga Pride på Stureplan. Så får jag ha mina gator för mig själv!
Som den storstad Stockholm påstår sig vara är det väl just här som HBT-personer har lättast att leva ett hyfsat vanligt liv. Dessutom finns det nog ingenstans där omgivningen är så "open-minded" som på Söder. Så varför då lägga Pride i Tantolunden? Här frälser man ju inga nya upplysta. Bättre vore väl då att låta festivalen turnera runt i de mest homofoba landsortshålor som finns. Så att Kenny, Conny och Jonny också får en chans att se att alla bögar inte pratar som mumintroll eller klär sig som Babsan.
Folk får ha vilken sexuell läggning de vill, jag kunde inte bry mig mindre. Men är det nåt jag inte tål så är det lantisar. Därför irriterar jag mig fasligt på alla bonnläppar som just nu invaderar min närmiljö. Som står på fel sida i mina rulltrappor, tredubblar min kö på Konsum och strosar runt i maklig takt (läs snigelfart) på mina gator.
Sprang ihop med min f d kollega Charles, som också bor granne med Tanto, på stan och hans teori var att Pride är en hämnd för Almedalen, Båstad, Smögen och alla andra småhålor som fylls av vilt supande stockholmare sommartid. Om det är sant så tycker jag att det är väldigt tyket av dem. Dessutom har inga riktiga Söderbor råd att spruta skumpa på varandra – mer rättvist vore väl då att lägga Pride på Stureplan. Så får jag ha mina gator för mig själv!
28 juli 2007
Djur utan bur
Enligt hemsidan för Skånes Djurpark så hittar man dit genom att styra kosan till Höör. Märkligt, antingen är sidan dåligt uppdaterad eller så har det skett en massrymning nyligen. För under den vecka som jag spenderat på Österlen (dit Höör inte räknas) har jag kommit i närkamp med fler djurarter än vilken välrenommerad djurpark som helst kan stoltsera med.
Vi har plockat mer än 300 mördarsniglar på 45 minuter, pratat med hästar, hejat på en igelkott som jagade en stackars skrajsen katt tvärs över en gräsmatta, blivit väckta av får och kelat med kattungar.
Och då har jag ändå inte nämnt fasanparet, svalan i uthuset, hönsen, pudeln, gladorna, råddjuren samt de elaka och mycket livsfarliga kossorna.
Djur kan vara ganska trevliga (förutom elaka och mycket livsfarliga kossor). Men jag föredrar helst att få tillbringa mina nätter utan dem. En kväll när vi slarvat med att hålla fönster och dörrar stängda ägnade jag en timme åt att jaga och slå ihjäl 30 myggor (jag räknade dem alla!) innan jag kunde komma till ro och njuta av min välbehövliga skönhetssömn.
Några nätter senare kunde vi dock sova garanterat myggfritt. Det är nämligen en av få fördelar med att ha en livs levande fladdermus som flaxar runt under takbjälkarna när man släckt sänglampan*. Att jag sen får vänta till nästa fullmåne för att få veta om de två små röda märkena på halsen är myggbett eller inte, är ju en fråga av mindre betydelse.
* Detta är en helt sann historia! Visst händer det titt som tätt att det skarvas en del på denna sida. Men inte denna gång. Verkligen inte. Första gången jag delar sovrum med en fladdermus. Ja, jisses vad man kan få uppleva på semester i Skåne!!
Vi har plockat mer än 300 mördarsniglar på 45 minuter, pratat med hästar, hejat på en igelkott som jagade en stackars skrajsen katt tvärs över en gräsmatta, blivit väckta av får och kelat med kattungar.
Och då har jag ändå inte nämnt fasanparet, svalan i uthuset, hönsen, pudeln, gladorna, råddjuren samt de elaka och mycket livsfarliga kossorna.
Djur kan vara ganska trevliga (förutom elaka och mycket livsfarliga kossor). Men jag föredrar helst att få tillbringa mina nätter utan dem. En kväll när vi slarvat med att hålla fönster och dörrar stängda ägnade jag en timme åt att jaga och slå ihjäl 30 myggor (jag räknade dem alla!) innan jag kunde komma till ro och njuta av min välbehövliga skönhetssömn.
Några nätter senare kunde vi dock sova garanterat myggfritt. Det är nämligen en av få fördelar med att ha en livs levande fladdermus som flaxar runt under takbjälkarna när man släckt sänglampan*. Att jag sen får vänta till nästa fullmåne för att få veta om de två små röda märkena på halsen är myggbett eller inte, är ju en fråga av mindre betydelse.
* Detta är en helt sann historia! Visst händer det titt som tätt att det skarvas en del på denna sida. Men inte denna gång. Verkligen inte. Första gången jag delar sovrum med en fladdermus. Ja, jisses vad man kan få uppleva på semester i Skåne!!
26 juli 2007
Den vilda jakten på en dusch
Min vän Jenny är nybliven ägarinna till en sommarstuga 300 meter från havet på skånska sydkusten. Och om man har en vän med så utmärkta kvaliteter (visst kan man vara snäll, trevlig och rolig å så där, men en sommarstuga vid havet slår ändå det mesta!) så kan man ju bara inte låta bli att åka dit och hälsa på!
Att denna sommarstuga hade ett ganska stort renoveringsbehov visste jag redan innan jag bokade mina tågbiljetter. Men sånt skrämmer inte mig. Tvärtom, mitt rastlösa jag behöver ständigt påfyllning av nya projekt. Om det dessutom lockas med möjligheter att få riva väggar och fälla träd så står jag dräglande längst fram i kön. Och det fina med andras renoveringsprojekt är att man alltid kan åka hem när man tröttnat på dem, vilket husägarna inte själva kan.
När Jenny och hennes syster var barn tänkte de nog inte så ofta på att deras farfar inte hade dusch i sommarstugan. Men att tvätta sig i en badbalja i trädgården – till grannarnas förmodade nöje – känns inte riktigt lika klämkäckt i vuxen ålder. Möjligen om min Beach 2007 varit i bättre skick. Men tyvärr slarvade jag bort den nånstans i början av juni och har trots idogt letande inte hittat den igen.
Finns det bara rinnande vatten kan man alltid hålla en viss standard på hygienen. Men om man samtidigt renoverar hus, gräver upp gamla stubbar och dödar slemmiga mördarsniglar i kubik så infinner sig efter ett par dagar ett sug efter något mer. En dusch! Så efter tre dagars arbete styrde vi kosan 2,5 mil in till Trelleborg för att gå på det kommunala badhuset. Men uppenbarligen har trelleborgarna inget behov av att plaska tjugofem meter i kaklad klorbalja på sommaren, för badhuset var så semesterstängt som det bara kan vara när man som bäst behöver ett.
Dagen efter badade vi visserligen i havet, men gissningsvis var smutsen då så ingrodd att lite saltvatten inte förmådde rubba den. Snarare då att den friska doften av rutten tång adderades till den övriga odören.
Nu var vi smått desperata, och for därför de dryga två milen till Ystad. Även här var simhallen stängd. Liksom idrottshuset. Och varenda jämra gymanläggning vi lyckades hitta. När jag med något vilt i blicken stegade in på turistbyrån och väste att jag ville ha en dusch - och det nu! - så skyggade flickan bakom disken som inför ett vilddjur. Och visst var min lortiga, orakade och myggbitna person kanske inte helt olik en best av okänd art. Att vi, p g a vårt uppenbara tillstånd, nu dessutom blivit smått folkskygga gjorde knappast saken bättre.
Turistbyrån i Ystad kunde skamligt nog inte hjälpa två besökare i nöd, men efter visst jagande lyckades vi på egen hand lokalisera en gästhamn med betaldusch. Sällan har några liter varmt vatten och en handfull schampo varit mer uppskattat. Både för oss själva och vår omgivning.
Ett knappt dygn senare öppnar sig himlen och regnet vräker ned. Ca 35 millimeter på några få timmar, vilket enligt en SMHI-snubbe intervjuad i DN blir ungefär 75 000 liter vatten på en tomt av normal sommarstugestorlek. Lika mycket som 500 normalstora badkar om man så vill. Hur många duschar det blir orkar jag inte ens räkna ut...
Att denna sommarstuga hade ett ganska stort renoveringsbehov visste jag redan innan jag bokade mina tågbiljetter. Men sånt skrämmer inte mig. Tvärtom, mitt rastlösa jag behöver ständigt påfyllning av nya projekt. Om det dessutom lockas med möjligheter att få riva väggar och fälla träd så står jag dräglande längst fram i kön. Och det fina med andras renoveringsprojekt är att man alltid kan åka hem när man tröttnat på dem, vilket husägarna inte själva kan.
När Jenny och hennes syster var barn tänkte de nog inte så ofta på att deras farfar inte hade dusch i sommarstugan. Men att tvätta sig i en badbalja i trädgården – till grannarnas förmodade nöje – känns inte riktigt lika klämkäckt i vuxen ålder. Möjligen om min Beach 2007 varit i bättre skick. Men tyvärr slarvade jag bort den nånstans i början av juni och har trots idogt letande inte hittat den igen.
Finns det bara rinnande vatten kan man alltid hålla en viss standard på hygienen. Men om man samtidigt renoverar hus, gräver upp gamla stubbar och dödar slemmiga mördarsniglar i kubik så infinner sig efter ett par dagar ett sug efter något mer. En dusch! Så efter tre dagars arbete styrde vi kosan 2,5 mil in till Trelleborg för att gå på det kommunala badhuset. Men uppenbarligen har trelleborgarna inget behov av att plaska tjugofem meter i kaklad klorbalja på sommaren, för badhuset var så semesterstängt som det bara kan vara när man som bäst behöver ett.
Dagen efter badade vi visserligen i havet, men gissningsvis var smutsen då så ingrodd att lite saltvatten inte förmådde rubba den. Snarare då att den friska doften av rutten tång adderades till den övriga odören.
Nu var vi smått desperata, och for därför de dryga två milen till Ystad. Även här var simhallen stängd. Liksom idrottshuset. Och varenda jämra gymanläggning vi lyckades hitta. När jag med något vilt i blicken stegade in på turistbyrån och väste att jag ville ha en dusch - och det nu! - så skyggade flickan bakom disken som inför ett vilddjur. Och visst var min lortiga, orakade och myggbitna person kanske inte helt olik en best av okänd art. Att vi, p g a vårt uppenbara tillstånd, nu dessutom blivit smått folkskygga gjorde knappast saken bättre.
Turistbyrån i Ystad kunde skamligt nog inte hjälpa två besökare i nöd, men efter visst jagande lyckades vi på egen hand lokalisera en gästhamn med betaldusch. Sällan har några liter varmt vatten och en handfull schampo varit mer uppskattat. Både för oss själva och vår omgivning.
Ett knappt dygn senare öppnar sig himlen och regnet vräker ned. Ca 35 millimeter på några få timmar, vilket enligt en SMHI-snubbe intervjuad i DN blir ungefär 75 000 liter vatten på en tomt av normal sommarstugestorlek. Lika mycket som 500 normalstora badkar om man så vill. Hur många duschar det blir orkar jag inte ens räkna ut...
15 juli 2007
Åtta sekundmeter på öppen fjärd
Det första jag hörde när jag vaknade imorse var vinden som rev och slet i trädkronor och tältduk. Petra och jag hade haft en och en halv dag med underbart solig och vindfri paddling i södra mellan-skärgården*. Men idag ville naturen ge oss en utmaning.
Och en utmaning blev det. När vi ikväll stapplade iland på bryggan på Dalarö hade vi under 5,5 timme slitit ont i en motvind som, enligt SMHI, var på 8 sekundmeter (och med upp till 14 m/s i byarna, d v s på gränsen till kuling!). Att paddla ett par km i de vindstyrkorna kan vara ganska roligt. När kajaken hoppar och dansar i vågorna, och man får lägga all sin koncentration och teknik på att parera för att inte gå till botten får man en kick som ingen solskenspaddling i världen kan ge.
Men när det handlar om två mil, mestadels över stora öppna fjärdar med noll möjlighet till andhämtning ens för att fylla på med vätska, sviktar energin. Samtidigt är vi fullt medvetna om att det bara finns en väg. Att sluta paddla vore detsamma som att om några dygn bli uppsköljda på en strand på andra sidan Östersjön. Och jag har ett tåg att passa på tisdag så det är alls inget alternativ.
När vågorna slår in över kajaken med ett fräsande ler jag lyckligt, när svallvågen från tullbåten sköljer mig i ansiktet vinkar jag glatt tillbaka. När samma vatten rinner mellan flytvästen och kapellet ner i mina shorts är jag inte lika road.
Vinden sliter i regnjackan. Jag lägger all min kraft bakom varje paddeltag men det känns knappt som att man rör sig framåt. Och horisonten där borta är så oändligt avlägsen. Den psykiska utmaningen är minst lika stor som den fysiska. Inte tappa modet, inte förlora gnistan. Det ÄR roligt att paddla!
Men minnet är ibland både kort och förlåtande. Redan i bilen på väg tillbaks till Stockholm börjar vi planera nästa tur. Nu ännu längre ut i skärgården. Där det finns säl. Och där det ofta blåser än jävligare!
* Televinken har så klart de soligaste bilderna!
Och en utmaning blev det. När vi ikväll stapplade iland på bryggan på Dalarö hade vi under 5,5 timme slitit ont i en motvind som, enligt SMHI, var på 8 sekundmeter (och med upp till 14 m/s i byarna, d v s på gränsen till kuling!). Att paddla ett par km i de vindstyrkorna kan vara ganska roligt. När kajaken hoppar och dansar i vågorna, och man får lägga all sin koncentration och teknik på att parera för att inte gå till botten får man en kick som ingen solskenspaddling i världen kan ge.
Men när det handlar om två mil, mestadels över stora öppna fjärdar med noll möjlighet till andhämtning ens för att fylla på med vätska, sviktar energin. Samtidigt är vi fullt medvetna om att det bara finns en väg. Att sluta paddla vore detsamma som att om några dygn bli uppsköljda på en strand på andra sidan Östersjön. Och jag har ett tåg att passa på tisdag så det är alls inget alternativ.
När vågorna slår in över kajaken med ett fräsande ler jag lyckligt, när svallvågen från tullbåten sköljer mig i ansiktet vinkar jag glatt tillbaka. När samma vatten rinner mellan flytvästen och kapellet ner i mina shorts är jag inte lika road.
Vinden sliter i regnjackan. Jag lägger all min kraft bakom varje paddeltag men det känns knappt som att man rör sig framåt. Och horisonten där borta är så oändligt avlägsen. Den psykiska utmaningen är minst lika stor som den fysiska. Inte tappa modet, inte förlora gnistan. Det ÄR roligt att paddla!
Men minnet är ibland både kort och förlåtande. Redan i bilen på väg tillbaks till Stockholm börjar vi planera nästa tur. Nu ännu längre ut i skärgården. Där det finns säl. Och där det ofta blåser än jävligare!
* Televinken har så klart de soligaste bilderna!
12 juli 2007
Ett tarvligt personpåhopp med inslag av lyteskomik
En av tanterna i kassan där jag brukar handla odlar mustasch.
Jag tycker att hår på överläppen för det mesta inte ens är snyggt på män. Möjligen en välvaxad med mycket snurr på en välklädd halvtokig gubbe. Men inte annars. Och absolut inte på tanter.
Visst, det är inte hennes fel. Ingen rår för hur man är skapt. Och den som tror på högre makter kan ju alltid förbanna dem. Men det gör inte jag. Så jag konstaterar kort att evolutionen i detta fall har använt X antal miljoner år av trial and error för att utveckla en tant i kassan på Konsum med mustasch. Lite bortkastad tid kan jag tycka.
På anrika mataffären Fortnum & Mason i London bär alla expediter jacquett (ett mellanting mellan frack och smoking för er som inte tillhör Magdalena Ribbing fanclub). Ingen enda av dem hade mustasch. Förmodligen är rakningspolicyn lika självklar som klädkoden. I min Konsumbutik har de varken eller. Lite synd, några frackar bland hyllorna hade sannerligen höjt statusen (vilket kan behövas: det var inte så länge sen som affären var stängd p g a råttjakt…)
Nämnde jag att hon - varje gång som hon är klar med en kund - brukar suga på överläppen medan hon väntar på kvittot. Varje gång.
Jag tycker att hår på överläppen för det mesta inte ens är snyggt på män. Möjligen en välvaxad med mycket snurr på en välklädd halvtokig gubbe. Men inte annars. Och absolut inte på tanter.
Visst, det är inte hennes fel. Ingen rår för hur man är skapt. Och den som tror på högre makter kan ju alltid förbanna dem. Men det gör inte jag. Så jag konstaterar kort att evolutionen i detta fall har använt X antal miljoner år av trial and error för att utveckla en tant i kassan på Konsum med mustasch. Lite bortkastad tid kan jag tycka.
På anrika mataffären Fortnum & Mason i London bär alla expediter jacquett (ett mellanting mellan frack och smoking för er som inte tillhör Magdalena Ribbing fanclub). Ingen enda av dem hade mustasch. Förmodligen är rakningspolicyn lika självklar som klädkoden. I min Konsumbutik har de varken eller. Lite synd, några frackar bland hyllorna hade sannerligen höjt statusen (vilket kan behövas: det var inte så länge sen som affären var stängd p g a råttjakt…)
Nämnde jag att hon - varje gång som hon är klar med en kund - brukar suga på överläppen medan hon väntar på kvittot. Varje gång.
10 juli 2007
Top Three of the Tube
I London finns många historiska sevärdheter. En av dem är tunnel-banan. The Tube. Att rälsen är från 1800-talet så man nästan skakar loss tänderna var 20:e meter, ventilation inte uppfunnen än och nivåskillnaden mellan perrong och tåg ibland är så mycket som 3 dm bekymrar ingen infödd londonbo. Mind the gap, skräller det i högtalarna! Barnvagnar och rörelsehindrade får klara sig bäst de kan. (Och förresten så kommer de ju inte ner i tunnelbanan ändå, eftersom det för det mesta saknas både rulltrappa och hissar.)
Men däremot finns det desto mer av andra saker. Till exempel:
- Övervakningskameror. Nåt så in i bängen många! På varje perrong kan man räkna till 20-25 st. Inte en obevakad kvadratcentimeter att gömma sig på. Visst har de en tråkig tradition av bomber å sånt, men det kan nästan vara värt en liten smäll då och då om det är priset för friheten att få genomföra sin dagliga näspetarrutin på väg till jobbet ifred.
- Om det finns många kameror så finns det än fler kakelplattor. The Tube består av 12 olika linjer med över 270 stationer. Förbundna med varandra i ett myller av underjordiska gångar. Alla helkaklade. Jag tyckte att jag var duktig när jag satte tre rader ovanför köksbänken, men efter en vecka i London jag kommer aldrig mer att skrävla om den bedriften på krogen.*
- Turister. Överallt dessa turister. Jag fattar inte hur lokal-befolkningen står ut. De dräller runt och vet inte vart de ska, läser på skyltar (ingen insocknes läser väl på en skylt!) och är allmänt bara i vägen. Dessutom pratar de helt obegripligt och skriver sina SMS på nåt språk som jag inte förstår när jag tjuvkikar över deras axlar. Värdelöst!
Så i ren sympati för londonborna slutade vi vara turister och åkte hem. Men jag saknar redan de muggiga heltäckningsmattorna, de flottiga chipsen, och att få bli kallad Sir, Love och Darling av var och varannan man möter. Kan man göra annat än älska ett sånt land!
*Vilket inte spelar så stor roll i vilket fall - jag har ändå aldrig fått något ragg på den historien. Tycker att Timell - och Ernsteffekten verkar tämligen överdriven!
Men däremot finns det desto mer av andra saker. Till exempel:
- Övervakningskameror. Nåt så in i bängen många! På varje perrong kan man räkna till 20-25 st. Inte en obevakad kvadratcentimeter att gömma sig på. Visst har de en tråkig tradition av bomber å sånt, men det kan nästan vara värt en liten smäll då och då om det är priset för friheten att få genomföra sin dagliga näspetarrutin på väg till jobbet ifred.
- Om det finns många kameror så finns det än fler kakelplattor. The Tube består av 12 olika linjer med över 270 stationer. Förbundna med varandra i ett myller av underjordiska gångar. Alla helkaklade. Jag tyckte att jag var duktig när jag satte tre rader ovanför köksbänken, men efter en vecka i London jag kommer aldrig mer att skrävla om den bedriften på krogen.*
- Turister. Överallt dessa turister. Jag fattar inte hur lokal-befolkningen står ut. De dräller runt och vet inte vart de ska, läser på skyltar (ingen insocknes läser väl på en skylt!) och är allmänt bara i vägen. Dessutom pratar de helt obegripligt och skriver sina SMS på nåt språk som jag inte förstår när jag tjuvkikar över deras axlar. Värdelöst!
Så i ren sympati för londonborna slutade vi vara turister och åkte hem. Men jag saknar redan de muggiga heltäckningsmattorna, de flottiga chipsen, och att få bli kallad Sir, Love och Darling av var och varannan man möter. Kan man göra annat än älska ett sånt land!
*Vilket inte spelar så stor roll i vilket fall - jag har ändå aldrig fått något ragg på den historien. Tycker att Timell - och Ernsteffekten verkar tämligen överdriven!
03 juli 2007
Alive - and kicking the streets of London
Jag har aldrig varit speciellt fórtjust i att flyga. Inte fór att jag inte litar pá tekniken. Den ár sakert lika genomtánkt och váltestad som vilken Tjernobylreaktor som helst. Men sen ár det ju alltid en mánsklig varelse som ska skóta elándet ocksá. Och fór mina medmánniskor har jag mycket litet fórtroende.
Vem vet vilka av oss som gómmer en defekt psyko-gen som ligger latent och bara vántar pá att fá brista ut. Och inte att fórglómma ár alla dessa mándagsexemplar som fár vandra fritt pá vára gator (sjálv ár jag fódd pá en torsdag!)
Eftersom jag har váldigt hóga tankar om mig sjálv brukar jag sállan oroa mig nár jag sjálv har kontrollen. Men i ett flygplan ár man helt utlámnad át andra. Och vad vet jag om huruvida piloten har en dálig dag eller inte. Kanske inte fick nát av frugan igar kváll? Eller om snubben som skulle skruva fast vánster vinge var nykár och hade tankarna nágon helt annanstans. Kanske ár det blott nágons grál med sina griniga tonáringar en vanlig tisdagsmorgon som skiljer mig och mina medpassagerare frán den sista resan!?
Men mot alla odds haller flygmaskinen ihop och vi dunsar i backen pá Heathrow utan fórluster. Sá jag har nu i óver ett dygn kunnat njuta av ett London vars luft ár fylld av smog, regntunga skyar och ljudet av sirener frán terroristjagande poliser.
Idag har jag t ex spenderat 4,5 h pá the Cabinet War Rooms (den brittiska regeringens bombsákra hógkvarter under andra várldskriget, nu áterskapat till ett av de háftigaste museer jag besókt.) Vissa hade kanske hellre dótt flygplansdóden án spenderat en halv dag med att titta pá nágra sjabbiga gamla kontorslokaler frán 40-talet. Men fór mig ár det himmelriket. Om flyget hem pá lórdag inte nár hela vágen kan jag dó lycklig. Eller fór att citera den store Churchill himself: "Jag ár nu redo att móta min skapare. Dáremot vet jag inte om Han ár redo att móta mig án!"*
(*Fritt ur minnet och egenhandigt óversatt)
Vem vet vilka av oss som gómmer en defekt psyko-gen som ligger latent och bara vántar pá att fá brista ut. Och inte att fórglómma ár alla dessa mándagsexemplar som fár vandra fritt pá vára gator (sjálv ár jag fódd pá en torsdag!)
Eftersom jag har váldigt hóga tankar om mig sjálv brukar jag sállan oroa mig nár jag sjálv har kontrollen. Men i ett flygplan ár man helt utlámnad át andra. Och vad vet jag om huruvida piloten har en dálig dag eller inte. Kanske inte fick nát av frugan igar kváll? Eller om snubben som skulle skruva fast vánster vinge var nykár och hade tankarna nágon helt annanstans. Kanske ár det blott nágons grál med sina griniga tonáringar en vanlig tisdagsmorgon som skiljer mig och mina medpassagerare frán den sista resan!?
Men mot alla odds haller flygmaskinen ihop och vi dunsar i backen pá Heathrow utan fórluster. Sá jag har nu i óver ett dygn kunnat njuta av ett London vars luft ár fylld av smog, regntunga skyar och ljudet av sirener frán terroristjagande poliser.
Idag har jag t ex spenderat 4,5 h pá the Cabinet War Rooms (den brittiska regeringens bombsákra hógkvarter under andra várldskriget, nu áterskapat till ett av de háftigaste museer jag besókt.) Vissa hade kanske hellre dótt flygplansdóden án spenderat en halv dag med att titta pá nágra sjabbiga gamla kontorslokaler frán 40-talet. Men fór mig ár det himmelriket. Om flyget hem pá lórdag inte nár hela vágen kan jag dó lycklig. Eller fór att citera den store Churchill himself: "Jag ár nu redo att móta min skapare. Dáremot vet jag inte om Han ár redo att móta mig án!"*
(*Fritt ur minnet och egenhandigt óversatt)
01 juli 2007
Gemenskap
I september 1982 träffades vi för första gången. Johan, Micke, Stefan, Henrik och jag. Scoutpatrullen Bävern såg dagens ljus. Sedan dess har vi hållt ihop. Ett kvarts sekel av pojkstreck, äventyr, friluftsliv och gemenskap.
En av våra starkaste traditioner är att varje år träffas för en utomhusaktivitet. I helgen gick färden till vår hembygd igen, i västmanländska Ängelsberg paddlade vi kajak i ösregn, drack öl i vedeldad bastu och grillade i lånad jaktstuga med milsvid utsikt. Och pratade minnen förstås. Det blir lätt så när man känt varandra så länge som vi. En hel del nostalgi. Många skratt. Och lite kärleksfullt gnabbande om huruvida det var på lägret -85 eller -86 som vi gjorde den klassiska tandborstsketchen*.
Trots att vi numera inte ses så ofta så känner vi varandra utan och innan. Och kommunikationen mellan oss blir därför ibland också tämligen knapphändig. Det räcker med ett kort ord, kanske bara en grymtning eller en blick för att man ska veta vad någon menar. Typiskt norrländskt kanske någon tycker (vilket ju är helt fel). Typiskt män säger säkert mången kvinna. I såna fall bara avundsjuka svarar jag.
Att kunna förstå varandra utan ord, att kunna kommunicera utan babbel, det är en svår konst. En del människor behärskar den inte alls, utan fyller tillvaron med meningslöst tomprat. Kanske av rädsla för tystnaden. Andra säger inget eftersom de inget har att säga. Men med vissa människor kan man uppnå den sorts gemenskap som inte alltid behöver ord för att existera.
Det finns många tillfällen då också jag bubblar över. Sitter gärna en hel kväll och skvallrar över en flaska rödvin. Men det finns nog ändå inget som slår den tysta gemenskapen bland nära vänner runt en sprakande brasa efter en lång dag tillsammans.
*Sketchen – som är en riktig stämningshöjare på vilket lägerbål som helst, men tyvärr inte imponerar så värst mycket på tjejscouter! – går ut på att ett antal personer borstar tänderna. Den första doppar tandborsten och gurglar munnen ordentligt i ett glas vatten. Samma glas, med samma vatten, överlämnas sedan till nästa person som gör om hela proceduren. Osv, osv till den sista personen som avslutar tandborstningen med att dricka upp innehållet i glaset, till publikens kväljningar och jubel!
En av våra starkaste traditioner är att varje år träffas för en utomhusaktivitet. I helgen gick färden till vår hembygd igen, i västmanländska Ängelsberg paddlade vi kajak i ösregn, drack öl i vedeldad bastu och grillade i lånad jaktstuga med milsvid utsikt. Och pratade minnen förstås. Det blir lätt så när man känt varandra så länge som vi. En hel del nostalgi. Många skratt. Och lite kärleksfullt gnabbande om huruvida det var på lägret -85 eller -86 som vi gjorde den klassiska tandborstsketchen*.
Trots att vi numera inte ses så ofta så känner vi varandra utan och innan. Och kommunikationen mellan oss blir därför ibland också tämligen knapphändig. Det räcker med ett kort ord, kanske bara en grymtning eller en blick för att man ska veta vad någon menar. Typiskt norrländskt kanske någon tycker (vilket ju är helt fel). Typiskt män säger säkert mången kvinna. I såna fall bara avundsjuka svarar jag.
Att kunna förstå varandra utan ord, att kunna kommunicera utan babbel, det är en svår konst. En del människor behärskar den inte alls, utan fyller tillvaron med meningslöst tomprat. Kanske av rädsla för tystnaden. Andra säger inget eftersom de inget har att säga. Men med vissa människor kan man uppnå den sorts gemenskap som inte alltid behöver ord för att existera.
Det finns många tillfällen då också jag bubblar över. Sitter gärna en hel kväll och skvallrar över en flaska rödvin. Men det finns nog ändå inget som slår den tysta gemenskapen bland nära vänner runt en sprakande brasa efter en lång dag tillsammans.
*Sketchen – som är en riktig stämningshöjare på vilket lägerbål som helst, men tyvärr inte imponerar så värst mycket på tjejscouter! – går ut på att ett antal personer borstar tänderna. Den första doppar tandborsten och gurglar munnen ordentligt i ett glas vatten. Samma glas, med samma vatten, överlämnas sedan till nästa person som gör om hela proceduren. Osv, osv till den sista personen som avslutar tandborstningen med att dricka upp innehållet i glaset, till publikens kväljningar och jubel!
26 juni 2007
Alla kan tralla!
Att Televinken så snabbt skulle få så dålig inverkan på Hattifnatt hade väl ingen kunnat ana. Men kulturskymningen nådde nya bottennivåer ikväll, när de både vännerna besökte det folkligt festligt skönsjungande Skansen.
Först hade några stackars turister länsats på det sista av semesterkassan utanför Gröna Lund. Inte så att vi tiggde till inträdesbiljetterna. Nej, så lågt sjunker jag inte för att få se Anders Lundin, eller Janne Schaffer i zebrakostym. Men att däremot skramla med insamlingsbössa för radiohjälpens kampanj Världens Barn i utbyte mot friplåtar - det är ju en helt annan sak!*
Det kändes härligt svenskt och somrigt att få sjunga Ted Gärdestad och mobiltelefonfotografera en halvnaken Ola Salo. Och så hurrade vi för Pernilla Wahlgrens pappa som firade sin 70-årsdag med att se sitt barnbarn målbrottsskråla en sång i ett nummer som aldrig kommer att visas i Minnenas Television.
Som gammal teknolog har man ju det här med allsång väl blandat med punsch i blodådrorna. Så jag sjöng med av hjärtans lust. Trots att jag inte ens hade någon sångbok. Man kan väl läsa över axeln på de som lagt dyra pengar på att köpa en! Då fick tanten ifråga dessutom min vackra sångröst så nära sitt öra så att hon utan tvekan visste vilken tonart hon just då absolut inte skulle sjunga i!
*Världens Barn skramlar utanför Skansen varje tisdag under sommaren. Om någon vill göra en insats en timme eller två i utbyte mot fritt inträde på Allsången – hör av er till mig så förmedlar jag kontakt!
Först hade några stackars turister länsats på det sista av semesterkassan utanför Gröna Lund. Inte så att vi tiggde till inträdesbiljetterna. Nej, så lågt sjunker jag inte för att få se Anders Lundin, eller Janne Schaffer i zebrakostym. Men att däremot skramla med insamlingsbössa för radiohjälpens kampanj Världens Barn i utbyte mot friplåtar - det är ju en helt annan sak!*
Det kändes härligt svenskt och somrigt att få sjunga Ted Gärdestad och mobiltelefonfotografera en halvnaken Ola Salo. Och så hurrade vi för Pernilla Wahlgrens pappa som firade sin 70-årsdag med att se sitt barnbarn målbrottsskråla en sång i ett nummer som aldrig kommer att visas i Minnenas Television.
Som gammal teknolog har man ju det här med allsång väl blandat med punsch i blodådrorna. Så jag sjöng med av hjärtans lust. Trots att jag inte ens hade någon sångbok. Man kan väl läsa över axeln på de som lagt dyra pengar på att köpa en! Då fick tanten ifråga dessutom min vackra sångröst så nära sitt öra så att hon utan tvekan visste vilken tonart hon just då absolut inte skulle sjunga i!
*Världens Barn skramlar utanför Skansen varje tisdag under sommaren. Om någon vill göra en insats en timme eller två i utbyte mot fritt inträde på Allsången – hör av er till mig så förmedlar jag kontakt!
22 juni 2007
Katrineholm
X2000-tåget som lämnade Stockholm C kl 12.05 kommer inte längre än till Katrineholm innan motorn skär ihop. Eftersom det är en storhelg på inkommande tar det över 3 h innan SJ får fram ett nytt tåg. På tre timmar hinner man göra mycket. Om man vill.
De flesta av mina medresenärer väljer att att spendera väntetiden i ett strömlöst och allt mer syrefattigt tåg. Jag tar chansen att göra Katrineholm istället. Vilket väl i jo för sig är ganska snabbt gjort, och inte lämnar ett allt för bestående intryck. Men jag hittar en utmärkt second hand-affär, och återvänder senare nöjt till perrongen med en kasse med några av mina favoritförfattare. Tre Steinbeck, en Fridegård och en Moberg för endast 80 spänn är ett riktigt fynd.
Till skillnad från pendeltågsresenärer - som för ett himla liv så fort tågen är lite sena - så verkar SJ:s kunder vara av den mer tålmodiga sorten. Ingen klagar eller är irriterad, vi får till och med beröm av personalen för att vi är så trevliga. Och visst, att få chansen till ett oplanerat besök i Katrinholm är ju en bonus som kan få vem som helst på gott humör!
De flesta av mina medresenärer väljer att att spendera väntetiden i ett strömlöst och allt mer syrefattigt tåg. Jag tar chansen att göra Katrineholm istället. Vilket väl i jo för sig är ganska snabbt gjort, och inte lämnar ett allt för bestående intryck. Men jag hittar en utmärkt second hand-affär, och återvänder senare nöjt till perrongen med en kasse med några av mina favoritförfattare. Tre Steinbeck, en Fridegård och en Moberg för endast 80 spänn är ett riktigt fynd.
Till skillnad från pendeltågsresenärer - som för ett himla liv så fort tågen är lite sena - så verkar SJ:s kunder vara av den mer tålmodiga sorten. Ingen klagar eller är irriterad, vi får till och med beröm av personalen för att vi är så trevliga. Och visst, att få chansen till ett oplanerat besök i Katrinholm är ju en bonus som kan få vem som helst på gott humör!
21 juni 2007
Mycket Mera Mikke
Ambitionen med Hattifnatt har hela tiden varit att hålla en hyfsat "hög" nivå (vad det nu innebär?). Snarare DN än Expressen. Hellre Vilhelm Moberg än Jan Gulliou. Mer som Gamla än som Nya testamentet. Osv, osv - ni förstår vad jag menar!
Men i den form Hattifnatt har fått passar inte bilder in. Det känns inte riktigt seriöst. Samtidigt som ett fotografi ju ibland förmedla mer än vad tjugo rader rappakalja förmår. Och ibland kräver ju ni, kära läsare, bildbevis för en del av det dravel jag producerar.
Så för att fylla det tomrummet - och min lilla tid med en till blogg att uppdatera - lanseras nu Hattifnatts nya kompis: Televinken!
Med massor med bilder, korta kommentarer och förhoppningsvis frekventa uppdateringar hoppas vi förgylla era torftiga liv så som inget annat gjort sedan Carola vann melodifestivalen 1983.
Mycket nöje!
Men i den form Hattifnatt har fått passar inte bilder in. Det känns inte riktigt seriöst. Samtidigt som ett fotografi ju ibland förmedla mer än vad tjugo rader rappakalja förmår. Och ibland kräver ju ni, kära läsare, bildbevis för en del av det dravel jag producerar.
Så för att fylla det tomrummet - och min lilla tid med en till blogg att uppdatera - lanseras nu Hattifnatts nya kompis: Televinken!
Med massor med bilder, korta kommentarer och förhoppningsvis frekventa uppdateringar hoppas vi förgylla era torftiga liv så som inget annat gjort sedan Carola vann melodifestivalen 1983.
Mycket nöje!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
