En bokälskares habegär

Den som planerade världen måste ha varit lite ofokuserad när det var dags för februari. Två stora högtider under den kortaste månaden på året. Till och med inom loppet av en vecka. Lite synd kan tyckas, det finns så få högtidsdagar att fira ändå. Och inte blir de fler om man är okristen som jag.

Men självklart har jag traditionsenligt också i år lusläst kataloger. Jämfört priser. Och gjort förberedande rekognoseringar för att kolla vilka titlar som eventuellt skulle vara värda att köa för. Hittade inte så jättemycket. Men ryggsäcken vägde ändå ett par kilo extra på vägen hem idag.

Svinalängorna så klart. Två biografier (jag hoppas att Gustav V är lite roligare än sömnpillret om Stalin som jag köpte förra året). Och en tjusig sak med mycket bilder om första världskriget. Krig säljer ju alltid bra. Både som film och i bokform. Och jag är lika lättlurad som alla andra.

Mina nya böcker bildar en snygg trave bredvid sängen. Jag undrar när jag ska hinna läsa dem alla. Borde kanske läsa de böcker som jag köpte på rean förra året först. Och de från året innan dess. Faktum är att jag fortfarande har olästa böcker som jag köpte på bokreor i början av 90-talet. Det får bli en annan dag. Man kan ju alltid hoppas att det blir en regnig sommar. Eller att jag bryter ett par ben och får ligga i gipsvagga en månad eller två. Då har jag ju också nåt att skylla på om inte sexpacken hinner bli perfekt till Beach 2007.

Val av skvalkanal

Mitt teveutbud utökades med en ny kanal igår – Kanal 9. På sin hemsida påstår de sig vara "Sveriges första kvalitetskanal med bara underhållning. Inga dokusåpor, inga chockdokumentärer, och inga nyheter." Man hårdstartar med att köra Falcon Crest i repris…

Det är väl inte helt säkert att det kommer att bli min nya favoritfil på televisionens motortrafikled. Men oavsett måste den ju få en egen plats i min teve och på min fjärrkontroll. Ordning och reda. Var sak på sin plats. Så även skräptevekanaler.

Kanal 9 ska ju så klart ligga på plats nio. Men då måste jag flytta på Discovery. Hmm, jag gillar den kanalen (många historiska dokumentärer och reportage om schimpanser) så den får hamna på plats 7. Där ligger nu TV6, vilket kan tyckas något ologiskt. Men sexan var ju tidigare ZTV, och ett Z och en 7:a är ju ganska lika varann. TV6 flyttar jag så klart till sexan och får då en anledning att flytta på SVT24 som ändå mest är tråkiga riksdagsdebatter. Upptäcker samtidigt att jag tydligen har Barnkanalen också, och de visar just nu en repris av klassiska Tårtan från 70-talet. Så den får plats 10.

Sen kommer MTV, Eurosport och några andra mindre sevärda kanaler utan nummer. Har man inga siffror i namnet får man finna sig i att inte betraktas som en riktigt seriös tevekanal. Och då får man inte vara med och leka bland topp 10 på min fjärrkontroll.

Sist hamnar Yle – finsk teve. Jag kan visserligen inte ett ord finska, men man kanske kan snappa upp lite om man tittar tillräckligt ofta. Eller borde jag kravla mig ur tevesoffan och skaffa mig ett liv istället?

En medelålders rebell?

Grabbkväll i söderförort en lördag: melodifestival och romantisk komedi med Hugh Grant. Ingen folköl och inga chips, men choklad i bjudask. Och lite gnäll över grannar som spelar hög musik.

I fredags fick jag en rättvis och hett efterlängtad revansch i TP hos Jenny. Sushi och te och lite Let´s Dance i bakgrunden. Kom hem först vid halvtretiden trots att spritflaskorna står orörda i kylskåpet hela kvällen.

Det har varit löningshelg. Men jag har inte varit på krogen. Inte stojat och glammat och druckit för många öl. Inte vaknat bakis och ångestfull. Fan vet om man inte börjar tackla av lite. Medelåldern kom tydligen över mig utan att jag märkte det.

Det som skrämmer mest är att jag inte ens vet om jag saknar det som en gång var. Om man ägnar en halv natt åt att vrida och vända på livets väsentligheter, så är det ju faktiskt ganska trevligt om man inte har glömt bort allt när man vaknar nästa morgon!

Lyssnar på Thåström på pendeln hem. Och inser att man aldrig blir för gammal för att vara rebell. Allt annat är bara ursäkter. För den som har rätt inställning är det ingen match att spela i samma division som Mick Jagger och pojkarna ända in i demensdimman. Nästa helg är jag bjuden på ölprovning. Då blir det nya tag igen!

Den vita tisdagen

Det finns fuskare. Och så finns det fuskare. Småskojare och storsvindlare. Felparkerare och steroididrottare. Skattesmitare och fallskärmsdirektörer. Listan kan göras längre. Men jag nöjer mig med att konstatera att i botten på den finns de karaktärslösa hetsätare som frossar i semlor redan innan fettisdagen infaller.

Traditioner är till för att följas, eller hur! För det är ju ingen som firar julafton innan den 24 december. Och vem skulle komma på idén att resa en midsommarstång i slutet av maj? Fettisdagen – också kallad den vita tisdagen i äldre tradition – är och har alltid varit den sista dagen före den kristna fastan. Denna högtidsdag infaller efter fläsksöndagen och blåmåndagen, men innan askonsdagen. (Det hade ni inte koll på va? – tänk så allmänbildad man kan bli av att läsa denna blogg!) Ett datum som detta är heligt och får inte rubbas under några omständigheter!

Men man kanske mest ska tycka synd om dessa lågpannor* till fuskare. För när den dag, som man så ivrigt väntat och längtat och trängtat efter, äntligen kommer. Ja, då kan vi stolta traditionsbärare till fullo njuta av våra semlor. Vår oskuld är orörd och njutningen så mycket större. Ingen gång är som den första gången!

Naturligtvis bakade jag mina semlor själv. Med kardemumma i bulldegen och rikligt med mandelmassa. Mmmmm!!!
Fastan börjar inte förrän imorgon…

*Lågpanna är en annan benämning på neanderthalare. Eftersom neanderthalarna troligen inte hade uppfunnit vispen och därmed inte kunde vispa grädde, så åt de troligen heller inte semlor. Lågpanna är därför ett något modernare, och i dessa sammanhang mer adekvat, skällsord!

Störning i frisyrcykeln

Om två veckor ska jag skriva teoriprovet. Det oroar jag mig inte speciellt mycket inför. Jag kanske borde göra det. Men när man är så smart och allmänbildad som jag ju faktiskt är, så är det lite svårt att oroa sig. Dessutom sa H att det bara är LO-människor som kuggar på teoriprovet. Och en sån är jag ju inte, så jag känner mig därför ganska lugn!

Det som däremot bekymrar mig är att när man gör teoriprovet också blir fotograferad. Och det är den bilden som sen kommer att sitta på körkortet. Hur länge som helst. Så då är det ju ganska viktigt att man inte ser alltför jävlig ut. Eller iallafall inte värre än vanligt.

Men tyvärr har jag lyckats tajma den här dan väldigt fel i min frisyrcykel. Det går nämligen normalt sex veckor mellan mina besök hos herr frisören. Och jag ska skriva teoriprovet i vecka 5 i cykeln. Alltså kommer jag att vara som mest långhårig då jag måste vara som snyggast! (Ni som känner mig vet att jag INTE tycker om långt hår!!)

Men klipp dig då (och skaffa ett jobb…) kanske någon tycker. Nja, riktigt så enkelt är det ju inte. Som alla vet hämtar sig inte håret från en ny klippning förrän efter ett par dagar, och frisyren ser som bäst ut ungefär en vecka efter besöket. Alltså, om provet är fredag den 2 mars så måste jag uppsöka min frisör senast i slutet av denna vecka. Men då går jag ju egentligen två veckor för tidigt enligt mitt schema. Och så billigt är det inte att klippa sig att jag vill loosa en tredjedels frisyrcykel så där utanvidare.

Ibland är det jobbigt att vara både snål och fåfäng samtidigt…

Partiledare av Guds nåde

Tänder ett par ljus. Sätter på Piaf. Och skriver ett mejl med några tröstande ord till den person som blev nästa att drabbas när kvasten går på min gamla arbetsplats.

Det är alltid tråkigt när folk tvingas lämna sina jobb mot sin vilja. När det dessutom sker utan motiv som går att försvara så känns tragiken dubbel. Som så ofta döljs den verkliga intentionen bakom en så kallad"omorganisation". Men alla iblandade vet att det bara är en fasad. Egentligen är det högst personliga intressen som styr. En liten klick i den politiska ledningen som inte tål nejsägare och oliktänkare. Samma personer som försökte stoppa offentliggörandet av den nyligen färdiga utvärderingen av valrörelsen. Och som under hösten möblerade om i den politiska ledningen så att den numera bara består av nickedockor och åsiktslösa vindflöjlar.

Det ligger inget ovanligt i att ledare gör misstaget att bara omge sig med medhjälpare som slickar ens fötter och säger det man vill höra. Likfull är det ett oförlåtligt misstag. Och historien brukar upprepa sig på ett närmast rutinartat sätt. När den som nått högt slutar lyssna så finns det endast en väg. Frågan är bara hur brant rutschkanan blir.

Tyvärr så kommer fler att drabbas innan storstädningen är klar. Och tråkigt nog har jag länge levt med vetskapen om vem som kommer att få nästa mejl med tröstande ord. Det står inte i någon organisationsutredning. Det finns ingen anledning till det - den store ledaren och hans lakejer fattade ju sina beslut redan i september.

Rosor äro röda, violer äro blå...

Det är kallt ute. Inte så konstigt kanske, det är ju trots allt mitten av februari. Men anledningen till att jag huttrar och fryser är nog mer oväntad. Förutom att jag har för lite kläder på mig förstås.

Det är möte med bostadsrättsföreningens trädgårdsgrupp. Vi diskuterar vilka sorts perenner som vi ska ha i den nya rabatten som ska grävas. Vad vi ska göra med det stora rhododendronbuskaget. Och om vi ska byta ut de trista betongplattorna på en av grillplatserna till röd kalksten istället. Önskemålen är många och de 150 000 kronor som budgeterats för att fräscha upp en av gårdarna kommer knappast att räcka.

Att sköta en gårdsmiljö professionellt är inte helt lätt, och kräver mer framförhållning än man kan tro. Men det känns ändå lätt absurt att diskutera olika växtsorter när snön och isen bildar ett hårt täcke över allt levande. Dessutom har jag ingen lust att vänta till sommaren. Jag vill ha mina röda rosor redan imorgon!

Sorg och glädje i tevesoffan

Jag brukar inte göra det. Jag brukar prata föraktfullt om den. Jag brukar dissa alla som tittar på den. Men ikväll gjorde jag det ändå. Kollade på melodifestivalen. Hade laddat med hemmabakt pizza och läsk, och hoppades på lite lördagsmys. Inte för att jag ville se nån Jimmy eller Jessica, eller en skolfröken som aldrig tidigare stått på en scen. Det jag såg fram emot var så klart Lustans. En gång Sveriges synthkungar. Mina ungdomsidoler.

Varför? Hur kunde jag tro att de skulle kunna leva upp till förväntningarna. Det jag fick se var inte ens dåligt. Det var pinsamt. Förnedring! Ett bidrag som helt rättvist inte hade en chans när tittarna fick rösta. Hade det varit en traditionell Lustanslåt hade jag inte brytt mig. Större delen av Sveriges befolkning delar inte min musiksmak ändå. Men den här låten platsar inte ens som B-sida på Diamanter. Inte på C- eller D-sidan heller för den delen.

Besviket zappar jag över till Aktuellt. Och får se en svart man annonsera sin kandidatur som president för världens mäktigaste nation. Det är inte det vanliga snacket om krig, terrorism och säkerhet som vi så ofta får höra från Vita Huset. Inte de vanliga utslätade klyschorna från en politiker som måste vinna massornas röster för att kunna bli vald. Nej, han pratar om etanol, bränslesnåla bilar och nödvändigheten av att minska växthuseffekten. En amerikansk presidentkandidat som pratar miljö! Han må vara chanslös pga sin hudfärg. Men bilderna från hans valmöte inger ändå lite hopp om att det kan finnas ett annat USA. Ett USA som faktiskt vill ta ansvar.

Ikväll lärde jag mig en läxa jag redan trodde att jag kunde. Aldrig mer ska jag lägga tid på att titta på melodifestivalen. Det som verkligen kan förgylla en lördagskväll finns på en annan kanal. I verkligheten.

Kroppsliga konflikter

Kroppen är knäpp! När man nu begåvats med två av samma sort, t ex fötter, så kan man ju tycka att de borde samarbeta. Men inte då. Hos alla människor är det ena benet lite dominant och vill bestämma. Och för att visa det så försöker det benet hela tiden ta längre steg än det andra. Tämligen oschysst tycker jag! Istället för ett bra samarbete så stövlar det benet bara på, medan den andra stackarn flåsar bredvid och förtvivlat försöker hålla jämna steg.

Sånt här kan vara bra att veta om man någon gång går vilse i djungeln. För om man inte i förväg listat ut vilket ben som är det dominanta så kommer man att gå i cirklar om man tappar bort sig. Det fick jag lära mig av en djungelöverlevnadsexpert på teve igår. Dessvärre berättade han inte hur man tar reda på vilket ben som är vilket, så jag kommer att vara chanslös nästa gång jag blir vilse i Amazonas. Om jag inte hoppar på ett ben förstås!

Visste ni också att man inte luktar med hela näsan samtidigt, utan att det växlar mellan vänster och höger näsborre! Det är sant, de intervjuade en luktexpert på radion häromveckan och hon sa så! Men spelar det någon roll vilken näsborre man använder undrar ni kanske? Ja, det gör det faktiskt! För vänster del av näsan är kopplad till vänster hjärnhalva, och tvärtom. Och eftersom hjärnan inte heller samarbetar så värst bra med sig själv (inte min iallafall) så sysslar höger halva med sina saker medan vänster har helt andra intressen och projekt på gång. En av dem (har glömt vilken) har t ex specialiserat sig på attraktion hos andra människor, medan den andra halvan är fullkomligt osocial och struntar helt i alla snyggingar som man stöter på. Detta betyder alltså – så sa hon luktexperten som var på radion! - att jag kanske missat den pangbrud som skulle ha blivit min hustru, bara för att det just då var fel näsborre som var i tjänst!

Det kan kännas ganska nedslående, men visst verkar drömmen om fred i världen som tämligen utopisk så länge inte ens våra egna ben kan samarbeta med varandra!

En grop är alltid en grop!

Åt lunch med kansliets stora Casanova idag. Och diskuterade dejtingstrategier. Han tror på teorin om att man ska verka vara ointresserad för att få de riktig stora fiskarna på kroken. Precis som när man metar. Så länge man sitter och stirrar på flötet nappar det inte. Men så fort man vänder ryggen till en stund får man håven full!

Dess värre stämmer det säkert. Om inte flirt- och dejtingspelet vore så komplext skulle det inte heller finnas dussintals hemsidor och handböcker i ämnet. Men ack så onödigt det verkar! Medan den ena larmrapporten efter andra vittnar om ensamhushållens psykiska ohälsa och allt kortare livslängd så sitter singlarna hemma i sina mörka lägenheter och spelar svårflörtade på dejtingsidor.

Visst, jag kan hålla med om att den som är alltför påflugen lätt får desperationsvarning över sig. Som t ex den amerikanska astronautska som sträckkörde 150 mil iförd en rymdblöja - för att slippa ta kisspauser - för sin stora kärleks skull. Vissa kanske tycker att det är superromantiskt (iallafall om tänker bort den lilla detaljen med blöjan). Men man får nog ändå räkna med att bli lite desperationsstämplad efteråt!

Eller är det så att vi egentligen inte alls spelar? Vi är inte ointresserade, vi är ofokuserade. I dagens snabba samhälle händer det hela tiden så mycket att det omöjligt går att koncentrera sig på en och samma sak någon längre stund. Och som kille - som dessutom knappt kan hålla två tankar igång samtidigt - dyker det ständigt upp nya intressanta saker att titta på. Nåt om sport, eller bilar. Kanske en ny teknisk manick eller ett par snygga bröst som guppar förbi på gatan. Eller en spännande grop. (Det finns ju så många spännande gropar!)

Varför tjejer spelar svårflirtade vet jag däremot inte. Men jag gissar att ert ointresse egentligen mest är en fasad för att ni surar och är avundsjuka på att vi tycker att en grop kan vara mer spännande än vad ni är?

The End

Igår gick jag till stadsmuseet för att se den nya russinutställningen av Johan Hagelbäck. Men det var så mycket folk att jag ledsnade och gick tre trappor upp istället. Till utställningen Döden Dö.

Visst kan min morbida sida fängslas av att se Sveriges enda använda giljotin, eller Karl XII:s dödsmask. Men det rum där jag stannar längst handlar inte om mord och tragedier. Utan om helt vanliga människor. Om fruktan, om längtan, om oro och ovisshet. Om sorg och saknad.

Bara några dagar tidigare har en nekrolog över en lärare på högskolan skickats runt på mejlen bland mina gamla kurskamrater. Och i fredags utbytte jag tankar med en vän om olika sätt att ta sitt liv, appropå en annan vän som helt nyligen gjort just det. Döden har alltid varit ett fascinerande samtalsämne. Inspirerat till pjäser och stor poesi. Bara i denna bloggs korta liv blir det här den fjärde texten i ämnet. Fascination på gränsen till besatthet.

Kanske handlar det om vanmakt. Vi kan inruta våra liv. Skriva verksamhetsplaner och policydokument. Men döden rår vi inte på. Den låter sig sällan planeras. Och det går inte att förbereda sig om man inte vet vad som komma ska. Många har försökt lura döden. Men den vi egentligen lurar är livet. Döden väntar lugnt, vet att det inte är någon brådska. Förr eller senare ligger vi ändå alla där med näsan i vädret och flugor som lägger ägg i våra öron.

Nej, det här är ingen partyblogg (som en läsare uttryckte det). Men såna finns det så många av ändå. Och livet är inte alltid så jävla festligt. Fast döden är säkert ännu värre. Den som lever får se.

Att kasta bort ett liv

Uttrycket "att slänga bort sitt liv" hör man ju ibland. (Vad det nu betyder? Om någon väljer att ägna all sin vakna tid åt att titta på sport på teve och sen dör nöjd, vem är då jag att påstå att denne kastade bort sitt liv?)

De senaste två dagarna har jag inte slängt bort mitt liv. Jag har slängt bort någon annans liv.

Ett litet extraknäck som lägenhetsurstädare inför en helsanering av en lägenhet. Egentligen helt fel jobb för en sån som mig. Jag är en hopplös nostalgiker som älskar att spara på och frossa i gamla minnen: foton, papper, böcker och andra saker. Det är ju minnena som tillsammans utgör det liv man levt. Det är genom dem man återupplever allt det roliga man gjort, alla människor man mött. Och för någon som närmar sig slutet på sin levnad och som inga anhöriga har är minnena nästan allt.

Men Anticimex dom var obönhörlig, allt måste bort. Så en container ställdes på gården och ett stort rör monterades mellan den och ett fönster fyra våningar upp. Ett rör som i två dagar matats med saker. Likt ett omättligt monster slukar den onostalgiskt ett helt liv.

När man städar ur en hel lägenhet hittar man så klart också en hel del intressanta saker. Som t ex när jag i eftermiddags röjt köket så pass att det gick att öppna skafferidörren. Det var nog minst 15 år sedan någon gjorde det senast, att döma av designen på paketen. Och jag hittade varor jag aldrig trott existerat. Vad sägs om hamburgare i konservburk! Eller Janssons frestelse, också den som konserv. Tyvärr var bäst före datumet passerat. Det skedde i september - 1970!

Men jag har aldrig varit speciellt förtjust i janssons, så jag kastade burken till monstret i röret. Tillsammans med resten av ett liv.

En vinterkväll söder om stan

I lördags, när vår lilla hyrda Nissan Micra slirade runt på dåligt plogade vägar med en helt igenisad bakruta, förbannade jag Kung Bore och alla hans kusiner. Men ikväll, när snön på de nedtyngda granarna gnistrade i det varma ljuset från ellamporna, glidet var alldeles makalöst och temperaturen lite lagom kall, så blev jag påmind om hur underbar vintern kan vara.

När rådjuret stilla betraktade oss i månskenet kände jag att jag aldrig ville åka hem igen. Men upplevelsen var starkare än mina otränade skidmuskler så nio kilometer fick räcka som säsongspremiär. Imorgon kommer jag nog inte att kunna gå, men vad gör väl det!

Vad barn egentligen tycker och tänker

Det sägs att neanderthalarna dog ut eftersom de inte hade något språk. För om man inte har ett ordförråd så kan man inte heller formulera tankar. Känslor har man så klart: glad, trött, hungrig, ont. Och kanske kan jag till och med förmedla dessa känslor. Men för att bygga ett samhälle behövs mer. Det behövs kommunikation.

Förra helgen spenderade jag fyra dygn tillsammans med en sex månader gammal bäbis. Och även om jag tror att hennes föräldrar kanske skulle ta lite illa upp om jag jämförde henne med en neanderthalare (hon är mycket sötare!), så finns likheten i avsaknaden av ett språk där. Jag ser när hon verkar vara glad, och jag hör när hon är inte fullt lika glad. Ibland kan vi förstå varför, men lika ofta inte.

En dag kommer hon att lära sig att prata och då blir hon mycket enklare att förstå. Men då kommer hon inte längre att vara den där lilla gulliga ungen som alla ska kittla i magen och göra fåniga ljud för. För det kanske är just avsaknaden av ett uttrycksmedel som vi kan förstå som gör att vi tycker så mycket om småbarn. Samma som med djur. De kan inte tala om hur dumma i huvet de tycker att vi är. Så därför tolkar vi det som att de älskar oss över allt annat. Vi skulle bara veta!

Åren går

Försöker få ihop en text om likheten mellan neanderthalare och småbarn. Men som så många andra kvällar vill det sig inte riktigt. Att skriva en början är ofta inte så svårt, kanske går till och med mellanstycket bra. Men när jag ska till och knyta ihop det till nåt begripligt så ebbar inspirationen ut.

Ägnar därför istället en stund åt att googla på gamla kompisar. Alltid kul att se vad folk man inte längre har kontakt med sysslar med nuförtiden. Mårten blev yrkesofficer som han alltid drömde om när vi gick i skolan, Janne har slutat sälja skyddsrum(!) och skaffat sig ett jobb med lite mer fast inkomst. Och Sanna som läste till byggingenjör sadlade om och blev flygledare istället. Kul, de verkar reda sig fint i livet. Men lika många fler får jag inga träffar alls på. Var tog de vägen?

Hittar ett nytaget foto på ett ex också. Hon ser gammal ut. Visserligen var det många år sen jag sist träffade henne. Men inte så många år. Eller? Kanske lika bra att det tog slut. Vem vill vara tillsammans med en tant? Men jag blundar när jag borstar tänderna - för att slippa se min egen spegelbild. Det är nog säkrast så.

Nattdrömmar

Jag är vanligtvis ganska dålig på att dagdrömma och planera. Speciellt om semestrar, resor och annat kul. Inte alls som en del som kan tillbringa timmar med att bläddra i resekataloger och surfa efter nya spännade ställen att åka till. Jag lever hellre i nuet än att ägna tid åt att drömma om nåt som sen ändå inte blir som man tänkt sig.

Men det som idag är framtid blir också någon gång ett nu. Och det händer då ibland att även jag inser fördelen med lite framförhållning. När resorna är slutsålda och alla man känner är uppbokade med annat är det inte roligt att stå ensam kvar hemma.

Så jag kan om jag vill. Och med lite hjälp går det ännu bättre. Ikväll bestod hjälpen av min medpaddlerska no 1 och lite ljust belgiskt öl. Och därmed har också de första lösa dragen i planeringen av paddlingssäsongen 2007 skissats upp. Kanske blir det Västkusten eller Gryts skärgård. Eller varför inte Ålands hav?

Inatt ska jag drömma om vågskvalp, varma brisar och spegelblanka vatten. Om solnedgång över skären, månskenspaddling och historier vid lägerelden. När januariregnet strilar ner känns det väldigt långt bort. Men man kan ju alltid drömma. Det är mycket lättare på natten än på dagen.

Auktionsfynd

Hört talas om Stig-Åke Lund? Konstnären? Nej, inte jag heller. Men Google visste så klart bättre. Till exempel att nämnde Stig-Åke minsann har varit verksam som konstnär i 35 år. Och att hans verk finns på museer och gallerier världen över. Bland annat på Nationalmuseum i Stockholm och på Metropolitan Museum of Art i New York.

Snart också på min hallvägg! Ropade för tjugo minuter sen in en liten blå sak föreställande Mariaberget, för drygt 500 spänn. Det måste ju vara ett verkligt fyndpris för en sån konstkändis!

Nu gör det inte längre så mycket att borgarna återinfört inträde på museerna. Jag kan ju ha konstvisning hemma i hallen istället! Någon som är sugen på billigt vin och jordnötter?

Glitter utan glamour

Tjugonda Knut. Dags att rensa julen ut!

Det känns lite tidigt. Men det beror nog delvis på att jag i år valde att förnya min kollektion av julpynt. Handlade nytt på mellandagsrean och satte upp det lagom till nyårsafton.

Om man var typ två veckor efter alla andra så borde jag väl kunna ha mitt kvar en bit in i februari för att kompensera. Och min röda julstjärna sprider en så fin och kommunistisk stämning kring sig så den behåller jag gärna allra minst till påska!

Dessutom behövs julpyntet för att åtminstone försöka dölja det kaos som råder i lägenheten i övrigt: I vardagsrummet ligger just nu en slaktad tavelram (1,5x1,5 m!) som ska byggas om och återuppstå i ny skepnad. I hallen står målarburkarna staplade på varandra. Och eluttaget som försörjer denna text med fräsch ström är halvt isärplockat, vilket inte känns helt tryggt... För att inte tala om sovrummet som numera bättre skulle gå under benämningen verktygsbod.

Min lägenhetsrenovering är nästan klar. Inte mycket kvar alls. Men tillräckligt för att det ska vara smått kaos. Dock saknar jag, trots alla verktyg, några väsentliga prylar. Måste hämta tillbaks min slipmaskin som jag lånat ut. Köpa en ny roller så jag kan måla sovrumstaket. Och en elektriker vore ju också bra förstås.

Puh, det verkar jobbigt! Glittret får nog ligga kvar ett tag till. Kanske ska jag rentav köpa lite mer. Det är ju så billigt nu efter helgerna, och färgburkarna blir faktiskt mycket finare med lite julpynt på!

Perspektiv

Den största orättvisan som finns är att ingen själv kan bestämma när och var man föds och tvingas leva sitt liv. Att man inte får välja spelpjäsen i spelet som handlar om sitt eget liv. Varje dag föds det i världen så oändligt många barn som aldrig får en chans, som har förlorat innan spelet ens börjat.

Jag får äta mig mätt varje dag, har en säng att sova i och behöver aldrig frysa när det är kallt. Jag har inget att klaga på. Inte heller tror jag att de flesta av er, kära läsare, har det (har man råd med en dator är de flesta andra problem i det stora hela ganska futtiga!). Men ändå är vi inte nöjda.

Magen är för stor, brösten för små, maten för salt, vädret för varmt, mobiltelefonen för gammal, festen för tråkig, lönen för låg, chefen för dum, ens partner för trist. Det verkar knappt finnas någon gräns för hur missnöjda vi kan bli. Gnäll, gnäll, gnäll! Och oftast bara om små skitsaker.

Det dör 1000 människor varje timme av svält i världen. Varje timme! De flesta av dem är barn. Om du och jag hade råkat födas i ett annat land hade det kanske varit våra barn. Men vi hade tur. Och då har vi också ansvaret för att hjälpa dem som inte hade det.

Klicka här. Och sluta gnäll!

Dessutom är det ju det tristaste som finns att lyssna på. Så sluta gnäll! Nu gör jag också det.

Störst, bäst och vackrast

Jag förstår inte hur en del kan tycka att det är svårt att köra bil. Två pedaler (den i mitten använder jag aldrig, den är mest i vägen) och en ratt. Hur svårt kan det vara att hålla reda på egentligen?

Själv kör jag som en gud! Däremot skulle man kunna avskaffa alla konstiga regler och skyltar som bara krånglar till det i onödan. (För att inte tala om alla andra som är ute och kör som om de vore odödliga.) Det vore mycket lättare om man bara hade en regel: störst går först. Precis som på högstadiet när skolans stora buse körde om hela matkön utan att blinka, trots heldragen linje, och ingen protesterade. Om elefanten trampar på myran gör det mer ont än när myran hoppar på elefanten. Därför stiger man åt sidan när elefanten kommer.

En sommar när jag jobbade på bygge blev chefens lilla vita Mazda överkörd. Inte påkörd, överkörd! Det var ingen stor bil innan, och inte blev den större av närkontakten med en bulldozer. Så jag har bestämt mig. Jag skippar uppkörning och teoriprov och sånt tjafs, och skaffar en sån här istället. Vem behöver bry sig om företrädesregler då!