Här kommer en vårblogg till. Visserligen tycker jag kanske inte att det är helt på sin plats att skriva två gånger i rad om nåt så banalt som våren. Men jag fick lite dåligt samvete efter min dissning i söndags. Och göteborgarn har ju helt rätt i att våren knappast kan lastas för att jag gav mig ut på en lerig promenad i fel skor. Rätt kläder för rätt väder borde väl en scout som jag kunna, kan man tycka. Och om man cyklar nästan tre mil och bara får punka två gånger så har man ju faktiskt lyckats undvika punktering i 29 998 meter. Vilket faktiskt är en mindre bedrift med tanke på hur mycket grus det var och hur blankt mitt bakdäck är…
Så för att ge våren lite upprättelse så måste jag bara kommentera det vårigaste av det våriga – årets glassnyheter!
GB återvinner en gammal kändis i år: Top Hat kommer tillbaks. Det är kanske ett säkert kort, för deras övriga sortiment känns lite skakigt. Eller vad sägs om en lakritsstrut, eller en ny Magnum med kaffesås i. Inget jag kommer att springa omkull gamla tanter i kioskkön för precis! Det mest intressanta i den frysboxen är nog Solero Blackberry Smoothie. Visserligen med bananglass i men nog ändå värd ett försök.
Sia Glass däremot verkar ha haft väldigt roligt på senaste julfesten. Eller hur förklarar man annars smaker som "Kokos Citrongräs", "Banan Rödbeta", "Viol" och "Chokladboll" (Sant!!) Sia Glass VD säger att "Man måste våga vara djärv och öppen för influenser utifrån. Svenska glassätare är rätt öppna för att pröva nya smaker. Men vi tummar aldrig på principen att det ska smaka gott…" men det låter mest som en efterhandskonstruktion i mina öron. Ungefär som när vi på gymnasiet skulle skriva en labbrapport efter ännu ett kemiexperiment man inte begripit mer än hälften av.
Möjligtvis kan en strut med Lemoncurd* tilltala mitt brittiska barndomssinne, men jag tror nog ändå att jag fegar ur. Folk får kalla mig konservativ, träig och tråkmåns, men jag hävdar ändå envist att rödbetor ska serveras varma med en klick smör. Inte ligga djupfrysta under ett lager av strössel och kolasås.
* Om ni aldrig bott på ett B&B på den idylliska engelska landbygden: Lemon Curd är ett pålägg, ungefär som Nutella men med citronsmak (så klart). Kan också köpas på Konsum.
14 mars 2007
11 mars 2007
Vårkänslor
Igår sken solen och lockade till årets cykelpremiär. Fick punktering två gånger.
Melodifestivalfinal. Peter, 2,5 år, hojtar glatt varje gång det syns ballonger i teverutan. En annan får inte ens en nakenchock att glädja sig över.
Söndagspromenad i vårvädret på Järvafältet. Det regnar lite lätt. Leran skvätter på mina byxor och smältvattnet letar sig in i mina skor.
Slutspelsbandy på Zinken. Vi kommer försent och får se andra halvlek från en kulle med ett busksnår i vägen. Bajen gör fyra mål men tyvärr är den delen av planen skymd bakom ena läktaren.
Våren är här. Måhända är jag lite stingslig, men den fick ingen kanonstart i år. Bättre kan du!
Melodifestivalfinal. Peter, 2,5 år, hojtar glatt varje gång det syns ballonger i teverutan. En annan får inte ens en nakenchock att glädja sig över.
Söndagspromenad i vårvädret på Järvafältet. Det regnar lite lätt. Leran skvätter på mina byxor och smältvattnet letar sig in i mina skor.
Slutspelsbandy på Zinken. Vi kommer försent och får se andra halvlek från en kulle med ett busksnår i vägen. Bajen gör fyra mål men tyvärr är den delen av planen skymd bakom ena läktaren.
Våren är här. Måhända är jag lite stingslig, men den fick ingen kanonstart i år. Bättre kan du!
08 mars 2007
En helt vanlig torsdag
Ambitionen med den här bloggen är att vara lite mer än bara en lista på saker som händer. Det finns det så många av ändå. Oftast föga intressanta. Men undantag är till för att göras, och idag känns som en bra dag för just det.
Min torsdag börjar med ett möte. Klockan sju. (Tidiga möten är bra, då måste man skärpa sig redan från början!) Vi har slutavstämning på ett renoveringsprojekt i bostadsrättsföreningen. Alla är överens om att arbetet gått bra. Målarfirman bryr sig inte ens om att bråka om de hundrafemti tusen som de sumpade på planering för ett fortsättningsjobb som vi sen inte beställde. Och det känns ändå som småpengar i sammanhanget.
Förmiddagen rusar förbi. Hinner knappt med att läsa DN, uppdatera mig på bloggvärlden och svara på morgonens mejlskörd. Magnus ringer för att höra hur gårdagens halkkörning gick. Men jag hinner inte prata eftersom jag måste rusa ut på lunch.
Beställer en makloubi. Det är min favorit på den libanesiska restaurangen på Jakobsgatan. Sen går Petra och jag till Kulturhuset för att kolla på fotoutställningen med Sally Mann. Det är vackert och mystiskt men vi blir ändå lite besvikna. Hade hoppats på mer.
Efter lunchen promenerar jag längs Norr Mälarstrand bort till Kajakklubben. Vevar 4000 meter i paddlingsmaskinen och kör lite bänkpress innan jag joggar över Västerbron hem. Ser att isen håller på att gå upp. Det ska bli varmt och blåsigt till helgen så då går nog islossningen fort. Förhoppningsvis dröjer inte kajakpremiären så länge till.
Seneftermiddan bjuder på mer tid framför datorn. Jämför priser och läser tekniska specifikationer för köksfläktar. Bestämmer mig för en vit från Electrolux. Surfar också på lite jobbsökarsajter men hittar inte så mycket och tröttnar ganska snart.
Kvällen blir lugn. Skriver den här bloggen och tittar på lite teve. Ringer H som är ute på dejt. Hon har bett mig göra det, utifall nätflirten hon ska träffa visar sig vara ett psykfall. Men hon verkar ok så jag ska inte störa.
Sen tar jag adjö av en gammal bekant. Gittan har varit en trogen följeslagare sedan hösten 1995. Min första och mest flitigt använda mejl. Partiets intranät med massor av spännande diskussionsmappar och människor. När jag ber admin döda mitt konto kapar jag också det sista bandet till partiet. Men det är nog bara jag som kan bli nostalgisk över ett mejlkonto.
Läser ut Svinalängorna innan jag somnar.
Det har varit en helt vanlig torsdag. Ganska lik många andra dagar, men ändå speciell på sitt lilla vis. Det har också varit internationella kvinnodagen. Jag kan inte riktigt se att det påverkat min torsdag. Men jag kanske kan kompensera det imorgon. Då har jag en lektion i avancerad stadskörning i trafikkaoset vid Skanstull. Om jag lovar att köra på någon sur stockkonservativ gubbe så kanske vi kan låta udda vara jämt?
Min torsdag börjar med ett möte. Klockan sju. (Tidiga möten är bra, då måste man skärpa sig redan från början!) Vi har slutavstämning på ett renoveringsprojekt i bostadsrättsföreningen. Alla är överens om att arbetet gått bra. Målarfirman bryr sig inte ens om att bråka om de hundrafemti tusen som de sumpade på planering för ett fortsättningsjobb som vi sen inte beställde. Och det känns ändå som småpengar i sammanhanget.
Förmiddagen rusar förbi. Hinner knappt med att läsa DN, uppdatera mig på bloggvärlden och svara på morgonens mejlskörd. Magnus ringer för att höra hur gårdagens halkkörning gick. Men jag hinner inte prata eftersom jag måste rusa ut på lunch.
Beställer en makloubi. Det är min favorit på den libanesiska restaurangen på Jakobsgatan. Sen går Petra och jag till Kulturhuset för att kolla på fotoutställningen med Sally Mann. Det är vackert och mystiskt men vi blir ändå lite besvikna. Hade hoppats på mer.
Efter lunchen promenerar jag längs Norr Mälarstrand bort till Kajakklubben. Vevar 4000 meter i paddlingsmaskinen och kör lite bänkpress innan jag joggar över Västerbron hem. Ser att isen håller på att gå upp. Det ska bli varmt och blåsigt till helgen så då går nog islossningen fort. Förhoppningsvis dröjer inte kajakpremiären så länge till.
Seneftermiddan bjuder på mer tid framför datorn. Jämför priser och läser tekniska specifikationer för köksfläktar. Bestämmer mig för en vit från Electrolux. Surfar också på lite jobbsökarsajter men hittar inte så mycket och tröttnar ganska snart.
Kvällen blir lugn. Skriver den här bloggen och tittar på lite teve. Ringer H som är ute på dejt. Hon har bett mig göra det, utifall nätflirten hon ska träffa visar sig vara ett psykfall. Men hon verkar ok så jag ska inte störa.
Sen tar jag adjö av en gammal bekant. Gittan har varit en trogen följeslagare sedan hösten 1995. Min första och mest flitigt använda mejl. Partiets intranät med massor av spännande diskussionsmappar och människor. När jag ber admin döda mitt konto kapar jag också det sista bandet till partiet. Men det är nog bara jag som kan bli nostalgisk över ett mejlkonto.
Läser ut Svinalängorna innan jag somnar.
Det har varit en helt vanlig torsdag. Ganska lik många andra dagar, men ändå speciell på sitt lilla vis. Det har också varit internationella kvinnodagen. Jag kan inte riktigt se att det påverkat min torsdag. Men jag kanske kan kompensera det imorgon. Då har jag en lektion i avancerad stadskörning i trafikkaoset vid Skanstull. Om jag lovar att köra på någon sur stockkonservativ gubbe så kanske vi kan låta udda vara jämt?
06 mars 2007
Falleri fallera falleralla
SCB har räknat fram att var tionde svensk är fet. (Jo, de skriver fet, inte nåt fegt och politiskt korrekt.) Var tionde person - det är ju jättemånga! Men om jag känner nio personer, och ingen av dem ens skulle kunna kvala in under rubriken "Lite rund i konturerna, inte alls farligt men borde kanske dra ner lite på kakorna vid trefikat" så vem är då den tionde? Rent matematiskt är ju svaret ganska enkelt. För statistik ljuger väl aldrig?
Och nu trillar den berömda polletten ner med ett ljudligt klonk. I förra veckan fick jag nämligen ett mejl från en person som jag normalt brukar räkna in i skaran av mina goda vänner. Hon skrev: "när jag såg dig sist såg du rätt rultig ut". Inte jättesnällt tyckte jag och beklagade mig för en annan god vän. Som dock visade föga förståelse – "det är ju ändå mest småbarn som man kallar för rultiga". Fast skulle det vara så mycket bättre? Inte alls speciellt tröstad sökte jag sympati hos Svenska Akademiens lilla blå istället. Där står det att rultig endast används på personer av kvinnligt kön. En upplysning som inte heller direkt fick mitt självförtroende att hoppa jämfota. Jag är tydligen inte bara småfet, folk tycker att jag ser ut som ett tjejigt babyface också...
Vän nr 2 menade istället att det finns värre saker att tänka på. Som t ex att rumpan börjar falla ner när man uppnått en viss livsmognad. Något jag överhuvudtaget inte funderat på tidigare. Men hon har så klart helt rätt. Den berömde Newton och hans lagar var inte ett elände bara på fysiklektionerna. Nu letar de sig ända in i mina underkläder också!
Min rumpa, en gång fast och fin och berömd i fyra socknar, kommer snart alltså att vara ett minne blott. Men det är ju egentligen inte ett dugg konstigt. Det finns väl få saker som skulle tåla att man satt på dem i över 30 år utan att en viss deformation skulle börja skönjas. Och belastningen minskar ju inte direkt med åren om man säger så. Men lite tråkigt är det, jag tycker att min rumpa passade ganska bra ihop med resten av min personlighet. Jag får väl försöka trösta mig med att jag inte är ensam. Alla ska vi den vägen falla!
Till historien om mejlet om rultighet ska väl kanske tilläggas att ursprunget var att jag påstod att jag har samma kroppsform som killen till höger i den här lilla filmen som min knäppa tjejkompis skickat mig. (Inga likheter med de två rara gossarna i övrigt!)
Och nu trillar den berömda polletten ner med ett ljudligt klonk. I förra veckan fick jag nämligen ett mejl från en person som jag normalt brukar räkna in i skaran av mina goda vänner. Hon skrev: "när jag såg dig sist såg du rätt rultig ut". Inte jättesnällt tyckte jag och beklagade mig för en annan god vän. Som dock visade föga förståelse – "det är ju ändå mest småbarn som man kallar för rultiga". Fast skulle det vara så mycket bättre? Inte alls speciellt tröstad sökte jag sympati hos Svenska Akademiens lilla blå istället. Där står det att rultig endast används på personer av kvinnligt kön. En upplysning som inte heller direkt fick mitt självförtroende att hoppa jämfota. Jag är tydligen inte bara småfet, folk tycker att jag ser ut som ett tjejigt babyface också...
Vän nr 2 menade istället att det finns värre saker att tänka på. Som t ex att rumpan börjar falla ner när man uppnått en viss livsmognad. Något jag överhuvudtaget inte funderat på tidigare. Men hon har så klart helt rätt. Den berömde Newton och hans lagar var inte ett elände bara på fysiklektionerna. Nu letar de sig ända in i mina underkläder också!
Min rumpa, en gång fast och fin och berömd i fyra socknar, kommer snart alltså att vara ett minne blott. Men det är ju egentligen inte ett dugg konstigt. Det finns väl få saker som skulle tåla att man satt på dem i över 30 år utan att en viss deformation skulle börja skönjas. Och belastningen minskar ju inte direkt med åren om man säger så. Men lite tråkigt är det, jag tycker att min rumpa passade ganska bra ihop med resten av min personlighet. Jag får väl försöka trösta mig med att jag inte är ensam. Alla ska vi den vägen falla!
Till historien om mejlet om rultighet ska väl kanske tilläggas att ursprunget var att jag påstod att jag har samma kroppsform som killen till höger i den här lilla filmen som min knäppa tjejkompis skickat mig. (Inga likheter med de två rara gossarna i övrigt!)
05 mars 2007
Nummer 1000!
Jag hade tänkt belöna min 1000:e besökare med något fint litet pris. För att uppmuntra den trogna läsekretsen. Och det är ju alltid kul att göra någon glad som inte alls förväntar sig det!
Men så slumpade det sig att det blev jag själv som blev den som passerade den magiska millenniumgränsen! Det kanske kan tyckas lite märkligt. Men när jag tänker efter så är jag nog faktiskt den trognaste besökaren. Och det var inte alls planerat, så jag blev lite överraskad också. Så då är väl jag en lika rättvis pristagare som någon annan!
Medan jag funderar ut ett bra pris till mig själv, så får ni andra satsa på att ta nästa spurtpris. Var det finns säger jag inte, då blir det ju ingen överraskning!
Men så slumpade det sig att det blev jag själv som blev den som passerade den magiska millenniumgränsen! Det kanske kan tyckas lite märkligt. Men när jag tänker efter så är jag nog faktiskt den trognaste besökaren. Och det var inte alls planerat, så jag blev lite överraskad också. Så då är väl jag en lika rättvis pristagare som någon annan!
Medan jag funderar ut ett bra pris till mig själv, så får ni andra satsa på att ta nästa spurtpris. Var det finns säger jag inte, då blir det ju ingen överraskning!
04 mars 2007
En pilsner är inte bara en pilsner
Det finns få tillfällen då man så uppenbart kombinerar nöje med nya kunskaper, som vid ölprovning. Visserligen kan det behövas en del alkoholvana för att nöjet inte ska bli så stort att allt man lärt är borta nästa morgon. Men det skulle väl å andra sidan ändå inte vara hela världen. Det viktigaste är ju att man har roligt!
Därför tackade jag självklart på stående fot ja när Riitta ringde. Har man en bror som startat eget bryggeri med flera prisbelönta öl (varför har inte jag en sån brorsa för?), så måste man ju låta sina vänner få del av den kunskapen. Och det ville jag så klart inte missa!
Jag är ingen nybörjare på pilsner. Det var många år sen mina kunskaper passerade det stadium där öl delas in i Pripps blå, Norrlands guld och Guinness. Men att jag fortfarande visste så lite hade jag ingen aning om. Och har ni koll på att det t ex finns tio olika typer av öl? Med totalt 64 underkategorier! Bara av veteöl - som ju ändå är en av mina personliga favoriter - finns det fem olika varianter: tysk Weissbier, Dunkelweizen, Belgisk vit, amerikansk och Weissenbock. Att det snurrade i mitt huvud berodde bara delvis på alkoholstyrkan, när lördagskvällen avrundades med en söt och stark (9,4%) polsk porter.
Även den andra faktorn uppfylldes med råge. För trevligt hade vi, så trevligt att jag missade sista tåget hem till Stockholm. Men vad gör väl det när man får chans att mingla med människor som inte undrar om man kommer från Värmland när man berättar att man är uppväxt i Fagersta. Och vars största intresse inte är kvadratmeterpriset på ens lägenhet. Ibland saknar jag inte Stockholm ett dugg.
(Den som är intresserad kan nörda ner sig ytterligare i ölkategorier här.)
Därför tackade jag självklart på stående fot ja när Riitta ringde. Har man en bror som startat eget bryggeri med flera prisbelönta öl (varför har inte jag en sån brorsa för?), så måste man ju låta sina vänner få del av den kunskapen. Och det ville jag så klart inte missa!
Jag är ingen nybörjare på pilsner. Det var många år sen mina kunskaper passerade det stadium där öl delas in i Pripps blå, Norrlands guld och Guinness. Men att jag fortfarande visste så lite hade jag ingen aning om. Och har ni koll på att det t ex finns tio olika typer av öl? Med totalt 64 underkategorier! Bara av veteöl - som ju ändå är en av mina personliga favoriter - finns det fem olika varianter: tysk Weissbier, Dunkelweizen, Belgisk vit, amerikansk och Weissenbock. Att det snurrade i mitt huvud berodde bara delvis på alkoholstyrkan, när lördagskvällen avrundades med en söt och stark (9,4%) polsk porter.
Även den andra faktorn uppfylldes med råge. För trevligt hade vi, så trevligt att jag missade sista tåget hem till Stockholm. Men vad gör väl det när man får chans att mingla med människor som inte undrar om man kommer från Värmland när man berättar att man är uppväxt i Fagersta. Och vars största intresse inte är kvadratmeterpriset på ens lägenhet. Ibland saknar jag inte Stockholm ett dugg.
(Den som är intresserad kan nörda ner sig ytterligare i ölkategorier här.)
02 mars 2007
Det värsta med teoriprovet är inte trafikreglerna
Trogna läsare minns säkert min vånda över en frisyr som är ute och cyklar vid fel tillfälle. Allt sedan dess har jag pinats av vankelmod under sömnlösa nätter och håglösa dagar. En plågsam kamp mellan snålhet och fåfänga. Den senare vann visserligen till slut. Men allt var ju helt utan mening!
Varför har ni, som jag trodde var mina vänner, inte sagt något? Varför har inte en enda av er velat bespara mig all denna vånda? Varför har ingen unnat mig att få sova om nätterna? Varför har inte ni alla körkortsinnehavare sagt att man inte får ha glasögonen på sig när man blir fotograferad?
Vad spelar det för roll hur frisyren hur ser ut, om det mest framträdande draget av fotografiet är en närsynt plirande idiot (inte alltför olik en inavlad kusin till den lokala byfånen!)
Jag har alltid mina glasögon på mig. Utan dem känner jag mig naken. Det är knappt min egen mamma har sett mig utan glasögon på. (Sant!) Men nu kommer det för evigt att finnas en puckobild i en stor databas någonstans, som bara väntar på att bli nertankad av Expressen så fort jag råkar begå något litet - troligen helt oskyldigt! - snedsteg.
Men jag fick en liten revansch. Med endast ett (1!) fel spöade jag skiten ur tanterna och förortskidsen som också var där, men som moloket fick gå hem underkända. Nu kan inget stoppa mig innan den lilla röda bilen blir min (visst är den snygg!) och vi tillsammans gör sommarvägarna osäkra! Någon som vågar följa med?
Varför har ni, som jag trodde var mina vänner, inte sagt något? Varför har inte en enda av er velat bespara mig all denna vånda? Varför har ingen unnat mig att få sova om nätterna? Varför har inte ni alla körkortsinnehavare sagt att man inte får ha glasögonen på sig när man blir fotograferad?
Vad spelar det för roll hur frisyren hur ser ut, om det mest framträdande draget av fotografiet är en närsynt plirande idiot (inte alltför olik en inavlad kusin till den lokala byfånen!)
Jag har alltid mina glasögon på mig. Utan dem känner jag mig naken. Det är knappt min egen mamma har sett mig utan glasögon på. (Sant!) Men nu kommer det för evigt att finnas en puckobild i en stor databas någonstans, som bara väntar på att bli nertankad av Expressen så fort jag råkar begå något litet - troligen helt oskyldigt! - snedsteg.
Men jag fick en liten revansch. Med endast ett (1!) fel spöade jag skiten ur tanterna och förortskidsen som också var där, men som moloket fick gå hem underkända. Nu kan inget stoppa mig innan den lilla röda bilen blir min (visst är den snygg!) och vi tillsammans gör sommarvägarna osäkra! Någon som vågar följa med?
Mikke Nyfiken
Det är jättekul med alla kommentarer! Skriv mera!!
Men jag har ett litet personlighetsproblem - jag är så ofantligt nyfiken av mig! Så snälla, för att bespara mig sömnlösa grubblerier, skriv gärna ditt namn när du kommenterar. Det är bara att klicka på "Other" och skriva nåt i den första rutan (skit i rutan om webbadress om du inte vill).
Men jag har ett litet personlighetsproblem - jag är så ofantligt nyfiken av mig! Så snälla, för att bespara mig sömnlösa grubblerier, skriv gärna ditt namn när du kommenterar. Det är bara att klicka på "Other" och skriva nåt i den första rutan (skit i rutan om webbadress om du inte vill).
27 februari 2007
En bokälskares habegär
Den som planerade världen måste ha varit lite ofokuserad när det var dags för februari. Två stora högtider under den kortaste månaden på året. Till och med inom loppet av en vecka. Lite synd kan tyckas, det finns så få högtidsdagar att fira ändå. Och inte blir de fler om man är okristen som jag.
Men självklart har jag traditionsenligt också i år lusläst kataloger. Jämfört priser. Och gjort förberedande rekognoseringar för att kolla vilka titlar som eventuellt skulle vara värda att köa för. Hittade inte så jättemycket. Men ryggsäcken vägde ändå ett par kilo extra på vägen hem idag.
Svinalängorna så klart. Två biografier (jag hoppas att Gustav V är lite roligare än sömnpillret om Stalin som jag köpte förra året). Och en tjusig sak med mycket bilder om första världskriget. Krig säljer ju alltid bra. Både som film och i bokform. Och jag är lika lättlurad som alla andra.
Mina nya böcker bildar en snygg trave bredvid sängen. Jag undrar när jag ska hinna läsa dem alla. Borde kanske läsa de böcker som jag köpte på rean förra året först. Och de från året innan dess. Faktum är att jag fortfarande har olästa böcker som jag köpte på bokreor i början av 90-talet. Det får bli en annan dag. Man kan ju alltid hoppas att det blir en regnig sommar. Eller att jag bryter ett par ben och får ligga i gipsvagga en månad eller två. Då har jag ju också nåt att skylla på om inte sexpacken hinner bli perfekt till Beach 2007.
Men självklart har jag traditionsenligt också i år lusläst kataloger. Jämfört priser. Och gjort förberedande rekognoseringar för att kolla vilka titlar som eventuellt skulle vara värda att köa för. Hittade inte så jättemycket. Men ryggsäcken vägde ändå ett par kilo extra på vägen hem idag.
Svinalängorna så klart. Två biografier (jag hoppas att Gustav V är lite roligare än sömnpillret om Stalin som jag köpte förra året). Och en tjusig sak med mycket bilder om första världskriget. Krig säljer ju alltid bra. Både som film och i bokform. Och jag är lika lättlurad som alla andra.
Mina nya böcker bildar en snygg trave bredvid sängen. Jag undrar när jag ska hinna läsa dem alla. Borde kanske läsa de böcker som jag köpte på rean förra året först. Och de från året innan dess. Faktum är att jag fortfarande har olästa böcker som jag köpte på bokreor i början av 90-talet. Det får bli en annan dag. Man kan ju alltid hoppas att det blir en regnig sommar. Eller att jag bryter ett par ben och får ligga i gipsvagga en månad eller två. Då har jag ju också nåt att skylla på om inte sexpacken hinner bli perfekt till Beach 2007.
26 februari 2007
Val av skvalkanal
Mitt teveutbud utökades med en ny kanal igår – Kanal 9. På sin hemsida påstår de sig vara "Sveriges första kvalitetskanal med bara underhållning. Inga dokusåpor, inga chockdokumentärer, och inga nyheter." Man hårdstartar med att köra Falcon Crest i repris…
Det är väl inte helt säkert att det kommer att bli min nya favoritfil på televisionens motortrafikled. Men oavsett måste den ju få en egen plats i min teve och på min fjärrkontroll. Ordning och reda. Var sak på sin plats. Så även skräptevekanaler.
Kanal 9 ska ju så klart ligga på plats nio. Men då måste jag flytta på Discovery. Hmm, jag gillar den kanalen (många historiska dokumentärer och reportage om schimpanser) så den får hamna på plats 7. Där ligger nu TV6, vilket kan tyckas något ologiskt. Men sexan var ju tidigare ZTV, och ett Z och en 7:a är ju ganska lika varann. TV6 flyttar jag så klart till sexan och får då en anledning att flytta på SVT24 som ändå mest är tråkiga riksdagsdebatter. Upptäcker samtidigt att jag tydligen har Barnkanalen också, och de visar just nu en repris av klassiska Tårtan från 70-talet. Så den får plats 10.
Sen kommer MTV, Eurosport och några andra mindre sevärda kanaler utan nummer. Har man inga siffror i namnet får man finna sig i att inte betraktas som en riktigt seriös tevekanal. Och då får man inte vara med och leka bland topp 10 på min fjärrkontroll.
Sist hamnar Yle – finsk teve. Jag kan visserligen inte ett ord finska, men man kanske kan snappa upp lite om man tittar tillräckligt ofta. Eller borde jag kravla mig ur tevesoffan och skaffa mig ett liv istället?
Det är väl inte helt säkert att det kommer att bli min nya favoritfil på televisionens motortrafikled. Men oavsett måste den ju få en egen plats i min teve och på min fjärrkontroll. Ordning och reda. Var sak på sin plats. Så även skräptevekanaler.
Kanal 9 ska ju så klart ligga på plats nio. Men då måste jag flytta på Discovery. Hmm, jag gillar den kanalen (många historiska dokumentärer och reportage om schimpanser) så den får hamna på plats 7. Där ligger nu TV6, vilket kan tyckas något ologiskt. Men sexan var ju tidigare ZTV, och ett Z och en 7:a är ju ganska lika varann. TV6 flyttar jag så klart till sexan och får då en anledning att flytta på SVT24 som ändå mest är tråkiga riksdagsdebatter. Upptäcker samtidigt att jag tydligen har Barnkanalen också, och de visar just nu en repris av klassiska Tårtan från 70-talet. Så den får plats 10.
Sen kommer MTV, Eurosport och några andra mindre sevärda kanaler utan nummer. Har man inga siffror i namnet får man finna sig i att inte betraktas som en riktigt seriös tevekanal. Och då får man inte vara med och leka bland topp 10 på min fjärrkontroll.
Sist hamnar Yle – finsk teve. Jag kan visserligen inte ett ord finska, men man kanske kan snappa upp lite om man tittar tillräckligt ofta. Eller borde jag kravla mig ur tevesoffan och skaffa mig ett liv istället?
25 februari 2007
En medelålders rebell?
Grabbkväll i söderförort en lördag: melodifestival och romantisk komedi med Hugh Grant. Ingen folköl och inga chips, men choklad i bjudask. Och lite gnäll över grannar som spelar hög musik.
I fredags fick jag en rättvis och hett efterlängtad revansch i TP hos Jenny. Sushi och te och lite Let´s Dance i bakgrunden. Kom hem först vid halvtretiden trots att spritflaskorna står orörda i kylskåpet hela kvällen.
Det har varit löningshelg. Men jag har inte varit på krogen. Inte stojat och glammat och druckit för många öl. Inte vaknat bakis och ångestfull. Fan vet om man inte börjar tackla av lite. Medelåldern kom tydligen över mig utan att jag märkte det.
Det som skrämmer mest är att jag inte ens vet om jag saknar det som en gång var. Om man ägnar en halv natt åt att vrida och vända på livets väsentligheter, så är det ju faktiskt ganska trevligt om man inte har glömt bort allt när man vaknar nästa morgon!
Lyssnar på Thåström på pendeln hem. Och inser att man aldrig blir för gammal för att vara rebell. Allt annat är bara ursäkter. För den som har rätt inställning är det ingen match att spela i samma division som Mick Jagger och pojkarna ända in i demensdimman. Nästa helg är jag bjuden på ölprovning. Då blir det nya tag igen!
I fredags fick jag en rättvis och hett efterlängtad revansch i TP hos Jenny. Sushi och te och lite Let´s Dance i bakgrunden. Kom hem först vid halvtretiden trots att spritflaskorna står orörda i kylskåpet hela kvällen.
Det har varit löningshelg. Men jag har inte varit på krogen. Inte stojat och glammat och druckit för många öl. Inte vaknat bakis och ångestfull. Fan vet om man inte börjar tackla av lite. Medelåldern kom tydligen över mig utan att jag märkte det.
Det som skrämmer mest är att jag inte ens vet om jag saknar det som en gång var. Om man ägnar en halv natt åt att vrida och vända på livets väsentligheter, så är det ju faktiskt ganska trevligt om man inte har glömt bort allt när man vaknar nästa morgon!
Lyssnar på Thåström på pendeln hem. Och inser att man aldrig blir för gammal för att vara rebell. Allt annat är bara ursäkter. För den som har rätt inställning är det ingen match att spela i samma division som Mick Jagger och pojkarna ända in i demensdimman. Nästa helg är jag bjuden på ölprovning. Då blir det nya tag igen!
20 februari 2007
Den vita tisdagen
Det finns fuskare. Och så finns det fuskare. Småskojare och storsvindlare. Felparkerare och steroididrottare. Skattesmitare och fallskärmsdirektörer. Listan kan göras längre. Men jag nöjer mig med att konstatera att i botten på den finns de karaktärslösa hetsätare som frossar i semlor redan innan fettisdagen infaller.
Traditioner är till för att följas, eller hur! För det är ju ingen som firar julafton innan den 24 december. Och vem skulle komma på idén att resa en midsommarstång i slutet av maj? Fettisdagen – också kallad den vita tisdagen i äldre tradition – är och har alltid varit den sista dagen före den kristna fastan. Denna högtidsdag infaller efter fläsksöndagen och blåmåndagen, men innan askonsdagen. (Det hade ni inte koll på va? – tänk så allmänbildad man kan bli av att läsa denna blogg!) Ett datum som detta är heligt och får inte rubbas under några omständigheter!
Men man kanske mest ska tycka synd om dessa lågpannor* till fuskare. För när den dag, som man så ivrigt väntat och längtat och trängtat efter, äntligen kommer. Ja, då kan vi stolta traditionsbärare till fullo njuta av våra semlor. Vår oskuld är orörd och njutningen så mycket större. Ingen gång är som den första gången!
Naturligtvis bakade jag mina semlor själv. Med kardemumma i bulldegen och rikligt med mandelmassa. Mmmmm!!!
Fastan börjar inte förrän imorgon…
*Lågpanna är en annan benämning på neanderthalare. Eftersom neanderthalarna troligen inte hade uppfunnit vispen och därmed inte kunde vispa grädde, så åt de troligen heller inte semlor. Lågpanna är därför ett något modernare, och i dessa sammanhang mer adekvat, skällsord!
Traditioner är till för att följas, eller hur! För det är ju ingen som firar julafton innan den 24 december. Och vem skulle komma på idén att resa en midsommarstång i slutet av maj? Fettisdagen – också kallad den vita tisdagen i äldre tradition – är och har alltid varit den sista dagen före den kristna fastan. Denna högtidsdag infaller efter fläsksöndagen och blåmåndagen, men innan askonsdagen. (Det hade ni inte koll på va? – tänk så allmänbildad man kan bli av att läsa denna blogg!) Ett datum som detta är heligt och får inte rubbas under några omständigheter!
Men man kanske mest ska tycka synd om dessa lågpannor* till fuskare. För när den dag, som man så ivrigt väntat och längtat och trängtat efter, äntligen kommer. Ja, då kan vi stolta traditionsbärare till fullo njuta av våra semlor. Vår oskuld är orörd och njutningen så mycket större. Ingen gång är som den första gången!
Naturligtvis bakade jag mina semlor själv. Med kardemumma i bulldegen och rikligt med mandelmassa. Mmmmm!!!
Fastan börjar inte förrän imorgon…
*Lågpanna är en annan benämning på neanderthalare. Eftersom neanderthalarna troligen inte hade uppfunnit vispen och därmed inte kunde vispa grädde, så åt de troligen heller inte semlor. Lågpanna är därför ett något modernare, och i dessa sammanhang mer adekvat, skällsord!
18 februari 2007
Störning i frisyrcykeln
Om två veckor ska jag skriva teoriprovet. Det oroar jag mig inte speciellt mycket inför. Jag kanske borde göra det. Men när man är så smart och allmänbildad som jag ju faktiskt är, så är det lite svårt att oroa sig. Dessutom sa H att det bara är LO-människor som kuggar på teoriprovet. Och en sån är jag ju inte, så jag känner mig därför ganska lugn!
Det som däremot bekymrar mig är att när man gör teoriprovet också blir fotograferad. Och det är den bilden som sen kommer att sitta på körkortet. Hur länge som helst. Så då är det ju ganska viktigt att man inte ser alltför jävlig ut. Eller iallafall inte värre än vanligt.
Men tyvärr har jag lyckats tajma den här dan väldigt fel i min frisyrcykel. Det går nämligen normalt sex veckor mellan mina besök hos herr frisören. Och jag ska skriva teoriprovet i vecka 5 i cykeln. Alltså kommer jag att vara som mest långhårig då jag måste vara som snyggast! (Ni som känner mig vet att jag INTE tycker om långt hår!!)
Men klipp dig då (och skaffa ett jobb…) kanske någon tycker. Nja, riktigt så enkelt är det ju inte. Som alla vet hämtar sig inte håret från en ny klippning förrän efter ett par dagar, och frisyren ser som bäst ut ungefär en vecka efter besöket. Alltså, om provet är fredag den 2 mars så måste jag uppsöka min frisör senast i slutet av denna vecka. Men då går jag ju egentligen två veckor för tidigt enligt mitt schema. Och så billigt är det inte att klippa sig att jag vill loosa en tredjedels frisyrcykel så där utanvidare.
Ibland är det jobbigt att vara både snål och fåfäng samtidigt…
Det som däremot bekymrar mig är att när man gör teoriprovet också blir fotograferad. Och det är den bilden som sen kommer att sitta på körkortet. Hur länge som helst. Så då är det ju ganska viktigt att man inte ser alltför jävlig ut. Eller iallafall inte värre än vanligt.
Men tyvärr har jag lyckats tajma den här dan väldigt fel i min frisyrcykel. Det går nämligen normalt sex veckor mellan mina besök hos herr frisören. Och jag ska skriva teoriprovet i vecka 5 i cykeln. Alltså kommer jag att vara som mest långhårig då jag måste vara som snyggast! (Ni som känner mig vet att jag INTE tycker om långt hår!!)
Men klipp dig då (och skaffa ett jobb…) kanske någon tycker. Nja, riktigt så enkelt är det ju inte. Som alla vet hämtar sig inte håret från en ny klippning förrän efter ett par dagar, och frisyren ser som bäst ut ungefär en vecka efter besöket. Alltså, om provet är fredag den 2 mars så måste jag uppsöka min frisör senast i slutet av denna vecka. Men då går jag ju egentligen två veckor för tidigt enligt mitt schema. Och så billigt är det inte att klippa sig att jag vill loosa en tredjedels frisyrcykel så där utanvidare.
Ibland är det jobbigt att vara både snål och fåfäng samtidigt…
16 februari 2007
Partiledare av Guds nåde
Tänder ett par ljus. Sätter på Piaf. Och skriver ett mejl med några tröstande ord till den person som blev nästa att drabbas när kvasten går på min gamla arbetsplats.
Det är alltid tråkigt när folk tvingas lämna sina jobb mot sin vilja. När det dessutom sker utan motiv som går att försvara så känns tragiken dubbel. Som så ofta döljs den verkliga intentionen bakom en så kallad"omorganisation". Men alla iblandade vet att det bara är en fasad. Egentligen är det högst personliga intressen som styr. En liten klick i den politiska ledningen som inte tål nejsägare och oliktänkare. Samma personer som försökte stoppa offentliggörandet av den nyligen färdiga utvärderingen av valrörelsen. Och som under hösten möblerade om i den politiska ledningen så att den numera bara består av nickedockor och åsiktslösa vindflöjlar.
Det ligger inget ovanligt i att ledare gör misstaget att bara omge sig med medhjälpare som slickar ens fötter och säger det man vill höra. Likfull är det ett oförlåtligt misstag. Och historien brukar upprepa sig på ett närmast rutinartat sätt. När den som nått högt slutar lyssna så finns det endast en väg. Frågan är bara hur brant rutschkanan blir.
Tyvärr så kommer fler att drabbas innan storstädningen är klar. Och tråkigt nog har jag länge levt med vetskapen om vem som kommer att få nästa mejl med tröstande ord. Det står inte i någon organisationsutredning. Det finns ingen anledning till det - den store ledaren och hans lakejer fattade ju sina beslut redan i september.
Det är alltid tråkigt när folk tvingas lämna sina jobb mot sin vilja. När det dessutom sker utan motiv som går att försvara så känns tragiken dubbel. Som så ofta döljs den verkliga intentionen bakom en så kallad"omorganisation". Men alla iblandade vet att det bara är en fasad. Egentligen är det högst personliga intressen som styr. En liten klick i den politiska ledningen som inte tål nejsägare och oliktänkare. Samma personer som försökte stoppa offentliggörandet av den nyligen färdiga utvärderingen av valrörelsen. Och som under hösten möblerade om i den politiska ledningen så att den numera bara består av nickedockor och åsiktslösa vindflöjlar.
Det ligger inget ovanligt i att ledare gör misstaget att bara omge sig med medhjälpare som slickar ens fötter och säger det man vill höra. Likfull är det ett oförlåtligt misstag. Och historien brukar upprepa sig på ett närmast rutinartat sätt. När den som nått högt slutar lyssna så finns det endast en väg. Frågan är bara hur brant rutschkanan blir.
Tyvärr så kommer fler att drabbas innan storstädningen är klar. Och tråkigt nog har jag länge levt med vetskapen om vem som kommer att få nästa mejl med tröstande ord. Det står inte i någon organisationsutredning. Det finns ingen anledning till det - den store ledaren och hans lakejer fattade ju sina beslut redan i september.
13 februari 2007
Rosor äro röda, violer äro blå...
Det är kallt ute. Inte så konstigt kanske, det är ju trots allt mitten av februari. Men anledningen till att jag huttrar och fryser är nog mer oväntad. Förutom att jag har för lite kläder på mig förstås.
Det är möte med bostadsrättsföreningens trädgårdsgrupp. Vi diskuterar vilka sorts perenner som vi ska ha i den nya rabatten som ska grävas. Vad vi ska göra med det stora rhododendronbuskaget. Och om vi ska byta ut de trista betongplattorna på en av grillplatserna till röd kalksten istället. Önskemålen är många och de 150 000 kronor som budgeterats för att fräscha upp en av gårdarna kommer knappast att räcka.
Att sköta en gårdsmiljö professionellt är inte helt lätt, och kräver mer framförhållning än man kan tro. Men det känns ändå lätt absurt att diskutera olika växtsorter när snön och isen bildar ett hårt täcke över allt levande. Dessutom har jag ingen lust att vänta till sommaren. Jag vill ha mina röda rosor redan imorgon!
Det är möte med bostadsrättsföreningens trädgårdsgrupp. Vi diskuterar vilka sorts perenner som vi ska ha i den nya rabatten som ska grävas. Vad vi ska göra med det stora rhododendronbuskaget. Och om vi ska byta ut de trista betongplattorna på en av grillplatserna till röd kalksten istället. Önskemålen är många och de 150 000 kronor som budgeterats för att fräscha upp en av gårdarna kommer knappast att räcka.
Att sköta en gårdsmiljö professionellt är inte helt lätt, och kräver mer framförhållning än man kan tro. Men det känns ändå lätt absurt att diskutera olika växtsorter när snön och isen bildar ett hårt täcke över allt levande. Dessutom har jag ingen lust att vänta till sommaren. Jag vill ha mina röda rosor redan imorgon!
10 februari 2007
Sorg och glädje i tevesoffan
Jag brukar inte göra det. Jag brukar prata föraktfullt om den. Jag brukar dissa alla som tittar på den. Men ikväll gjorde jag det ändå. Kollade på melodifestivalen. Hade laddat med hemmabakt pizza och läsk, och hoppades på lite lördagsmys. Inte för att jag ville se nån Jimmy eller Jessica, eller en skolfröken som aldrig tidigare stått på en scen. Det jag såg fram emot var så klart Lustans. En gång Sveriges synthkungar. Mina ungdomsidoler.
Varför? Hur kunde jag tro att de skulle kunna leva upp till förväntningarna. Det jag fick se var inte ens dåligt. Det var pinsamt. Förnedring! Ett bidrag som helt rättvist inte hade en chans när tittarna fick rösta. Hade det varit en traditionell Lustanslåt hade jag inte brytt mig. Större delen av Sveriges befolkning delar inte min musiksmak ändå. Men den här låten platsar inte ens som B-sida på Diamanter. Inte på C- eller D-sidan heller för den delen.
Besviket zappar jag över till Aktuellt. Och får se en svart man annonsera sin kandidatur som president för världens mäktigaste nation. Det är inte det vanliga snacket om krig, terrorism och säkerhet som vi så ofta får höra från Vita Huset. Inte de vanliga utslätade klyschorna från en politiker som måste vinna massornas röster för att kunna bli vald. Nej, han pratar om etanol, bränslesnåla bilar och nödvändigheten av att minska växthuseffekten. En amerikansk presidentkandidat som pratar miljö! Han må vara chanslös pga sin hudfärg. Men bilderna från hans valmöte inger ändå lite hopp om att det kan finnas ett annat USA. Ett USA som faktiskt vill ta ansvar.
Ikväll lärde jag mig en läxa jag redan trodde att jag kunde. Aldrig mer ska jag lägga tid på att titta på melodifestivalen. Det som verkligen kan förgylla en lördagskväll finns på en annan kanal. I verkligheten.
Varför? Hur kunde jag tro att de skulle kunna leva upp till förväntningarna. Det jag fick se var inte ens dåligt. Det var pinsamt. Förnedring! Ett bidrag som helt rättvist inte hade en chans när tittarna fick rösta. Hade det varit en traditionell Lustanslåt hade jag inte brytt mig. Större delen av Sveriges befolkning delar inte min musiksmak ändå. Men den här låten platsar inte ens som B-sida på Diamanter. Inte på C- eller D-sidan heller för den delen.
Besviket zappar jag över till Aktuellt. Och får se en svart man annonsera sin kandidatur som president för världens mäktigaste nation. Det är inte det vanliga snacket om krig, terrorism och säkerhet som vi så ofta får höra från Vita Huset. Inte de vanliga utslätade klyschorna från en politiker som måste vinna massornas röster för att kunna bli vald. Nej, han pratar om etanol, bränslesnåla bilar och nödvändigheten av att minska växthuseffekten. En amerikansk presidentkandidat som pratar miljö! Han må vara chanslös pga sin hudfärg. Men bilderna från hans valmöte inger ändå lite hopp om att det kan finnas ett annat USA. Ett USA som faktiskt vill ta ansvar.
Ikväll lärde jag mig en läxa jag redan trodde att jag kunde. Aldrig mer ska jag lägga tid på att titta på melodifestivalen. Det som verkligen kan förgylla en lördagskväll finns på en annan kanal. I verkligheten.
08 februari 2007
Kroppsliga konflikter
Kroppen är knäpp! När man nu begåvats med två av samma sort, t ex fötter, så kan man ju tycka att de borde samarbeta. Men inte då. Hos alla människor är det ena benet lite dominant och vill bestämma. Och för att visa det så försöker det benet hela tiden ta längre steg än det andra. Tämligen oschysst tycker jag! Istället för ett bra samarbete så stövlar det benet bara på, medan den andra stackarn flåsar bredvid och förtvivlat försöker hålla jämna steg.
Sånt här kan vara bra att veta om man någon gång går vilse i djungeln. För om man inte i förväg listat ut vilket ben som är det dominanta så kommer man att gå i cirklar om man tappar bort sig. Det fick jag lära mig av en djungelöverlevnadsexpert på teve igår. Dessvärre berättade han inte hur man tar reda på vilket ben som är vilket, så jag kommer att vara chanslös nästa gång jag blir vilse i Amazonas. Om jag inte hoppar på ett ben förstås!
Visste ni också att man inte luktar med hela näsan samtidigt, utan att det växlar mellan vänster och höger näsborre! Det är sant, de intervjuade en luktexpert på radion häromveckan och hon sa så! Men spelar det någon roll vilken näsborre man använder undrar ni kanske? Ja, det gör det faktiskt! För vänster del av näsan är kopplad till vänster hjärnhalva, och tvärtom. Och eftersom hjärnan inte heller samarbetar så värst bra med sig själv (inte min iallafall) så sysslar höger halva med sina saker medan vänster har helt andra intressen och projekt på gång. En av dem (har glömt vilken) har t ex specialiserat sig på attraktion hos andra människor, medan den andra halvan är fullkomligt osocial och struntar helt i alla snyggingar som man stöter på. Detta betyder alltså – så sa hon luktexperten som var på radion! - att jag kanske missat den pangbrud som skulle ha blivit min hustru, bara för att det just då var fel näsborre som var i tjänst!
Det kan kännas ganska nedslående, men visst verkar drömmen om fred i världen som tämligen utopisk så länge inte ens våra egna ben kan samarbeta med varandra!
Sånt här kan vara bra att veta om man någon gång går vilse i djungeln. För om man inte i förväg listat ut vilket ben som är det dominanta så kommer man att gå i cirklar om man tappar bort sig. Det fick jag lära mig av en djungelöverlevnadsexpert på teve igår. Dessvärre berättade han inte hur man tar reda på vilket ben som är vilket, så jag kommer att vara chanslös nästa gång jag blir vilse i Amazonas. Om jag inte hoppar på ett ben förstås!
Visste ni också att man inte luktar med hela näsan samtidigt, utan att det växlar mellan vänster och höger näsborre! Det är sant, de intervjuade en luktexpert på radion häromveckan och hon sa så! Men spelar det någon roll vilken näsborre man använder undrar ni kanske? Ja, det gör det faktiskt! För vänster del av näsan är kopplad till vänster hjärnhalva, och tvärtom. Och eftersom hjärnan inte heller samarbetar så värst bra med sig själv (inte min iallafall) så sysslar höger halva med sina saker medan vänster har helt andra intressen och projekt på gång. En av dem (har glömt vilken) har t ex specialiserat sig på attraktion hos andra människor, medan den andra halvan är fullkomligt osocial och struntar helt i alla snyggingar som man stöter på. Detta betyder alltså – så sa hon luktexperten som var på radion! - att jag kanske missat den pangbrud som skulle ha blivit min hustru, bara för att det just då var fel näsborre som var i tjänst!
Det kan kännas ganska nedslående, men visst verkar drömmen om fred i världen som tämligen utopisk så länge inte ens våra egna ben kan samarbeta med varandra!
07 februari 2007
En grop är alltid en grop!
Åt lunch med kansliets stora Casanova idag. Och diskuterade dejtingstrategier. Han tror på teorin om att man ska verka vara ointresserad för att få de riktig stora fiskarna på kroken. Precis som när man metar. Så länge man sitter och stirrar på flötet nappar det inte. Men så fort man vänder ryggen till en stund får man håven full!
Dess värre stämmer det säkert. Om inte flirt- och dejtingspelet vore så komplext skulle det inte heller finnas dussintals hemsidor och handböcker i ämnet. Men ack så onödigt det verkar! Medan den ena larmrapporten efter andra vittnar om ensamhushållens psykiska ohälsa och allt kortare livslängd så sitter singlarna hemma i sina mörka lägenheter och spelar svårflörtade på dejtingsidor.
Visst, jag kan hålla med om att den som är alltför påflugen lätt får desperationsvarning över sig. Som t ex den amerikanska astronautska som sträckkörde 150 mil iförd en rymdblöja - för att slippa ta kisspauser - för sin stora kärleks skull. Vissa kanske tycker att det är superromantiskt (iallafall om tänker bort den lilla detaljen med blöjan). Men man får nog ändå räkna med att bli lite desperationsstämplad efteråt!
Eller är det så att vi egentligen inte alls spelar? Vi är inte ointresserade, vi är ofokuserade. I dagens snabba samhälle händer det hela tiden så mycket att det omöjligt går att koncentrera sig på en och samma sak någon längre stund. Och som kille - som dessutom knappt kan hålla två tankar igång samtidigt - dyker det ständigt upp nya intressanta saker att titta på. Nåt om sport, eller bilar. Kanske en ny teknisk manick eller ett par snygga bröst som guppar förbi på gatan. Eller en spännande grop. (Det finns ju så många spännande gropar!)
Varför tjejer spelar svårflirtade vet jag däremot inte. Men jag gissar att ert ointresse egentligen mest är en fasad för att ni surar och är avundsjuka på att vi tycker att en grop kan vara mer spännande än vad ni är?
Dess värre stämmer det säkert. Om inte flirt- och dejtingspelet vore så komplext skulle det inte heller finnas dussintals hemsidor och handböcker i ämnet. Men ack så onödigt det verkar! Medan den ena larmrapporten efter andra vittnar om ensamhushållens psykiska ohälsa och allt kortare livslängd så sitter singlarna hemma i sina mörka lägenheter och spelar svårflörtade på dejtingsidor.
Visst, jag kan hålla med om att den som är alltför påflugen lätt får desperationsvarning över sig. Som t ex den amerikanska astronautska som sträckkörde 150 mil iförd en rymdblöja - för att slippa ta kisspauser - för sin stora kärleks skull. Vissa kanske tycker att det är superromantiskt (iallafall om tänker bort den lilla detaljen med blöjan). Men man får nog ändå räkna med att bli lite desperationsstämplad efteråt!
Eller är det så att vi egentligen inte alls spelar? Vi är inte ointresserade, vi är ofokuserade. I dagens snabba samhälle händer det hela tiden så mycket att det omöjligt går att koncentrera sig på en och samma sak någon längre stund. Och som kille - som dessutom knappt kan hålla två tankar igång samtidigt - dyker det ständigt upp nya intressanta saker att titta på. Nåt om sport, eller bilar. Kanske en ny teknisk manick eller ett par snygga bröst som guppar förbi på gatan. Eller en spännande grop. (Det finns ju så många spännande gropar!)
Varför tjejer spelar svårflirtade vet jag däremot inte. Men jag gissar att ert ointresse egentligen mest är en fasad för att ni surar och är avundsjuka på att vi tycker att en grop kan vara mer spännande än vad ni är?
05 februari 2007
The End
Igår gick jag till stadsmuseet för att se den nya russinutställningen av Johan Hagelbäck. Men det var så mycket folk att jag ledsnade och gick tre trappor upp istället. Till utställningen Döden Dö.
Visst kan min morbida sida fängslas av att se Sveriges enda använda giljotin, eller Karl XII:s dödsmask. Men det rum där jag stannar längst handlar inte om mord och tragedier. Utan om helt vanliga människor. Om fruktan, om längtan, om oro och ovisshet. Om sorg och saknad.
Bara några dagar tidigare har en nekrolog över en lärare på högskolan skickats runt på mejlen bland mina gamla kurskamrater. Och i fredags utbytte jag tankar med en vän om olika sätt att ta sitt liv, appropå en annan vän som helt nyligen gjort just det. Döden har alltid varit ett fascinerande samtalsämne. Inspirerat till pjäser och stor poesi. Bara i denna bloggs korta liv blir det här den fjärde texten i ämnet. Fascination på gränsen till besatthet.
Kanske handlar det om vanmakt. Vi kan inruta våra liv. Skriva verksamhetsplaner och policydokument. Men döden rår vi inte på. Den låter sig sällan planeras. Och det går inte att förbereda sig om man inte vet vad som komma ska. Många har försökt lura döden. Men den vi egentligen lurar är livet. Döden väntar lugnt, vet att det inte är någon brådska. Förr eller senare ligger vi ändå alla där med näsan i vädret och flugor som lägger ägg i våra öron.
Nej, det här är ingen partyblogg (som en läsare uttryckte det). Men såna finns det så många av ändå. Och livet är inte alltid så jävla festligt. Fast döden är säkert ännu värre. Den som lever får se.
Visst kan min morbida sida fängslas av att se Sveriges enda använda giljotin, eller Karl XII:s dödsmask. Men det rum där jag stannar längst handlar inte om mord och tragedier. Utan om helt vanliga människor. Om fruktan, om längtan, om oro och ovisshet. Om sorg och saknad.
Bara några dagar tidigare har en nekrolog över en lärare på högskolan skickats runt på mejlen bland mina gamla kurskamrater. Och i fredags utbytte jag tankar med en vän om olika sätt att ta sitt liv, appropå en annan vän som helt nyligen gjort just det. Döden har alltid varit ett fascinerande samtalsämne. Inspirerat till pjäser och stor poesi. Bara i denna bloggs korta liv blir det här den fjärde texten i ämnet. Fascination på gränsen till besatthet.
Kanske handlar det om vanmakt. Vi kan inruta våra liv. Skriva verksamhetsplaner och policydokument. Men döden rår vi inte på. Den låter sig sällan planeras. Och det går inte att förbereda sig om man inte vet vad som komma ska. Många har försökt lura döden. Men den vi egentligen lurar är livet. Döden väntar lugnt, vet att det inte är någon brådska. Förr eller senare ligger vi ändå alla där med näsan i vädret och flugor som lägger ägg i våra öron.
Nej, det här är ingen partyblogg (som en läsare uttryckte det). Men såna finns det så många av ändå. Och livet är inte alltid så jävla festligt. Fast döden är säkert ännu värre. Den som lever får se.
01 februari 2007
Att kasta bort ett liv
Uttrycket "att slänga bort sitt liv" hör man ju ibland. (Vad det nu betyder? Om någon väljer att ägna all sin vakna tid åt att titta på sport på teve och sen dör nöjd, vem är då jag att påstå att denne kastade bort sitt liv?)
De senaste två dagarna har jag inte slängt bort mitt liv. Jag har slängt bort någon annans liv.
Ett litet extraknäck som lägenhetsurstädare inför en helsanering av en lägenhet. Egentligen helt fel jobb för en sån som mig. Jag är en hopplös nostalgiker som älskar att spara på och frossa i gamla minnen: foton, papper, böcker och andra saker. Det är ju minnena som tillsammans utgör det liv man levt. Det är genom dem man återupplever allt det roliga man gjort, alla människor man mött. Och för någon som närmar sig slutet på sin levnad och som inga anhöriga har är minnena nästan allt.
Men Anticimex dom var obönhörlig, allt måste bort. Så en container ställdes på gården och ett stort rör monterades mellan den och ett fönster fyra våningar upp. Ett rör som i två dagar matats med saker. Likt ett omättligt monster slukar den onostalgiskt ett helt liv.
När man städar ur en hel lägenhet hittar man så klart också en hel del intressanta saker. Som t ex när jag i eftermiddags röjt köket så pass att det gick att öppna skafferidörren. Det var nog minst 15 år sedan någon gjorde det senast, att döma av designen på paketen. Och jag hittade varor jag aldrig trott existerat. Vad sägs om hamburgare i konservburk! Eller Janssons frestelse, också den som konserv. Tyvärr var bäst före datumet passerat. Det skedde i september - 1970!
Men jag har aldrig varit speciellt förtjust i janssons, så jag kastade burken till monstret i röret. Tillsammans med resten av ett liv.
De senaste två dagarna har jag inte slängt bort mitt liv. Jag har slängt bort någon annans liv.
Ett litet extraknäck som lägenhetsurstädare inför en helsanering av en lägenhet. Egentligen helt fel jobb för en sån som mig. Jag är en hopplös nostalgiker som älskar att spara på och frossa i gamla minnen: foton, papper, böcker och andra saker. Det är ju minnena som tillsammans utgör det liv man levt. Det är genom dem man återupplever allt det roliga man gjort, alla människor man mött. Och för någon som närmar sig slutet på sin levnad och som inga anhöriga har är minnena nästan allt.
Men Anticimex dom var obönhörlig, allt måste bort. Så en container ställdes på gården och ett stort rör monterades mellan den och ett fönster fyra våningar upp. Ett rör som i två dagar matats med saker. Likt ett omättligt monster slukar den onostalgiskt ett helt liv.
När man städar ur en hel lägenhet hittar man så klart också en hel del intressanta saker. Som t ex när jag i eftermiddags röjt köket så pass att det gick att öppna skafferidörren. Det var nog minst 15 år sedan någon gjorde det senast, att döma av designen på paketen. Och jag hittade varor jag aldrig trott existerat. Vad sägs om hamburgare i konservburk! Eller Janssons frestelse, också den som konserv. Tyvärr var bäst före datumet passerat. Det skedde i september - 1970!
Men jag har aldrig varit speciellt förtjust i janssons, så jag kastade burken till monstret i röret. Tillsammans med resten av ett liv.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
