Nummer 100!

Ikväll fyller Hattifnatt 100 inlägg!

Många ord har det blivit sedan den 29 november förra året då fnatten föddes en mycket sen kväll. 24 130 ord om man ska vara exakt. Tänk vad det kunde ha blivit om jag varit mer seriös. En avhandling allra minst. Eller kanske en ny bestseller på pockettoppen?

Visst, 24 000 ord är ju kanske inte så jättemycket om man jämför med en del andra bloggare. Såna som Linda Skugge och Alex Schulman (lite namedropping är alltid bra för att ge extra snurr i sökmotorerna!) sprutar säkert ur sig det på en förmiddag. Men å andra sidan är ju kvaliteten här så mycket högre!

För att fira detta jubileum så bjuder vi på en liten bonus för er trogna läsare. En s k directors cut, dvs tidigare opublicerat material. En text om allas vår käre amiral Dupetit-Thouars, som skrevs tidigare i våras men av någon anledning ratades då. Mycket nöje - och så hoppas jag att vi ses vid 200-strecket!

En riktig man gnäller inte

Morgonlöpningen runt Långholmen begränsades också imorse till två varv. Visserligen hade kanske kondisen räckt till mer. Men den molande värken i vänster knä är svår att helt nonchalera. Och bröstsmärtorna signalerar säkert någonting de också. Vet bara inte vad, så det är nog lika bäst att ignorera dem.

Och jag ska inte gnälla - jag har ju ändå två ben kvar att ha ont i! Värre var det för den franska amiralen Dupetit-Thouars. Jag läste nyligen om honom i en bok om slaget vid Trafalgar (då Lord Nelson kicked some ass med Napoleons flotta, och blev en staty med en massa duvskit på en hög stolpe mitt i London, ni vet). Författaren beskriver tämligen ingående vad som hände den som råkade hamna i vägen för en kanonkula – och var dum nog att överleva. Den olycklige fick en sup och sen plockade skeppsläkaren fram bensågen. Amputera eller dö. Eller amputera och dö ändå.

Stackars amiral Dupetit-Thouars fick först ena armen bortskjuten. Sen den andra. Och sen ena benet. Men inte klagade han inte. Istället beordrade han sina mannar att stötta upp honom i en tunna med kli varifrån han kunde fortsätta kommendera sitt skepp till the bitter end. Plikten framför allt. Och en riktigt karl gnäller ju inte för skitsaker!

Pride – en blogg om tolerans...

Det är Pride-tider. Som nästgårdsgranne till festivalområdet är det svårt att undvika spektaklet. Och missförstå mig rätt – jag har alls inget emot att en massa gaymänniskor stänger in sig bakom ett högt staket och är gayiga med varandra. Men måste de göra det just här?

Som den storstad Stockholm påstår sig vara är det väl just här som HBT-personer har lättast att leva ett hyfsat vanligt liv. Dessutom finns det nog ingenstans där omgivningen är så "open-minded" som på Söder. Så varför då lägga Pride i Tantolunden? Här frälser man ju inga nya upplysta. Bättre vore väl då att låta festivalen turnera runt i de mest homofoba landsortshålor som finns. Så att Kenny, Conny och Jonny också får en chans att se att alla bögar inte pratar som mumintroll eller klär sig som Babsan.

Folk får ha vilken sexuell läggning de vill, jag kunde inte bry mig mindre. Men är det nåt jag inte tål så är det lantisar. Därför irriterar jag mig fasligt på alla bonnläppar som just nu invaderar min närmiljö. Som står på fel sida i mina rulltrappor, tredubblar min kö på Konsum och strosar runt i maklig takt (läs snigelfart) på mina gator.

Sprang ihop med min f d kollega Charles, som också bor granne med Tanto, på stan och hans teori var att Pride är en hämnd för Almedalen, Båstad, Smögen och alla andra småhålor som fylls av vilt supande stockholmare sommartid. Om det är sant så tycker jag att det är väldigt tyket av dem. Dessutom har inga riktiga Söderbor råd att spruta skumpa på varandra – mer rättvist vore väl då att lägga Pride på Stureplan. Så får jag ha mina gator för mig själv!

Djur utan bur

Enligt hemsidan för Skånes Djurpark så hittar man dit genom att styra kosan till Höör. Märkligt, antingen är sidan dåligt uppdaterad eller så har det skett en massrymning nyligen. För under den vecka som jag spenderat på Österlen (dit Höör inte räknas) har jag kommit i närkamp med fler djurarter än vilken välrenommerad djurpark som helst kan stoltsera med.

Vi har plockat mer än 300 mördarsniglar på 45 minuter, pratat med hästar, hejat på en igelkott som jagade en stackars skrajsen katt tvärs över en gräsmatta, blivit väckta av får och kelat med kattungar.

Och då har jag ändå inte nämnt fasanparet, svalan i uthuset, hönsen, pudeln, gladorna, råddjuren samt de elaka och mycket livsfarliga kossorna.

Djur kan vara ganska trevliga (förutom elaka och mycket livsfarliga kossor). Men jag föredrar helst att få tillbringa mina nätter utan dem. En kväll när vi slarvat med att hålla fönster och dörrar stängda ägnade jag en timme åt att jaga och slå ihjäl 30 myggor (jag räknade dem alla!) innan jag kunde komma till ro och njuta av min välbehövliga skönhetssömn.

Några nätter senare kunde vi dock sova garanterat myggfritt. Det är nämligen en av få fördelar med att ha en livs levande fladdermus som flaxar runt under takbjälkarna när man släckt sänglampan*. Att jag sen får vänta till nästa fullmåne för att få veta om de två små röda märkena på halsen är myggbett eller inte, är ju en fråga av mindre betydelse.

* Detta är en helt sann historia! Visst händer det titt som tätt att det skarvas en del på denna sida. Men inte denna gång. Verkligen inte. Första gången jag delar sovrum med en fladdermus. Ja, jisses vad man kan få uppleva på semester i Skåne!!

Den vilda jakten på en dusch

Min vän Jenny är nybliven ägarinna till en sommarstuga 300 meter från havet på skånska sydkusten. Och om man har en vän med så utmärkta kvaliteter (visst kan man vara snäll, trevlig och rolig å så där, men en sommarstuga vid havet slår ändå det mesta!) så kan man ju bara inte låta bli att åka dit och hälsa på!

Att denna sommarstuga hade ett ganska stort renoveringsbehov visste jag redan innan jag bokade mina tågbiljetter. Men sånt skrämmer inte mig. Tvärtom, mitt rastlösa jag behöver ständigt påfyllning av nya projekt. Om det dessutom lockas med möjligheter att få riva väggar och fälla träd så står jag dräglande längst fram i kön. Och det fina med andras renoveringsprojekt är att man alltid kan åka hem när man tröttnat på dem, vilket husägarna inte själva kan.

När Jenny och hennes syster var barn tänkte de nog inte så ofta på att deras farfar inte hade dusch i sommarstugan. Men att tvätta sig i en badbalja i trädgården – till grannarnas förmodade nöje – känns inte riktigt lika klämkäckt i vuxen ålder. Möjligen om min Beach 2007 varit i bättre skick. Men tyvärr slarvade jag bort den nånstans i början av juni och har trots idogt letande inte hittat den igen.

Finns det bara rinnande vatten kan man alltid hålla en viss standard på hygienen. Men om man samtidigt renoverar hus, gräver upp gamla stubbar och dödar slemmiga mördarsniglar i kubik så infinner sig efter ett par dagar ett sug efter något mer. En dusch! Så efter tre dagars arbete styrde vi kosan 2,5 mil in till Trelleborg för att gå på det kommunala badhuset. Men uppenbarligen har trelleborgarna inget behov av att plaska tjugofem meter i kaklad klorbalja på sommaren, för badhuset var så semesterstängt som det bara kan vara när man som bäst behöver ett.

Dagen efter badade vi visserligen i havet, men gissningsvis var smutsen då så ingrodd att lite saltvatten inte förmådde rubba den. Snarare då att den friska doften av rutten tång adderades till den övriga odören.

Nu var vi smått desperata, och for därför de dryga två milen till Ystad. Även här var simhallen stängd. Liksom idrottshuset. Och varenda jämra gymanläggning vi lyckades hitta. När jag med något vilt i blicken stegade in på turistbyrån och väste att jag ville ha en dusch - och det nu! - så skyggade flickan bakom disken som inför ett vilddjur. Och visst var min lortiga, orakade och myggbitna person kanske inte helt olik en best av okänd art. Att vi, p g a vårt uppenbara tillstånd, nu dessutom blivit smått folkskygga gjorde knappast saken bättre.

Turistbyrån i Ystad kunde skamligt nog inte hjälpa två besökare i nöd, men efter visst jagande lyckades vi på egen hand lokalisera en gästhamn med betaldusch. Sällan har några liter varmt vatten och en handfull schampo varit mer uppskattat. Både för oss själva och vår omgivning.

Ett knappt dygn senare öppnar sig himlen och regnet vräker ned. Ca 35 millimeter på några få timmar, vilket enligt en SMHI-snubbe intervjuad i DN blir ungefär 75 000 liter vatten på en tomt av normal sommarstugestorlek. Lika mycket som 500 normalstora badkar om man så vill. Hur många duschar det blir orkar jag inte ens räkna ut...

Åtta sekundmeter på öppen fjärd

Det första jag hörde när jag vaknade imorse var vinden som rev och slet i trädkronor och tältduk. Petra och jag hade haft en och en halv dag med underbart solig och vindfri paddling i södra mellan-skärgården*. Men idag ville naturen ge oss en utmaning.

Och en utmaning blev det. När vi ikväll stapplade iland på bryggan på Dalarö hade vi under 5,5 timme slitit ont i en motvind som, enligt SMHI, var på 8 sekundmeter (och med upp till 14 m/s i byarna, d v s på gränsen till kuling!). Att paddla ett par km i de vindstyrkorna kan vara ganska roligt. När kajaken hoppar och dansar i vågorna, och man får lägga all sin koncentration och teknik på att parera för att inte gå till botten får man en kick som ingen solskenspaddling i världen kan ge.

Men när det handlar om två mil, mestadels över stora öppna fjärdar med noll möjlighet till andhämtning ens för att fylla på med vätska, sviktar energin. Samtidigt är vi fullt medvetna om att det bara finns en väg. Att sluta paddla vore detsamma som att om några dygn bli uppsköljda på en strand på andra sidan Östersjön. Och jag har ett tåg att passa på tisdag så det är alls inget alternativ.

När vågorna slår in över kajaken med ett fräsande ler jag lyckligt, när svallvågen från tullbåten sköljer mig i ansiktet vinkar jag glatt tillbaka. När samma vatten rinner mellan flytvästen och kapellet ner i mina shorts är jag inte lika road.

Vinden sliter i regnjackan. Jag lägger all min kraft bakom varje paddeltag men det känns knappt som att man rör sig framåt. Och horisonten där borta är så oändligt avlägsen. Den psykiska utmaningen är minst lika stor som den fysiska. Inte tappa modet, inte förlora gnistan. Det ÄR roligt att paddla!

Men minnet är ibland både kort och förlåtande. Redan i bilen på väg tillbaks till Stockholm börjar vi planera nästa tur. Nu ännu längre ut i skärgården. Där det finns säl. Och där det ofta blåser än jävligare!

* Televinken har så klart de soligaste bilderna!

Ett tarvligt personpåhopp med inslag av lyteskomik

En av tanterna i kassan där jag brukar handla odlar mustasch.

Jag tycker att hår på överläppen för det mesta inte ens är snyggt på män. Möjligen en välvaxad med mycket snurr på en välklädd halvtokig gubbe. Men inte annars. Och absolut inte på tanter.

Visst, det är inte hennes fel. Ingen rår för hur man är skapt. Och den som tror på högre makter kan ju alltid förbanna dem. Men det gör inte jag. Så jag konstaterar kort att evolutionen i detta fall har använt X antal miljoner år av trial and error för att utveckla en tant i kassan på Konsum med mustasch. Lite bortkastad tid kan jag tycka.

På anrika mataffären Fortnum & Mason i London bär alla expediter jacquett (ett mellanting mellan frack och smoking för er som inte tillhör Magdalena Ribbing fanclub). Ingen enda av dem hade mustasch. Förmodligen är rakningspolicyn lika självklar som klädkoden. I min Konsumbutik har de varken eller. Lite synd, några frackar bland hyllorna hade sannerligen höjt statusen (vilket kan behövas: det var inte så länge sen som affären var stängd p g a råttjakt…)

Nämnde jag att hon - varje gång som hon är klar med en kund - brukar suga på överläppen medan hon väntar på kvittot. Varje gång.

Top Three of the Tube

I London finns många historiska sevärdheter. En av dem är tunnel-banan. The Tube. Att rälsen är från 1800-talet så man nästan skakar loss tänderna var 20:e meter, ventilation inte uppfunnen än och nivåskillnaden mellan perrong och tåg ibland är så mycket som 3 dm bekymrar ingen infödd londonbo. Mind the gap, skräller det i högtalarna! Barnvagnar och rörelsehindrade får klara sig bäst de kan. (Och förresten så kommer de ju inte ner i tunnelbanan ändå, eftersom det för det mesta saknas både rulltrappa och hissar.)

Men däremot finns det desto mer av andra saker. Till exempel:
- Övervakningskameror. Nåt så in i bängen många! På varje perrong kan man räkna till 20-25 st. Inte en obevakad kvadratcentimeter att gömma sig på. Visst har de en tråkig tradition av bomber å sånt, men det kan nästan vara värt en liten smäll då och då om det är priset för friheten att få genomföra sin dagliga näspetarrutin på väg till jobbet ifred.

- Om det finns många kameror så finns det än fler kakelplattor. The Tube består av 12 olika linjer med över 270 stationer. Förbundna med varandra i ett myller av underjordiska gångar. Alla helkaklade. Jag tyckte att jag var duktig när jag satte tre rader ovanför köksbänken, men efter en vecka i London jag kommer aldrig mer att skrävla om den bedriften på krogen.*

- Turister. Överallt dessa turister. Jag fattar inte hur lokal-befolkningen står ut. De dräller runt och vet inte vart de ska, läser på skyltar (ingen insocknes läser väl på en skylt!) och är allmänt bara i vägen. Dessutom pratar de helt obegripligt och skriver sina SMS på nåt språk som jag inte förstår när jag tjuvkikar över deras axlar. Värdelöst!

Så i ren sympati för londonborna slutade vi vara turister och åkte hem. Men jag saknar redan de muggiga heltäckningsmattorna, de flottiga chipsen, och att få bli kallad Sir, Love och Darling av var och varannan man möter. Kan man göra annat än älska ett sånt land!

*Vilket inte spelar så stor roll i vilket fall - jag har ändå aldrig fått något ragg på den historien. Tycker att Timell - och Ernsteffekten verkar tämligen överdriven!

Alive - and kicking the streets of London

Jag har aldrig varit speciellt fórtjust i att flyga. Inte fór att jag inte litar pá tekniken. Den ár sakert lika genomtánkt och váltestad som vilken Tjernobylreaktor som helst. Men sen ár det ju alltid en mánsklig varelse som ska skóta elándet ocksá. Och fór mina medmánniskor har jag mycket litet fórtroende.

Vem vet vilka av oss som gómmer en defekt psyko-gen som ligger latent och bara vántar pá att fá brista ut. Och inte att fórglómma ár alla dessa mándagsexemplar som fár vandra fritt pá vára gator (sjálv ár jag fódd pá en torsdag!)

Eftersom jag har váldigt hóga tankar om mig sjálv brukar jag sállan oroa mig nár jag sjálv har kontrollen. Men i ett flygplan ár man helt utlámnad át andra. Och vad vet jag om huruvida piloten har en dálig dag eller inte. Kanske inte fick nát av frugan igar kváll? Eller om snubben som skulle skruva fast vánster vinge var nykár och hade tankarna nágon helt annanstans. Kanske ár det blott nágons grál med sina griniga tonáringar en vanlig tisdagsmorgon som skiljer mig och mina medpassagerare frán den sista resan!?

Men mot alla odds haller flygmaskinen ihop och vi dunsar i backen pá Heathrow utan fórluster. Sá jag har nu i óver ett dygn kunnat njuta av ett London vars luft ár fylld av smog, regntunga skyar och ljudet av sirener frán terroristjagande poliser.

Idag har jag t ex spenderat 4,5 h pá the Cabinet War Rooms (den brittiska regeringens bombsákra hógkvarter under andra várldskriget, nu áterskapat till ett av de háftigaste museer jag besókt.) Vissa hade kanske hellre dótt flygplansdóden án spenderat en halv dag med att titta pá nágra sjabbiga gamla kontorslokaler frán 40-talet. Men fór mig ár det himmelriket. Om flyget hem pá lórdag inte nár hela vágen kan jag dó lycklig. Eller fór att citera den store Churchill himself: "Jag ár nu redo att móta min skapare. Dáremot vet jag inte om Han ár redo att móta mig án!"*

(*Fritt ur minnet och egenhandigt óversatt)

Gemenskap

I september 1982 träffades vi för första gången. Johan, Micke, Stefan, Henrik och jag. Scoutpatrullen Bävern såg dagens ljus. Sedan dess har vi hållt ihop. Ett kvarts sekel av pojkstreck, äventyr, friluftsliv och gemenskap.

En av våra starkaste traditioner är att varje år träffas för en utomhusaktivitet. I helgen gick färden till vår hembygd igen, i västmanländska Ängelsberg paddlade vi kajak i ösregn, drack öl i vedeldad bastu och grillade i lånad jaktstuga med milsvid utsikt. Och pratade minnen förstås. Det blir lätt så när man känt varandra så länge som vi. En hel del nostalgi. Många skratt. Och lite kärleksfullt gnabbande om huruvida det var på lägret -85 eller -86 som vi gjorde den klassiska tandborstsketchen*.

Trots att vi numera inte ses så ofta så känner vi varandra utan och innan. Och kommunikationen mellan oss blir därför ibland också tämligen knapphändig. Det räcker med ett kort ord, kanske bara en grymtning eller en blick för att man ska veta vad någon menar. Typiskt norrländskt kanske någon tycker (vilket ju är helt fel). Typiskt män säger säkert mången kvinna. I såna fall bara avundsjuka svarar jag.

Att kunna förstå varandra utan ord, att kunna kommunicera utan babbel, det är en svår konst. En del människor behärskar den inte alls, utan fyller tillvaron med meningslöst tomprat. Kanske av rädsla för tystnaden. Andra säger inget eftersom de inget har att säga. Men med vissa människor kan man uppnå den sorts gemenskap som inte alltid behöver ord för att existera.

Det finns många tillfällen då också jag bubblar över. Sitter gärna en hel kväll och skvallrar över en flaska rödvin. Men det finns nog ändå inget som slår den tysta gemenskapen bland nära vänner runt en sprakande brasa efter en lång dag tillsammans.

*Sketchen – som är en riktig stämningshöjare på vilket lägerbål som helst, men tyvärr inte imponerar så värst mycket på tjejscouter! – går ut på att ett antal personer borstar tänderna. Den första doppar tandborsten och gurglar munnen ordentligt i ett glas vatten. Samma glas, med samma vatten, överlämnas sedan till nästa person som gör om hela proceduren. Osv, osv till den sista personen som avslutar tandborstningen med att dricka upp innehållet i glaset, till publikens kväljningar och jubel!

Alla kan tralla!

Att Televinken så snabbt skulle få så dålig inverkan på Hattifnatt hade väl ingen kunnat ana. Men kulturskymningen nådde nya bottennivåer ikväll, när de både vännerna besökte det folkligt festligt skönsjungande Skansen.

Först hade några stackars turister länsats på det sista av semesterkassan utanför Gröna Lund. Inte så att vi tiggde till inträdesbiljetterna. Nej, så lågt sjunker jag inte för att få se Anders Lundin, eller Janne Schaffer i zebrakostym. Men att däremot skramla med insamlingsbössa för radiohjälpens kampanj Världens Barn i utbyte mot friplåtar - det är ju en helt annan sak!*

Det kändes härligt svenskt och somrigt att få sjunga Ted Gärdestad och mobiltelefonfotografera en halvnaken Ola Salo. Och så hurrade vi för Pernilla Wahlgrens pappa som firade sin 70-årsdag med att se sitt barnbarn målbrottsskråla en sång i ett nummer som aldrig kommer att visas i Minnenas Television.

Som gammal teknolog har man ju det här med allsång väl blandat med punsch i blodådrorna. Så jag sjöng med av hjärtans lust. Trots att jag inte ens hade någon sångbok. Man kan väl läsa över axeln på de som lagt dyra pengar på att köpa en! Då fick tanten ifråga dessutom min vackra sångröst så nära sitt öra så att hon utan tvekan visste vilken tonart hon just då absolut inte skulle sjunga i!

*Världens Barn skramlar utanför Skansen varje tisdag under sommaren. Om någon vill göra en insats en timme eller två i utbyte mot fritt inträde på Allsången – hör av er till mig så förmedlar jag kontakt!

Katrineholm

X2000-tåget som lämnade Stockholm C kl 12.05 kommer inte längre än till Katrineholm innan motorn skär ihop. Eftersom det är en storhelg på inkommande tar det över 3 h innan SJ får fram ett nytt tåg. På tre timmar hinner man göra mycket. Om man vill.

De flesta av mina medresenärer väljer att att spendera väntetiden i ett strömlöst och allt mer syrefattigt tåg. Jag tar chansen att göra Katrineholm istället. Vilket väl i jo för sig är ganska snabbt gjort, och inte lämnar ett allt för bestående intryck. Men jag hittar en utmärkt second hand-affär, och återvänder senare nöjt till perrongen med en kasse med några av mina favoritförfattare. Tre Steinbeck, en Fridegård och en Moberg för endast 80 spänn är ett riktigt fynd.

Till skillnad från pendeltågsresenärer - som för ett himla liv så fort tågen är lite sena - så verkar SJ:s kunder vara av den mer tålmodiga sorten. Ingen klagar eller är irriterad, vi får till och med beröm av personalen för att vi är så trevliga. Och visst, att få chansen till ett oplanerat besök i Katrinholm är ju en bonus som kan få vem som helst på gott humör!

Mycket Mera Mikke

Ambitionen med Hattifnatt har hela tiden varit att hålla en hyfsat "hög" nivå (vad det nu innebär?). Snarare DN än Expressen. Hellre Vilhelm Moberg än Jan Gulliou. Mer som Gamla än som Nya testamentet. Osv, osv - ni förstår vad jag menar!

Men i den form Hattifnatt har fått passar inte bilder in. Det känns inte riktigt seriöst. Samtidigt som ett fotografi ju ibland förmedla mer än vad tjugo rader rappakalja förmår. Och ibland kräver ju ni, kära läsare, bildbevis för en del av det dravel jag producerar.

Så för att fylla det tomrummet - och min lilla tid med en till blogg att uppdatera - lanseras nu Hattifnatts nya kompis: Televinken!

Med massor med bilder, korta kommentarer och förhoppningsvis frekventa uppdateringar hoppas vi förgylla era torftiga liv så som inget annat gjort sedan Carola vann melodifestivalen 1983.

Mycket nöje!

Kroppsarbete

Att bygga en trappa tillhör förvisso inte de allra största bedrifterna i mänsklighetens historia. Inte som att flyga till månen eller upptäcka Amerika precis. Men ett litet steg för en människa kan vara ett stort steg för mänskligheten. Och utan en trappa kan ju man inte ta några steg alls!

När jag sitter i det gassande solskenet och timme efter timme bearbetar de tjocka brädorna med mitt stämjärn och min hammare känns det väldigt genuint på något vis. På samma sätt - med endast några enkla verktyg - byggdes en gång de skepp som stolt seglade över världshaven. Det är en stolt tradition jag nu för vidare när den nya trappan till mina föräldrars balkong karvas fram ur några grova timmerstockar. (Ok, jag kanske tar i lite, men det kändes nästan så!)

När jag hukandes på gräsmattan sågar upp brädorna snurrar cirkelsågens skarpslipade klinga bara någon decimeter från mitt skrev. Minsta lilla konstruktionsfel i Clas Ohlsonmaskinen och jag kan omskola mig till kastratsångare. Men den håller - jag är fortfarande man! Och som alla män är jag ju som manligast när jag får bygga och snickra lite. Kan dessutom några farliga maskiner användas finns det inget som slår testosteronkicken. Vilket nog är bra. Efter allt prat om småkakor den senaste tiden har jag ett rykte att återupprätta!

Småstadsidyll

Livet i en liten stad har sin speciella charm. Man pratar med grannar. Snackar skit om andra grannar. Vad som händer ute i den stora världen betyder inte så mycket. Lokaltidningen är full av viktigare saker. Som bilder på vinnaren i senaste fisketävlingen, ett reportage om att bygdens stora stolthet Howlin' Pelle* ska sommarprata i radio. Och ett helt uppslag med mingelbilder från senaste pensionärsdansen i Folkets Park.

I järnaffärn springer jag på min gamla klassföreståndare från gymnasiet. Han hälsar artigt men jag ser på honom att han minns mina usla betyg. På kvällen är det dags för veckans tipspromenad. Det kostar fem kronor (bara en sån sak - kan du få nåt i Stockholm ö h t för fem kronor?) att promenera runt en sjö och svara på töntigt enkla frågor. Kaffepaket lottas ut till alla som deltar. Och det lockar. Av kommunens 13 000 invånare är det ca 500 som traskar i elljusspåret varje vecka. Närmare folkfest är det svårt att komma!

Imorgon har förhoppningsvis pappa och jag snickrat färdigt trappan till balkongen, så jag kan ta tåget till storstan igen. Det ska bli skönt att sova i egen säng. Få tillgång till riktigt bredband. Andas avgaser, snubbla över tiggare och höra sirener om kvällarna...

* Alla som har det minsta koll på dagens musikliv vet så klart att Howlin' Pelle är sångare i Fagerstabandet the Hives, ett av Sveriges största musikexportsuccér de senaste åren.

Det kommer mera

Hallå alla fans där ute!! Tack för de mängder med tiggarbrev och kommentarer som "Skriv mer", "Vi vill veta allt om ditt liv" och "Du är bäst" osv osv som skickas till mig i en strid ström. Det är alltid lika trevligt att få höra att man är omtyckt och beundrad.

För tillfället lider jag av dålig uppkoppling och vackert väder så livet på Hattifnatt den sista veckan har blivit mer flyktig än vad jag skulle önska. Vilket så klart smärtar mig enormt eftersom jag vet att ni sitter klistrade framför era dataskärmar i brist på egna liv. Men som alla stora stjärnor vet jag att en beundrarskara måste fjäskas för om den ska vara trogen. Därför kommer ni inom kort att bjudas på en extra liten godisbit: Mycket Mera Mikke! Så håll utkik och du kommer att bli rikligt belönad!

Carpe Diem?

Idag har jag ätit lunch på Gondolen. En sådan lunch som kostar 400 kronor per person för en smaklös hälleflundra, men som man äter för att fira någons 70-årsdag. Vi pratade om det liv som varit. Om förlovningen som inte blev något mer. Om roadtrippen med den nya sportbilen genom det tidiga 60-talets Europa, som slutade på ett champagneparty hos Grace Kelly i Monaco. Om livsresan från parfymfabriken på franska Rivieran till sorteringsmaskinerna på postterminalen i Årsta. Om ålderns ensamhet i en sliten ungkarlslägenhet på Söder.

Alla dessa dagar som tillsammans bildar ett liv. De rusar förbi, och alltför sällan stannar vi upp och reflekterar över vad vi gör med dem. Vår stund på jorden är kort, mikroskopiskt kort. Som en blinkning. Om man inte ser upp missar man hela kalaset. Men det är det enda livet vi har, så det är snudd på kriminellt att bara låta det rinna bort mellan fingrarna.

En dag kommer jag också att sitta på min födelsedag och se tillbaks på alla år som gått. Jag hoppas att det kommer att vara med till-fredsställelse, men jag är långt ifrån säker på det. För precis som alla andra ekorrar fyller jag också min tid med detaljer och oväsent-ligheter för att slippa konfronteras med de stora frågorna. En dag kommer det att vara för sent. Risken är väl tyvärr att man inte ens då kommer att inse det.

Sju sorters kakor

Den andra söndagen efter trefaldighet, d v s nästa helg, ska lilla Emily få huvudet tvättat av en mysko typ i konstiga kläder, och därefter namnet för evigt inskrivet i kyrkböckerna. Men kristna ritualer intresserar mig föga. Det som lockar är så klart dopkaffet. Eller mer precist småkakorna!

Det finns väl få saker som hör ihop så intimt som dop och småkakor. Och det ska vara många sorter att välja mellan. (Eller, man väljer inte - man tar av alla, så ju fler sorter desto fler kakor att äta!). I min familj verkar jag dock vara ensam om denna självklara insikt. Så när jag i den tidiga dopplaneringen ihärdigt propsade på ett dignande kakbord svarade min kära syster kort: "Bra, då bakar du!"

En utmaning är en utmaning. Och inför risken att kakfaten på söndag endast skulle komma att innehålla några torra Mariekex skred jag till verket i början av veckan. Under några dagar har nu kilovis med socker, smör och andra läckerheter passerat mitt bakbord. Kokoskakor, minttoppar, drömmar och schackrutor trängs nu i burkarna. Fyra sorter klara, bara tre kvar!

Men min fantasi börjar ta slut. Så därför vänder jag mig till er, kära läsare, och efterlyser förslag. Vilka är de tre godaste småkakorna? Bästa svar bjuds på småkaksfika på balkongen!!!

I år igen

Öhh, vad hände? Nu gick det väl ändå lite för fort! Beach 2007 skulle ju inte komma redan! Helt plötsligt – över en natt känns det som - är alla gräsmattor till brädden fyllda med halvnakna kroppar. Spinkiga bikinibrudar och deffade håriga bringor. Men jag är ju inte alls redo, min sexpack är långt ifrån klar (liknar nog fortfarande mest ett ölfat…)

Jag började planera för sommarsäsongen redan i vintras. Inga fler flottiga uteluncher. Bara äta morötter till mellanmål. Och springa massor med mil varje vecka. Hur kunde det gå så fel? Visst kom det ett par pilsner emellan. (Ganska många om man ska vara petig.) Kanske en och annan glasspinne. Och sen var det ju den där förkylningen som botades med en (mycket framgångsrik!) choklad- och pizzakur.

Men jag tyckte hela tiden att jag var i gott sällskap. Varje gång man går på krogen måste man trängas med resten av stan. Alltid när man vill beställa bord på restaurang så sitter det andra där och svullar. I smågodisdisken är ständigt just mina favoriter slut (och nej, det är inte jag som ätit upp dem alla!). Så vi borde väl sitta i samma båt?

Tydligen inte. Jag känner mig hellurad. Förd bakom ljuset. Snudd på bedragen. Men men, jag får väl göra som så många somrar förr. Ta ett djupt andetag. Och inte andas ut igen förrän i augusti. In med magen och ut med bröstet! Snyggast på stranden vinner en mjukglass!

Klorofyll

Det växer på balkongen. Så det knakar är ju ett talesätt man brukar använda när det spirar friskt i krukorna. Men jag hör ingenting. Ialla fall inget som knakar. Helt ljudlöst har mina Lathyrus oduratus växt en knapp decimeter den senaste veckan. Jag är riktigt imponerad med tanke på att de står i ständig skugga på en norrvänd balkong. (Egentligen trodde jag att fladdermöss och stalaktiter var det enda som skulle trivas i det hörnet...)

Att äta egenodlad mat är alltid lite extra trevligt. Nu smakar väl kanske inte luktärter så jättegott. Men mina gröna fingrar har lyckats få liv i mer ätbara växtligheter också. Så jag gjorde mig en lax- och spenatpaj. (Nej, jag har inte odlat lax på balkongen. Pucko! Det var gräslök i den också.)

Pajen blev mycket god. Skulle gärna bjudit er på den. Men nu är den uppäten. Enligt receptet skulle den räcka till mellan sex och åtta personer. Möjligen om man är Jesus. Eller har väldigt mycket sallad till. För mig räckte den till två måltider. Men så var det också en mycket god paj.