Goebbels, Keitel, Jodl, Himmler …

Dom finns överallt. Nördarna. När man minst anar det hoppar de fram och översköljer en med sina kunskaper om de mest ointressanta saker. Om såpaskandaler, melodifestivaler eller hockeyfinaler.

Nördar finns i alla samhällsklasser och av alla sorter. För det är dags att avliva myten: nörderi är inte ett typiskt manligt fenomen! Den stora skillnaden mellan män och kvinnor är att – på typiskt manligt ojämnställt vis – så rankas det manliga nörderiet högre än det dito kvinnliga. Att ha sett samtliga avsnitt i de senaste fem årens sjukhusserier på teve slår inte lika högt som att med bakbundna ögon kunna plocka isär motorn på en Chevrolet Impala årsmodell 1963. Men likafullt är dem båda nördar.

Orättvisan ligger oftast i att vi män har mer pengar att spendera på vårt nörderi, och ingen ifrågasätter heller att vi gör det. Samtidigt som man fnyser åt tanten som spenderar hela sin pension på att köpa porslinstomtar så är det ingen som tycker att mannen som lägger en halv förmögenhet på att åka på bortamatcher är ett dugg konstig.

Min mamma är en typisk nörd. En matnörd. Hon ägnar större delen av sin vakna tid åt att bläddra i kokböcker, läsa recept, planera måltider och laga mat. Och när hon inte står i köket själv så läser hon krogrecensioner och fantiserar om restaurangbesök. Visst kan man vara intresserad av mat, det är det många som är. Men när man tio år senare kommer ihåg vad samtliga i sällskapet åt på en viss restaurang är man bevisligen en nörd!

(För att ingen ska tro att jag här offentligt baktalar min mor, så vill jag bara säga att det är väldigt trevligt med en mamma som ständigt provar nya tårt- och efterrättsrecept. Hon kunde ju istället ha varit den typen av nörd som kan rabbla all fotbollsstatistik utantill. Och hur kul barndom hade det varit på en skala...)

Själv är jag inte ett dugg nördig. Att det finns minst 70 maxisinglar med Depeche Mode i min skivsamling tycker jag bara tyder på ett stort musikintresse. Och att jag kan namnen på Hitlers alla generaler är inte ett dugg nördigt. Det är ju bara vanlig allmänbildning!

En sommarflirt?

Idag har jag blivit marknadsundersökt. Det var en sån där undersökning som var i form av ett gruppsamtal, där ett företag samlat några väl (förutsätter jag eftersom jag var inbjuden) utvalda personer, bjussade på lunch och sen mjölkade oss på åsikter. Det är inte så ofta som jag får betalt för att tycka saker, så det var lite kul.

Sen är det ju alltid roligt när någon flirtar med en också. Och en av kvinnorna som var där kopplade verkligen på hela charmregistret. Det var mycket länge sen – om någonsin – som jag blivit så råflörtad med! Jag kan bespara er detaljerna, förutom den att hon vid presentationsrundan vände sig mot mig och mycket tydligt poängterade att hon var S-i-n-g-e-l !

Dock tror jag att jag krossade hennes hjärta i slutet av gruppsamtalet, eftersom jag då dissade hennes åsikter ganska ordentligt. Men det var nog lika bra så. Hon var trots allt 74 bast. Visserligen tänker en av mina grannar – en känd svensk manlig skådespelare – gifta sig med ett tretti år yngre lammkött i sommar. Och hon var ovanligt välbevarad för sin ålder, för att använda ett inom vissa kretsar bevingat uttryck. Men nja, jag tyckte inte att personkemin synkade tillräckligt. Det kanske hade kunnat bli en sommarflirt. Men då satsar jag hellre på mer seriösa relationer.

Normalt onormal

H har inte riktigt koll på adressen till lägenhetsvisningen så vi får fråga en tant om vägen. Och tajmingen visar sig vara perfekt: precis när vi hittat rätt nummer dyker mäklaren upp. Jag - som ikväll är med som smakråd och bostadsrättsexpert - uppehåller med tråkiga frågor om stambyten och kommande renoveringar, medan H snokar runt i skåpen. Mäklaren svarar trevligt och svävande på mäklares vis, men hans uppenbara behov av en näshårstrimning gör mig lite distraherad. Samtidigt verkar H något brydd. Det skulle ju vara en tvåa, men trots att hon går tre varv i den lilla lägenheten hittar hon bara ett rum. Hon mimar till mig att vi ska sticka så vi förklarar oss nöjda. Mäklaren säger hej och försvinner i sin bil. Det hela är över på mindre än 10 minuter.

Väl ensamma igen går det upp för oss att vi varit i fel lägenhet. Den rätta visningen var på en annan våning. Men frågan är då vad vi varit på? En visning utan anslag i porten, utan erbjudande om att skriva på en intresselista, utan andra nyfikna intresserade, och med en mäklare som har glömt papprena i bilen. Frågetecknen är många. Synd bara att man inte är tjugo år yngre. Då hade det här definitivt varit upptakten till den rafflande historien om "Mysteriet med mäklaren med de långa näshåren".

Men vi är tråkigt vuxna och går till nästa visning istället. Och konstaterar återigen hur lika alla lägenheter är numera. När jag flyttade till Stockholm och letade efter min första lya var jag på över 60 visningar innan jag bestämde mig. Och ingen lägenhet var den andra lik. Men det är uppenbart hur stor genomslagskraft Martin Timell och grabbarna i Roomservice har haft de senaste åren. Kaffe Lattefärger, slipade trägolv och oljade bänkskivor i köken. Ljust och luftigt, och med färgaccenter i soffkuddarna och IKEA-mattorna. Inte en enda tapet i någon av de fyra lägenheter vi kollar på. Men exakt samma lampor i två av dem.

I jakten efter att skapa den trendiga och moderna lägenheten har vi alla dräglat över inredningstidningarna och makeoverprogrammen. Och resultatet är därefter. Alla lägenheter ser ut att vara beställda ur en och samma katalog. Det är med dystert sinne jag tvingas konstatera att även jag misslyckats med att skapa något speciellt. Trots alla timmar med spackelspaden och målarburkarna så ser min lägenhet precis ut som alla andras. Det som jag trodde var trendigt onormalt är bara väldigt tråkigt normalt.

Jag vill också svettas i tighta kläder

Den sötsura doften av svett, liniment och sportdryck ligger som ett lätt dis över gräsmattan på Frescati. En skrällig högtalaranläggning rabblar startnummer på de som kommer i mål. Människor köar till korvkiosktältet, står i klungor runt resultattavlorna och halvligger stretchande varstans det finns lite plats över.

Det är en av vårens första motionslopp. Tvåtusen löpare i tights och svettmönstrade t-shirts rinner i en strid ström fram mot målfållan och får en banan och en billig medalj som belöning. Pain - som hävdar att hon springer bäst med bubbeldricka i vätskebältet – får också en liten flaska mousserande som jag tagit med, vilket verkar vara en uppskattad törstsläckare efter den dryga milens knatande.

Det är något visst med stora folkliga idrottsevenemang. De flesta som är med har inte större ambitioner än tävlingen mot sina egna tider. Men oavsett om man löper banan runt på lätta ben eller sliter ont för varje steg så finns det en gemenskap i motionsintresset. Bäst gillar jag den stora orienteringstävlingen 5-dagars, som varje sommar under en vecka samlar ca 15 000 löpare i en skog någonstans i Sverige. Tioåriga knattar springer för allt vad benen bär bredvid lugnt lunkande tanter 70+ (!). Elit och nybörjare sida vid sida. Alla lika värda. Och i slutändan är det ju ändå pannkakorna i matsalen som är det viktigaste.

När jag står där på gräsmattan inser jag att det var allt för länge sen som jag luktade liniment, och att jag saknar det. Här ska börja löptränas på allvar igen. Några medaljer lär jag aldrig ta. Men vad gör väl det. Den gemenskap som finns i att svettas tillsammans med tusentals andra människor slår det mesta.

Konsten att elda en brasa

Valborg på Riddarholmen är fackeltåg, kör med vårsånger, lite musik av "Södra Bergens Balalajkor", tal av Anders Carlberg från Fryshuset. Och fånigt mellansnack av Jörgen "Björne" Lantz . Allt i ett rasande tempo. Programmet avverkas på mindre än en timme. Skynda, skynda. Folk har inte tid att stanna. Måste vidare. Ut på krogen. Hem till teven?

Och inte kan moderna storstadsmänniskor göra upp en ordentlig eld heller. Lite knastertorrt gammal rivningsbråte som snabbt flammar upp och sen rasar ihop i en hög med glöd. Spektaklet är nerbrunnet efter knappa timmen. Min ungdoms majbrasor var något helt annat. De var flera meter höga, väl byggda med både virke och ris ordentligt varvat för den bästa effekten. Sen brann de halva natten också.

Fast den bästa brasa jag sett - förutom när jag o syrran råkade tutta på ängen hemma - var när en snubbe eldade upp sågverket i Västanfors. Hela stan var där och kollade, och eldskenet syntes flera mil bort. Det var ingen liten skitbrasa av rivningsbråte. Nej, det var prima virke rakt igenom!

Och nu något helt annat, en skånsk souvenir - vårens skönaste gungeligung!

Packat och klart

Hattifnatt styrde imorse kosan söderut, närmare bestämt till den skånska metropolen Malmö. Och naturligtvis måste detta rapporteras. Så här kommer ett rykande färskt reportage - live från bloggens utsände!

När jag klev ut ur stationshuset var det första som slog emot mig lukten av våt betong. Minns genast Jennys tips om gropen med stort G, som inte får missas om man är gropnörd som jag. Och den är sannerligen imponerande. Gropen som så småningom ska bli Citytunneln och en ny underjordisk järnvägsstation. Men jag sliter mig loss, det finns ju så mycket annat att se också!

Under parollen "Effektiv turist, javisst!" hinner jag på några få timmar se två fasadklättrande fönsterputsare på Turning Torso, känna på de solvarma tegelstenarna på Malmöhus slott, titta på Öresundsbron (på avstånd dock), spana på solbadande bikinibrudar på kajen i Västra Hamnen, klättra genom en ubåt och fingra på diverse tekniska manicker på Teknik och Sjöfartsmuseet, väja för två oroligt vakande gåsförälder med nyfödda gula dunbollar i släptåg i Slottsparken, äta glass på Lilla torg* samt kolla på utställningen om de vita rödakorsbussarna på Humanitetens Hus.

Senast jag var här regnade det i två hela dar, men nu visar sig staden från en mycket bättre sida. För en turist finns det både det ena och det andra att välja på. Alltid hittar man väl nåt. Och om inte annat kan jag tänka mig att besöka piren i Västra Hamnen igen... Men någon recension av det lokala köket kan jag tyvärr inte ge. Min resa är för kort för att jag ska våga riskera att störa tarmfloran, så det får bli en klassisk McBurgare.

Men nu känns det ändå som om jag är tämligen klar här. Återstår att bli packad. Vilket ju alltid är roligast i glada vänners lag. Så därför vänder jag näsan norrut, mot brudarna i Lund. Mitt tåg går kvart över sju imorrn bitti. Det ska nog hinnas med en och annan pilsner innan dess!

*Faktum är att jag köpte en glass på Lilla torg - trots att jag egentligen inte alls var sugen på glass - bara för att kunna skriva att jag ätit glass på Lilla torg. Trovärdighet är A och O för en seriös resereporter!

Skogsmullar i storstan

Det bränner varmt och skönt genom ozonhålet när jag styr ut på Riddarfjärden. I motvinden får magmusklerna jobba lite extra, men det känns att vinterns teknikträning på gymmet ändå gjort en del nytta. Girar runt Reimersholme och en vägg av plåt tornar upp sig om styrbord när jag paddlar förbi m/s Sunnanvik som ligger vid Liljeholmskajen och lossar cement. Vid Hornstulls strand gräver en grävskopa djupa hål i kajen och på Liljeholmsbron är trafiken som vanligt tät och högljudd.

När jag en kort stund senare vilar på paddeln och sakta svänger runt Årsta holmar guppar några sothöns och herr och fru Storskrake förbi. En vitsippsäng breder ut sig på en av holmarna. Solen glittrar i vattnet och doften av tjära från en av båtklubbarna smyger över viken. Av stadens oljud hörs nästan inget. Det är helt lugnt, bara några måsar som kivas.

Stockholm är en märklig stad. Ena stunden ful, larmig, smutsig och skräpig. Betong, klotter, bilar och buller. Men sväng om ett hörn och du befinner dig mitt ute i klorofyllen. Med ett djurliv som är ganska häpnadsväckande för en miljonstad. Det känns aningen schizofrent. Men sån är effekten av att välutbildade naturromantiker köpt upp innerstan. Inte nog med att vi ska ha nära till en storstads hela nöjesutbud, kunna cykla till jobbet och krypa hem från krogen. Vi ska ha skogen inpå knutarna också.

Bredvid huset där jag bor växer det en stor gran. Den skymmer utsikten för några lägenheter och därför har de boende uppvaktat staden (på vars mark granen står) om att få hugga ner den. Men tydligen finns det bara fem granar på Södermalm, så därför måste vi vara rädda om de som finns.

För något år sedan ville man bygga ett nytt hus i grannkvarteret. En liten gräsmatta, några buskar och en ful klippa skulle bli lägenheter. Men genast ordnades det med namninsamlingar bland de som redan har någonstans att bo. "Bygg gärna, men inte här" var slagordet. Precis som så många gånger förr.

Jag har också varit skogsmulle en gång. Och visst är det trevligt med blommor och fågelsång. Men för den skull behöver man inte krama varje träd som finns inom räckhåll. Nej, då är det väl bättre att samla all betong på ett ställe: i stan - där skogen redan är nedhuggen och marken asfalterad. Så låter vi den natur som finns vara i fred!

Den nakna sanningen?

En fördel med att sitta ensam hemma och skriva är att ingen vet hur man ser ut eller är klädd. Håret kan vara tovigt och otvättat. Kläderna både trasiga och omoderna. Den som ska tycka i en tevesoffa däremot, måste båda stylas och sminkas. Jag tycker också, men mitt utseende har ingen betydelse för mina åsikter. Nackdelen är att jag visserligen aldrig kommer att bli en kändis om ingen vet hur jag ser ut. Jag kommer aldrig att få slinka före i kön på Stureplan eftersom jag är "han från teve". Men jag tror att jag kan leva med det. Eftersom jag ju inte är Bert Karlsson så skulle jag ändå aldrig våga säga vad jag egentligen tycker när tevekamerorna riktades mot mitt håll.

Dessutom, om jag var med i teve lika ofta som jag skriver här, så skulle mitt klädkonto skena som en bistungen häst (det är bara politiker som har samma kläder två gånger i teve). Men nu behöver jag ju inte ens ha några kläder på mig. Vad vet ni om huruvida just dessa bokstäver skrivs i bara mässingen? Eller inte. Ni kan ju gissa! Jag varken dementerar eller bekräftar.

Visst skulle jag kunna installera en webcam. Men det är ju roligare att kittla er fantasi. Så får ni chansen att skapa er en egen bild i huvudet av en stor författare i arbete...

World Wide Web

Natten mellan måndag och tisdag den här veckan gick Hattifnatt och blev en globetrotter! Helt utan min vetskap eller inblandning. När jag ikväll kollade besöksstatistiken så såg jag nämligen till min stora förvåning att de första utländska besökarna hittat hit. Fem kineser, en taiwanes och en spanjor har följt diskussionen om min nya cykel. Fascinerande! Speciellt som man inte kan googla sig hit (jag har inte lagt upp adressen i sökmotorerna) utan man måste ha länken själv.

Jag tänkte skriva en hälsning till mina nya vänner från långtbortistans. Men tyvärr stödjer inte min browser kinesiska tecken, så det får vara. Dessutom är ni säkert industrispioner som är ute efter hemligheten bakom svenska kvalitetscyklar. Och det är nog dumt att börja skriva meddelanden till utländska hemliga agenter på sin hemsida. Rätt var det är knackar väl Säpo på dörren och man blir bortsläpad av CIA och flugen till något hemligt läger.

Med tanke på hur nojiga jänkarna brukar vara finns jag säkert redan på deras lista. Mitt öde är beseglat - flygplanen lyfter troligen vilken minut som helst! Så om det inte kommer några nya bloggtexter de närmsta dagarna så vet ni vad som har hänt. Då vore det schysst om nån kunde ringa Amnesty och be dem lobba lite för mig. Hälsa att jag varit medlem länge, så kanske jag får lite förtur!

Snabba cykelaffärer

Jag har länge behövt en vardagscykel. Visserligen promenerar jag mer än gärna både halvmilen och mer därtill om det behövs, men ibland finns det inte tid att traska. Dessutom är det ju rasande trevligt att cykla nu när vårvärmen slår alla rekord.

Min förra hoj och jag skildes åt efter en smärre dispyt under en krogrunda förra sommaren. Det var visserligen ingen märkvärdig cykel: en sån där Asientillverkad sak som kommer i kartong som man får släpa hem och skruva ihop själv. Och kvaliteten var ju så klart därefter också, fanskapet rostade ihop redan efter ett par år. Men trots att styrstången glappade betänkligt, fotbromsen gett upp fullständigt och silvertejp höll andra väsentliga delar på plats, så fick den länge duga i brist på bättre. Ända tills en varm augustikväll då den till sist ledsnade på mig och låset slutade fungera. (Så om det är någon som behöver en cykel – ett renoveringsobjekt som det ju brukar heta i annonserna - varsego! Den står låst runt en lyktstolpe utanför El Mundo på Erstagatan. Glöm inte att ta med vinkelslipen för att kapa blocklåset bara.)

Jag satte mig därför i eftermiddags och surfade på Blocket efter en ersättare. Inget mer importerat billigt skit vill jag ha. Nej, robust svensk design håller bäst i längden. Och följer det med lite retrokänsla också så är det så klart pluspoäng. Vis av tidigare surferfarenheter vet jag att de bra och prisvärda objekten alltid försvinner innan man knappt hinner blinka, men jag hittar faktiskt några bra cyklar utlagda senaste dygnet som ingen annan hunnit få korn på än.

Ett par telefonsamtal senare sitter jag på gröna linjen mot Hökarängen. Affären görs snabbt upp och 400 spänn fattigare är jag nybliven ägare till rödvit skönhet av märket Monark. Den har säkert 50 år på nacken och är rostig både här och där. Men den har riktigt lyse med dynamo och går som en klocka när jag trampar hem mot Södermalm. Och den skramlar knappt ett dugg. Vad kan man mer begära?

Mitt liv som konsult

Jag är i konsultbranschen. Relationskonsultbranschen. Av någon anledning anser en del av mina vänner att jag är den stora experten på kärleksrelationer. Riktigt hur jag fått det ryktet är för mig outgrundligt. (Kanske är det så enkelt som att jag är den enda i vänskapskretsen som anses kunna hålla tyst, vilket denna text i såna fall motbevisar fullständigt.)

Under vintern har jag med varsam hand guidat några av mina vänner genom relationsmystikens skärgård. Jag har hjälpt dem kryssa mellan blindskär och förrädiska grund. Periodvis har jag fått överta kaptensansvaret för såväl formuleringar av flirtiga mejl som val av tillfälle för att skicka heta sms. Jag har tipsat om bra restauranger för den första dejten, varit smakrådgivare av presenter och avrått från onyktra och oövertänkta uppvaktningar sena lördagskvällar.

Mina klienter har likt barn vårdats under mina faderliga beskyddar-instinkter, och försiktigt fått pröva att stå på egna darriga ben. Och det har gått riktigt bra för dem. På varsitt håll är två dejter nu på väg att växa till något mer. Och likt alla föräldrar kan jag, med en blandning av stolthet och vemod, bara se på när de nu klarar sin seglats på egen hand. Igår berättade H - som bara för några veckor sen inte kunde skicka ett enkelt mejl till sin dejt utan att först bolla formuleringarna med mig - att hon nu helt plötsligt gått i säng med karln ifråga. Det gjorde mig mållös. Jag var ju inte tillfrågad om det lämpliga i det hela. Experten var helt plötsligt inte längre behövd.

Tyvärr är det en del av det här jobbet. När det gäller relationer är alla tal över två minst en för mycket. Men jag vet att konjunktur-cykeln vänder uppåt igen. När den grå vardagen smyger sig på, sexlivet torkar ut och tankarna om huruvida gräset är grönare någon annanstans kommer. Då behövs vi konsulter igen. Ni har mitt telefonnummer. Och under tiden håller jag mina expertkunskaper uppdaterade via kvällsblaskornas söndagsbilagor.

Frihet i ett plåtskal?

Påsktider är också konstrundetider. Och bor man inte i trakterna av Österlen så duger södra Dalarna gott. Vi hinner med över 30 visningar på två dagar i byarna kring Säter och Avesta. Glada och taffliga amatörer blandat med halvproffs. Jämfört med vernissager i storstan så är det så mycket trevligare med besök hemmahos. Vi besöker lador, logar och vardagsrum. Och de bjuder på smågodis och whisky istället för torra chips och surt vin, vilket så klart ger pluspoäng.

Passar också på och tar en tur på egen hand i föräldrarnas bil. Äntligen köra helt själv för första gången. Få uppleva friheten som folk brukar prata om. Men vad då frihet? På min cykel kan jag känna vinden i mitt hår, höra fåglarna och känna dofterna från skog och ängar. I min kajak finns inga väjningsregler eller hastighets-begränsningar att bry sig om. Jag tar mig vart jag vill hur jag vill när jag vill. Men instängd i en plåtlåda som luktar plast, olja och avgaser hittar jag ingen frihetskänsla. Att åka rakt fram på tråkig väg tillsammans med en massa andra, gud så tråkigt! Jag tröttnar efter trekvart och vänder hem igen. Besviken. Har jag tagit alla dessa körlektioner för detta? Jag kommer nog aldrig att bli en ny James Dean.

Att bocka av

Många människor skriver listor. Packlistor, inköpslistor, att-göralistor. En del är mer listiga än andra. T ex känner jag en äldre man som varje vecka skriver en att-göralista för de kommande sju dagarna. Överst varje dag står det "Äta frukost." Sen skriver han upp allt som händer, varje telefonsamtal han ringer och vad som kommer med posten. En förteckning över livet liksom. Andra som för detaljerade listor försvarar det med att man känner sig duktig om man får bocka av många saker. Och skriver man upp även de mest basala sysslorna så blir det så klart många bockar att bocka.

Även jag skriver listor. Men eftersom det ju finns roligare saker att göra i livet så blir det inte så ofta och så många saker att göra. Bara de riktigt stora och långsiktiga projekten hamnar där. Nackdelen med det är så klart att man inte så ofta får uppleva den tillfredställelse som bara en riktigt bock kan ge.

Men idag är jag också lite Bror Duktig, och min att-göralista har blivit ett projekt kortare. Trafikinspektören blev nämligen helt charmad av min redogörelse för hur Döda-vinkelsensorn fungerar på den splitternya Volvo jag körde. En kvinnlig inspektör kanske hade brytt sig mer om den tant som höll på att mista livet på ett övergångsställe. Men vi män har ju alltid haft en bättre förmåga att fokusera på väsentligheterna i tillvaron. Så det lilla rosa plastkortet blev mitt. Tack och bock!

Stenar

I min ungdoms glada dagar brukade jag åka på scoutläger varje sommar. För er stackare som aldrig fått åka på något scoutläger, så kan jag berätta att det är en tillställning där en massa ungdomar i gröna skjortor tältar, eldar, bygger saker och sjunger hurtiga sånger. Riktigt roligt faktiskt!

Varje läger är indelat i avdelningar med olika namn. Och till traditionen hör att respektive avdelning skriver en skojig sång eller hejig ramsa om sin avdelning, som man sedan framför vid någon av veckans lägerbål. En gång - jag vill minnas* att det var på Scoutihop på Skräddartorp 1983 - hette vår avdelning "Stenen". När de andra scoutpatrullerna vid lägerbålet sjöng söta små sånger om träd, blommor och annat fånigt, så diktade vi ihop följande käcka ramsa:

Stenen är rund - rundast är vi!
Stenen är dum - dummast är vi!
Stenen är hård - hårdast är vi!
Stenhård!

I helgen tvingades min plånbok och jag konstatera att ingenting har förändrats på tjugofem år. Stenar är runda, dumma och hårda. Och självrisken för plåt- och lackskador på en hyrbil hos OKQ8 är exakt 1500 kronor.

* Att jag kommer ihåg en fånig ramsa från sommaren 1983 måste väl vara ännu ett bevis för Alzheimern! Nutidsminnet försvinner alltmer och återgången till barndomen har börjat. Vad kommer härnäst, bloggtexter om min första skoldag, eller kanske rent av recepttips på trolldeg??

In i dimman

Alla brukar väl skylla på dåligt minne ibland. Men nu kan jag inte låta bli att undra om inte Alzheimersen börjat komma på allvar ändå. För det kan väl inte vara helt naturligt att ideligen glömma bort vad man gör när man duschar? Inte så att jag inte fattar att jag duschar, för det kan jag lista ut om jag inte är alltför onykter. Men den senaste tiden har jag allt som oftast börjat tappa bort mig i själva tvagningsproceduren. Har jag schamponerat håret? Har jag tvålat in fötterna? Är öronen skrubbade? För att vara på säkra sidan är det nog bäst att göra det en gång till. Men glömmer strax igen vad jag gjorde nyss. Lite småjobbigt är det. Men jag blir i alla fall ren!

Eller så är det inte glömska utan mest förvirring. Som till exempel häromdan när jag hade lagat pasta och skulle ha lite ketchup på. Visserligen är det ganska ovanligt att jag använder ketchup. Men inte mer sällan än att jag faktiskt kommer ihåg hur en ketchupflaska ser ut jämfört med andra plastflaskor. Och jag kan ju läsa. Men ändå hällde jag jordgubbssaft på pastan. (Vilket - inte speciellt otippat - visade sig missa kvalplatsen till min topphundra lista över kulinariska höjdpunkter med tämligen bred marginal!)

Förvirrad och glömsk. Det verkar som om ålderstecknen hopar sig med en alarmerande fart. Synd bara att det är vår. Om jag tappar bort mig på stan och stapplar runt med tom blick och halvöppen mun, så kommer ingen att hjälpa mig att hitta hem. Farbrorn har vårkänslor hör jag folk viska bakom min rygg när jag famlar efter... efter vadå? Vet inte, det har jag glömt.

Om...

Om. Det lilla korta ordet. Bara två bokstäver (svårt att stava fel!) Men svindlande stora perspektiv öppnas när det rullar fram på tungan. Tänk om!

Jag har så klart sett intervjuerna med Göran Persson som gått på teve den här veckan. Inklusive en hel del av extramaterialet på nätet. Visserligen är det för stunden lite kul med skvaller, men det som dröjer sig kvar längst i minnet är ändå den korta snutten om mordet på Anna Lindh.

Om hon och hennes väninna hade valt att gå ut på stan en kvart senare. Eller kanske tagit en sväng förbi Åhléns först. Då hade ja-sidan med stor sannolikhet vunnit EMU-folkomröstningen. Göran Persson hade avgått för flera år sedan och Socialdemokraterna hade kanske, med en ny och karismatisk partiledare, hållt ställningarna mot alliansen i höstas. Om inte om. Då hade två små barn haft en statsminister som mamma idag.

Skruva perspektiven några varv vill - ett annat politiskt mord med en balkanyngling som huvudperson. I juni 1914 tar en nittonåring med sig sin pistol när han går ut på stan. Och han råkar hamna i ett gathörn just när ärkehertigen Franz och hans fru åker förbi i sin bil. Skotten i Sarajevo blir som bekant gnistan som utlöser första världskriget. Vilket sen, genom freden 1918, lägger grunden för andra världskriget. Totalt dör ca 70 miljoner människor i de båda krigen. Bara i Europa. Om inte unge herr Princip råkat promenera förbi just där och då, så hade kanske världen sett helt annorlunda ut idag. Om inte om.

Frågan som infinner sig är ju tämligen självklar. Vilka vägval gör jag som påverkar resten av mitt liv? Kanske andra människor? Hela världen? Tanken svindlar. Och kittlar.

Idag valde jag att tacka nej till en lunch med Magnus. Istället skrev jag den här texten och gjorde en sallad som jag åt framför ett halvt avsnitt av Desperate Housewives. På så sätt hoppas jag ha förhindrat minst två skilsmässor samt en regeringskris i Mexico. Om. Kanske om.

Nöjesfält för vuxna

Små barn tycker om att gå på tivoli. Tjatar om att få åka till Legoland eller Disneyworld. Stora barn går på mässa. Båtmässa. Husvagnsmässa. Kattmässa. Trädgårdstomtemässa. I sann demokratisk anda finns det nåt för alla och envar. Själv har jag idag varit på Vildmarksmässa.

Själva idén med att natur- och friluftsintresserade ska ta pendeln till Älvsjö, och vara inomhus i en stor hangarliknande mässhall en hel dag, känns lite bakvänd. Dessutom tillsammans med en massa andra människor. Friluftsare är ju annars ofta kända som lite enstöriga typer, som helst flyr både storstad och folksamlingar. Men många är också ganska prylnördiga. Och till skillnad från de små barnen så har de stora ofta en betydligt större veckopeng att spendera på sina leksaker.

På Gröna Lund kan den som vill roa sig med berg- och dalbanor, Fritt fall eller att skvalpa runt i kärlekstunneln. Attraktionerna på Älvsjömässan är i grunden desamma - vatten och höga höjder - även om roligheterna så klart är lite kundanpassade. Den nyfikne kan t ex prova på att klättra på klättervägg eller göra eskimåsväng i en bassäng. Eller varför inte utmana en Mount Everest-bestigare på vem som kan hänga längst tid i en isyxa.

På en vildmarksmässa behöver man inte lägga pengarna på dyra åkband, eller köpa sockervadd och popcorn till hutlösa priser. Den som vill kan säkert t o m äta sig mätt på gratis smakprover av frystorkad renskav. Men ändå är det ett djupt hål i min plånbok när vi åker hem. Jag var ju bara tvungen att köpa bl a ett eldstål (tändstickor är för 08-or!), en spork och ett par paddelhandskar för vinterpaddling. Och en ny kajakbok. Så ny att den inte är tryckt än. De hade inte ens ett provexemplar att bläddra i. Men det räckte med att få se hur omslaget - troligen - kommer att få se ut för att vi skulle bli sålda.

Som tur är har jag ingen kredit på mitt kontokort. För vi var också väldigt nära att slå till på en paddlingsresa till Grönland i sommar. Visserligen kostar utflykten ca 3000 kr/dag (i tio dar). Men fotona från förra årets tur var bland de läckraste jag sett. Och försäljaren var ju så bra!

Glass i stora lass

Här kommer en vårblogg till. Visserligen tycker jag kanske inte att det är helt på sin plats att skriva två gånger i rad om nåt så banalt som våren. Men jag fick lite dåligt samvete efter min dissning i söndags. Och göteborgarn har ju helt rätt i att våren knappast kan lastas för att jag gav mig ut på en lerig promenad i fel skor. Rätt kläder för rätt väder borde väl en scout som jag kunna, kan man tycka. Och om man cyklar nästan tre mil och bara får punka två gånger så har man ju faktiskt lyckats undvika punktering i 29 998 meter. Vilket faktiskt är en mindre bedrift med tanke på hur mycket grus det var och hur blankt mitt bakdäck är…

Så för att ge våren lite upprättelse så måste jag bara kommentera det vårigaste av det våriga – årets glassnyheter!

GB återvinner en gammal kändis i år: Top Hat kommer tillbaks. Det är kanske ett säkert kort, för deras övriga sortiment känns lite skakigt. Eller vad sägs om en lakritsstrut, eller en ny Magnum med kaffesås i. Inget jag kommer att springa omkull gamla tanter i kioskkön för precis! Det mest intressanta i den frysboxen är nog Solero Blackberry Smoothie. Visserligen med bananglass i men nog ändå värd ett försök.

Sia Glass däremot verkar ha haft väldigt roligt på senaste julfesten. Eller hur förklarar man annars smaker som "Kokos Citrongräs", "Banan Rödbeta", "Viol" och "Chokladboll" (Sant!!) Sia Glass VD säger att "Man måste våga vara djärv och öppen för influenser utifrån. Svenska glassätare är rätt öppna för att pröva nya smaker. Men vi tummar aldrig på principen att det ska smaka gott…" men det låter mest som en efterhandskonstruktion i mina öron. Ungefär som när vi på gymnasiet skulle skriva en labbrapport efter ännu ett kemiexperiment man inte begripit mer än hälften av.

Möjligtvis kan en strut med Lemoncurd* tilltala mitt brittiska barndomssinne, men jag tror nog ändå att jag fegar ur. Folk får kalla mig konservativ, träig och tråkmåns, men jag hävdar ändå envist att rödbetor ska serveras varma med en klick smör. Inte ligga djupfrysta under ett lager av strössel och kolasås.

* Om ni aldrig bott på ett B&B på den idylliska engelska landbygden: Lemon Curd är ett pålägg, ungefär som Nutella men med citronsmak (så klart). Kan också köpas på Konsum.

Vårkänslor

Igår sken solen och lockade till årets cykelpremiär. Fick punktering två gånger.

Melodifestivalfinal. Peter, 2,5 år, hojtar glatt varje gång det syns ballonger i teverutan. En annan får inte ens en nakenchock att glädja sig över.

Söndagspromenad i vårvädret på Järvafältet. Det regnar lite lätt. Leran skvätter på mina byxor och smältvattnet letar sig in i mina skor.

Slutspelsbandy på Zinken. Vi kommer försent och får se andra halvlek från en kulle med ett busksnår i vägen. Bajen gör fyra mål men tyvärr är den delen av planen skymd bakom ena läktaren.

Våren är här. Måhända är jag lite stingslig, men den fick ingen kanonstart i år. Bättre kan du!

En helt vanlig torsdag

Ambitionen med den här bloggen är att vara lite mer än bara en lista på saker som händer. Det finns det så många av ändå. Oftast föga intressanta. Men undantag är till för att göras, och idag känns som en bra dag för just det.

Min torsdag börjar med ett möte. Klockan sju. (Tidiga möten är bra, då måste man skärpa sig redan från början!) Vi har slutavstämning på ett renoveringsprojekt i bostadsrättsföreningen. Alla är överens om att arbetet gått bra. Målarfirman bryr sig inte ens om att bråka om de hundrafemti tusen som de sumpade på planering för ett fortsättningsjobb som vi sen inte beställde. Och det känns ändå som småpengar i sammanhanget.

Förmiddagen rusar förbi. Hinner knappt med att läsa DN, uppdatera mig på bloggvärlden och svara på morgonens mejlskörd. Magnus ringer för att höra hur gårdagens halkkörning gick. Men jag hinner inte prata eftersom jag måste rusa ut på lunch.

Beställer en makloubi. Det är min favorit på den libanesiska restaurangen på Jakobsgatan. Sen går Petra och jag till Kulturhuset för att kolla på fotoutställningen med Sally Mann. Det är vackert och mystiskt men vi blir ändå lite besvikna. Hade hoppats på mer.

Efter lunchen promenerar jag längs Norr Mälarstrand bort till Kajakklubben. Vevar 4000 meter i paddlingsmaskinen och kör lite bänkpress innan jag joggar över Västerbron hem. Ser att isen håller på att gå upp. Det ska bli varmt och blåsigt till helgen så då går nog islossningen fort. Förhoppningsvis dröjer inte kajakpremiären så länge till.

Seneftermiddan bjuder på mer tid framför datorn. Jämför priser och läser tekniska specifikationer för köksfläktar. Bestämmer mig för en vit från Electrolux. Surfar också på lite jobbsökarsajter men hittar inte så mycket och tröttnar ganska snart.

Kvällen blir lugn. Skriver den här bloggen och tittar på lite teve. Ringer H som är ute på dejt. Hon har bett mig göra det, utifall nätflirten hon ska träffa visar sig vara ett psykfall. Men hon verkar ok så jag ska inte störa.

Sen tar jag adjö av en gammal bekant. Gittan har varit en trogen följeslagare sedan hösten 1995. Min första och mest flitigt använda mejl. Partiets intranät med massor av spännande diskussionsmappar och människor. När jag ber admin döda mitt konto kapar jag också det sista bandet till partiet. Men det är nog bara jag som kan bli nostalgisk över ett mejlkonto.

Läser ut Svinalängorna innan jag somnar.

Det har varit en helt vanlig torsdag. Ganska lik många andra dagar, men ändå speciell på sitt lilla vis. Det har också varit internationella kvinnodagen. Jag kan inte riktigt se att det påverkat min torsdag. Men jag kanske kan kompensera det imorgon. Då har jag en lektion i avancerad stadskörning i trafikkaoset vid Skanstull. Om jag lovar att köra på någon sur stockkonservativ gubbe så kanske vi kan låta udda vara jämt?