Vårsolens lockelser

Kombinationen av sol och öl är närmast magisk! Den ena är förutsättningen för allt liv - den andra är meningen med just detta livet. Var och en för sig är de väldigt trevliga på sitt sätt. Men tillsammans blir de som två himmelska titaner som befruktar varandra i en jättelik och gudomlig orgasm! Man kan bli religiös för mindre.

Visst, mina euforism kanske är lite påverkad av att jag tog vägen över en solig och öldrickemyllrande Medborgarplats på vägen hem från jobbet idag. Och visst, det spelar väl säkert också in att min strupe varit torr som ett läskpapper i flera veckor nu, eftersom alla mina dryckesbröder och -systrar varit bortresta, legat slagna av diverse farsoter eller påstått sig ha viktigare saker att göra (torrbollar!)

Men även om man bortser från dylika faktorer så är det intressant att se vad lite vårsol kan göra för en ölbryggares kassaomsättning. Det är ju inte så att värmen framkallar en törst vilken som helst, för då hade uteserveringarna väl varit fyllda av folk som drack mjölk eller päronsoda eller någon annan dryck som är både nyttigare och billigare än pilsner. Inte heller är det en enkel längtan efter alkohol som stimuleras av solens strålar. För då kunde ju samma uteserveringar lika gärna ha befolkats av punschdrickare och portvinskonnässörer!

Jag har inte svaret på varför just öl är den gyllene dryck som lockar när aprilsolen värmer på. Kanske är det nåt med hormonerna? Eller en lömskt tillsatt kemisk substans? Men äsch, varför bekymra sig? Bättre att bara låta sig sköljas med. Motståndslöst bejaka begäret inom sig.

Och man blir ju faktiskt rysligt törstig av att skriva blogg - nån som är sugen på en pilsner?

Senast den 5 maj!

TV3-programmet Lyxfällan* skvalar i bakgrunden medan jag går igenom årets deklaration.

Tyvärr är ju det mesta förtryckt nuförtiden, och trots att jag kontrollräknar alla åtta beloppen två gånger så tar det roliga slut redan innan den första reklampausen.

Eftersom jag tillhör den lilla perversa minoritet som tycker att det är ganska kul att deklarera (vilket kan bero på att jag aldrig någonsin fått betala kvarskatt, utan alltid - hur jag än bär mig åt - får pengar tillbaks!) så saknar jag den gamla goda tiden när man skulle sitta och räkna och fylla i rutorna på egen hand. När deklarerandet var ett gediget hantverk och inte bara ett kryss på en webbsida.

Samtidigt är jag nog också ganska nöjd med att mitt ekonomiska liv inte är mer komplicerat än så. Visserligen har jag varken en plasma-teve eller tre fräsiga hojar i garaget. Men jag tror att jag klarar mig tämligen väl ändå. Det finns ju många andra som jag hellre är Hej och tjenis med än tjänstemännen hos Kronofogden. Och dessutom är jag mäkta stolt över min ekonomipärm - så välstrukturerad att Riksrevisorerna skulle blir gröna av avund om de fick se den!

*Programkonceptet går ut på att vanliga Svenssons får skämmas offentligt för att de saknar även de mest grundläggande kunskaperna i vanlig hushållsekonomi.

F3 – träff o sänk!

I brist på bättre sysselsättningar en gråtrist dag som denna bestämmer jag mig för att utforska folklivet utanför tullarna. Närmare bestämt Hammarbyhöjden, ett av de områden som ligger längs grön linje strax söder om Söder.

Fram till mitten av 1930-talet fanns här mest bondgårdar och koloniområden. Men sen kom makarna Myrdals bok ”Kris i befolk-ningsfrågan” och politikerna kommenderade ut grävskoporna för att bygga moderna lägenheter till ”mindre bemedlade barnrika familjer” (kravet för att få hyra en tvåa på 40 kvm var att man hade minst 3 barn!)

Idag köps samma lägenheter av tjugofemåriga singlar och småbarns-familjer, till priser som ofta toppar 1,5 mille. Här bor de som vill bo innanför tullarna men inte tycker att det är värt pengarna. Här bor caffelattefolket som har tröttnat på mjölk med kaffesmak och köpt barnvagn istället. Här bor de som aldrig ville ha krypavstånd till krogen och hellre satsar på karriär inom någon statlig myndighet. Här bor klassens plugghästar. De som lyckats ganska bra i livet.

Lite grann känns det som om tiden stått still ett par decennier när man kliver ut från tunnelbanan. Och visst, en stadsdel befolkad av väluppfostrade plugghästar – hur spännande kan det bli egentligen?

På det lilla torget har något lockat till sig en nyfiken folksamling. Det visar sig vara inspelning av en reklamfilm för Posten. På Söder-malm, där man snubblar över kändisar och filminspelningar var och varannan dag, hade ingen brytt sig. Men här är folk tydligen mer svältfödda på dylika spektakel.

Jag undviker noga att visa min nyfikenhet, och tar istället in på ett café för en värmande kopp te. Vid bordet bredvid mig sitter två killar i 30-årsåldern med varsitt rutat papper och spelar ”Sänka skepp” med stort engagemang. Ett spel jag trodde var utdött sedan länge. Men tydligen inte i Hammarbyhöjden.

Tre tunnelbanestopp senare är jag åter hemma på Söder. Folk stressar förbi i rulltrappan med oseende ögon. En helt annan värld. Inte alls så långt bort.

Enligt en undersökning...

Enligt alltid lika pålästa och högkvalitativa Aftonblaskan har man på ett universitet i USA undersökt kvinnors och mäns förmåga att kommunicera med varandra. Resultatet är väl inte direkt häpnads-väckande om man säger så. Kvinnor tror att män självklart förstår vad de menar trots att de inget säger. Män å andra sidan fattar inte ens hälften av vad de borde eftersom de är fullt upptagna med att fundera på öl och fotboll (eller något annat som fyller en normal mans hjärna).

Enligt denna mycket vetenskapliga undersökning (på hela 280 individer) så förstår män sällan när kvinnor flörtar med dem, utan de tror att det bara är vänskapliga eller allmänt på gott humör. Men kvinnor fattar inte att männen inte fångar deras sexuella signaler, och därför blir de deprimerade eftersom ingen är intresserad av dem - och dricker sen alldeles för många öl vilket ofelbart leder till att de blir odrägliga och klängiga. (Just det sista framgick kanske inte direkt av undersökningen, det läste jag mellan raderna…)

En gång när jag var på en stor kongress berättade en av mina kollegor att en kvinnlig bekant (till min kollega) hade försökt flirta med mig, men att jag verkade helt onåbar. Riktigt hur flirtandet skulle ha gått till förstod jag inte. Vi hade inte haft ögonkontakt, än mindre pratat med varandra, och knappt vistats i samma rum. Men enligt kvinnlig logik borde jag förstås ha fattat i alla fall.

En som är rasande duktig på att kommunicera utan att öppna munnen är Nina Conti:



Ps Bloggen om min polare Mats Odell var skriven 1 april. Alla fattade visst inte det...

En blöt kväll med Mats Odell

Jag har alltid varit en stor beundrare av Mats Odell. Visserligen ofta i smyg, eftersom det inte varit helt politiskt korrekt att brista ut i lovsång för en medelålders krisdemokrat med bristande omdöme. Men ändå.

Gårdagens stora nyhet var ju försäljningen av Vin & Sprit till franska Pernod. Men jag kan nu avslöja att jag i hemlighet varit regeringens rådgivare i affären under en längre tid. Mats och jag (vi är du med varandra!) har seriöst och enträget arbetat oss igenom större delen av spritsortimentet på marknaden, för att kunna utröna vilka sorter som passar bäst att blanda med en sjuttis Absolut. Man gifter ju inte bort sin dotter utan att först ha koll på om den blivande svärsonen passar i familjen liksom. Speciellt inte om man är kådis, vilka väl är de enda som fortfarande gifter bort sina döttrar.

Största konkurrenten Diageo har visserligen Guinness i sitt sortiment. Men jag har aldrig varit någon stor fantast av öl man ska dricka med kniv och gaffel. Och efter den kvällen när jag bjöd Masse Nasse (då var vi mer än både du och bror med varandra!) på drinkar av lika delar Absolut och Baileys så föll de fullständigt bort ur budgivningen.

Pernod däremot har fina konjaker som Renault och Martell med sig i hemgift, så det får anses som ett sannerligen lyckat giftermål. Dock anser fransmännen att vodka är en lite väl barbarisk och okultiverad spritsort, vilket inte riktigt passar i deras marknadsföring.

Michelin däremot är ju ett aktat namn i baguetternas och det sura vinets förlovade hemland. Och vad blir det om man - för exotismens skull – sätter en liten skandinavisk touch på det hela. Jo, just det! I det finstilta i kontraktet har Mats därför haft vänligheten att skriva in att man ändrar namn på flaskorna till - Absolut Mikke.

Pingpong

En del arbetsgivare måste locka med höga bonusar, firmabilar och subventionerad hemhjälp för att någon ska vilja arbeta hos dem. Det måste sannerligen vara tråkiga jobb på trista arbetsplatser!

När vi annonserar ut lediga tjänster skriver vi ärligt att vi ”inte kan erbjuda marknadens högsta löner”. Och ska man vara krass så ligger vårt löneläge ganska långt under den privata sektorn. Speciellt för de som är riktigt duktiga, eftersom begreppet prestationslön närmast är att betrakta som en svordom här.

Trots det får vi ofta hundratals ansökningar från välutbildade akademiker till varje ledigt jobb. Pengar är nämligen inte allt här i världen. Och kan de göra bättre nytta någon annanstans så är det väl bra så.

Men även inom biståndsbranschen finns det personalförmåner. Ikväll invigdes t ex kansliets nya pingisbord under pompa och ståt! Nästan alla var där: unga och inte längre fullt så unga, vikarier så väl som höga chefer. Den självbetalda ölen rann i törstiga strupar och krukväxterna hukade under illa riktade smashar.

Tyvärr tvingades jag på grund av hosta (min häftiga romans med fröken Snuva är inte helt över än) åse rundpingisturneringen från åskådarplats. Men vänta bara, så snart jag är på topp igen så ska jag ta fram mina gamla tonårstalanger från källaren i missions-kyrkan och visa vem som är mästare på att springa så fort som möjligt runt ett grönt bord!

Rapport från en sjukbädd

Jag är sjuk. I snart en vecka har jag kämpat mot en av de mest aggressiva förkylningar som norra Europa någonsin skådat.

Och då ska ni veta att jag mycket sällan brukar vara sjuk. Dessutom - när jag väl är det - så brukar jag inte göra någon stor affär av det hela. Ingen tycker om att vara sjuk. Och ännu färre är intresserade av att höra andras gnäll om sina sjukdomar. Så om du ska vara sjuk, bli frisk så snart som möjligt och berätta inte för någon. Så blir alla glada!

Dessutom har jag alltid lagt ribban för när man räknas som sjuk ganska högt. Men så är jag också uppfostrad av föräldrar som ansåg att man skulle gå till skolan så länge tempen var lägre än 39,4 C och man inte hade regelbundna kaskadkräkningar. En sådan inställning stärker karaktären.

Så att jag nu berättar att jag är sjuk är alltså inget vanligt gnäll. Det är faktiskt väldigt synd om mig! Ja, jag vet att det säkert inte går att jämföra med att föda barn. Men hur många ligger på BB en hel vecka? Och dessutom får man ju uppmärksamhet och presenter och barnbidrag som bonus när man föder barn - vem ger presenter till den som tillfrisknat från en dödlig förkylning?

En intressant sak med sjukdomar är att man alltid drabbas av nya mystiska symptom sent på nätterna. Har ni någonsin drabbats av cancer eller dödliga virus strax efter lunch eller mitt på blanka förmiddan? Skulle inte tro det va! Men däremot händer det allt som oftast mellan kl två och tre på natten att jag vaknar och känner att huvudet håller på att lossna eller att ena foten blivit grön och har svällt till dubbel storlek.

Natten mellan onsdag och torsdag förra veckan tog min ena näsborres slemhinnor påskledigt och gick hem. Med resultatet att blotta tanken på att snyta sig orsakade en störtflod av näsblod. Synnerligen irriterande när snuvan samtidigt rinner som en för tidig vårflod. Med hjälp av en halv bal bomull har jag dock lyckats minska blodstänken i lägenheten till mindre än ett ordinärt mordfall.

Men så i natt kom nästa oväntade symptom: jag vaknade klockan halv tre med insikten om att min tidigare huvudvärk nu vandrat ner och satt sig övre högra käkbenet. (Nu måste ni hålla med om att det är synd om mig!) Efter lite surfande hittade jag på sjukvardsrad-givningen.se att värk i överkäken är ett av tre typiska symptom på bihåleinflammation. Ett annat är ”illaluktande snuva”. Men hur vet man det? I konceptet med snuva brukar det ju vanligen ingå att man inte har något luktsinne kvar. Hur ska man då veta om snuvan luktar illa eller inte?

Men bihåleinflammation är inget att leka med så den farhågan bör jag få bekräftad snarast möjligt. Därför kommer jag imorgon att kravla ur min sjukbädd och stappla ut på stan, och de första tio personer som jag möter kommer att få mina blodiga näsborrar uppkörda i sitt ansikte med frågan ”Luktar min snuva illa?”

Nu, åter till sjuklägret – host, hack, snörvel…

Korset och halvmånen

Sveriges största biståndsorganisation, den med det röda korset som sin symbol, har traditionellt haft en stark koppling till kyrkan. Visser-ligen har loggan inget med kristendom att göra, det är Schweiz flagga med omvända färger (efter grundarens hemland). Men däremot var från början ofta prästen eller prästfrun aktiva i de lokala föreningarna. Dessutom har kretsindelningen vanligen skett utifrån församlingsgränserna, och kyrkan har alltid lånat ut sina lokaler gratis till Röda Korsets verksamheter. Och det senare är en koppling som inte är helt lätt att frigöra sig ifrån, speciellt inte i en storstad där kvadratmeterpriserna snabbt skulle tömma de kassor som gör bättre nytta i katastrofdrabbade länder.

Men just det starka kyrkliga sambandet gjorde valet av konferens-lokal för regionens årliga ordförandekonferens desto lämpligare. Moskén på Södermalm är inte bara ett givande besök för mig som håller Ferdinand Boberg* för att vara en av Sveriges främsta arkitekter. Vi fick också en intressant och heltäckande bild av islam och dess historia på tjugo minuter (ok kanske inte helt hel-täckande… men ändå väldigt intressant!). Dessutom kändes det som en viktig och bra signal i dessa tider av Muhammedhund-debatter och amerikanskt krigshetseri.

En pikant detalj var att våra workshops med jämna mellanrum avbröts av en arabiskt mässande röst i högtalarsystemet. Vi hopp-ades att det var nåt slags böneutrop. Men det kunde lika gärna ha varit ett brandalarm - min arabiska är inte riktigt vad den borde vara. Och det hade ju varit synd om vi hade brunnit inne. Muslimerna i Sverige har nog att göra utan att också behöva
förklara varför de fick för sig att elda upp hundra rödakorstanter.

* Ferdinand Boberg (1860-1946) är bl a skaparen av Rosenbad, NK, och LO-borgen. Samt en orientaliskt inspirerad elektricitetsstation vid Björns Trädgård, numera ombyggd till moské.

Freeze!

Jag älskar practical jokes! Inte att bli utsatt för själv så klart. Men att få planera för någon annan. Och allra bäst är det när det blir riktigt stort och spektakulärt. Som t ex när teveprogrammet Blåsningen lyckades lura Peter Settman att han av misstag stängt av strömmen i hela DN-skrapan.

De ringde faktiskt från TV3 en gång och ville ha med mig som lockbete i just det programmet. Jag ångrar än idag att jag inte lät mig övertalas. Men jag är rädd att jag inte hade fått behålla jobbet om jag hade sagt ja. Min boss Birger var nämligen inte lika förtjust i practical jokes som jag. Och det var ju trots allt han som skulle vara offret i den blåsningen.

Det är inte alltid så enkelt att ordna en riktig bra happening om man är ensam. Visst kan man ställa den klassiska hinken med vatten ovanför en dörr. Men – been there, done that – det känns ju inte så väldigt nyskapande om man säger så!

Räddningen då är att gå med i en Flash Mob. Det är ett antal helt vanliga människor som inte känner varandra som samlas för att göra en kul grej i fem minuter och sen gå därifrån igen. Som t ex den här:

Sagostund

Naturligtvis var jag där imorse. Klockan sju när portarna öppnades till årets bokrea. Väl inläst på reakatalogerna, och med en noggrant skriven inköpslista med prioriteringar och olika jämförelsepriser.

Nu gjorde jag väl kanske inte så jättemånga fynd. Men det sa jag ju så klart inte när Aktuellt ville ha en direktkommentar till morgon-teve. Antar att de intervjuade just mig eftersom jag ser så väldigt beläst och intellektuell ut. Och då måste man ju också svara upp till den bilden, så jag fyllde snabbt inköpskorgen med några extra djupa filosofiböcker och ett tjockt diktverk på ryska.

Eftersom jag skulle till jobbet direkt efteråt så har jag inte haft möjlighet att se inslaget själv. Men jag är övertygad om att jag måste ha gjort ett mycket imponerande intryck på svenska tevetittare. Synd att den tomma stolen i Svenska Akademien nyss blev besatt - annars hade den varit min som i en liten ask!

Sockerchock!

I min familj har vi en stolt tradition av sötsaker och gräddiga bakverk så fort klockan klämtar för fikarast. Så när vår kära mor i helgen skulle avfiras på en jämn födelsedag var det helt självklart att det skulle göras med en fikabuffé!

Efter att först ha grundat med en förmiddagsfika på hemmagjord och lagom mastig chokladtårta styrde vi vid lunchtid mot Krusenberg Herrgård, vackert belägen vid Mälaren utanför Uppsala.

Det hela inleddes med en guidad rundtur av de vackra husen. Men jag, som normalt är intresserad av både historia och gamla saker, trampade otåligt runt och tyckte att guiden var alldeles onödigt långrandig. Jag menar, vem bryr sig om tapeter i original från tidigt 1800-tal när man vet att det väntar ett par miljoner kalorier i stora salongen!?

Men alla historier har ett slut, och så även den som vår ciceron hade att berätta. Och därefter bröt den stora frossan ut!

Efter att först ha grundat med några scones med hemmagjord marmelad skred vi på allvar till verket. Och på mindre än en timme hann jag avnjuta inte mindre än fyra semlor, lika många choklad-moussebakelser, en lagom stor bit blåbärspaj, småkakor och en hel del annat smått och gott.

Därefter stapplade vi ut till bilen, och åkte raka vägen till akutintaget för nyblivna diabetiker på Akademiska sjukhuset i Uppsala.

(I skrivande stund är klockan halv tie på kvällen. Idag har jag inte ätit någon vanlig mat sen frukost…)

Rosor är röda…

Ska det va så svårt?

Hela dan har jag suttit på spänn och väntat. Uppdateringsknappen på min dator är snart utsliten. Men inte ett endast lite hjärtligt pling i mejlboxen.

Min Facebook-uppkoppling har gått varm hela kvällen, i spänd förväntan på att få någon fånig liten animerad applikation (fast egentligen hatar jag små fåniga animerade applikationer i Facebook).

Och jag har ringt på hos alla grannarna två gånger, och frågat om de verkligen är säkra på att de inte råkat få post som egentligen är adresserad till mig.

Men nada. Noll. Intet.

Inte en endast ros har jag fått. Jag struntar i om den är ekologiskt influgen från Sydamerika (absurt men sant!) eller inte. Vissen, taggig och full med bladlöss. Hit med den - jag är inte så knusslig!

Alla hjärtans dag. Pyttsan! Mitt hjärta räknades tydligen inte.

/Bitter singel på Södermalm

Tips från coachen

En av rutinarbetsuppgifterna som personalchef är att läsa ansökningshandlingar och hålla intervjuer med förhoppningsfulla kandidater. Och eftersom flera av mina vänner just nu är i jobb-sökartagen kanske det kan vara på sin plats att jag delar med mig av några goda råd.

Gallra bland dina meriter. Som arbetsgivare är jag fullständigt ointresserad av dina fem sommarjobb i en glasskiosk för tjugo år sen. Och man måste inte heller ta med alla kurser man gått. På vilket sätt skulle t ex en ”Alkoholutbildning: Endagsutbildning för festansvariga på Lunds nationer” vara relevant för ett jobb? (Personen ifråga hade den som nummer två i CV:n, direkt efter sin universitetsexamen!)

Ett annat bra tips är att komma i tid till intervjun. Och väl där, prata inte så mycket att den som intervjuar inte får en chans att ställa sina frågor (händer oftare än man tror). Använd inte heller en massa intervjutid till att snacka skit om din förra chef och din ex-man (har också hänt!).

Att välja referenser är inte alltid så lätt. Men ett gott råd är att välja någon som vet vem du är.
”Är hon mörkhårig och har glasögon?” (Nej, hon är blond och verkar ha perfekt syn.)
”Jag är ledsen, men då har jag ingen aning om vem det är.”
(Från ett autentiskt samtal med en tidigare chef!)

Ett bra knep för att friska upp folks minne, och tona ner eventuella negativa omdömen kring ens person, är att lova sina referens-personer en fri barrunda – då brukar de flestas tvekan rinna bort lika snabbt som en kall Hoegaarden en varm sommardag!*

*Bara en liten vink till dem av er som har mig som referens...

En florsockrad valkampanj

Hur göra om man vill bli omvald på ett tungt förtroendeuppdrag?
Till exempel som ordförande för en av Stockholms största bostadsrättsföreningar.

Göra ett bra jobb?
Leda styrelsen och föreningen på ett demokratiskt riktigt sätt?
Bilda allianser och pakter med viktiga nyckelpersoner?
Smutskasta motkandidaterna å det grövsta?

Nja, det låter jobbigt. Dessutom måste den typen av valarbete göras under en längre tid om man ska vara säker på att lyckas. Bättre då med punktinsatser!

Som att baka semlor och bjuda den nyvalda styrelsen på...

Ordförandevalet stökades över på knappa två minuter - inga andra kandidater vågade ens träda fram när de såg det kommande neder-laget stirra dem i det gräddiga vitögat.

Vägen till makten går via magen!

När även tuffa grabbar gråter

Slår på teven för att kolla text-nyheterna, och råkar hamna mitt i litteraturprogram där Åsa Linderborg, författarinnan till succé-romanen ”Mig äger ingen”, sitter som gäst i en grön fåtölj.

Hon berättar att hennes avsikt var att skriva en lite rolig, sann men samtidigt kärleksfull bok om sin uppväxt med en ensamstående och alkoholiserad pappa i 70-talets Västerås. Att läsarna sedan hört av sig i massor och berättar hur de gråtit floder över den varma men också väldigt sorgliga berättelsen förvånar henne.

Tydligen har till och med tuffa grabbar som Leif G W Persson och Jan Guillou rörts till tårar av historien om härdarmästare Leif Anderssons livsöde. Och de har inte bara gråtit, de har också erkänt det öppet.

Att sälja många böcker är en svår konst. Men det är inte alltid synonymt med att skriva stor litteratur. Romandebutanten Åsa Linderborg lyckas med det som de ärrade veteranerna inte är i närheten av. Kanske gråter Leffe och Janne lika mycket över att deras mångmiljonupplagor aldrig lyckats beröra en endast själ i hjärtat.

*Om du inte läst ”Mig äger ingen” så gör det om det så är den enda bok du läser i år. Om du redan har boken i hyllan, läs den igen!

Svikna löften

När klockradion väckte mig ur min skönhetssömn kvart över sex imorse slet jag mig med visst våld ur sängvärmens sköna omfamning och snörde på mig joggingskorna.

Den digitala termometern vid Eriksdalshallen visade 6 grader när jag passerade. En morgon i januari! Ur led är vintern. Men det är perfekt temperatur för en löprunda.

Strömmen av joggare, stavgångare och hundrastare var som vanligt strid längs Årstavikens mörka vatten, den tidiga timmen till trots. Det är många nyårslöften som ska infrias.

Vilken tur då att mitt nyårslöfte inte inbegrep ett maraton, utan ett Vasalopp. Därmed kan ju ingen heller anklaga mig för att inte hålla mina nyårslöften. Möjligen är det bil- och oljeindustrins, flygcharter-turisternas eller George Bush fel. Men absolut inte mitt.

Jag skulle aldrig svika ett löfte. Nej nej, ge mig lite snö och jag skulle glatt skida hela vägen till Mora. Men det kan ju vara ganska bekvämt att slippa uppfylla dem också. Speciellt när man kan skylla på någon annan. Och Bush blir ju anklagad för allt annat elände som händer i världen, så det gör nog varken till eller från om han får ett inställt Vasalopp på sin meritlista också!

Stegvis

Vad är det som går och går men aldrig kommer fram?

En klassisk gåta från småbarnsåren. Nu har jag äntligen fått svaret: Jag själv.

Förra helgen – efter en fyra timmar lång söndagspromenad – köpte jag nämligen en stegräknare. Inget mer flanerande, strosande och nöjespromenerande för min del. Nu är det bara effektiva steg som räknas!

Tyvärr är resultatet hittills ganska nedslående. Trots att jag promenerar 20 minuter till jobbet varje morgon, och går en dubbel omväg runt Söder på vägen hem, når jag inte upp till det antal steg som man enligt hälsoexperterna bör gå varje dag för att leva ett nyttigt liv.

Men jag har kommit på ett knep! Om jag sätter fast mätaren på den handled som slutar med den näve som gräver flitigast i chipsskålen, så kan jag efter en lagom lång kväll i tevesoffan nå den magiska nivån.

Man får inte vara dum om man ska kvala in i Beach 2008-klubben. Snarare vis. Stegvis...

Efterlysta

En av de spalter i Dagens Nyheter som roar mig mest om morgnarna är den med rubriken ”Efterlysning”. Spalten återfinns oftast i kulturdelen, strax till höger om de treradiga notiser där trevliga ungdomliga män på 58 vårar söker lekkamrater (eller vice versa).

Bland kontaktannonserna finns de som söker någon, och som kanske inte alltid är så kräsna i sina anspråk. Men under Efterlysning letar de som vet vad vill ha. De som funnit sitt livs stora kärlek, men som bangade ur när de hade chansen. Och som nu inte kan sova om nätterna av grämelse.

Ett axplock ur dagens notiser.

”Du stod vid kassan på Coop i Lycksele, vi tittade på varandra.”

Nog för att det bor lite folk i Lappland, och dessutom är de ganska folkskygga av sig, men visst måste det väl vara fler än två som tittat på varandra på Konsum den senaste tiden?

”Du stressade kvinna på Centralen någon gång i september. Du är på väg någonstans. Jag i jacka och jeans. Hör av dig!”

Hmm, hur många kan den beskrivningen stämma in på? Finns det
ö h t någon på Centralen som INTE är på väg någonstans?

En del annonserar länge och ihärdigt. T ex så har en Daniel sökts i ett par veckors tid. Den senaste notisen löd

”Daniel. Om du försökt nå mig, så har jag ingen display (och vill inte ha). Tala till mig. Viktigt.”

Notiserna är här återgivna i full text (förutom den nummersignatur som ska anges när man svarar). Det finns alltså ingen som helst mer information för att lista ut vem som avses med respektive efterlysning. T o m Hasse Aro brukar ha mer ledtrådar att gå på.

Den som söker skall finna heter det. Jag är inte så säker på att det alltid stämmer. Men försöka duger ju. Och om inte annat så förgyller det mina morgnar!

Måndag morgon

En tretimmarsfika med trevligt sällskap på mysigt café i Gamla Stan är en bra avrundning på julledigheten. Kvällen toppas med några maskiner tvätt och en genomkörare av fotografierna från nyår i Photoshop. Snart ska jag gå och sova. För imorrn är det ju måndag morgon. Dags att gå till jobbet igen.

Ni håller säkert inte med. Men få måndagsmorgnar har varit så efterlängtade som den imorgon!

Min borrmaskin och jag

Mitt innehav av en ordentlig borrmaskin och allehanda andra praktiska verktyg gör mig ibland mer åtråvärd än annars i mina vänner ögon. Vissa perioder har jag nästan undrat om det är mig eller min slipmaskin som mina vänner helst vill träffa. Men slipmaskiner är ganska dåliga på att dricka öl så jag tror att jag trots allt vinner i längden!

Idag var jag inbjuden till Östermalm för att ge goda råd om en kabeldragning. Eftersom jag tycker att min slagborrmaskin är ganska kul att leka med, och speciellt i andras väggar, förordade jag så klart att ledningarna skulle dras så att man måste borra i maximalt många väggar. Tyvärr verkar det dock inte bli så, vi fann en annan lösning som skulle spara minst tre meter dyr datakabel (och det är ju ett argument så gott som något).

Men jag har fått löfte om att få återvända till helgen. Då ska jag ta med mig både slagborren, metallsågen, stämjärn och lite annat roligt. Magnus tycker att vi ska sätta sågen i ekparketten då. Och visst, det låter som ett riktigt kul lördagsnöje! Men jag bad honom höra med frun i huset först. Av erfarenhet vet jag att alla inte brukar vara lika entusiastiska över mig och mina maskiner…