Cyklade till Solna i ett ärende igår. På vägen hem passerar jag Norra begravningsplatsen, och kan inte låta bli att ta en liten tur bland döingarna. Kyrkogårdar är alltid trevliga att strosa runt på. Och är man dessutom är en sucker på kändisar - som jag är - så är Norra det ultimata stället för lite strosande.
Här ligger inte bara den vanliga samlingen av läroverksföreståndare, kronoinspektörer och statskommissarier, som finns på många andra kyrkogårdar. Nej, här vilar också gräddan av Sveriges kändiselit från början och mitten av förra seklet. Strindberg, Branting, Alfred Nobel, Per Albin, Agnes von Krusenstierna och Folke Bernadotte, för att bara nämna några få. På mitt korta besök hinner jag springa på både en grevinna och en prins. Och en "Premiäraktör". Vad gör man för att få en sån titel på sin sten? Dog han knall och fall på premiären? Kanske tog sitt liv efter urusla recensioner??
Jag kan inte låta bli att räkna ut maskpopulationen. Enligt vissa källor så brukar det finnas ca 350 daggmaskar/kvm. Och eftersom den totala ytan på Norra begravningsplatsen är imponerande 62 hektar så finns det m a o minst 217 miljoner daggmaskar där. Det känns tryggt. Om jag nu skulle känna mig lite ensam på min ålders höst så kan jag se fram emot mycket sällskap i livet efter detta.
30 maj 2007
25 maj 2007
The final episode
Min teve, en trogen vän sen många år, ligger för döden. Han har mått dåligt hela våren så jag är inte helt oförberedd. Men det känns ändå tungt och sorgligt. Symptomen har accelererat gradvis, från vita blixtar som fräser förbi till att färgerna flimrar runt i konstiga tjocka streck. Det är uppenbart att det inte längre är en fråga om det oundvikliga, utan om hur lång tid vi har kvar tillsammans.
Samtidigt tror jag att den har haft ett ganska lyckligt liv. Växte upp som hotellteve, av storleken att döma* var det nog inte på något av de mer fashionabla hotellen i stan. Han har visserligen inte velat berätta så mycket om den tiden, men jag är tämligen säker på att han fick sin beskärda dos av dåliga porrfilmer som tonåring. Till sommaren är det exakt tio år sen som vi träffades för första gången och han flyttade hem till mig i min nya lägenhet på Söders höjder. Sedan dess har vi haft ett stilla och harmoniskt liv tillsammans. Visserligen råkade jag hälla ett glas mjölk i hans fjärrkontroll en gång. Men å andra sidan har jag skonat honom från såpaserier, Formel 1 och billiga amerikanska skräckfilmer. Så vi är överens om att låta udda vara jämt!
Frågan är hur jag ska göra hans sista tid så bra som det går? Ska jag titta på allt skräp som finns ett par dygn, för att förkorta hans lidande så fort som möjligt. Eller ska jag ransonera mitt tittande så att vi kanske får en längre och mer kvalitativ tid tillsammans? Eftersom jag tror att han också vill se hela säsongen av House, och det sista avsnittet sänds den 19 juni, så får det bli det senare. Jag ska vårda honom ömt dessa sista veckor och hoppas att han klarar sig hela vägen. För ingen vill ju sluta sitt liv utan att få veta om Dr House får till det med sin exfru eller inte!
*Den är ganska liten men fråga mig inte om tum å sånt för det begriper jag mig inte på!
Samtidigt tror jag att den har haft ett ganska lyckligt liv. Växte upp som hotellteve, av storleken att döma* var det nog inte på något av de mer fashionabla hotellen i stan. Han har visserligen inte velat berätta så mycket om den tiden, men jag är tämligen säker på att han fick sin beskärda dos av dåliga porrfilmer som tonåring. Till sommaren är det exakt tio år sen som vi träffades för första gången och han flyttade hem till mig i min nya lägenhet på Söders höjder. Sedan dess har vi haft ett stilla och harmoniskt liv tillsammans. Visserligen råkade jag hälla ett glas mjölk i hans fjärrkontroll en gång. Men å andra sidan har jag skonat honom från såpaserier, Formel 1 och billiga amerikanska skräckfilmer. Så vi är överens om att låta udda vara jämt!
Frågan är hur jag ska göra hans sista tid så bra som det går? Ska jag titta på allt skräp som finns ett par dygn, för att förkorta hans lidande så fort som möjligt. Eller ska jag ransonera mitt tittande så att vi kanske får en längre och mer kvalitativ tid tillsammans? Eftersom jag tror att han också vill se hela säsongen av House, och det sista avsnittet sänds den 19 juni, så får det bli det senare. Jag ska vårda honom ömt dessa sista veckor och hoppas att han klarar sig hela vägen. För ingen vill ju sluta sitt liv utan att få veta om Dr House får till det med sin exfru eller inte!
*Den är ganska liten men fråga mig inte om tum å sånt för det begriper jag mig inte på!
24 maj 2007
Med framtidspotential?
Fritidshus i Saltsjö-Boo på Värmdö. Liten matplats, trinettkök och två små sovrum. Boarea 25 kvadratmeter (som min första studentlägenhet ungefär). Inte sjötomt, inte ens lite havsutsikt. Men rött med vita knutar och "stor framtidspotential". Budgivningen startar på 2 750 000 kronor.
110 000 kronor/kvadratmeter är snudd på dubbla priset jämfört med innerstadslägenheter. I alla andra sammanhang hade det här klassats som försök till grovt bedrägeri och Sverker hade kommit springande med soptunnan och andan i halsen. Men det här Bostadsmarknaden 2007, och då är allt tillåtet. Till stor del kan jag hålla med. Det är svårt att inte tycka att om man är så dum att man pröjsar 3 mille för 25 kvm så har man för mycket pengar ändå.
Speciellt när man kan få sin sommarstuga helt gratis! Är det någon som har en lastbil att låna ut och vet en trevlig sjötomt nånstans?
110 000 kronor/kvadratmeter är snudd på dubbla priset jämfört med innerstadslägenheter. I alla andra sammanhang hade det här klassats som försök till grovt bedrägeri och Sverker hade kommit springande med soptunnan och andan i halsen. Men det här Bostadsmarknaden 2007, och då är allt tillåtet. Till stor del kan jag hålla med. Det är svårt att inte tycka att om man är så dum att man pröjsar 3 mille för 25 kvm så har man för mycket pengar ändå.
Speciellt när man kan få sin sommarstuga helt gratis! Är det någon som har en lastbil att låna ut och vet en trevlig sjötomt nånstans?
23 maj 2007
Musikabstinens
Musikåret 2007 suger ganska friskt än så länge. Bara två nya skivor av värde har släppts: Fläskkvartetten och Thåströms nya band Sällskapet. Båda visserligen ruskigt bra, men nu vill jag ha lite omväxling i cd-spelaren!
Och på konsertfronten har det hittills varit helt torrlagt. Vid den här tiden förra året hade jag varit på minst fyra större konserter, men nu verkar alla bra band ha fastnat på sofflocket. Om jag åtminstone hade haft en hyfsad konsertsommar att se fram emot. Men det enda jag hittar – och det efter ganska mycket letande – är att the Pouges återförenas och spelar på en festival i Göteborg i augusti. Eftersom jag aldrig hörde dem live när de var i ropet kanske det kan vara kul att se dem. Men bara kanske. Och En spelning gör ju ingen sommar!
År efter år har jag troget betalat STIM-pengar till er. Köpt era dyra skivor trots att det är stenålders att betala för musik numera. Och knappt en gång gnällt när plattorna varit halvtaskiga. Men nu är det pay back time - ut på vägarna med er! Och helst till en konsertscen nära mig!
I väntan på annat spenderar jag mina kvällar på YouTube. Bland alla kul klipp med forna storheter hittar jag en galen frälsningssoldat. Visserligen är det inte live här och nu. Men om jag vrider upp volymen på max, dricker fesljummen öl i plastmugg, trampar mig själv på fötterna (och spiller ut hälften av ölen) samt hoppar frenetiskt upp och ner under refrängen så kanske jag för en kort stund kan inbilla mig själv att det är på riktigt!
Och på konsertfronten har det hittills varit helt torrlagt. Vid den här tiden förra året hade jag varit på minst fyra större konserter, men nu verkar alla bra band ha fastnat på sofflocket. Om jag åtminstone hade haft en hyfsad konsertsommar att se fram emot. Men det enda jag hittar – och det efter ganska mycket letande – är att the Pouges återförenas och spelar på en festival i Göteborg i augusti. Eftersom jag aldrig hörde dem live när de var i ropet kanske det kan vara kul att se dem. Men bara kanske. Och En spelning gör ju ingen sommar!
År efter år har jag troget betalat STIM-pengar till er. Köpt era dyra skivor trots att det är stenålders att betala för musik numera. Och knappt en gång gnällt när plattorna varit halvtaskiga. Men nu är det pay back time - ut på vägarna med er! Och helst till en konsertscen nära mig!
I väntan på annat spenderar jag mina kvällar på YouTube. Bland alla kul klipp med forna storheter hittar jag en galen frälsningssoldat. Visserligen är det inte live här och nu. Men om jag vrider upp volymen på max, dricker fesljummen öl i plastmugg, trampar mig själv på fötterna (och spiller ut hälften av ölen) samt hoppar frenetiskt upp och ner under refrängen så kanske jag för en kort stund kan inbilla mig själv att det är på riktigt!
18 maj 2007
Att pilla isär en mojäng!
En del saker växer man aldrig ifrån. Som t ex den obändliga lusten att pilla isär saker för att se hur de ser ut inuti. Kameror, väckar-klockor och radioapparater är bara några av de saker som tvingats öppna sitt hjärta för mig. Tyvärr dock ofta med ett ganska förödande resultat vad det gäller den fortsatta funktionen på prylen ifråga.
Många stora uppfinnare har börjat sin bana med att skruva isär andras apparater. Men eftersom jag inte är ett dugg tekniskt lagd så begriper jag ändå oftast inget av det jag hittar inuti. Än mindre förstår jag hur jag ska skruva ihop allt igen. Men det är ju alltid kul att titta lite på alla kugghjul och fjädrar och andra mojänger, så jag har glatt fortsatt med pillandet.
Mitt skruvintresse fick sig dock en liten törn den gången i tidiga tonåren när jag försökte laga en lampa. 220 volt senare var toppen på mitt ena långfinger mest att likna vid geggamoja. Fast det läkte så småningom, och i skolan var det till och med lite coolt att sakna fingeravtryck på ena fingret!
Idag på eftermiddagen hade dock minnet av min strömförande närkontakt bleknat tillräckligt för att jag skulle våga plocka fram skruvmejseln igen. Och det blev min blåa fina dammsugare som hamnade på operationsbordet. Trots sin relativa ungdom har den levt ett hårt liv i mina ombyggnadsprojekt. Kilovis med slipdamm har försvunnit in i dess mage. Och in i själva motorn också. Den senaste tiden har den tjutit som en flygsiren av ansträngning, vilket varken varit bra för min hörsel eller för grannfriden. Det var m a o hög tid för en rensning av luftrören!
Att få isär den var oväntat enkelt. Visserligen trillade det loss lite saker som jag inte riktigt hann se var de kom ifrån. Men det är jag ganska van vid från tidigare experiment, så det bekymrade mig inte så mycket. Sen dammsög jag hela motorn med en annan damm-sugare (som jag delvis byggt om med hjälp av ett sugrör och lite silvertejp!).
Väl ihopskruvad igen var det med stor förväntan jag satte kontakten i eluttaget. Den första frågan gällde om huruvida dammsugarhöljet blivit strömförande eller inte. Det finns bara ett sätt att testa en sån sak: mitt gamla långfinger fick än en gång träda i tjänst. Inga blixtar för ögonen, inga otäcka muskelspasmer, ingen geggamoja - inte strömförande! Men skulle den fungera? Jodå, den startade med ett karakteristiskt dammsugarmuller. Hurra, jag har lyckats skruva isär nåt och ihop det igen - och manicken fungerar! Eller… sladdvindan verkar ha lagt av… men äsch, det kan jag nog leva med!
Många stora uppfinnare har börjat sin bana med att skruva isär andras apparater. Men eftersom jag inte är ett dugg tekniskt lagd så begriper jag ändå oftast inget av det jag hittar inuti. Än mindre förstår jag hur jag ska skruva ihop allt igen. Men det är ju alltid kul att titta lite på alla kugghjul och fjädrar och andra mojänger, så jag har glatt fortsatt med pillandet.
Mitt skruvintresse fick sig dock en liten törn den gången i tidiga tonåren när jag försökte laga en lampa. 220 volt senare var toppen på mitt ena långfinger mest att likna vid geggamoja. Fast det läkte så småningom, och i skolan var det till och med lite coolt att sakna fingeravtryck på ena fingret!
Idag på eftermiddagen hade dock minnet av min strömförande närkontakt bleknat tillräckligt för att jag skulle våga plocka fram skruvmejseln igen. Och det blev min blåa fina dammsugare som hamnade på operationsbordet. Trots sin relativa ungdom har den levt ett hårt liv i mina ombyggnadsprojekt. Kilovis med slipdamm har försvunnit in i dess mage. Och in i själva motorn också. Den senaste tiden har den tjutit som en flygsiren av ansträngning, vilket varken varit bra för min hörsel eller för grannfriden. Det var m a o hög tid för en rensning av luftrören!
Att få isär den var oväntat enkelt. Visserligen trillade det loss lite saker som jag inte riktigt hann se var de kom ifrån. Men det är jag ganska van vid från tidigare experiment, så det bekymrade mig inte så mycket. Sen dammsög jag hela motorn med en annan damm-sugare (som jag delvis byggt om med hjälp av ett sugrör och lite silvertejp!).
Väl ihopskruvad igen var det med stor förväntan jag satte kontakten i eluttaget. Den första frågan gällde om huruvida dammsugarhöljet blivit strömförande eller inte. Det finns bara ett sätt att testa en sån sak: mitt gamla långfinger fick än en gång träda i tjänst. Inga blixtar för ögonen, inga otäcka muskelspasmer, ingen geggamoja - inte strömförande! Men skulle den fungera? Jodå, den startade med ett karakteristiskt dammsugarmuller. Hurra, jag har lyckats skruva isär nåt och ihop det igen - och manicken fungerar! Eller… sladdvindan verkar ha lagt av… men äsch, det kan jag nog leva med!
15 maj 2007
Goebbels, Keitel, Jodl, Himmler …
Dom finns överallt. Nördarna. När man minst anar det hoppar de fram och översköljer en med sina kunskaper om de mest ointressanta saker. Om såpaskandaler, melodifestivaler eller hockeyfinaler.
Nördar finns i alla samhällsklasser och av alla sorter. För det är dags att avliva myten: nörderi är inte ett typiskt manligt fenomen! Den stora skillnaden mellan män och kvinnor är att – på typiskt manligt ojämnställt vis – så rankas det manliga nörderiet högre än det dito kvinnliga. Att ha sett samtliga avsnitt i de senaste fem årens sjukhusserier på teve slår inte lika högt som att med bakbundna ögon kunna plocka isär motorn på en Chevrolet Impala årsmodell 1963. Men likafullt är dem båda nördar.
Orättvisan ligger oftast i att vi män har mer pengar att spendera på vårt nörderi, och ingen ifrågasätter heller att vi gör det. Samtidigt som man fnyser åt tanten som spenderar hela sin pension på att köpa porslinstomtar så är det ingen som tycker att mannen som lägger en halv förmögenhet på att åka på bortamatcher är ett dugg konstig.
Min mamma är en typisk nörd. En matnörd. Hon ägnar större delen av sin vakna tid åt att bläddra i kokböcker, läsa recept, planera måltider och laga mat. Och när hon inte står i köket själv så läser hon krogrecensioner och fantiserar om restaurangbesök. Visst kan man vara intresserad av mat, det är det många som är. Men när man tio år senare kommer ihåg vad samtliga i sällskapet åt på en viss restaurang är man bevisligen en nörd!
(För att ingen ska tro att jag här offentligt baktalar min mor, så vill jag bara säga att det är väldigt trevligt med en mamma som ständigt provar nya tårt- och efterrättsrecept. Hon kunde ju istället ha varit den typen av nörd som kan rabbla all fotbollsstatistik utantill. Och hur kul barndom hade det varit på en skala...)
Själv är jag inte ett dugg nördig. Att det finns minst 70 maxisinglar med Depeche Mode i min skivsamling tycker jag bara tyder på ett stort musikintresse. Och att jag kan namnen på Hitlers alla generaler är inte ett dugg nördigt. Det är ju bara vanlig allmänbildning!
Nördar finns i alla samhällsklasser och av alla sorter. För det är dags att avliva myten: nörderi är inte ett typiskt manligt fenomen! Den stora skillnaden mellan män och kvinnor är att – på typiskt manligt ojämnställt vis – så rankas det manliga nörderiet högre än det dito kvinnliga. Att ha sett samtliga avsnitt i de senaste fem årens sjukhusserier på teve slår inte lika högt som att med bakbundna ögon kunna plocka isär motorn på en Chevrolet Impala årsmodell 1963. Men likafullt är dem båda nördar.
Orättvisan ligger oftast i att vi män har mer pengar att spendera på vårt nörderi, och ingen ifrågasätter heller att vi gör det. Samtidigt som man fnyser åt tanten som spenderar hela sin pension på att köpa porslinstomtar så är det ingen som tycker att mannen som lägger en halv förmögenhet på att åka på bortamatcher är ett dugg konstig.
Min mamma är en typisk nörd. En matnörd. Hon ägnar större delen av sin vakna tid åt att bläddra i kokböcker, läsa recept, planera måltider och laga mat. Och när hon inte står i köket själv så läser hon krogrecensioner och fantiserar om restaurangbesök. Visst kan man vara intresserad av mat, det är det många som är. Men när man tio år senare kommer ihåg vad samtliga i sällskapet åt på en viss restaurang är man bevisligen en nörd!
(För att ingen ska tro att jag här offentligt baktalar min mor, så vill jag bara säga att det är väldigt trevligt med en mamma som ständigt provar nya tårt- och efterrättsrecept. Hon kunde ju istället ha varit den typen av nörd som kan rabbla all fotbollsstatistik utantill. Och hur kul barndom hade det varit på en skala...)
Själv är jag inte ett dugg nördig. Att det finns minst 70 maxisinglar med Depeche Mode i min skivsamling tycker jag bara tyder på ett stort musikintresse. Och att jag kan namnen på Hitlers alla generaler är inte ett dugg nördigt. Det är ju bara vanlig allmänbildning!
09 maj 2007
En sommarflirt?
Idag har jag blivit marknadsundersökt. Det var en sån där undersökning som var i form av ett gruppsamtal, där ett företag samlat några väl (förutsätter jag eftersom jag var inbjuden) utvalda personer, bjussade på lunch och sen mjölkade oss på åsikter. Det är inte så ofta som jag får betalt för att tycka saker, så det var lite kul.
Sen är det ju alltid roligt när någon flirtar med en också. Och en av kvinnorna som var där kopplade verkligen på hela charmregistret. Det var mycket länge sen – om någonsin – som jag blivit så råflörtad med! Jag kan bespara er detaljerna, förutom den att hon vid presentationsrundan vände sig mot mig och mycket tydligt poängterade att hon var S-i-n-g-e-l !
Dock tror jag att jag krossade hennes hjärta i slutet av gruppsamtalet, eftersom jag då dissade hennes åsikter ganska ordentligt. Men det var nog lika bra så. Hon var trots allt 74 bast. Visserligen tänker en av mina grannar – en känd svensk manlig skådespelare – gifta sig med ett tretti år yngre lammkött i sommar. Och hon var ovanligt välbevarad för sin ålder, för att använda ett inom vissa kretsar bevingat uttryck. Men nja, jag tyckte inte att personkemin synkade tillräckligt. Det kanske hade kunnat bli en sommarflirt. Men då satsar jag hellre på mer seriösa relationer.
Sen är det ju alltid roligt när någon flirtar med en också. Och en av kvinnorna som var där kopplade verkligen på hela charmregistret. Det var mycket länge sen – om någonsin – som jag blivit så råflörtad med! Jag kan bespara er detaljerna, förutom den att hon vid presentationsrundan vände sig mot mig och mycket tydligt poängterade att hon var S-i-n-g-e-l !
Dock tror jag att jag krossade hennes hjärta i slutet av gruppsamtalet, eftersom jag då dissade hennes åsikter ganska ordentligt. Men det var nog lika bra så. Hon var trots allt 74 bast. Visserligen tänker en av mina grannar – en känd svensk manlig skådespelare – gifta sig med ett tretti år yngre lammkött i sommar. Och hon var ovanligt välbevarad för sin ålder, för att använda ett inom vissa kretsar bevingat uttryck. Men nja, jag tyckte inte att personkemin synkade tillräckligt. Det kanske hade kunnat bli en sommarflirt. Men då satsar jag hellre på mer seriösa relationer.
07 maj 2007
Normalt onormal
H har inte riktigt koll på adressen till lägenhetsvisningen så vi får fråga en tant om vägen. Och tajmingen visar sig vara perfekt: precis när vi hittat rätt nummer dyker mäklaren upp. Jag - som ikväll är med som smakråd och bostadsrättsexpert - uppehåller med tråkiga frågor om stambyten och kommande renoveringar, medan H snokar runt i skåpen. Mäklaren svarar trevligt och svävande på mäklares vis, men hans uppenbara behov av en näshårstrimning gör mig lite distraherad. Samtidigt verkar H något brydd. Det skulle ju vara en tvåa, men trots att hon går tre varv i den lilla lägenheten hittar hon bara ett rum. Hon mimar till mig att vi ska sticka så vi förklarar oss nöjda. Mäklaren säger hej och försvinner i sin bil. Det hela är över på mindre än 10 minuter.
Väl ensamma igen går det upp för oss att vi varit i fel lägenhet. Den rätta visningen var på en annan våning. Men frågan är då vad vi varit på? En visning utan anslag i porten, utan erbjudande om att skriva på en intresselista, utan andra nyfikna intresserade, och med en mäklare som har glömt papprena i bilen. Frågetecknen är många. Synd bara att man inte är tjugo år yngre. Då hade det här definitivt varit upptakten till den rafflande historien om "Mysteriet med mäklaren med de långa näshåren".
Men vi är tråkigt vuxna och går till nästa visning istället. Och konstaterar återigen hur lika alla lägenheter är numera. När jag flyttade till Stockholm och letade efter min första lya var jag på över 60 visningar innan jag bestämde mig. Och ingen lägenhet var den andra lik. Men det är uppenbart hur stor genomslagskraft Martin Timell och grabbarna i Roomservice har haft de senaste åren. Kaffe Lattefärger, slipade trägolv och oljade bänkskivor i köken. Ljust och luftigt, och med färgaccenter i soffkuddarna och IKEA-mattorna. Inte en enda tapet i någon av de fyra lägenheter vi kollar på. Men exakt samma lampor i två av dem.
I jakten efter att skapa den trendiga och moderna lägenheten har vi alla dräglat över inredningstidningarna och makeoverprogrammen. Och resultatet är därefter. Alla lägenheter ser ut att vara beställda ur en och samma katalog. Det är med dystert sinne jag tvingas konstatera att även jag misslyckats med att skapa något speciellt. Trots alla timmar med spackelspaden och målarburkarna så ser min lägenhet precis ut som alla andras. Det som jag trodde var trendigt onormalt är bara väldigt tråkigt normalt.
Väl ensamma igen går det upp för oss att vi varit i fel lägenhet. Den rätta visningen var på en annan våning. Men frågan är då vad vi varit på? En visning utan anslag i porten, utan erbjudande om att skriva på en intresselista, utan andra nyfikna intresserade, och med en mäklare som har glömt papprena i bilen. Frågetecknen är många. Synd bara att man inte är tjugo år yngre. Då hade det här definitivt varit upptakten till den rafflande historien om "Mysteriet med mäklaren med de långa näshåren".
Men vi är tråkigt vuxna och går till nästa visning istället. Och konstaterar återigen hur lika alla lägenheter är numera. När jag flyttade till Stockholm och letade efter min första lya var jag på över 60 visningar innan jag bestämde mig. Och ingen lägenhet var den andra lik. Men det är uppenbart hur stor genomslagskraft Martin Timell och grabbarna i Roomservice har haft de senaste åren. Kaffe Lattefärger, slipade trägolv och oljade bänkskivor i köken. Ljust och luftigt, och med färgaccenter i soffkuddarna och IKEA-mattorna. Inte en enda tapet i någon av de fyra lägenheter vi kollar på. Men exakt samma lampor i två av dem.
I jakten efter att skapa den trendiga och moderna lägenheten har vi alla dräglat över inredningstidningarna och makeoverprogrammen. Och resultatet är därefter. Alla lägenheter ser ut att vara beställda ur en och samma katalog. Det är med dystert sinne jag tvingas konstatera att även jag misslyckats med att skapa något speciellt. Trots alla timmar med spackelspaden och målarburkarna så ser min lägenhet precis ut som alla andras. Det som jag trodde var trendigt onormalt är bara väldigt tråkigt normalt.
05 maj 2007
Jag vill också svettas i tighta kläder
Den sötsura doften av svett, liniment och sportdryck ligger som ett lätt dis över gräsmattan på Frescati. En skrällig högtalaranläggning rabblar startnummer på de som kommer i mål. Människor köar till korvkiosktältet, står i klungor runt resultattavlorna och halvligger stretchande varstans det finns lite plats över.
Det är en av vårens första motionslopp. Tvåtusen löpare i tights och svettmönstrade t-shirts rinner i en strid ström fram mot målfållan och får en banan och en billig medalj som belöning. Pain - som hävdar att hon springer bäst med bubbeldricka i vätskebältet – får också en liten flaska mousserande som jag tagit med, vilket verkar vara en uppskattad törstsläckare efter den dryga milens knatande.
Det är något visst med stora folkliga idrottsevenemang. De flesta som är med har inte större ambitioner än tävlingen mot sina egna tider. Men oavsett om man löper banan runt på lätta ben eller sliter ont för varje steg så finns det en gemenskap i motionsintresset. Bäst gillar jag den stora orienteringstävlingen 5-dagars, som varje sommar under en vecka samlar ca 15 000 löpare i en skog någonstans i Sverige. Tioåriga knattar springer för allt vad benen bär bredvid lugnt lunkande tanter 70+ (!). Elit och nybörjare sida vid sida. Alla lika värda. Och i slutändan är det ju ändå pannkakorna i matsalen som är det viktigaste.
När jag står där på gräsmattan inser jag att det var allt för länge sen som jag luktade liniment, och att jag saknar det. Här ska börja löptränas på allvar igen. Några medaljer lär jag aldrig ta. Men vad gör väl det. Den gemenskap som finns i att svettas tillsammans med tusentals andra människor slår det mesta.
Det är en av vårens första motionslopp. Tvåtusen löpare i tights och svettmönstrade t-shirts rinner i en strid ström fram mot målfållan och får en banan och en billig medalj som belöning. Pain - som hävdar att hon springer bäst med bubbeldricka i vätskebältet – får också en liten flaska mousserande som jag tagit med, vilket verkar vara en uppskattad törstsläckare efter den dryga milens knatande.
Det är något visst med stora folkliga idrottsevenemang. De flesta som är med har inte större ambitioner än tävlingen mot sina egna tider. Men oavsett om man löper banan runt på lätta ben eller sliter ont för varje steg så finns det en gemenskap i motionsintresset. Bäst gillar jag den stora orienteringstävlingen 5-dagars, som varje sommar under en vecka samlar ca 15 000 löpare i en skog någonstans i Sverige. Tioåriga knattar springer för allt vad benen bär bredvid lugnt lunkande tanter 70+ (!). Elit och nybörjare sida vid sida. Alla lika värda. Och i slutändan är det ju ändå pannkakorna i matsalen som är det viktigaste.
När jag står där på gräsmattan inser jag att det var allt för länge sen som jag luktade liniment, och att jag saknar det. Här ska börja löptränas på allvar igen. Några medaljer lär jag aldrig ta. Men vad gör väl det. Den gemenskap som finns i att svettas tillsammans med tusentals andra människor slår det mesta.
01 maj 2007
Konsten att elda en brasa
Valborg på Riddarholmen är fackeltåg, kör med vårsånger, lite musik av "Södra Bergens Balalajkor", tal av Anders Carlberg från Fryshuset. Och fånigt mellansnack av Jörgen "Björne" Lantz . Allt i ett rasande tempo. Programmet avverkas på mindre än en timme. Skynda, skynda. Folk har inte tid att stanna. Måste vidare. Ut på krogen. Hem till teven?
Och inte kan moderna storstadsmänniskor göra upp en ordentlig eld heller. Lite knastertorrt gammal rivningsbråte som snabbt flammar upp och sen rasar ihop i en hög med glöd. Spektaklet är nerbrunnet efter knappa timmen. Min ungdoms majbrasor var något helt annat. De var flera meter höga, väl byggda med både virke och ris ordentligt varvat för den bästa effekten. Sen brann de halva natten också.
Fast den bästa brasa jag sett - förutom när jag o syrran råkade tutta på ängen hemma - var när en snubbe eldade upp sågverket i Västanfors. Hela stan var där och kollade, och eldskenet syntes flera mil bort. Det var ingen liten skitbrasa av rivningsbråte. Nej, det var prima virke rakt igenom!
Och nu något helt annat, en skånsk souvenir - vårens skönaste gungeligung!
Och inte kan moderna storstadsmänniskor göra upp en ordentlig eld heller. Lite knastertorrt gammal rivningsbråte som snabbt flammar upp och sen rasar ihop i en hög med glöd. Spektaklet är nerbrunnet efter knappa timmen. Min ungdoms majbrasor var något helt annat. De var flera meter höga, väl byggda med både virke och ris ordentligt varvat för den bästa effekten. Sen brann de halva natten också.
Fast den bästa brasa jag sett - förutom när jag o syrran råkade tutta på ängen hemma - var när en snubbe eldade upp sågverket i Västanfors. Hela stan var där och kollade, och eldskenet syntes flera mil bort. Det var ingen liten skitbrasa av rivningsbråte. Nej, det var prima virke rakt igenom!
Och nu något helt annat, en skånsk souvenir - vårens skönaste gungeligung!
27 april 2007
Packat och klart
Hattifnatt styrde imorse kosan söderut, närmare bestämt till den skånska metropolen Malmö. Och naturligtvis måste detta rapporteras. Så här kommer ett rykande färskt reportage - live från bloggens utsände!
När jag klev ut ur stationshuset var det första som slog emot mig lukten av våt betong. Minns genast Jennys tips om gropen med stort G, som inte får missas om man är gropnörd som jag. Och den är sannerligen imponerande. Gropen som så småningom ska bli Citytunneln och en ny underjordisk järnvägsstation. Men jag sliter mig loss, det finns ju så mycket annat att se också!
Under parollen "Effektiv turist, javisst!" hinner jag på några få timmar se två fasadklättrande fönsterputsare på Turning Torso, känna på de solvarma tegelstenarna på Malmöhus slott, titta på Öresundsbron (på avstånd dock), spana på solbadande bikinibrudar på kajen i Västra Hamnen, klättra genom en ubåt och fingra på diverse tekniska manicker på Teknik och Sjöfartsmuseet, väja för två oroligt vakande gåsförälder med nyfödda gula dunbollar i släptåg i Slottsparken, äta glass på Lilla torg* samt kolla på utställningen om de vita rödakorsbussarna på Humanitetens Hus.
Senast jag var här regnade det i två hela dar, men nu visar sig staden från en mycket bättre sida. För en turist finns det både det ena och det andra att välja på. Alltid hittar man väl nåt. Och om inte annat kan jag tänka mig att besöka piren i Västra Hamnen igen... Men någon recension av det lokala köket kan jag tyvärr inte ge. Min resa är för kort för att jag ska våga riskera att störa tarmfloran, så det får bli en klassisk McBurgare.
Men nu känns det ändå som om jag är tämligen klar här. Återstår att bli packad. Vilket ju alltid är roligast i glada vänners lag. Så därför vänder jag näsan norrut, mot brudarna i Lund. Mitt tåg går kvart över sju imorrn bitti. Det ska nog hinnas med en och annan pilsner innan dess!
*Faktum är att jag köpte en glass på Lilla torg - trots att jag egentligen inte alls var sugen på glass - bara för att kunna skriva att jag ätit glass på Lilla torg. Trovärdighet är A och O för en seriös resereporter!
När jag klev ut ur stationshuset var det första som slog emot mig lukten av våt betong. Minns genast Jennys tips om gropen med stort G, som inte får missas om man är gropnörd som jag. Och den är sannerligen imponerande. Gropen som så småningom ska bli Citytunneln och en ny underjordisk järnvägsstation. Men jag sliter mig loss, det finns ju så mycket annat att se också!
Under parollen "Effektiv turist, javisst!" hinner jag på några få timmar se två fasadklättrande fönsterputsare på Turning Torso, känna på de solvarma tegelstenarna på Malmöhus slott, titta på Öresundsbron (på avstånd dock), spana på solbadande bikinibrudar på kajen i Västra Hamnen, klättra genom en ubåt och fingra på diverse tekniska manicker på Teknik och Sjöfartsmuseet, väja för två oroligt vakande gåsförälder med nyfödda gula dunbollar i släptåg i Slottsparken, äta glass på Lilla torg* samt kolla på utställningen om de vita rödakorsbussarna på Humanitetens Hus.
Senast jag var här regnade det i två hela dar, men nu visar sig staden från en mycket bättre sida. För en turist finns det både det ena och det andra att välja på. Alltid hittar man väl nåt. Och om inte annat kan jag tänka mig att besöka piren i Västra Hamnen igen... Men någon recension av det lokala köket kan jag tyvärr inte ge. Min resa är för kort för att jag ska våga riskera att störa tarmfloran, så det får bli en klassisk McBurgare.
Men nu känns det ändå som om jag är tämligen klar här. Återstår att bli packad. Vilket ju alltid är roligast i glada vänners lag. Så därför vänder jag näsan norrut, mot brudarna i Lund. Mitt tåg går kvart över sju imorrn bitti. Det ska nog hinnas med en och annan pilsner innan dess!
*Faktum är att jag köpte en glass på Lilla torg - trots att jag egentligen inte alls var sugen på glass - bara för att kunna skriva att jag ätit glass på Lilla torg. Trovärdighet är A och O för en seriös resereporter!
26 april 2007
Skogsmullar i storstan
Det bränner varmt och skönt genom ozonhålet när jag styr ut på Riddarfjärden. I motvinden får magmusklerna jobba lite extra, men det känns att vinterns teknikträning på gymmet ändå gjort en del nytta. Girar runt Reimersholme och en vägg av plåt tornar upp sig om styrbord när jag paddlar förbi m/s Sunnanvik som ligger vid Liljeholmskajen och lossar cement. Vid Hornstulls strand gräver en grävskopa djupa hål i kajen och på Liljeholmsbron är trafiken som vanligt tät och högljudd.
När jag en kort stund senare vilar på paddeln och sakta svänger runt Årsta holmar guppar några sothöns och herr och fru Storskrake förbi. En vitsippsäng breder ut sig på en av holmarna. Solen glittrar i vattnet och doften av tjära från en av båtklubbarna smyger över viken. Av stadens oljud hörs nästan inget. Det är helt lugnt, bara några måsar som kivas.
Stockholm är en märklig stad. Ena stunden ful, larmig, smutsig och skräpig. Betong, klotter, bilar och buller. Men sväng om ett hörn och du befinner dig mitt ute i klorofyllen. Med ett djurliv som är ganska häpnadsväckande för en miljonstad. Det känns aningen schizofrent. Men sån är effekten av att välutbildade naturromantiker köpt upp innerstan. Inte nog med att vi ska ha nära till en storstads hela nöjesutbud, kunna cykla till jobbet och krypa hem från krogen. Vi ska ha skogen inpå knutarna också.
Bredvid huset där jag bor växer det en stor gran. Den skymmer utsikten för några lägenheter och därför har de boende uppvaktat staden (på vars mark granen står) om att få hugga ner den. Men tydligen finns det bara fem granar på Södermalm, så därför måste vi vara rädda om de som finns.
För något år sedan ville man bygga ett nytt hus i grannkvarteret. En liten gräsmatta, några buskar och en ful klippa skulle bli lägenheter. Men genast ordnades det med namninsamlingar bland de som redan har någonstans att bo. "Bygg gärna, men inte här" var slagordet. Precis som så många gånger förr.
Jag har också varit skogsmulle en gång. Och visst är det trevligt med blommor och fågelsång. Men för den skull behöver man inte krama varje träd som finns inom räckhåll. Nej, då är det väl bättre att samla all betong på ett ställe: i stan - där skogen redan är nedhuggen och marken asfalterad. Så låter vi den natur som finns vara i fred!
När jag en kort stund senare vilar på paddeln och sakta svänger runt Årsta holmar guppar några sothöns och herr och fru Storskrake förbi. En vitsippsäng breder ut sig på en av holmarna. Solen glittrar i vattnet och doften av tjära från en av båtklubbarna smyger över viken. Av stadens oljud hörs nästan inget. Det är helt lugnt, bara några måsar som kivas.
Stockholm är en märklig stad. Ena stunden ful, larmig, smutsig och skräpig. Betong, klotter, bilar och buller. Men sväng om ett hörn och du befinner dig mitt ute i klorofyllen. Med ett djurliv som är ganska häpnadsväckande för en miljonstad. Det känns aningen schizofrent. Men sån är effekten av att välutbildade naturromantiker köpt upp innerstan. Inte nog med att vi ska ha nära till en storstads hela nöjesutbud, kunna cykla till jobbet och krypa hem från krogen. Vi ska ha skogen inpå knutarna också.
Bredvid huset där jag bor växer det en stor gran. Den skymmer utsikten för några lägenheter och därför har de boende uppvaktat staden (på vars mark granen står) om att få hugga ner den. Men tydligen finns det bara fem granar på Södermalm, så därför måste vi vara rädda om de som finns.
För något år sedan ville man bygga ett nytt hus i grannkvarteret. En liten gräsmatta, några buskar och en ful klippa skulle bli lägenheter. Men genast ordnades det med namninsamlingar bland de som redan har någonstans att bo. "Bygg gärna, men inte här" var slagordet. Precis som så många gånger förr.
Jag har också varit skogsmulle en gång. Och visst är det trevligt med blommor och fågelsång. Men för den skull behöver man inte krama varje träd som finns inom räckhåll. Nej, då är det väl bättre att samla all betong på ett ställe: i stan - där skogen redan är nedhuggen och marken asfalterad. Så låter vi den natur som finns vara i fred!
23 april 2007
Den nakna sanningen?
En fördel med att sitta ensam hemma och skriva är att ingen vet hur man ser ut eller är klädd. Håret kan vara tovigt och otvättat. Kläderna både trasiga och omoderna. Den som ska tycka i en tevesoffa däremot, måste båda stylas och sminkas. Jag tycker också, men mitt utseende har ingen betydelse för mina åsikter. Nackdelen är att jag visserligen aldrig kommer att bli en kändis om ingen vet hur jag ser ut. Jag kommer aldrig att få slinka före i kön på Stureplan eftersom jag är "han från teve". Men jag tror att jag kan leva med det. Eftersom jag ju inte är Bert Karlsson så skulle jag ändå aldrig våga säga vad jag egentligen tycker när tevekamerorna riktades mot mitt håll.
Dessutom, om jag var med i teve lika ofta som jag skriver här, så skulle mitt klädkonto skena som en bistungen häst (det är bara politiker som har samma kläder två gånger i teve). Men nu behöver jag ju inte ens ha några kläder på mig. Vad vet ni om huruvida just dessa bokstäver skrivs i bara mässingen? Eller inte. Ni kan ju gissa! Jag varken dementerar eller bekräftar.
Visst skulle jag kunna installera en webcam. Men det är ju roligare att kittla er fantasi. Så får ni chansen att skapa er en egen bild i huvudet av en stor författare i arbete...
Dessutom, om jag var med i teve lika ofta som jag skriver här, så skulle mitt klädkonto skena som en bistungen häst (det är bara politiker som har samma kläder två gånger i teve). Men nu behöver jag ju inte ens ha några kläder på mig. Vad vet ni om huruvida just dessa bokstäver skrivs i bara mässingen? Eller inte. Ni kan ju gissa! Jag varken dementerar eller bekräftar.
Visst skulle jag kunna installera en webcam. Men det är ju roligare att kittla er fantasi. Så får ni chansen att skapa er en egen bild i huvudet av en stor författare i arbete...
18 april 2007
World Wide Web
Natten mellan måndag och tisdag den här veckan gick Hattifnatt och blev en globetrotter! Helt utan min vetskap eller inblandning. När jag ikväll kollade besöksstatistiken så såg jag nämligen till min stora förvåning att de första utländska besökarna hittat hit. Fem kineser, en taiwanes och en spanjor har följt diskussionen om min nya cykel. Fascinerande! Speciellt som man inte kan googla sig hit (jag har inte lagt upp adressen i sökmotorerna) utan man måste ha länken själv.
Jag tänkte skriva en hälsning till mina nya vänner från långtbortistans. Men tyvärr stödjer inte min browser kinesiska tecken, så det får vara. Dessutom är ni säkert industrispioner som är ute efter hemligheten bakom svenska kvalitetscyklar. Och det är nog dumt att börja skriva meddelanden till utländska hemliga agenter på sin hemsida. Rätt var det är knackar väl Säpo på dörren och man blir bortsläpad av CIA och flugen till något hemligt läger.
Med tanke på hur nojiga jänkarna brukar vara finns jag säkert redan på deras lista. Mitt öde är beseglat - flygplanen lyfter troligen vilken minut som helst! Så om det inte kommer några nya bloggtexter de närmsta dagarna så vet ni vad som har hänt. Då vore det schysst om nån kunde ringa Amnesty och be dem lobba lite för mig. Hälsa att jag varit medlem länge, så kanske jag får lite förtur!
Jag tänkte skriva en hälsning till mina nya vänner från långtbortistans. Men tyvärr stödjer inte min browser kinesiska tecken, så det får vara. Dessutom är ni säkert industrispioner som är ute efter hemligheten bakom svenska kvalitetscyklar. Och det är nog dumt att börja skriva meddelanden till utländska hemliga agenter på sin hemsida. Rätt var det är knackar väl Säpo på dörren och man blir bortsläpad av CIA och flugen till något hemligt läger.
Med tanke på hur nojiga jänkarna brukar vara finns jag säkert redan på deras lista. Mitt öde är beseglat - flygplanen lyfter troligen vilken minut som helst! Så om det inte kommer några nya bloggtexter de närmsta dagarna så vet ni vad som har hänt. Då vore det schysst om nån kunde ringa Amnesty och be dem lobba lite för mig. Hälsa att jag varit medlem länge, så kanske jag får lite förtur!
16 april 2007
Snabba cykelaffärer
Jag har länge behövt en vardagscykel. Visserligen promenerar jag mer än gärna både halvmilen och mer därtill om det behövs, men ibland finns det inte tid att traska. Dessutom är det ju rasande trevligt att cykla nu när vårvärmen slår alla rekord.
Min förra hoj och jag skildes åt efter en smärre dispyt under en krogrunda förra sommaren. Det var visserligen ingen märkvärdig cykel: en sån där Asientillverkad sak som kommer i kartong som man får släpa hem och skruva ihop själv. Och kvaliteten var ju så klart därefter också, fanskapet rostade ihop redan efter ett par år. Men trots att styrstången glappade betänkligt, fotbromsen gett upp fullständigt och silvertejp höll andra väsentliga delar på plats, så fick den länge duga i brist på bättre. Ända tills en varm augustikväll då den till sist ledsnade på mig och låset slutade fungera. (Så om det är någon som behöver en cykel – ett renoveringsobjekt som det ju brukar heta i annonserna - varsego! Den står låst runt en lyktstolpe utanför El Mundo på Erstagatan. Glöm inte att ta med vinkelslipen för att kapa blocklåset bara.)
Jag satte mig därför i eftermiddags och surfade på Blocket efter en ersättare. Inget mer importerat billigt skit vill jag ha. Nej, robust svensk design håller bäst i längden. Och följer det med lite retrokänsla också så är det så klart pluspoäng. Vis av tidigare surferfarenheter vet jag att de bra och prisvärda objekten alltid försvinner innan man knappt hinner blinka, men jag hittar faktiskt några bra cyklar utlagda senaste dygnet som ingen annan hunnit få korn på än.
Ett par telefonsamtal senare sitter jag på gröna linjen mot Hökarängen. Affären görs snabbt upp och 400 spänn fattigare är jag nybliven ägare till rödvit skönhet av märket Monark. Den har säkert 50 år på nacken och är rostig både här och där. Men den har riktigt lyse med dynamo och går som en klocka när jag trampar hem mot Södermalm. Och den skramlar knappt ett dugg. Vad kan man mer begära?
Min förra hoj och jag skildes åt efter en smärre dispyt under en krogrunda förra sommaren. Det var visserligen ingen märkvärdig cykel: en sån där Asientillverkad sak som kommer i kartong som man får släpa hem och skruva ihop själv. Och kvaliteten var ju så klart därefter också, fanskapet rostade ihop redan efter ett par år. Men trots att styrstången glappade betänkligt, fotbromsen gett upp fullständigt och silvertejp höll andra väsentliga delar på plats, så fick den länge duga i brist på bättre. Ända tills en varm augustikväll då den till sist ledsnade på mig och låset slutade fungera. (Så om det är någon som behöver en cykel – ett renoveringsobjekt som det ju brukar heta i annonserna - varsego! Den står låst runt en lyktstolpe utanför El Mundo på Erstagatan. Glöm inte att ta med vinkelslipen för att kapa blocklåset bara.)
Jag satte mig därför i eftermiddags och surfade på Blocket efter en ersättare. Inget mer importerat billigt skit vill jag ha. Nej, robust svensk design håller bäst i längden. Och följer det med lite retrokänsla också så är det så klart pluspoäng. Vis av tidigare surferfarenheter vet jag att de bra och prisvärda objekten alltid försvinner innan man knappt hinner blinka, men jag hittar faktiskt några bra cyklar utlagda senaste dygnet som ingen annan hunnit få korn på än.
Ett par telefonsamtal senare sitter jag på gröna linjen mot Hökarängen. Affären görs snabbt upp och 400 spänn fattigare är jag nybliven ägare till rödvit skönhet av märket Monark. Den har säkert 50 år på nacken och är rostig både här och där. Men den har riktigt lyse med dynamo och går som en klocka när jag trampar hem mot Södermalm. Och den skramlar knappt ett dugg. Vad kan man mer begära?
13 april 2007
Mitt liv som konsult
Jag är i konsultbranschen. Relationskonsultbranschen. Av någon anledning anser en del av mina vänner att jag är den stora experten på kärleksrelationer. Riktigt hur jag fått det ryktet är för mig outgrundligt. (Kanske är det så enkelt som att jag är den enda i vänskapskretsen som anses kunna hålla tyst, vilket denna text i såna fall motbevisar fullständigt.)
Under vintern har jag med varsam hand guidat några av mina vänner genom relationsmystikens skärgård. Jag har hjälpt dem kryssa mellan blindskär och förrädiska grund. Periodvis har jag fått överta kaptensansvaret för såväl formuleringar av flirtiga mejl som val av tillfälle för att skicka heta sms. Jag har tipsat om bra restauranger för den första dejten, varit smakrådgivare av presenter och avrått från onyktra och oövertänkta uppvaktningar sena lördagskvällar.
Mina klienter har likt barn vårdats under mina faderliga beskyddar-instinkter, och försiktigt fått pröva att stå på egna darriga ben. Och det har gått riktigt bra för dem. På varsitt håll är två dejter nu på väg att växa till något mer. Och likt alla föräldrar kan jag, med en blandning av stolthet och vemod, bara se på när de nu klarar sin seglats på egen hand. Igår berättade H - som bara för några veckor sen inte kunde skicka ett enkelt mejl till sin dejt utan att först bolla formuleringarna med mig - att hon nu helt plötsligt gått i säng med karln ifråga. Det gjorde mig mållös. Jag var ju inte tillfrågad om det lämpliga i det hela. Experten var helt plötsligt inte längre behövd.
Tyvärr är det en del av det här jobbet. När det gäller relationer är alla tal över två minst en för mycket. Men jag vet att konjunktur-cykeln vänder uppåt igen. När den grå vardagen smyger sig på, sexlivet torkar ut och tankarna om huruvida gräset är grönare någon annanstans kommer. Då behövs vi konsulter igen. Ni har mitt telefonnummer. Och under tiden håller jag mina expertkunskaper uppdaterade via kvällsblaskornas söndagsbilagor.
Under vintern har jag med varsam hand guidat några av mina vänner genom relationsmystikens skärgård. Jag har hjälpt dem kryssa mellan blindskär och förrädiska grund. Periodvis har jag fått överta kaptensansvaret för såväl formuleringar av flirtiga mejl som val av tillfälle för att skicka heta sms. Jag har tipsat om bra restauranger för den första dejten, varit smakrådgivare av presenter och avrått från onyktra och oövertänkta uppvaktningar sena lördagskvällar.
Mina klienter har likt barn vårdats under mina faderliga beskyddar-instinkter, och försiktigt fått pröva att stå på egna darriga ben. Och det har gått riktigt bra för dem. På varsitt håll är två dejter nu på väg att växa till något mer. Och likt alla föräldrar kan jag, med en blandning av stolthet och vemod, bara se på när de nu klarar sin seglats på egen hand. Igår berättade H - som bara för några veckor sen inte kunde skicka ett enkelt mejl till sin dejt utan att först bolla formuleringarna med mig - att hon nu helt plötsligt gått i säng med karln ifråga. Det gjorde mig mållös. Jag var ju inte tillfrågad om det lämpliga i det hela. Experten var helt plötsligt inte längre behövd.
Tyvärr är det en del av det här jobbet. När det gäller relationer är alla tal över två minst en för mycket. Men jag vet att konjunktur-cykeln vänder uppåt igen. När den grå vardagen smyger sig på, sexlivet torkar ut och tankarna om huruvida gräset är grönare någon annanstans kommer. Då behövs vi konsulter igen. Ni har mitt telefonnummer. Och under tiden håller jag mina expertkunskaper uppdaterade via kvällsblaskornas söndagsbilagor.
09 april 2007
Frihet i ett plåtskal?
Påsktider är också konstrundetider. Och bor man inte i trakterna av Österlen så duger södra Dalarna gott. Vi hinner med över 30 visningar på två dagar i byarna kring Säter och Avesta. Glada och taffliga amatörer blandat med halvproffs. Jämfört med vernissager i storstan så är det så mycket trevligare med besök hemmahos. Vi besöker lador, logar och vardagsrum. Och de bjuder på smågodis och whisky istället för torra chips och surt vin, vilket så klart ger pluspoäng.
Passar också på och tar en tur på egen hand i föräldrarnas bil. Äntligen köra helt själv för första gången. Få uppleva friheten som folk brukar prata om. Men vad då frihet? På min cykel kan jag känna vinden i mitt hår, höra fåglarna och känna dofterna från skog och ängar. I min kajak finns inga väjningsregler eller hastighets-begränsningar att bry sig om. Jag tar mig vart jag vill hur jag vill när jag vill. Men instängd i en plåtlåda som luktar plast, olja och avgaser hittar jag ingen frihetskänsla. Att åka rakt fram på tråkig väg tillsammans med en massa andra, gud så tråkigt! Jag tröttnar efter trekvart och vänder hem igen. Besviken. Har jag tagit alla dessa körlektioner för detta? Jag kommer nog aldrig att bli en ny James Dean.
Passar också på och tar en tur på egen hand i föräldrarnas bil. Äntligen köra helt själv för första gången. Få uppleva friheten som folk brukar prata om. Men vad då frihet? På min cykel kan jag känna vinden i mitt hår, höra fåglarna och känna dofterna från skog och ängar. I min kajak finns inga väjningsregler eller hastighets-begränsningar att bry sig om. Jag tar mig vart jag vill hur jag vill när jag vill. Men instängd i en plåtlåda som luktar plast, olja och avgaser hittar jag ingen frihetskänsla. Att åka rakt fram på tråkig väg tillsammans med en massa andra, gud så tråkigt! Jag tröttnar efter trekvart och vänder hem igen. Besviken. Har jag tagit alla dessa körlektioner för detta? Jag kommer nog aldrig att bli en ny James Dean.
04 april 2007
Att bocka av
Många människor skriver listor. Packlistor, inköpslistor, att-göralistor. En del är mer listiga än andra. T ex känner jag en äldre man som varje vecka skriver en att-göralista för de kommande sju dagarna. Överst varje dag står det "Äta frukost." Sen skriver han upp allt som händer, varje telefonsamtal han ringer och vad som kommer med posten. En förteckning över livet liksom. Andra som för detaljerade listor försvarar det med att man känner sig duktig om man får bocka av många saker. Och skriver man upp även de mest basala sysslorna så blir det så klart många bockar att bocka.
Även jag skriver listor. Men eftersom det ju finns roligare saker att göra i livet så blir det inte så ofta och så många saker att göra. Bara de riktigt stora och långsiktiga projekten hamnar där. Nackdelen med det är så klart att man inte så ofta får uppleva den tillfredställelse som bara en riktigt bock kan ge.
Men idag är jag också lite Bror Duktig, och min att-göralista har blivit ett projekt kortare. Trafikinspektören blev nämligen helt charmad av min redogörelse för hur Döda-vinkelsensorn fungerar på den splitternya Volvo jag körde. En kvinnlig inspektör kanske hade brytt sig mer om den tant som höll på att mista livet på ett övergångsställe. Men vi män har ju alltid haft en bättre förmåga att fokusera på väsentligheterna i tillvaron. Så det lilla rosa plastkortet blev mitt. Tack och bock!
Även jag skriver listor. Men eftersom det ju finns roligare saker att göra i livet så blir det inte så ofta och så många saker att göra. Bara de riktigt stora och långsiktiga projekten hamnar där. Nackdelen med det är så klart att man inte så ofta får uppleva den tillfredställelse som bara en riktigt bock kan ge.
Men idag är jag också lite Bror Duktig, och min att-göralista har blivit ett projekt kortare. Trafikinspektören blev nämligen helt charmad av min redogörelse för hur Döda-vinkelsensorn fungerar på den splitternya Volvo jag körde. En kvinnlig inspektör kanske hade brytt sig mer om den tant som höll på att mista livet på ett övergångsställe. Men vi män har ju alltid haft en bättre förmåga att fokusera på väsentligheterna i tillvaron. Så det lilla rosa plastkortet blev mitt. Tack och bock!
01 april 2007
Stenar
I min ungdoms glada dagar brukade jag åka på scoutläger varje sommar. För er stackare som aldrig fått åka på något scoutläger, så kan jag berätta att det är en tillställning där en massa ungdomar i gröna skjortor tältar, eldar, bygger saker och sjunger hurtiga sånger. Riktigt roligt faktiskt!
Varje läger är indelat i avdelningar med olika namn. Och till traditionen hör att respektive avdelning skriver en skojig sång eller hejig ramsa om sin avdelning, som man sedan framför vid någon av veckans lägerbål. En gång - jag vill minnas* att det var på Scoutihop på Skräddartorp 1983 - hette vår avdelning "Stenen". När de andra scoutpatrullerna vid lägerbålet sjöng söta små sånger om träd, blommor och annat fånigt, så diktade vi ihop följande käcka ramsa:
Stenen är rund - rundast är vi!
Stenen är dum - dummast är vi!
Stenen är hård - hårdast är vi!
Stenhård!
I helgen tvingades min plånbok och jag konstatera att ingenting har förändrats på tjugofem år. Stenar är runda, dumma och hårda. Och självrisken för plåt- och lackskador på en hyrbil hos OKQ8 är exakt 1500 kronor.
* Att jag kommer ihåg en fånig ramsa från sommaren 1983 måste väl vara ännu ett bevis för Alzheimern! Nutidsminnet försvinner alltmer och återgången till barndomen har börjat. Vad kommer härnäst, bloggtexter om min första skoldag, eller kanske rent av recepttips på trolldeg??
Varje läger är indelat i avdelningar med olika namn. Och till traditionen hör att respektive avdelning skriver en skojig sång eller hejig ramsa om sin avdelning, som man sedan framför vid någon av veckans lägerbål. En gång - jag vill minnas* att det var på Scoutihop på Skräddartorp 1983 - hette vår avdelning "Stenen". När de andra scoutpatrullerna vid lägerbålet sjöng söta små sånger om träd, blommor och annat fånigt, så diktade vi ihop följande käcka ramsa:
Stenen är rund - rundast är vi!
Stenen är dum - dummast är vi!
Stenen är hård - hårdast är vi!
Stenhård!
I helgen tvingades min plånbok och jag konstatera att ingenting har förändrats på tjugofem år. Stenar är runda, dumma och hårda. Och självrisken för plåt- och lackskador på en hyrbil hos OKQ8 är exakt 1500 kronor.
* Att jag kommer ihåg en fånig ramsa från sommaren 1983 måste väl vara ännu ett bevis för Alzheimern! Nutidsminnet försvinner alltmer och återgången till barndomen har börjat. Vad kommer härnäst, bloggtexter om min första skoldag, eller kanske rent av recepttips på trolldeg??
27 mars 2007
In i dimman
Alla brukar väl skylla på dåligt minne ibland. Men nu kan jag inte låta bli att undra om inte Alzheimersen börjat komma på allvar ändå. För det kan väl inte vara helt naturligt att ideligen glömma bort vad man gör när man duschar? Inte så att jag inte fattar att jag duschar, för det kan jag lista ut om jag inte är alltför onykter. Men den senaste tiden har jag allt som oftast börjat tappa bort mig i själva tvagningsproceduren. Har jag schamponerat håret? Har jag tvålat in fötterna? Är öronen skrubbade? För att vara på säkra sidan är det nog bäst att göra det en gång till. Men glömmer strax igen vad jag gjorde nyss. Lite småjobbigt är det. Men jag blir i alla fall ren!
Eller så är det inte glömska utan mest förvirring. Som till exempel häromdan när jag hade lagat pasta och skulle ha lite ketchup på. Visserligen är det ganska ovanligt att jag använder ketchup. Men inte mer sällan än att jag faktiskt kommer ihåg hur en ketchupflaska ser ut jämfört med andra plastflaskor. Och jag kan ju läsa. Men ändå hällde jag jordgubbssaft på pastan. (Vilket - inte speciellt otippat - visade sig missa kvalplatsen till min topphundra lista över kulinariska höjdpunkter med tämligen bred marginal!)
Förvirrad och glömsk. Det verkar som om ålderstecknen hopar sig med en alarmerande fart. Synd bara att det är vår. Om jag tappar bort mig på stan och stapplar runt med tom blick och halvöppen mun, så kommer ingen att hjälpa mig att hitta hem. Farbrorn har vårkänslor hör jag folk viska bakom min rygg när jag famlar efter... efter vadå? Vet inte, det har jag glömt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
