H som i Hattifnatt

Ridån går upp för en ny akt!

2009-01-13T22:38:00.002+01:00

Teater i Haga är en teaterförening som varje sommar sätter upp en musikteater i Gustav den tredjes gamla slottsruin i Hagaparken. Föreställningar som Ronja Rövardotter, Singoalla och Mio min Mio har fått både bra recensioner och tusentals betalande åskådare. Dock har det just nu ett problem: de saknar en kassör.

Mitt långa engagemang som ordförande i en av Stockholms större bostadsrättsföreningar är snart historia. Visst har det varit kul alla dessa åtta år. Men 5-10 timmars jobb i veckan blir lite mycket i längden även för en föreningsräv som jag.

Så därför har jag hela hösten sett fram emot att äntligen få tid för något annat än mest bara möten, papper och mejl. Det finns massor med olästa böcker att läsa, fler bloggar som ska skrivas, mer vatten att bli paddlat i, någon ny nördig hobby som ska odlas, och ett sommarhus att snickra på (förvisso inte köpt än, men ändå!)

När ordföranden för Teater i Haga ringde i fredags och frågade om jag ville bli deras kassör behövde jag inte mycket betänketid. Ikväll slog jag ordförandeklubban i bordet i bostadsrättsföreningen för sista gången. Men redan igår var jag på teaterstyrelsens första möte.

Hela hösten har jag sett fram emot att äntligen få tid över för något annat. Det var inte riktigt det här jag hade tänkt mig. Det ska bli kul!

Rester och resor (men inga restresor)

2009-01-07T20:41:00.002+01:00

2009. Dags att börja ett nytt liv. Igen. Men den här gången har det hittills gått sämre än vanligt. Vi skyller det på våra kära nyårs-middagsgäster.

Visserligen åt vi upp den hemmagjorda (mycket smaskiga!) glass-tårtan redan på nyårsdagen. Men den sista flaskan skumpa gick inte åt förrän härom kvällen. Och i chokladasken finns det fortfarande massor med godbitar kvar. Inte lätt att börja ett nytt liv då inte!

Bättre då att planera för alla dagar som tomma ligger och väntar på att fyllas med roliga saker. En del är redan klart: P ska tre veckor till Nicaragua i mars. Och från bortre Asien kommer det med jämna mellanrum glada mejl om ett berg på Borneo som jag bara måste upp och kliva på någon gång i början av sommaren. Sen blir det en sväng till Blekinge när vitsipporna blommar som bäst. Göteborg var också alldeles för länge sen och borde därför hinnas med. Och Bretagne ska vi tydligen till någon gång framåt augusti. Det känns som om kalendern redan är full. Och då är fortfarande varken sommarens paddlingar eller mina regelbundet återkommande Skånebesök inplanerade.

Usch, det nya året känns nästan lite stressigt redan. Inte alls bra! Tror jag slår igen kalendern, och tar en pralin till istället…

Julen 2008 – topp 10!

2008-12-27T18:03:00.002+01:00

1. En vit jul! Fördelen med att inte fira jul i storstan är att chansen ökar att den är vit (så vida man inte åker till någon håla i Skåne eller Blekinge förstås). Och när det snöade natten till julafton och alla träd kläddes med rimfrost blev det precis så vintrigt som julen ska vara!

2. Jul i en håla! Stockholm är bra till mycket. Men nära till lugn och ro och naturen är det inte. På julafton tar vi en promenad ner till hyttruinen (med anor från 1400-talet) och följer rådjursspåren över skaren bort till bäverhyddan vid dammen. Tystnaden i skogen är kompakt, och julefriden ligger tung över nejden. Skansen kan gå och dra nåt gammalt över sig!

3. Julmust! Visst är det gott med all mat. Men höjdpunkten på julbordet är ändå julmusten. Inte vilken som helst förstås: det ska vara enligt lokalt recept från Melings bryggeri, som ligger tvärs över sjön där mina föräldrar bor. Jag har druckit ett par liter den här julen. Mycket socker och kolsyra blir det…

4. Pussel! Jag älskar att pussla! Och i år kom en gammal favorit fram igen. Visserligen inte med så många bitar (strax över 500 st) men med samma motiv på båda sidor. När man inte vet vad som är fram- och baksida på en pusselbit ökar svårighetsgraden betänkligt. Speciellt om man håller hårt på familjetraditionen att ingen får tjuvkika på bilden på kartongen medan man lägger pusslet!

5. Trifle! En traditionell engelsk efterrätt som äts på juldagen, efter kalkonen. Den är full med socker, E-kemikalier och roliga färgämnen – och alldeles underbart smaskig!

6. Annandagsbandy! Det är strålande solsken, blå himmel och någon minusgrad när den rödoranga bollen sätts i spel på Västanfors IP. Hemmalaget möter tabellettan Tillberga i ett klassiskt annandagsderby. Tyvärr blir det torsk denna gång, men vad gör väl det. Det är tjockt med folk på läktarna (var tionde vuxen i stan är på plats), glöggen ångar ur bandyportföljerna och kärnkraftselen sprakar gott i infravärmen!

7. Mer trifle! En jul utan syster yster har visserligen sina nackdelar. Men detta är en topplista, och då innebär en jul med minskad konkurrens vid efterrättsbordet också att det blir en massa mer trifle över till mig. Me like E-kemikalier!

8-9. Inga måsten! Detta skulle visserligen bli en topp 10-lista. Men jag kom inte på något mer att skriva. Och lite hemmagjort marsipangodis och en bra bok lockar mer. Så jag skippar några punkter – och det fina med julen är ju just att man slipper all stress och en massa onödiga måsten!

10. Alla jular har ett slut! Så även denna. Har därför sparat det kanske bästa till sist: att få åka hem till storstan igen (där det finns bredbandsuppkoppling!). Jul är kul, men inte hur länge som helst…

Tänt var det här!

2008-12-10T20:18:00.002+01:00

När det på högstadiet var dags att ha prao genomled jag en vecka vardera på stålverket och som badvakt i simhallen. Långtråkigt var inte ens förnamnet. Den tredje veckan tillbringades med att kalkera cykelbaneplaner på smörpapper och följa med handläggarna på stadsbyggnadskontoret på inspektionsresor. Den veckan på kommunhusets femte våningsplan lade grunden till hela min utbildningskarriär. Teknisk linje blev husbyggnadsteknisk inriktning blev högskolestudier inom samhällsplanering.

Jag har aldrig ångrat mitt val en sekund, trots att examensbeviset delades ut mitt i värsta byggkraschen i början av 90-talet. När inga hus byggs behövs ingen som planerar staden där husen ska vara, och följaktligen fick min årskurs söka andra vägar i livet. Få av oss blev någonsin samhällsplanerare. Själv har jag varken hållit i en tuschpenna eller läst en översiktsplan sen dess. Men intresset för hus finns där fortfarande.

Och i helgen fick jag chansen att få lite nytta av mina gamla högskolepoäng igen. Med viss möda skars samtliga delar till Hanö fyr ut i pepparkaksdeg och gräddades med stor varsamhet, för att därefter sammanfogas till ett av de snyggaste pepparkakshus som någonsin rests på östra Södermalm.

I samband med att byggnadsverket skulle dokumenteras passade jag på att testa brandsäkerheten. Kort efter att detta foto tagits tog huset närapå eld och en svart rök spred sig som en dimma i lägenheten. Kanske skulle ha lyssnat lite mer uppmärksamt på den där lektionen om brandskydd - bränt pepparkakshus luktar inget gott…

Stressrumpa

2008-12-03T20:45:00.001+01:00

Fingrarna löper över tangentbordet medan ett mörknande Östergötland flimrar förbi utanför tågfönstret. Den här helgen har jag besökt Skåne för en snabb visit. Kom med tåget till Malmö sent igår eftermiddag, utgång med J, C och U i Lund på kvällen, och sen lunchtåget hem idag. Nästan som på studs.

Och lika trevligt som det var att få träffa gamla goda vänner igen, lika skönt är det att få ett par timmar på tåget för att hinna ikapp. Den tjocka högen med gamla tidningar är plöjd, inboxen är tömd på obesvarade mejl, ett styrelseprotokoll justerat, minnesanteck-ningarna från senaste mötet skrivna. Mitt liv, som haft förtvivlat svårt att hinna ifatt de senaste veckorna, är för en gång skull någorlunda i fas.

Dessutom är det alltid lika intressant att åka tåg. Tvärs över mittgången sitter en tonårstjej och klistrar in foton i ett stort album. Bredvid mig läser en kille i Polishögskolans ”Utbildningsmaterial för användare av pepparspray”. Det känns tryggt att kunna lämna datorn vid sittplatsen när jag går till bistrovagnen, i förvissning om att alla potentiella tjuvar kommer att springa sin väg gråtande som små barn!

* * * * *

Denna text påbörjades i söndags, men hann inte slutföras innan vardagen rasade över mig igen. Med alla måsten och möten. Stress är bara förnamnet. Och jag har drabbats av väldigt typiska stress-symptom: tics. Fast normalt brukar man få det i ansiktet. Hos mig är det min vänstra skinka som rycker.

Mina kollegor ser väldigt konstigt på mig när halva jag sitter och småstudsar på stolen. Tur att det är julledigt snart...

Inget rosa klägg!

2008-11-09T22:06:00.001+01:00

C ringde härom kvällen och ville ha en reserapport från Paris. Berätta allt – men inget rosa klägg, sa hon. Jag vill inte höra om rosa klägg!

Och visst Paris kan vara 3 grader varmt, snålblåst och regn, ett Eiffeltorn väl dolt i dis och smog, snorkiga servitörer, ett obegripligt språk, gåsleverpaté, sniglar och pommes frites med majonnäs, och hotellpersonal som kommer på oväntat besök när de är som allra minst välkomna.

Men vad spelar det för roll när man har rosa klägg!

(Och så illa var det så klart inte - tvärt om riktigt trevligt - men annars hade det ju inte blivit någon knorr på den här texten!)

Strandfynd

2008-10-29T19:49:00.003+01:00

I söndags var det sju veckor sen jag promenerade på en varm strand vid Stilla Havet. Det känns som väldigt länge sen. Dels för att mycket av det arbete vi gjorde då nu är grusat, i och med att den nicaraguanska regimen nyligen gick till frontalangrepp mot en lång rad biståndsorganisationer, och genom administrativa trakasserier försöker mobba ut de organisationer ur landet som arbetar med demokratiutveckling och stöd till rörelser som verkar för opinions-bildning kring abort och sexuella rättigheter.

Men det känns också, av ganska naturliga skäl, som att den stekande solen, det blå havet och de susande palmerna tillhör en mycket förgången tid när höstmörkret sänker sig över alltet, den fuktiga kylan tränger genom kläderna och en förkylning rasar i min kropp (inga larver i näsan, dock!).

På alla lyckade resor tar man också med sig en hel hög minnen hem. Och denna resa var inget undantag. Tvärt om. På stranden i Pochomil hittade jag inte bara snäckor och andra vackra saker som vågorna spolat upp. Där gjorde jag också ett fynd utöver det mesta jag hittat tidigare i mitt liv. I en vacker röd klänning och med de blåaste ögon jag någonsin drunknat i.

Sju mörka höstveckor kan vara en ofantligt lång tid. Men de kan också rasa iväg i ett nafs.

I morgon åker vi till Paris, mitt strandfynd och jag.

Ps Vi var en hårsmån från att boka våra biljetter med Sterling. Om vi gjort så hade den här texten nog inte varit riktigt lika munter...

Huskur mot larver i näsan

2008-10-21T12:45:00.003+02:00

Det är förkylningstider. Och med det kommer också behov av något som kan lindra snuvor och halsont.

En kollega till mig brukar på fullaste allvar stoppa vitlöksklyftor i öronen för att kurera förkylningar. Och P hävdar å det bestämdast att lite tigerbalsam under näsan både fördriver onda andar och botar så väl åksjuka som snuva. Jag har inte provat något av detta, och kan därmed inte heller uttala mig om tillförlitligheten i dessa kurer. Men kan känna en viss skepsis till dem båda – hur stor är chansen att man får pussa eventuella snyggingar som dyker upp i ens väg om man har vitlök i öronen och överläppen insmord med illaluktande salvor?

Men om inte tigerbalsam skulle hjälpa så finns det ju fler kurer att ta till. I mitt bibliotek finns en liten grön bok med den korta titeln ”Huskurer – Lättfattliga anvisningar gifna af läkare, huru man bör förfara vid lindrigare sjukdomsfall samt svårare fall till dess läkaren hinner anlända”.

Mot just förkylningar ordineras endast det klassiska: bad med kalla avrivningar. Men där finns också bot mot allehanda andra åkommor som man kan tänkas drabbas av. Mot armsvett rekommenderas till exempel daglig tvätt med ättika eller franskt vin. Bennikemask däremot kan behandlas med ”en god portion sillsalat med lök” samt en stor kopp starkt kaffe med socker men utan grädde (varför socker men inte grädde kan man undra, men det förtäljer inte ordinationen).

Under rubriken ”Främmande kroppar” står det inget om one night stands, som man kanske skulle kunna förledas att tro, men däremot om hur man ska göra ”Om man har anledning att tro, att insekts-larver hålla till i näsan, hvilket icke så sällan är fallet hos små barn”. Bästa sättet är tydligen att inandas eter eller terpentin, men rådet ges med brasklappen att det ska ske med viss försiktighet, eftersom risken finns att inte bara eventuella kryp utan också patienten ifråga stryker med.

Om det ändock, alla goda huskurer till trots, skulle skita sig och den sjuke går hädan så skickar författaren med en liten förmaning till de anhöriga. Om man är det minsta osäker på om gamla farmor verkligen kilat vidare eller inte, så är det ”en påbjudande plikt för de efterlefvande att icke hasta med begrafvningen”. Men när tanten börjar lukta och får en ”grön färg omkring midjan” så är det helt säkert att ringa efter dögrävarn…

Bäst att hålla sig frisk med andra ord!

När kakaohalten i blodet närmar sig 110%

2008-10-12T22:10:00.003+02:00

Chokladfestival. Lika trevligt som det låter! Man betalar inträde och kan sen gå runt och provsmaka så mycket man vill. Hela Nordiska museet har varit fyllt av kakao i dagarna tre, och M och A och jag tyckte att det var en självklart bra avslutning på helgen att spendera några timmar bland alla läckerheter.

Men trots att jag normalt sett kan trycka i mig ganska mycket sött när andan faller på, så kroknar man oväntat snabbt av den kakao-rika chokladen. Och då tog vi ändå bara de små provsmaknings-bitarna. Inte som vissa andra, som tog en näve ur varje skål. (En person hade till och med sig en kopp som han fyllde med chokladbitar – vilket upprörde oss mycket, oklart om det var över vederbörandes bristande hyfs eller om vi mest var avundsjuka på en briljant idé!?)

Vi valde att besöka festivalen de två sista timmarna innan stängning, eftersom det fina vädret skulle utnyttjas så länge som möjligt. Vad vi inte räknat med var att vi därmed var där när utställarna började rea ut sina produkter. M och A passade på att bunkra 80%-iga chokladkakor till fyndpriset fyra för en femtilapp! Själv nöjde jag mig med diverse praliner, bland annat några riktigt läckra toppade med havssaltflingor!

Både öl- och chokladfestival avbockade hittills i höst. Undrar vad som står näst på tur i evenemangskalendern? Om jag inte minns fel så brukar det vara erotikmässa någon gång här på höstkanten. Jag kanske borde gå på den också när man nu har farten uppe. Kan ju bli riktigt intressant att se vad de rear ut sista timmen…

I Just Can't Get Enough!

2008-10-05T16:05:00.008+02:00

En del kanske tycker att det finns både viktigare och intressantare saker att skriva om för tillfället. Men att skattebetalarna får stå för notan för en ohejdad marknadsekonomi på Wall Street får inte denna bloggförfattare att gå i spinn av inspiration direkt. Och en kommentar till den förestående bandypremiären kan nog vänta några veckor till.

Då är det ju mycket roligare att skriva om de riktigt stora saker som är på väg att hända i mitt liv just nu.

Nej, inte något tramsigt om vackra kvinnor och stora kärlekar. Var sak har sin tid, även för en Hattifnatt. Detta handlar förvisso om kärlek. Men också om något mycket större. Det som bara en tonårsgrabb kan hysa till fyra unga män som klär sig i läder och damunderkläder.

Det är en kärlek som inte har rostat under alla år. Visserligen har glöden falnat lite under kortare perioder. Riktigt så intensiv som den var framför skivspelaren i pojkrummet för tjugo år sen är den inte längre. Men konstigt vore väl annars. Och känslan när jag, en varm sommarkväll för två år sen, trycktes mot kravallstaketet på Stockholm Stadion och sjöng mig lycklig, var lika stor som någonsin förr.

I morgon måndag kl 13.30 hålls årets kanske viktigaste press-konferens i Berlin. 1000 biljetter har släppts till pressträffen, men tyvärr har jag ett viktigt möte på jobbet så jag kan inte åka. Och egentligen har jag ju - på diverse obskyra forum på nätet - redan listat ut det mest väsentliga: att Dave, Martin och Andy är på G igen med ny skiva och världsturné. Enligt ryktena blir det konsert i Stockholm i mitten av juni nästa år.

Det får gärna bli en lång och kall och mörk vinter. Det bekommer mig föga. Vetskapen om att tonerna från en Emulator 2* snart kommer att ljuda över Stockholms Stadion igen räcker för att hålla en gammal synthare vid liv, även om så en ny istid otippat skulle vänta bakom hörnet!

* Emulator 2 är en av de mest klassiska samplers från 80-talet. Kända användare är bland annat Depeche Mode, Genesis, Front 242 och Pet Shop Boys.

Stockholms Stadion 7 juli 2006:

30 kilometer runt Lidingö

2008-09-28T10:59:00.004+02:00

Två helikoptrar hovrar över Koltorps Gärde när jag kommer dit strax innan kl ett. De 18 000 löparna släpps iväg i nio startgrupper, med 10 minuters mellanrum. Eftersom det var sju år sen jag sprang sist räknas jag som oseedad och får starta bland de sista. Därför är det fortfarande nästan en timme innan det är min tur. Men jag kan vänta. En hel sommars träning och en lång sista vecka på en diet av kolhydratpulverdrinkar (precis lika äckligt som det låter!) är äntligen över.

Och när startpistolen avfyras, och benen sträcks ut över ängarna så är det en stor känsla av lycka som infinner sig i kroppen. Glädjen i att få springa. Men också revansch för förra året, då jag så snöpligt blev störtförkyld två dagar innan loppet.

Fördelen med att starta bland de sista är att det är väldigt stärkande för psyket att få springa om så många. Nackdelen är att det blir ganska trångt ibland, och det är en massa blåbär (läs 50-års-presenterna och 40-årskrisarna) i vägen. Redan efter 3 km kommer jag ifatt de första från startgruppen innan som börjat gå. De har lång väg kvar att vandra idag.

I motlutet strax efter vätskedepån vid 20 km står min egna lilla hejaklack, som har rest till Stockholm enkom för detta. Ytterligare stärkt glömmer jag nästan bort skavsåret som har irriterat den sista milen. I lurarna sjunger Abba om att vinnaren tar allt.

I de berömda sugande backarna i slutet av loppet kommer min medhavda extraenergi väl till pass: flytande glykos som sköljs ner med en klunk vatten. Sockerkicken som kommer efter 15-20 sekunder är nog i närheten av vilken stureplanslina kokain som helst. Jag flyter fram ytterligare några kilometer, och orkar till och med heja på Vilse på vägen. Målupploppet kommer överraskande snabbt och jag inser att jag till och med har krafter kvar till en spurt.

Med tanke på att jag varit snuvig hela veckan, det varit över-stressigt på jobbet sista tiden och jag därmed sovit ganska dåligt de senaste dagarna, samt att fredagskvällen spenderades med trevligt sällskap istället för att vara hemma och vila – med tanke på det så är jag väldigt nöjd med min insats. Det blev visserligen inte personbästa, men jag var sju år yngre när jag tog det så det må vara ursäktat. Och dessutom har jag ju då ett mål kvar till nästa år också!

Öl är inte bara öl!

2008-09-21T07:20:00.003+02:00

Att ideellt arbete har varit en del av mitt liv sedan gymnasieåren torde inte vara någon större nyhet för de av er som känner mig väl. Från skoltidningen, via studentkåren och partipolitiken till bland annat Röda Korset.

Inte heller borde det ha gått någon trogen läsare förbi att öl i olika former är en av mina stora passioner. Gärna lite ovanliga öl, och varför inte från små lokala bryggerier (s k ” microbryggerier”).

När jag därför fick frågan om jag ville ställa upp och arbeta gratis på Stockholm Beer Festival behövdes det ingen betänketid alls. Gårdagskvällen spenderades således bakom bardisken för lilla Hantverksbryggeriet från Västerås. Säljandes öl, men nog minst lika mycket pratandes öl!

Ni som någon gång har varit på ölfestivalen (för övrigt den tredje största i världen!) vet att den är ett eldorado för maltentusiaster. Där finns massor med öl av de mest skiftande sorter. Jag hann t ex med att provsmaka både öl med kanelsmak, hallonporter samt gotländskt weissbier (veteöl).*

Till ölfestivalen kommer inte de som brukar beställa stor stark på krogen. Hit kommer de intresserade, de nyfikna och de kräsna. Medelåldern är förvånansvärt hög, och andelen kvinnor säkert närmare 40 %. Ett tjejgäng drack sig igenom hela vårt sortiment
(7 olika sorter) under kvällens lopp!

När kunderna först efter 10 min - och efter att ha läst vår informationsfolder noggrant och diskuterat saken ingående med oss i baren – lyckas bestämma sig för om de vill ha en fyllig klosteröl (min favorit), en överjäst engelsk bitter eller den sotsvarta stouten så förstår man att vi i första hand inte var ute efter att kränga pilsner. Huvudsyftet är så klart att sprida ett evangelium - att predika en lära. Läran om att den hedniska stora starken ska fördrivas från våra tempel, och att alla krogbesökare istället ska fås att tillbedja riktig öl istället!

Stockholm Beer Festival håller på till och med nästa helg. Har du inte varit där tidigare – passa på!

* Upplägget på festivalen är att man får ett provsmakningsglas med inträdesavgiften. Sen går man runt hos olika bryggerier och köper 15-20 cl av varje sort. Det man inte tycker om kan man hälla ut, hittar man en favorit kanske det blir ett glas till.

Snart på hemväg

2008-09-11T07:35:00.002+02:00

I söndags lämnade vi Managua och åkte ut på landet, närmare bestämt till en liten ort vid kusten som heter Pochomil. En ledig dag var efterlängtad efter att ha haft ett ganska intensivt schema från den stund vi klev av planet.

Stilla Havet badades i, stranden promenerad på, snäckor plockade, färsk frukt i massor frossad på, och hängmattorna under palmerna gungade i. En heldag på beachen med andra ord (även för biståndsarbetare finns det personalförmåner!)

Måndag morgon anlände cheferna från respektive landkontor som vi har i Honduras, Guatemala och Colombia och därefter har vi haft tre intensiva dagar fulltecknade med möten, samt dito kvällar förberedande nästa dags möten. Visserligen har det varit väldigt givande samtal och diskussioner, och det har varit en av de mest konstruktiva konferenser som jag varit på. Men samtidigt är det smått frustrerande att sitta i ett väl luftkonditionerat mötesrum och se solen, palmerna och vågorna bara några hundra meter bort (ja, solen är så klart längre bort än så, men ni fattar vad jag menar!)

Och när jag strax före åtta ikväll, halvt vimmelkantig av trötthet, inför hela personalen på kontoret avslutade min presentation av den åtgärdslista som vi arbetat fram, kändes det verkligen värt allt jobbet. Det var tydligt att budskapet gick hem: det finns en framtidstro och ett förtroende för att vi ska kunna åtgärda de organisatoriska brister som finns. Vår resa har gjort skillnad. Allt slit har gett resultat!

Klockan är snart midnatt, har jag tur hinner jag sova några timmar innan vi blir hämtade till flygplatsen strax innan halv fem imorrn bitti. På fredag förmiddag promenerar vi förhoppningsvis på svensk mark igen.

Av de rapporter jag fått hemifrån verkar det vara ett regnigt, grått och kallt Sverige vi återvänder till. Den egna sängen ska bli ett kärt återseende. Synd bara att palmerna, den varma kvällsbrisen och alla de goda färska frukterna inte fick plats i resväskan!

Rapport från Managua

2008-09-08T16:06:00.000+02:00

När vi strax före klockan halv nie på kvällen lokal tid äntligen passerat den sista säkerhetskontrollen och fått den sista stämpeln i passet har vi varit på resande fot i drygt tjugofyra timmar. Och då komforten på flygplansstolarna över Atlanten närmast var besläktade med den på gamla SL-bussar, hade jag då också varit vaken lika lång tid. Vi var med andra ord något möra, och längtan efter en säng var stor.

Men våra värdar ville hellre välkomna oss till Managua med några öl, och det kändes inte som läge att tacka nej. Den behagliga värmen på verandan till den lilla kvartersrestaurangen kändes också som en bra kombination med en kall nicaraguansk pilsner. Det enda som störde idyllen var den unga kille som stod vakt på andra sidan gatan, med ett maskingevär slarvigt hängande över axeln.

Och efter tre dygn här har jag blivit smärtsam medveten om att säkerhetsnivån inte är riktigt den man är van vid hemma. Det är vakter, galler och höga murar runt de flesta hus. Utanför vårt kontor – som vi delar med några andra nordiska biståndsorganisationer – sitter det dygnet runt en vakt i ett murat torn utanför entrén. Och så fort vi ska lämna kvarteret så färdas vi i stora, låsta, stadsjeepar.

Men allting är ju som bekant relativt. Fredagskvällen avnjöts på en fiskrestaurang strax utanför stan, tillsammans med ett par rutinerade biståndsarbetare. En av dem berättade om sin uppväxt i Argentina under militärdiktaturen, och om hur hon torterades och satt fem år i fängelse. Men hon tyckte att hon hade haft tur, väldig tur. De flesta som togs av militären försvann. Så fem år i fängelse var väl inte så mycket att bråka om.

Som sagt, allt är relativt. Människors vardag här är ljusår från den jag är van vid. Kanske skulle jag också kunna vänja mig vid att leva så. Däremot är jag helt säker på att jag aldrig skulle vänja mig vid att äta ris, bruna bönor, flottig korv och friterade bananer till frukost varje dag…

Mellanlandningsnervositet

2008-09-01T20:32:00.005+02:00

Tidigt på onsdag morgon lämnar jag ett septemberregnigt Sverige och reser till varmare trakter. Närmare bestämt Nicaraguas huvud-stad Managua, där biståndsorganisationen som jag arbetar för har sitt huvudkontor för Latinamerika-regionen.

Alla jag har berättat det för tycker att det verkar jättekul att få spendera över 16 timmar på en jumbojet för att åka tvärs över halva jordklotet. Själv kan jag rada upp massor med bra anledningar till att stanna hemma.

- Att boka långresor med 1,5 veckas förvarning är inte riktigt min melodi. Med så kort varsel är det inte ens meningsfullt att ta koleravaccin och andra medikamenter mot magåkommor, eftersom det ändå inte hinner börja verka innan man är hemma igen.

- Flygresan kommer att orsaka nästan 7 tons utsläpp av koldioxid. Det är med andra ord mitt fel att polarisarna smälter lite fortare. Mitt fel att en söt liten isbjörnsunge kommer att dö drunknings-döden helt i onödan.

- Jag kan inte ett ord spanska (inte min resekollega heller). Och de flesta anställda som vi ska träffa kan inte prata engelska. Att hålla personliga utvecklingssamtal via spansk/engelsk tolk kommer att bli en ny upplevelse. Exakt hur givande det blir återstår dock att se.

- Dagstemperaturen ligger konstant runt 30 plus. Luftfuktigheten är cirka 70-80%. Kanske ok som turist. Men en helt annan sak om man ska utföra något slags vettigt arbete.

- Enligt Lonely Planet är Managua den osäkraste staden i regionen, vilket invånarna tydligen är mäkta stolta över. Därför råder de turister att t ex åka taxi till och från bankomaten för att inte riskera att bli överfallna av MC-rånare. Och enligt UD:s reseinformation så är ett bra tips att skrika högt om man känner sig minsta osäker ute på stan. Skrik hellre för tidigt än aldrig mer, typ.

Men diarrémage, språkförbistring, isbjörnsdöd och MC-överfall kan jag säkert överleva. Nej, det jag är mest nervös över är mellan-landningarna.

På onsdag ska vi nämligen byta flyg i Houston. Samma dag kommer ”dödsorkanen” Gustav på besök i området. Det blir nog en väldigt spännande landning... Och jag som inte ens gillar att åka karusell.

Om vi mot förmodan överlever det – och vistelsen i Managua – så mellanlandar vi på samma flygplats på vägen hem också. På George W Bush International Airport. Den 11/9. Till och med jag, som sällan brukar spränga flygplatser, inser att det vore ett alldeles ypperligt ställe för en liten terroristreunion en dag som denna.

Om Hattifnatts sång blir stum vet ni varför!

Att uppfylla en dröm

2008-08-29T00:14:00.001+02:00

Ibland måste man bara göra det man tror på. Egentligen borde vi så klart alltid göra det. Men ofta går det att komma på massor med praktiska anledningar till varför vi inte tordas ta det där steget, försöka uppnå den där drömmen.

Det behöver inte vara någon stor och ouppnåelig dröm. Men vardagen är ju så trygg att hålla fast i. Och risken finns alltid att man misslyckas. Man vet vad man har – så varför chansa inför det okända?

Jag är inte mycket till drömmare. Har alltid stått stadigt på marken, aldrig längtat bort. Ofta har jag sett det som en tillgång. Jag ödslar ingen tid på oväsentligheter - mitt motto är att leva för dagen eftersom ingen ändå vet om solen går upp igen.

Men när jag ser glädjen i ögonen hos någon som vågar ta steget, som är på väg att uppfylla en livslång dröm, så känner jag ändå ett sting av avund. Framförallt fylls jag dock av beundran. Beundran av ett mod som jag själv saknar.

Den som aldrig vågar kommer nog också att ångra sig för resten av sitt liv. Vilket väl vore ett misslyckande större än alla andra. Ibland får man bara en chans. Så missa inte den!

Way to go girl!

Jakten på en dröm

2008-08-17T19:52:00.003+02:00

Länge har jag letat. Många kvällar har tillbringats framför datorn. Presentationer - lovandes guld o gröna skogar o en rosaskimrande framtid tillsammans - har lästs. Fotografier - alltid tagna ur de mest förskönande vinklarna - har tittats på. Men hittills har den rätta inte dykt upp.

Jag tycker inte att jag är så kräsen av mig. Men visst, om endast det bästa är gott nog, så kanske man lägger ribban lite väl högt. Så risken är ju uppenbar att jag kommer att försmäkta bakom min dataskärm till döddagar, väntandes på att det riktiga kapet ska dyka upp.

Över en lunch i torsdags tyckte J därför att jag borde börja stryka i kravlistan. Och dessutom kan man ju inte lita på photoshoppade bilder – man måste ju faktiskt ut och se hur saker och ting ser ut i verkligheten om det ska kunna tända till på riktigt.

Sagt och gjort. Efter en snabb rundringning till några bensinmackar var en etanolbil modell mindre bokad, och sen bar det iväg ut mot Roslagen. Dags att titta på sommarhus.

På slingriga småvägar for vi fram. Och gjorde faktiskt en del oväntade fynd. Under en alldeles för låg taknock i ett torp utanför Alunda hukade något oväntat Martin, en av mina närmaste (och längsta) kollegor. Och på en krog i Knutby blev vi serverade pizza av nån som J bombsäkert trodde vara Åsa Waldaus syster.

Men vi tittade också på flera små röda idylliska sommartorp. På ett ställe var det ingen visning, så då smög vi i trädgården och kikade genom fönstren i smyg. Tills vi insåg att det var fel hus som vi glodde in bakom gardinerna på…

Det blev ingen romans den här helgen heller. Det vore ju dumt att slå till när det kommer nya annonser redan på fredag. Jakten går vidare!

I den här trädgården smög vi och kikade bakom gardiner. Trodde vi...

Idioten

2008-08-11T22:06:00.005+02:00

Minns ni när gympaläraren avslutade lektionen med Idioten, dvs att alla skulle springa så fort de kunde från ena fotbollsmålet till det andra. Jag avskydde det.

Det är ganska vanligt bland långdistansmotionslöpare att de bara springer långt när de tränar. Men om man vill putsa tiderna så duger inte bara det vanliga lunket, då måste man också vänja kroppen vid att öka tempot lite. Om man har en slalombacke till hands kan man
t ex springa upp och ned för den. Eller så kan man låta en jogging-kompis cykla medan man själv springer bredvid (och byta när man tröttnar).

Men om man varken har slalombackar eller joggingkompisar så får man springa efter andra cyklister. Ikväll höftade jag därför upp en sträcka på ca 200 meter på kajen på Söder Mälarstrand. Och sen jagade jag cyklister som cyklade förbi.

Det var jätteskoj - de blev hur stirriga som helst när man sprang om dom!

Efter 5 löpningar var jag död. Avslutade därför passet med att lite lätt jogga alla trapporna (53 höjdmeter + fyra våningar) från kajen och hem.

Fem gånger 200 meter gör inget Lidingölopp. Men min gamla gympamajje hade nog blivit lite stolt.

Pyspunka

2008-08-07T22:42:00.001+02:00

När jag förra våren skaffade en ny cykel så köpte jag mycket medvetet en skruttig, rostig, av 50-tals modell. Det är nämligen den enda sorts hoj som man får behålla i den här stan, om man inte vill släpa runt på lås och kedjor som väger flera tiotals kilo. Vilket jag inte har någon lust med.

Och min strategi har fungerat alldeles finfint. Inga simpla cykeltjuvar har varit framme och tafsat på den. Många mil har vi farit fram tillsammans, och den har gått som en klocka (förutom små petitesser som att jag har fått byta kullager i baknavet två gånger, bromsen knappt tar i nedförsbackar, och det är pyspunka på bakdäcket…)

Men imorse, när jag som vanligt kom trallande till jobbet, var platsen där jag lämnade cykeln igår så tom som bara ett cykelställ utan cyklar kan vara. Ingen skruttig och rostig cykel med pyspunka så långt ögat kunde se.

Arbetsdagen har släpat sig fram i sorg över min förlorade vän, och jag har flera gånger tittat ut genom fönstret i förhoppning om att den på nåt sätt skulle ha kommit tillbaks igen. Men nada. Och efter jobbet tog jag också en sväng förbi cykelstället, bara för att få mina sista förhoppningar brutalt grusade.

Utan cykel får man gå. Så jag gick. Och mina fötter förde mig så småningom tvärs över Söder, förbi Åhlens vid Skanstull. Och vad står där, lutad mot ett räcke? Jo, min skruttiga, rostiga – jättefina - cykel!

Det bor över 100 00 människor på Södermalm, och det finns säkert minst lika många cyklar. Hur många bakgator och cykelställ det finns att leta i om man skulle försöka hitta en bortsprungen hoj vågar jag inte ens tänka på. Och det behöver jag inte heller. För den bara stod där, framför näsan på mig. Bara att fälla upp stödet och cykla hem igen.

Som jag ser det så kan det bara finnas två förklaringar: Gud har sina alldeles speciella favoriter. Eller så har jag värsta Alexander Lukas-flaxet.

Fast nu måste jag ju laga den där pyspunkan…

Bara några isbitar

2008-08-03T22:41:00.004+02:00

Imorse gled jag smått motvilligt ur sängen och snörde på mig joggingskorna. Ambitionen var 1,5 mil men orken räcker faktiskt till ytterligare ett trekilometersvarv runt Långholmen, trots att det fortfarande är före frukost.

Väl hemma igen tänker jag unna mig en isbit eller två i saftglaset. Och sen lägga mig på soffan och ta det lugnt resten av dan (har läst nånstans att det viktigaste med träning är att vila ordentligt efteråt!) Men när jag öppnar frysen inser jag att en avfrostning nog inte skulle vara helt fel (eftersom draglådorna typ har frusit fast i varandra…) Sagt och gjort och ur med kontakten.

När jag plockar ur frysen hittar jag en låda rabarber. Mmm, man kanske skulle ta och koka lite kräm! Samtidigt börjar det bli blött på golvet av all is som smälter. Så det är bara att leta reda på skurtrasan. Och liggandes på knä på köksgolvet behöver man inte vara någon Miss Marple för att förstå att det nog var ett tag sen som det golvet såg en våt trasa senast. Fram med skurhink och såpa och snart är golvet skinande rent. Blir dock tvungen att ta hallgolvet också, eftersom kontrasten mellan skurat och oskurat annars blir väl uppenbar. Men i hallen står min gamla teve och skräpar, så först måste jag släpa ner det åbäket i källarförrådet. (Trots att den egentligen är pensionerad har jag en idé om att ha den i mitt sommarhus - som jag ännu inte köpt. Men mer om det någon annan gång.)

När krämen är kokad (och uppäten – mycket god!) och golvet skurat är det lagom dags att fylla på frysen igen. Men det blir tämligen tomt. Och en tom frys är det ju ingen mening att ha. Hmm, man kanske skulle ta och baka lite! Alltså - iväg till affären och handla lite jäst och mjöl och annat som saknas i skafferiet.

Några timmar senare och ett par bullplåtar rikare har jag också hunnit med två omgångar disk (en tråkig sida med bakning är att det blir en hel del disk). Funderar så smått på vilket nästa projekt ska bli: måla några golvlister kanske, eller plantera om min stackars fikus?

Men då kommer den första skakningen från nedre däck. Det är min högerfot som protesterar: ”Det är ju för bövelen söndag – har du inte lärt dig att man ska helga vilodagen!” (Just högerfoten har alltid varit lite högkyrklig av sig.) Strax efter faller mellangärdet in i kören: ”Vem tror du att du är egentligen, nån jävla Martin Luther!? Ta det lite lugnt nån gång och var som folk!” Mina örsnibbar bildar strax talkör tillsammans med en konstig valk i nacken (som jag inte ens visste att jag hade): "Vi vill ha sex, vi vill ha sex, vi vill ha sex timmars arbetsdag!" En efter en tågar mina kroppsdelar ut i strejk, den stora mattheten väller fram och snart finner jag mig totalt utslagen på soffan, tomt stirrandes i taket.

Först efter några timmar, och efter att ha styrkt med mig lite bullar och mjölk, vaknar jag till liv igen.

Mitt enda egentliga ”måste” idag var att tvätta. Men tvättkorgen står fortfarande orörd i garderoben. Vissa söndagar blir inte riktigt som man tänkt sig.

Jag skulle ju bara ha några isbitar till saften...

Felkörda tåg - del två

2008-08-02T10:09:00.005+02:00

Mina misstankar om att turistbyråcheferna i Västra Götaland hade ett finger med i spelet när jag åkte tåg runt halva södra Sverige i söndags kväll är nu bevisade.

När man blir försenad med SJ kan man ansöka om ersättning enligt deras restidsersättning. När jag vid några tillfällen tidigare gjort detta så har det efter ett par veckors väntat ramlat ned ett presentkort på cirka 150-200 kronor på hallmattan.

Även om det inte är några svindlande belopp så är det ändock 2-3 svalkande pilsner på min favoritpub, eller kanske en ny cd-skiva.* Så därför fyller jag även denna gång raskt i formuläret på webben och glömmer sen lika snabbt bort alltihop.

Döm därför om min förvåning när SJ:s kundtjänst redan efter två dar plingar i min mejlbox. Och det där ligger ett värdebevis på 933 kronor. Vilket är 14 kronor mer än jag betalade för hela min biljett!

Så inte nog med att jag fick mig en liten sightseeing i sommar-idyllen, jag fick pröjs för det också! Inte konstigt att SJ har svårt att få finanserna att gå ihop…

* Ja, jag tillhör den grånande generation som tycker att man faktiskt ska betala och göra rätt för sig. Att artisterna sen inte ser till att få hyggligt med pröjs från sina bolag är ett annat problem. Men med den argumentation fildelarna använder skulle man ju lika gärna kunna sno varor från alla butiker som tillverkar i låglöneländer!

På fel sida Vättern!

2008-07-28T23:01:00.004+02:00

Motståndet mot paparazzis på Skånska Rivieran har dess värre hårdnat sedan förra sommaren, så jag måste göra alla er som otåligt väntat på fräcka bikinibildsreportage besvikna. (Att min egen Beach 2008 inte riktigt lever upp till förväntningarna har alls inget med saken att göra…) Men jag kan ändå intyga att de senaste dagarna har innehållit massor av sol, bad och trevligt umgänge. Visserligen en del skrapande av målarfärg också. Men det verkar höra till den lokala traditionen i denna landsända, och man ska ju som turist ta sederna dit man kommer, så jag skrapar glatt.

Enda smolken i bägaren är att jag inte lyckas entusiasmera min omgivning till ett litet uppfriskande vattenkrig. (Vilket möjligen beror på att jag just då håller i en högtryckstvätt. Men herregud - lite vatten är det väl bara fulla gubbar utan flytväst som dör av. Och skulle solbrännan råka bli bortspolad på kuppen så finns det ju ny att köpa på flaska för den som vill slippa skämmas på jobbet i augusti!)

Mycket nöjd med min långhelg blir jag avsläppt utanför Malmö Central, och ser framför mig en lugn och tämligen långtråkig söndagskväll på tåget mot Stockholm. Men SJ har andra planer.

Visserligen skyller de på att någon finnig sommarpraktkant pajat en klaffbro över Göta kanal. Men jag tror att omdirigeringen av vårt tåg ingår i en större och mer finurlig plan. Kanske är det turist-näringen i Västra Götaland som mutat till sig oväntat besök av ett tåg med 500 stockholmare?

Kossor och lokalbefolkning glor lika förvånat när ett X2000 rusar fram på ett spår som annars bara trafikeras av små lokaltåg. Hålor som Tenhult, Mullsjö och Stenstorp glider förbi utanför fönstret. Solen går ner över ett glittrande blått Vättern. Och trots att vi blir mer än två timmar försenade är stämningen god hos både mig och mina medresenärer. Det känns nästan som en minitågluff. Det blir en något oväntad – och just därför lite kul – avslutning på semestern!

Skärgårdspaddling

2008-07-22T10:43:00.008+02:00

Trosa skärgård är till utseendet ganska likt Stockholm skärgård. Men med några avgörande skillnader: här finns inga motorbåtar, här finns inga vattenskotrar, och här finns nästan inga sommarstugor. Det är lugnt och stilla och alldeles underbart tyst. Dessutom finns här inga mygg, inga (nästan i alla fall) myror, och – väderprognoser utlovande motsatsen till trots – inget regn.

När vinden i ryggen ger en smula extra skjuts framåt, solen värmer lite lagom i nacken, och den klarblå himlen smälter samman med det öppna havet vid horisonten. Då finns det få saker som slår att sitta i en kajak.

Liggandes på en fortfarande varm klippa - medan solen sakta går ner över ett skimrande hav, laxen och den bakade potatisen fräser i glöden, och den danska ölen är så där alldeles lagom sval - då är livet faktiskt inte alls dumt att leva!

En solig dag på Bullerö

2008-07-16T10:37:00.010+02:00

Vår kapten sätter ribban direkt när han lägger den lilla taxibåten i en bredsladd ut från Stavsnäs brygga. Fyrtiofem småskumpiga minuter senare stiger vi i land på Bullerö brygga.

De senaste åtta åren har Magnus och jag haft som tradition att varje sommar göra en expedition (låter lite mer äventyrligt än utflykt, eller hur!) till en ö i Stockholms skärgård. Kriterierna när vi valt våra mål är att det ska vara en för oss båda tidigare obesökt plats, med både intressant natur och kul kulturhistoria (Magnus gillar att rabbla latinska namn på tråkiga gräs och överblommade orkidéer, medan jag är mer fascinerad av gamla dammiga trägärdsgårdar ).

Genom åren har vi besökt så exotiska platser som Svartsö, Ålö och Sandemar. Vi har gått vilse och missat båten hem, vi har åkt båt med La Camilla (om någon kommer ihåg henne, men då var hon faktiskt fortfarande lite hipp!) och vi har upptäckt topphemliga radaranläggningar! I år sökte vi oss längst ut i ytterskärgården - till idylliska Bullerö.

Här har Bruno Liljefors haft sin ateljé. Här har Anders Zorn och Albert Engström jagat sjöfågel och druckit punsch. Och här har Errol Flynn, Zarah Leander och Charlie Chaplin huttrat i det kalla vattnet.

Vi nöjer oss med att njuta av det vackra vädret på de solvarma klipporna, spana efter fyrar mot en klarblå horisont, besöka Liljefors ateljé, klappa en padda (Magnus), skrämma huggorm (jag), fotografera fågelungar och studera arkeologiska fornlämningar (fyra tältpinnar nedslagna i berget, troligen från den så kallade ”Chaplin-epoken” enligt informationsskylten…)

Sen letar vi efter fästningar. Till traditionen hör nämligen att Magnus är väldigt nojig för de små krypen, och därför alltid klär sig förståndigt heltäckande. Jag, däremot, banar som vanligt oförväget min väg genom högt ängsgräs och buskiga snår med shorts och bara ben och devisen ”om man nonchalerar dem så bryr de sig inte!”. Resultat blir också helt traditionsenligt att Magnus skulle kunna starta en mindre djurpark med alla sina fynd, medan jag bara hittar en enda liten fästingstackare.

Det enda som saknas på Bullerö för att livet ska vara helt fulländat är en glasskiosk, så därför tar vi båten in mot stan igen när eftermiddagen sakta övergår i kväll. Och medan taxibåten studsar på vågorna skriver vi vykort, precis som på en riktig semester. Vi är lite lagom trötta men mycket nöjda med vår dag. Man måste inte alltid flyga 15 timmar till exotiska länder för att finna sol, vacker natur och orörda stränder. Idyllen finns ibland närmare än man tror!

Ps Om ni känner för att åka till Bullerö – vilket klart kan rekommenderas, det är nog den finaste ö som jag besökt i Stockholms skärgård! – så kan jag tipsa om att man kan också övernatta i ett av de röda små husen som syns på översta fotot!

Plats på scen för: sommaren!

2008-06-29T23:18:00.002+02:00

I fredags kväll trängdes vi tillsammans med några hundra andra på en gräsmatta under en ek på Djurgården. På Parkteaterns minsta scen – som i programmet kallas för just ”Under eken” - ges C L J Almqvists klassiska Det går an. En berättelse om jämställdhet, skriven för 170 år sedan, men lika aktuell idag. En resa från flirt till samboskap på 90 minuter, fylld av knäppa infall, utvikningar och albanska svordomar (!). En alldeles lysande liten föreställning!

Ganska precis ett dygn senare är dimensionerna de rakt motsatta: Thåström har gjort ett bra jobb som uppvärmare (och hans avslutande ”Du ska va President” är för mig kvällens höjdpunkt!) men de flesta i publiken vill ha mer. Och när det svarta skynket dras undan och Kent röjer loss exploderar Zinkensdamms fotbollsplan i ett hav av klappande händer. De bjuder på en scen- och ljusshow som endast stora internationella artister förmår matcha, och tackas av 15 000 armar som uppsträckta gungar i takt. Det är onekligen en mäktig syn!

Helgens tredje akt var av det mer stillsamma slaget. Två kajaker, en massa vatten och en tidvis gassande sol. Sommarens första dopp (jag, jag är en badkruka…) klaras av och följs av flera innan vi några timmar senare vänder åter mot Stockholm.

Imorgon går ridån upp för en föreställning med mig själv i huvudrollen. Arbetsnamnet är Semester 2008. Och efter helgens lovande generalrepetition är jag övertygad om att det nog inte kan sluta med något annat än stående ovationer!!

Innerstadsdramatik

2008-06-19T21:24:00.004+02:00

Min lilla stadsdelsidyll trasas sönder i sommarkvällen. Nästan hemkommen från jobbet (kånkandes på min nya teve!) svänger jag in på den normalt så lugna Lundagatan. Och möts av brandrök och avspärrningar. Mitt på gatan står det en bil och brinner. En folksamling stirrar nyfiket. Men ingen gör något. Brandkåren är redan på plats. Men inte heller de bryr sig, utan ser mest ut att stå och fundera över vilken sorts sill de ska handla till midsommar.

Lågorna slår fram när bildörren öppnas och en person ramlar ut. Elden sveper över kroppen som blir liggande på gatan. Fortfarande ingen reaktion från människorna runt omkring. Brandmännen funderar nu på vilken sorts nubbe de ska dricka till sillen. Sekunderna går medan det oformliga byltet ligger tyst och brinnande. Några fotograferar. Så också jag.

Det pratas allt oftare om att vi har ett samhälle där ingen bryr sig, där få vågar agera. Jag har aldrig tyckt att jag känner igen den bilden. Men så tillhör jag också den privilegierade grupp som har haft råd att köpa trygghet. Som går på gator i en stadsdel där de flesta inte är rädda för att gå på gatorna. Inte som i Botkyrka eller Södertälje eller Malmö, där invånarna verkar ha till vardags-tristessnöje att kasta sten på bussar, bränna bilar och spränga bomber. Så säger de på teve i alla fall. Vad vet jag - jag besöker sällan förorterna (och senast jag var där så försökte någon faktiskt elda upp en pendeltågsstation!)

En man med megafon stiger fram och ropar: ”Bryt!”. Idyllen är räddad! Det jag bevittnar är inte en bild av ett samhälle i förfall. Det är en scen från inspelningen av Stieg Larssons ”Män som hatar kvinnor”. Lugn kan jag gå de sista stegen hem till huset där jag bor. Öppna porten med koden som ska se till så att ingen som inte hör hit kan komma in. Och slå på min nya teve, för att titta på hur världen ser ut därute. Utanför min lilla trygga värld.

Under kniven

2008-06-11T20:32:00.001+02:00

Att låta doktorn karva i en för att förbättra det som naturen inte fixade från början är ju populärt numera. Och jag är inte den som bangar att haka på en ny fluga för att smälta in i trendiga gänget. Alltså var det häromdagen hög tid att lägga upp sig på operationsbordet.

Efter att ha pumpats full med lokalbedövning och smärtstillande tabletter plockades alla de groteska slaktarverktygen fram. Skalpeller och krokar och tänger och sugar. Jag försökte blunda för att slippa se, men de bilder som visades i mitt inre var om möjligt än mer ångestframkallande.

Därefter täcktes både jag och halva rummet i gröna dukar. Till och med lampan som hängde i taket täcktes över, troligen för att förenkla städningen om någon viktig pulsåder skulle råka punkteras under ingreppet.

Därefter tog varelsen med den heltäckande skyddsdressen och det stora munskyddet ett stadigt tag i alla sprutor och skalpeller och krokar och tänger och sugar och satte igång. Och jag bad en stilla bön om ett smärtfritt slut på detta livet, och gled in i skräckens medvetslöshet.

Med blodet rinnande ur ena mungipan stapplade jag en timme senare ut från tandläkaren. En visdomstand fattigare - det finns numera lite mindre Mikke på denna jord! Men fan vet om jag blev
så speciellt mycket snyggare!?

Att komma hem

2008-06-08T17:34:00.002+02:00

Tillbringar helgen hos mina föräldrar, i det hus jag en gång växte upp. Hit flyttade vi på sommaren när jag precis hade fyllt åtta – i augusti är det exakt 30 år sedan - och här bodde jag tills dess att jag flyttade 7,5 mil hemifrån inför terminsstarten på tredje ring i gymnasiet.

Mitt tonårsrum finns fortfarande kvar. Visserligen är Okej-affischerna borta från väggarna, men mycket annat är precis som det en gång var. Biljetten från min första stora konsert (Depeche Mode på Isstadion den 12 februari 1988) är nålad på anslagstavlan. Studentmössan hänger på väggen. Och i mitt och min systers gamla ”lekrum” ligger fortfarande travar med gamla Kamratposten och Fantomentidningar i hyllorna.

Att komma hem är som att komma till en plats där tiden snudd på still. Visst har det gjorts en hel del kosmetiska förändringar på de tjugo år som gått sen jag flyttade. Men jag kan ändå varje vrå utan och innan. Till och med naturen är densamma. Visst har träden blivit högre sen jag var liten, konstigt vore väl annars. På ängen som sluttar ned mot sjön blommar blommorna som de alltid har gjort. Käringtand, ängsklockor, smörblommor, rödklöver och andra som jag inte kan namnen på.

Njuter av skuggan i hängmattan och gungar sakta till vindens svalkande smekningar och humlornas surr i syrenbuskaget. Boken jag läser beskriver ett novemberslaskigt Stockholm i mitten av 1970-talet. Det känns väldigt avlägset och snart slumrar jag stilla.

Men lugnet och ron är bedräglig. Vis av många erfarenheter vet jag att alla som slumrar stilla i hängmattor utgör mål för lömska överfall med vattenhinkar. Så när min omtänksamma mamma kommer ut med ett glas kallt citronvatten till mig så är det mycket nära att jag på ren reflex sparkar ut framtänderna på henne.

Hon klarade sig dock. Vilket inte min intet ont anande lillasyster gör när jag en stund senare smygande överfaller henne med trädgårdsslangen. Hennes ångestskrik vittnar om att vattnet nog är ungefär lika kallt som det brukar vara. Och jag är lika barnsligt nöjd med mig själv som alltid. Vissa saker har sannerligen inte förändrats ett dugg på tjugo år!

Vroom, vroom, svisch!

2008-06-01T22:24:00.003+02:00

Vissa sporter gör sig bäst på teve. Nu menar jag inte bandymatcher i snöstorm. Alla som hävdar att man aldrig ser bollen på bandy har heller aldrig varit på en bandymatch. Bollen är faktiskt större i verkligheten än på teveskärmen (i alla fall på min lilla 19-tummare, som by the way oväntat repat livsmod igen!) Och om man ändå inte ser bollen så beror det troligen på att man druckit för mycket glögg, och då spelar väl inte en boll hit eller dit så stor roll - man är lika glad ändå!

Men nu var det inte bandy den här texten skulle handla om. Nej, den sorts sporttävlingar jag tänker på är såna där det går ut på att man som publik ska stå vid en dammig vägkant och ha tråkigt ett par timmar innan något händer. Och om man inte står vid den dammiga vägkanten och väntar i ett par timmar innan något händer, så får man inte en så pass bra plats att man ser nåt när det väl händer något. Så därför står man där och har tråkigt. Tills det händer något. Vilket det gör i typ tre sekunder. Sen har marathonlöparen/ cyklisten/rallybilen svischat förbi och det är bara att packa ihop och gå hem igen.

Lådbilsracet på Djurgården idag var inget undantag. Väntan, väntan, väntan. Och sen for det förbi något med fyra hjul och ett vettskrämt barn i.

Då var det roligare att titta på alla snygga gamla veteranbilar.* Det fanns till och med en T-Ford som var till salu. Det vore väl nåt att ha som första bil! Enkel att köra verkar den också. En pedal för framåt och en för bakåt. Och gasen har bara två lägen att hålla reda på: halvfart och helfart. Det senare innebär ca 60 km/h vid medvind i nedförsbackar om man är kissnödig och har hemlängtan. Nästan så att lådbilarna går fortare. Men å andra sidan så hinner folk se en ordentligt när man kommer körande!

*Det var det årliga Gärdesloppet som gick av stapeln idag. Här finns det kuliga bilder!

Bättre begagnat

2008-05-25T22:18:00.001+02:00

Idag gick den årliga Återvinningsfesten av stapeln på västra Södermalm. Överallt på gatorna runt Hornstull hade folk ställt ut ett bord och sålde prylar de inte längre behöver. Förra året kom 30 000 personer, i år var det minst ännu fler.

Idén som sådan är mycket tilltalande. Dels för att användbara prylar kan få ett nytt liv istället för att hamna på en soptipp någonstans. Och dels för att jag för egen del älskar att botanisera på loppisar och i second hand-lådor. Men tyvärr är det svårt att göra några större fynd i den här sortens osorterad mischmasch. En väldig massa gamla kläder, ungar som säljer förra årets julklappar, och travar med LP-skivor från 80-talet. Sånt som ägarna inte längre vill ha. Och inte så många andra heller.

Nej, för oss mer kräsna loppiskonnässörer finns bättre ställen att fynda på. En av mina nya jaktmarker är Tradera.

Tidigare har jag fördomsfullt trott att sajter av den här typen mest befolkas av småbarnsföräldrar som byter kläder med varandra. Och visst finns det i skrivande stund mer än 39 000 barnkläder till salu. Men där finns ju också så mycket mer. Här finns allt från konst till hemelektronik och Tupperware-prylar (den senare just nu 1639 auktioner). Och är man intresserad av gamla grejer så är det här rena himmelriket. Vad sägs till exempel om 73 olika flintyxor och pilspetsar från stenåldern! Eller 305 olika sorters majblommor (med en bilblomma från 1956 som just nu är budad till 180 kr!)

Men det dignande utbudet och alla snabba sökmotorer till trots har loppisen på gatan ändå något som dess virtuella motsvarighet saknar. På Tradera finns det visserligen 505 smurfar till salu. Men där finns varken sol, stämning eller barn som säljer saft och hembakta bullar!

R2-D2

2008-05-19T20:30:00.002+02:00

För snart ett år sedan skrev jag om min trotjänare till teve som då sjöng på sista versen. Efter att ha tjänat som hotellteve i sin ungdoms glada dagar har den sedan fört en mer stillsam tillvaro på sin ålders höst. Under de tio år som vi fått tillsammans har den troget levererat nyheter och dokumentärer och andra seriösa program. (Jag tittar aldrig på skräpteve, verkligen inte! Dessutom räknas väl Big Brother som en dokumentär!)

Men som genom ett under repade den sig på nio och tog sig samman för att fortsätta några ronder till. Nu verkar det dock vara kört för gott. Bara ett vitt streck över rutan gör ju ingen tittare lycklig, även om ljudet fortfarande är ok. Jag menar, ingen vettig människa kollar ju på Top Model för de smarta kommentarernas skull…

Men min teves snara frånfälle ger mig dubbel ångest. Inte bara förlorar jag en kär vän. Nu måste jag ju också ut och köpa ny. En sån där platt sak. Men jag vill inte vara den typen av människa som köper en platt teve. Jag känner nästan ingen som har en platt teve. Det är bara teknikfreaks och folk som äter för mycket chips som köper såna. Inte jag.

Men som av en slump så hittade jag den här lilla reklamfilmen. Hurra, jag behöver inte köpa en platt teve! Istället ska jag genast införskaffa en liten rund pryl som far runt och piper och ser ut som en soptunna. Visst är den söt!

Vänskap

2008-05-12T22:02:00.001+02:00

Föreställ dig att du plötsligt skulle tappa minnet fullständigt. Att hela ditt liv skulle vara borta. Du skulle inte längre minnas din uppväxt, inte känna igen din familj, inte veta vilken mat du brukar gilla eller vilken musik du helst lyssnar på.

Som en del i processen att återskapa ditt liv skulle någon samla alla dina vänner, och var och en skulle de få presentera sig och berätta om er tidigare relation.

Hur många av dem skulle du då välja att återskapa vänskapen med?

Min goda vän C från Lund formulerar inte frågan riktigt så, hon är mer rakt på sak när vi sitter i kvällssolen på Rivals balkong vid Mariatorget. Istället frågar hon: Varför umgås vi?

I frågeställningen finns inget ifrågasättande, bara en ärligt menad undran över hur det kommer sig att just vi två valt att dela ett par timmar tillsammans en av de första varma kvällarna i maj.

De flesta av mina vänner har jag idag svårt att redogöra för varför jag en gång valde att börja umgås med. En gammal klasskompis här, en fd kollega där. Någon kanske var en bästis när man gick på mellanstadiet (och när man valde bästisar i den åldern var väl inte alltid urvalskriterierna så noga) och har hängt med sen dess av bara farten. Tiden har sedan skapat en gemensam historia. En referensram som man hänger upp en stor del av relationen på.

Men det krävs mer för att hålla en vänskap vid liv. Visst kan man älta minnen om hur kul man hade för tio eller tjugo år sen. Men till och med en nostalgiker som jag behöver mer än så. Om inte tillflödet av nya upplevelser finns stagnerar alla förhållanden. Tiden lär utvisa vilka av oss som åker på pensionärskryssningar tillsammans.

Exakt hur svaren på C:s fråga föll får stanna där på balkongen. Dock kan jag säga att vår gemenskap är unik. Precis som alla andra gemenskaper jag har. De är en del av mitt liv. Ni är en del av mitt liv. Utan er vore jag inte jag.

Solbränna och värkande muskler

2008-05-04T19:30:00.004+02:00

Skåne har för mig kommit att bli intimt förknippat med arbete. Tidigare tog jag var och varannan vecka nattåget söderöver, eftersom ett av de kanslier jag ansvarade för låg i Lund. Och då kontoret låg på andra våningen i självaste stationshuset fanns det sällan anledning att göra några längre utflykter för att botanisera i omgivningarna.

Nu finns inte längre kansliet kvar i Lund, och för den delen har jag ju också bytt jobb. Så anledningen att besöka Skåne i tjänsten är borta. Istället har jag återvänt vid några tillfällen, som jag trodde, på semester.

Som jag skrev om i en mycket minnesvärd blogg med rubriken "Den vilda jakten på en dusch" förra sommaren så är vänner med sommarstugor 200 meter från havet till för att besökas. Två gånger har jag nu också varit gäst i Skateholm, en liten by mellan Trelleborg och Ystad, där sandstranden är gnistrande vit, havet underbart klarblått och pilsnern alldeles lagom kall. (Obs! Den sista meningen är sponsrad av den lokala turistnäringen vars dator jag lånar och pilsner jag druckit!)

Man skulle kunna tro att en sådan idyllisk plats är som skapad för vila och rekreation en långhelg som denna. Men precis som i somras återvänder jag nu istället hem med ömmande muskler, en värkande rygg och händer fulla med blåsor. I fyra långa dagar har jag slitit hårt med att riva tapeter, skrapa målarfärg från väggar, elda ris, röja skrot och allehanda andra arbetsuppgifter som en sommarstuge-ägare kan komma på att sysselsätta sina gäster med.

Men detta är alls ingen klagosång. Det finns sämre sätt att tillbringa en Kristi Flygarhelg än med att i shorts och med bar överkropp få njuta av årets första riktiga varma dagar. Min bränna är riktigt fin faktiskt, och nog måste man väl få muskler även av att skrapa färg! En utmärkt start på uppladdningen inför Beach 2008 m a o!

Ust’ Olenek

2008-04-29T17:50:00.003+02:00

När jag förra helgen letade efter något annat i en låda hittade jag ett kuvert innehållandes en stor karta över Ryssland och en färdbeskrivning för ”the Siberian Lena River”.

I ett pojkrum en kväll för många vårar sedan stacks en nål i en atlas, och en ed svors att exakt tio år senare ses på den plats där nålen träffade. Ust’ Olenek, en genomfrusen håla på det Nord-sibiriska låglandet där floden Olenek mynnar i Norra Ishavet, blev vårt gemensamma mål.

Vi var nog varken de första eller de sista tonårspojkar som blundat och stuckit nålar i kartböcker. Och som för så många andra kom det med tiden annat emellan. Fruar, barn, karriärer och en allmän uppfattning om att en tre veckors resa enkel väg, delvis genom helt obebodda områden (det är 100 mil till närmaste större väg!), är mer lockande när man är arton än trettio plus.

Med ett visst vemod över svunnen ungdomsentusiasm lät jag kartan och det lilla faktahäftet försvinna i pappersinsamlingen. Men så plötsligt i förrgår kom det oväntat ett långväga SMS: Johan, en av de ursprungliga edsvurna, som nu bygger lyxvillor i Thailand, vill ha sällskap på en tripp på Transibiriska nästa vår. (Alla som någon gång varit i Thailand vet ju att den närmaste och snabbaste vägen hem därifrån är med järnväg via Peking och Moskva…)

På åttiotalet var Transibiriska bland det mest äventyrliga man kunde göra. Sen föll muren och tågluffarna började flyga istället. 2008 känns en skranglig järnvägsvagn inte lika lockande. Men visst, om vi hoppar av i Severobaykal’sk och gör en kort avstickare på sisådär en 300-400 mil genom Sibirien, så är jag med! I år är det ju faktiskt exakt tjugo år sen nålen fastnade på 73 grader nord/119 grader ost. Och folk har haft konstigare fyrtioårskriser!

(Foto från Ust’ Olenek. Det är säkert mycket bättre väder på sommaren!)

Omotiverande motiv

2008-04-26T19:16:00.003+02:00

Alla som någonsin har läst Agatha Christie vet hur viktigt det är att förstå det bakomliggande motivet. Ty utan motiv ingen lösning på gåtan.

Och att det behövs någon form motivation för allt vad vi företar oss är väl allom bekant. Sen må det vara lathet, girighet, kärlek, kåthet eller bara ren och skär självbevarelsedrift. Vi behöver ett motiv för att motivera oss.

Men ibland kan motivet vara direkt kontraproduktivt. Detta motiv är utsikten från mitt arbetsrum en solig aprildag. Inte så speciellt motiverande direkt (inte för att jobba i alla fall...)

Vårsolens lockelser

2008-04-22T22:49:00.002+02:00

Kombinationen av sol och öl är närmast magisk! Den ena är förutsättningen för allt liv - den andra är meningen med just detta livet. Var och en för sig är de väldigt trevliga på sitt sätt. Men tillsammans blir de som två himmelska titaner som befruktar varandra i en jättelik och gudomlig orgasm! Man kan bli religiös för mindre.

Visst, mina euforism kanske är lite påverkad av att jag tog vägen över en solig och öldrickemyllrande Medborgarplats på vägen hem från jobbet idag. Och visst, det spelar väl säkert också in att min strupe varit torr som ett läskpapper i flera veckor nu, eftersom alla mina dryckesbröder och -systrar varit bortresta, legat slagna av diverse farsoter eller påstått sig ha viktigare saker att göra (torrbollar!)

Men även om man bortser från dylika faktorer så är det intressant att se vad lite vårsol kan göra för en ölbryggares kassaomsättning. Det är ju inte så att värmen framkallar en törst vilken som helst, för då hade uteserveringarna väl varit fyllda av folk som drack mjölk eller päronsoda eller någon annan dryck som är både nyttigare och billigare än pilsner. Inte heller är det en enkel längtan efter alkohol som stimuleras av solens strålar. För då kunde ju samma uteserveringar lika gärna ha befolkats av punschdrickare och portvinskonnässörer!

Jag har inte svaret på varför just öl är den gyllene dryck som lockar när aprilsolen värmer på. Kanske är det nåt med hormonerna? Eller en lömskt tillsatt kemisk substans? Men äsch, varför bekymra sig? Bättre att bara låta sig sköljas med. Motståndslöst bejaka begäret inom sig.

Och man blir ju faktiskt rysligt törstig av att skriva blogg - nån som är sugen på en pilsner?

Senast den 5 maj!

2008-04-17T22:29:00.003+02:00

TV3-programmet Lyxfällan* skvalar i bakgrunden medan jag går igenom årets deklaration.

Tyvärr är ju det mesta förtryckt nuförtiden, och trots att jag kontrollräknar alla åtta beloppen två gånger så tar det roliga slut redan innan den första reklampausen.

Eftersom jag tillhör den lilla perversa minoritet som tycker att det är ganska kul att deklarera (vilket kan bero på att jag aldrig någonsin fått betala kvarskatt, utan alltid - hur jag än bär mig åt - får pengar tillbaks!) så saknar jag den gamla goda tiden när man skulle sitta och räkna och fylla i rutorna på egen hand. När deklarerandet var ett gediget hantverk och inte bara ett kryss på en webbsida.

Samtidigt är jag nog också ganska nöjd med att mitt ekonomiska liv inte är mer komplicerat än så. Visserligen har jag varken en plasma-teve eller tre fräsiga hojar i garaget. Men jag tror att jag klarar mig tämligen väl ändå. Det finns ju många andra som jag hellre är Hej och tjenis med än tjänstemännen hos Kronofogden. Och dessutom är jag mäkta stolt över min ekonomipärm - så välstrukturerad att Riksrevisorerna skulle blir gröna av avund om de fick se den!

*Programkonceptet går ut på att vanliga Svenssons får skämmas offentligt för att de saknar även de mest grundläggande kunskaperna i vanlig hushållsekonomi.

F3 – träff o sänk!

2008-04-13T21:50:00.003+02:00

I brist på bättre sysselsättningar en gråtrist dag som denna bestämmer jag mig för att utforska folklivet utanför tullarna. Närmare bestämt Hammarbyhöjden, ett av de områden som ligger längs grön linje strax söder om Söder.

Fram till mitten av 1930-talet fanns här mest bondgårdar och koloniområden. Men sen kom makarna Myrdals bok ”Kris i befolk-ningsfrågan” och politikerna kommenderade ut grävskoporna för att bygga moderna lägenheter till ”mindre bemedlade barnrika familjer” (kravet för att få hyra en tvåa på 40 kvm var att man hade minst 3 barn!)

Idag köps samma lägenheter av tjugofemåriga singlar och småbarns-familjer, till priser som ofta toppar 1,5 mille. Här bor de som vill bo innanför tullarna men inte tycker att det är värt pengarna. Här bor caffelattefolket som har tröttnat på mjölk med kaffesmak och köpt barnvagn istället. Här bor de som aldrig ville ha krypavstånd till krogen och hellre satsar på karriär inom någon statlig myndighet. Här bor klassens plugghästar. De som lyckats ganska bra i livet.

Lite grann känns det som om tiden stått still ett par decennier när man kliver ut från tunnelbanan. Och visst, en stadsdel befolkad av väluppfostrade plugghästar – hur spännande kan det bli egentligen?

På det lilla torget har något lockat till sig en nyfiken folksamling. Det visar sig vara inspelning av en reklamfilm för Posten. På Söder-malm, där man snubblar över kändisar och filminspelningar var och varannan dag, hade ingen brytt sig. Men här är folk tydligen mer svältfödda på dylika spektakel.

Jag undviker noga att visa min nyfikenhet, och tar istället in på ett café för en värmande kopp te. Vid bordet bredvid mig sitter två killar i 30-årsåldern med varsitt rutat papper och spelar ”Sänka skepp” med stort engagemang. Ett spel jag trodde var utdött sedan länge. Men tydligen inte i Hammarbyhöjden.

Tre tunnelbanestopp senare är jag åter hemma på Söder. Folk stressar förbi i rulltrappan med oseende ögon. En helt annan värld. Inte alls så långt bort.

Enligt en undersökning...

2008-04-08T22:15:00.004+02:00

Enligt alltid lika pålästa och högkvalitativa Aftonblaskan har man på ett universitet i USA undersökt kvinnors och mäns förmåga att kommunicera med varandra. Resultatet är väl inte direkt häpnads-väckande om man säger så. Kvinnor tror att män självklart förstår vad de menar trots att de inget säger. Män å andra sidan fattar inte ens hälften av vad de borde eftersom de är fullt upptagna med att fundera på öl och fotboll (eller något annat som fyller en normal mans hjärna).

Enligt denna mycket vetenskapliga undersökning (på hela 280 individer) så förstår män sällan när kvinnor flörtar med dem, utan de tror att det bara är vänskapliga eller allmänt på gott humör. Men kvinnor fattar inte att männen inte fångar deras sexuella signaler, och därför blir de deprimerade eftersom ingen är intresserad av dem - och dricker sen alldeles för många öl vilket ofelbart leder till att de blir odrägliga och klängiga. (Just det sista framgick kanske inte direkt av undersökningen, det läste jag mellan raderna…)

En gång när jag var på en stor kongress berättade en av mina kollegor att en kvinnlig bekant (till min kollega) hade försökt flirta med mig, men att jag verkade helt onåbar. Riktigt hur flirtandet skulle ha gått till förstod jag inte. Vi hade inte haft ögonkontakt, än mindre pratat med varandra, och knappt vistats i samma rum. Men enligt kvinnlig logik borde jag förstås ha fattat i alla fall.

En som är rasande duktig på att kommunicera utan att öppna munnen är Nina Conti:

Ps Bloggen om min polare Mats Odell var skriven 1 april. Alla fattade visst inte det...

En blöt kväll med Mats Odell

2008-04-01T08:00:00.001+02:00

Jag har alltid varit en stor beundrare av Mats Odell. Visserligen ofta i smyg, eftersom det inte varit helt politiskt korrekt att brista ut i lovsång för en medelålders krisdemokrat med bristande omdöme. Men ändå.

Gårdagens stora nyhet var ju försäljningen av Vin & Sprit till franska Pernod. Men jag kan nu avslöja att jag i hemlighet varit regeringens rådgivare i affären under en längre tid. Mats och jag (vi är du med varandra!) har seriöst och enträget arbetat oss igenom större delen av spritsortimentet på marknaden, för att kunna utröna vilka sorter som passar bäst att blanda med en sjuttis Absolut. Man gifter ju inte bort sin dotter utan att först ha koll på om den blivande svärsonen passar i familjen liksom. Speciellt inte om man är kådis, vilka väl är de enda som fortfarande gifter bort sina döttrar.

Största konkurrenten Diageo har visserligen Guinness i sitt sortiment. Men jag har aldrig varit någon stor fantast av öl man ska dricka med kniv och gaffel. Och efter den kvällen när jag bjöd Masse Nasse (då var vi mer än både du och bror med varandra!) på drinkar av lika delar Absolut och Baileys så föll de fullständigt bort ur budgivningen.

Pernod däremot har fina konjaker som Renault och Martell med sig i hemgift, så det får anses som ett sannerligen lyckat giftermål. Dock anser fransmännen att vodka är en lite väl barbarisk och okultiverad spritsort, vilket inte riktigt passar i deras marknadsföring.

Michelin däremot är ju ett aktat namn i baguetternas och det sura vinets förlovade hemland. Och vad blir det om man - för exotismens skull – sätter en liten skandinavisk touch på det hela. Jo, just det! I det finstilta i kontraktet har Mats därför haft vänligheten att skriva in att man ändrar namn på flaskorna till - Absolut Mikke.

Pingpong

2008-03-27T22:46:00.000+01:00

En del arbetsgivare måste locka med höga bonusar, firmabilar och subventionerad hemhjälp för att någon ska vilja arbeta hos dem. Det måste sannerligen vara tråkiga jobb på trista arbetsplatser!

När vi annonserar ut lediga tjänster skriver vi ärligt att vi ”inte kan erbjuda marknadens högsta löner”. Och ska man vara krass så ligger vårt löneläge ganska långt under den privata sektorn. Speciellt för de som är riktigt duktiga, eftersom begreppet prestationslön närmast är att betrakta som en svordom här.

Trots det får vi ofta hundratals ansökningar från välutbildade akademiker till varje ledigt jobb. Pengar är nämligen inte allt här i världen. Och kan de göra bättre nytta någon annanstans så är det väl bra så.

Men även inom biståndsbranschen finns det personalförmåner. Ikväll invigdes t ex kansliets nya pingisbord under pompa och ståt! Nästan alla var där: unga och inte längre fullt så unga, vikarier så väl som höga chefer. Den självbetalda ölen rann i törstiga strupar och krukväxterna hukade under illa riktade smashar.

Tyvärr tvingades jag på grund av hosta (min häftiga romans med fröken Snuva är inte helt över än) åse rundpingisturneringen från åskådarplats. Men vänta bara, så snart jag är på topp igen så ska jag ta fram mina gamla tonårstalanger från källaren i missions-kyrkan och visa vem som är mästare på att springa så fort som möjligt runt ett grönt bord!

Rapport från en sjukbädd

2008-03-23T21:08:00.000+01:00

Jag är sjuk. I snart en vecka har jag kämpat mot en av de mest aggressiva förkylningar som norra Europa någonsin skådat.

Och då ska ni veta att jag mycket sällan brukar vara sjuk. Dessutom - när jag väl är det - så brukar jag inte göra någon stor affär av det hela. Ingen tycker om att vara sjuk. Och ännu färre är intresserade av att höra andras gnäll om sina sjukdomar. Så om du ska vara sjuk, bli frisk så snart som möjligt och berätta inte för någon. Så blir alla glada!

Dessutom har jag alltid lagt ribban för när man räknas som sjuk ganska högt. Men så är jag också uppfostrad av föräldrar som ansåg att man skulle gå till skolan så länge tempen var lägre än 39,4 C och man inte hade regelbundna kaskadkräkningar. En sådan inställning stärker karaktären.

Så att jag nu berättar att jag är sjuk är alltså inget vanligt gnäll. Det är faktiskt väldigt synd om mig! Ja, jag vet att det säkert inte går att jämföra med att föda barn. Men hur många ligger på BB en hel vecka? Och dessutom får man ju uppmärksamhet och presenter och barnbidrag som bonus när man föder barn - vem ger presenter till den som tillfrisknat från en dödlig förkylning?

En intressant sak med sjukdomar är att man alltid drabbas av nya mystiska symptom sent på nätterna. Har ni någonsin drabbats av cancer eller dödliga virus strax efter lunch eller mitt på blanka förmiddan? Skulle inte tro det va! Men däremot händer det allt som oftast mellan kl två och tre på natten att jag vaknar och känner att huvudet håller på att lossna eller att ena foten blivit grön och har svällt till dubbel storlek.

Natten mellan onsdag och torsdag förra veckan tog min ena näsborres slemhinnor påskledigt och gick hem. Med resultatet att blotta tanken på att snyta sig orsakade en störtflod av näsblod. Synnerligen irriterande när snuvan samtidigt rinner som en för tidig vårflod. Med hjälp av en halv bal bomull har jag dock lyckats minska blodstänken i lägenheten till mindre än ett ordinärt mordfall.

Men så i natt kom nästa oväntade symptom: jag vaknade klockan halv tre med insikten om att min tidigare huvudvärk nu vandrat ner och satt sig övre högra käkbenet. (Nu måste ni hålla med om att det är synd om mig!) Efter lite surfande hittade jag på sjukvardsrad-givningen.se att värk i överkäken är ett av tre typiska symptom på bihåleinflammation. Ett annat är ”illaluktande snuva”. Men hur vet man det? I konceptet med snuva brukar det ju vanligen ingå att man inte har något luktsinne kvar. Hur ska man då veta om snuvan luktar illa eller inte?

Men bihåleinflammation är inget att leka med så den farhågan bör jag få bekräftad snarast möjligt. Därför kommer jag imorgon att kravla ur min sjukbädd och stappla ut på stan, och de första tio personer som jag möter kommer att få mina blodiga näsborrar uppkörda i sitt ansikte med frågan ”Luktar min snuva illa?”

Nu, åter till sjuklägret – host, hack, snörvel…

Korset och halvmånen

2008-03-16T22:23:00.000+01:00

Sveriges största biståndsorganisation, den med det röda korset som sin symbol, har traditionellt haft en stark koppling till kyrkan. Visser-ligen har loggan inget med kristendom att göra, det är Schweiz flagga med omvända färger (efter grundarens hemland). Men däremot var från början ofta prästen eller prästfrun aktiva i de lokala föreningarna. Dessutom har kretsindelningen vanligen skett utifrån församlingsgränserna, och kyrkan har alltid lånat ut sina lokaler gratis till Röda Korsets verksamheter. Och det senare är en koppling som inte är helt lätt att frigöra sig ifrån, speciellt inte i en storstad där kvadratmeterpriserna snabbt skulle tömma de kassor som gör bättre nytta i katastrofdrabbade länder.

Men just det starka kyrkliga sambandet gjorde valet av konferens-lokal för regionens årliga ordförandekonferens desto lämpligare. Moskén på Södermalm är inte bara ett givande besök för mig som håller Ferdinand Boberg* för att vara en av Sveriges främsta arkitekter. Vi fick också en intressant och heltäckande bild av islam och dess historia på tjugo minuter (ok kanske inte helt hel-täckande… men ändå väldigt intressant!). Dessutom kändes det som en viktig och bra signal i dessa tider av Muhammedhund-debatter och amerikanskt krigshetseri.

En pikant detalj var att våra workshops med jämna mellanrum avbröts av en arabiskt mässande röst i högtalarsystemet. Vi hopp-ades att det var nåt slags böneutrop. Men det kunde lika gärna ha varit ett brandalarm - min arabiska är inte riktigt vad den borde vara. Och det hade ju varit synd om vi hade brunnit inne. Muslimerna i Sverige har nog att göra utan att också behöva
förklara varför de fick för sig att elda upp hundra rödakorstanter.

* Ferdinand Boberg (1860-1946) är bl a skaparen av Rosenbad, NK, och LO-borgen. Samt en orientaliskt inspirerad elektricitetsstation vid Björns Trädgård, numera ombyggd till moské.

Freeze!

2008-03-10T21:43:00.000+01:00

Jag älskar practical jokes! Inte att bli utsatt för själv så klart. Men att få planera för någon annan. Och allra bäst är det när det blir riktigt stort och spektakulärt. Som t ex när teveprogrammet Blåsningen lyckades lura Peter Settman att han av misstag stängt av strömmen i hela DN-skrapan.

De ringde faktiskt från TV3 en gång och ville ha med mig som lockbete i just det programmet. Jag ångrar än idag att jag inte lät mig övertalas. Men jag är rädd att jag inte hade fått behålla jobbet om jag hade sagt ja. Min boss Birger var nämligen inte lika förtjust i practical jokes som jag. Och det var ju trots allt han som skulle vara offret i den blåsningen.

Det är inte alltid så enkelt att ordna en riktig bra happening om man är ensam. Visst kan man ställa den klassiska hinken med vatten ovanför en dörr. Men – been there, done that – det känns ju inte så väldigt nyskapande om man säger så!

Räddningen då är att gå med i en Flash Mob. Det är ett antal helt vanliga människor som inte känner varandra som samlas för att göra en kul grej i fem minuter och sen gå därifrån igen. Som t ex den här:

Sagostund

2008-02-26T21:12:00.000+01:00

Naturligtvis var jag där imorse. Klockan sju när portarna öppnades till årets bokrea. Väl inläst på reakatalogerna, och med en noggrant skriven inköpslista med prioriteringar och olika jämförelsepriser.

Nu gjorde jag väl kanske inte så jättemånga fynd. Men det sa jag ju så klart inte när Aktuellt ville ha en direktkommentar till morgon-teve. Antar att de intervjuade just mig eftersom jag ser så väldigt beläst och intellektuell ut. Och då måste man ju också svara upp till den bilden, så jag fyllde snabbt inköpskorgen med några extra djupa filosofiböcker och ett tjockt diktverk på ryska.

Eftersom jag skulle till jobbet direkt efteråt så har jag inte haft möjlighet att se inslaget själv. Men jag är övertygad om att jag måste ha gjort ett mycket imponerande intryck på svenska tevetittare. Synd att den tomma stolen i Svenska Akademien nyss blev besatt - annars hade den varit min som i en liten ask!

Sockerchock!

2008-02-24T21:48:00.000+01:00

I min familj har vi en stolt tradition av sötsaker och gräddiga bakverk så fort klockan klämtar för fikarast. Så när vår kära mor i helgen skulle avfiras på en jämn födelsedag var det helt självklart att det skulle göras med en fikabuffé!

Efter att först ha grundat med en förmiddagsfika på hemmagjord och lagom mastig chokladtårta styrde vi vid lunchtid mot Krusenberg Herrgård, vackert belägen vid Mälaren utanför Uppsala.

Det hela inleddes med en guidad rundtur av de vackra husen. Men jag, som normalt är intresserad av både historia och gamla saker, trampade otåligt runt och tyckte att guiden var alldeles onödigt långrandig. Jag menar, vem bryr sig om tapeter i original från tidigt 1800-tal när man vet att det väntar ett par miljoner kalorier i stora salongen!?

Men alla historier har ett slut, och så även den som vår ciceron hade att berätta. Och därefter bröt den stora frossan ut!

Efter att först ha grundat med några scones med hemmagjord marmelad skred vi på allvar till verket. Och på mindre än en timme hann jag avnjuta inte mindre än fyra semlor, lika många choklad-moussebakelser, en lagom stor bit blåbärspaj, småkakor och en hel del annat smått och gott.

Därefter stapplade vi ut till bilen, och åkte raka vägen till akutintaget för nyblivna diabetiker på Akademiska sjukhuset i Uppsala.

(I skrivande stund är klockan halv tie på kvällen. Idag har jag inte ätit någon vanlig mat sen frukost…)

Rosor är röda…

2008-02-14T22:13:00.000+01:00

Ska det va så svårt?

Hela dan har jag suttit på spänn och väntat. Uppdateringsknappen på min dator är snart utsliten. Men inte ett endast lite hjärtligt pling i mejlboxen.

Min Facebook-uppkoppling har gått varm hela kvällen, i spänd förväntan på att få någon fånig liten animerad applikation (fast egentligen hatar jag små fåniga animerade applikationer i Facebook).

Och jag har ringt på hos alla grannarna två gånger, och frågat om de verkligen är säkra på att de inte råkat få post som egentligen är adresserad till mig.

Men nada. Noll. Intet.

Inte en endast ros har jag fått. Jag struntar i om den är ekologiskt influgen från Sydamerika (absurt men sant!) eller inte. Vissen, taggig och full med bladlöss. Hit med den - jag är inte så knusslig!

Alla hjärtans dag. Pyttsan! Mitt hjärta räknades tydligen inte.

/Bitter singel på Södermalm

Tips från coachen

2008-02-10T09:19:00.000+01:00

En av rutinarbetsuppgifterna som personalchef är att läsa ansökningshandlingar och hålla intervjuer med förhoppningsfulla kandidater. Och eftersom flera av mina vänner just nu är i jobb-sökartagen kanske det kan vara på sin plats att jag delar med mig av några goda råd.

Gallra bland dina meriter. Som arbetsgivare är jag fullständigt ointresserad av dina fem sommarjobb i en glasskiosk för tjugo år sen. Och man måste inte heller ta med alla kurser man gått. På vilket sätt skulle t ex en ”Alkoholutbildning: Endagsutbildning för festansvariga på Lunds nationer” vara relevant för ett jobb? (Personen ifråga hade den som nummer två i CV:n, direkt efter sin universitetsexamen!)

Ett annat bra tips är att komma i tid till intervjun. Och väl där, prata inte så mycket att den som intervjuar inte får en chans att ställa sina frågor (händer oftare än man tror). Använd inte heller en massa intervjutid till att snacka skit om din förra chef och din ex-man (har också hänt!).

Att välja referenser är inte alltid så lätt. Men ett gott råd är att välja någon som vet vem du är.
”Är hon mörkhårig och har glasögon?” (Nej, hon är blond och verkar ha perfekt syn.)
”Jag är ledsen, men då har jag ingen aning om vem det är.”
(Från ett autentiskt samtal med en tidigare chef!)

Ett bra knep för att friska upp folks minne, och tona ner eventuella negativa omdömen kring ens person, är att lova sina referens-personer en fri barrunda – då brukar de flestas tvekan rinna bort lika snabbt som en kall Hoegaarden en varm sommardag!*

*Bara en liten vink till dem av er som har mig som referens...

En florsockrad valkampanj

2008-02-06T21:20:00.000+01:00

Hur göra om man vill bli omvald på ett tungt förtroendeuppdrag?
Till exempel som ordförande för en av Stockholms största bostadsrättsföreningar.

Göra ett bra jobb?
Leda styrelsen och föreningen på ett demokratiskt riktigt sätt?
Bilda allianser och pakter med viktiga nyckelpersoner?
Smutskasta motkandidaterna å det grövsta?

Nja, det låter jobbigt. Dessutom måste den typen av valarbete göras under en längre tid om man ska vara säker på att lyckas. Bättre då med punktinsatser!

Som att baka semlor och bjuda den nyvalda styrelsen på...

Ordförandevalet stökades över på knappa två minuter - inga andra kandidater vågade ens träda fram när de såg det kommande neder-laget stirra dem i det gräddiga vitögat.

Vägen till makten går via magen!

När även tuffa grabbar gråter

2008-02-02T16:54:00.000+01:00

Slår på teven för att kolla text-nyheterna, och råkar hamna mitt i litteraturprogram där Åsa Linderborg, författarinnan till succé-romanen ”Mig äger ingen”, sitter som gäst i en grön fåtölj.

Hon berättar att hennes avsikt var att skriva en lite rolig, sann men samtidigt kärleksfull bok om sin uppväxt med en ensamstående och alkoholiserad pappa i 70-talets Västerås. Att läsarna sedan hört av sig i massor och berättar hur de gråtit floder över den varma men också väldigt sorgliga berättelsen förvånar henne.

Tydligen har till och med tuffa grabbar som Leif G W Persson och Jan Guillou rörts till tårar av historien om härdarmästare Leif Anderssons livsöde. Och de har inte bara gråtit, de har också erkänt det öppet.

Att sälja många böcker är en svår konst. Men det är inte alltid synonymt med att skriva stor litteratur. Romandebutanten Åsa Linderborg lyckas med det som de ärrade veteranerna inte är i närheten av. Kanske gråter Leffe och Janne lika mycket över att deras mångmiljonupplagor aldrig lyckats beröra en endast själ i hjärtat.

*Om du inte läst ”Mig äger ingen” så gör det om det så är den enda bok du läser i år. Om du redan har boken i hyllan, läs den igen!

Svikna löften

2008-01-29T07:52:00.000+01:00

När klockradion väckte mig ur min skönhetssömn kvart över sex imorse slet jag mig med visst våld ur sängvärmens sköna omfamning och snörde på mig joggingskorna.

Den digitala termometern vid Eriksdalshallen visade 6 grader när jag passerade. En morgon i januari! Ur led är vintern. Men det är perfekt temperatur för en löprunda.

Strömmen av joggare, stavgångare och hundrastare var som vanligt strid längs Årstavikens mörka vatten, den tidiga timmen till trots. Det är många nyårslöften som ska infrias.

Vilken tur då att mitt nyårslöfte inte inbegrep ett maraton, utan ett Vasalopp. Därmed kan ju ingen heller anklaga mig för att inte hålla mina nyårslöften. Möjligen är det bil- och oljeindustrins, flygcharter-turisternas eller George Bush fel. Men absolut inte mitt.

Jag skulle aldrig svika ett löfte. Nej nej, ge mig lite snö och jag skulle glatt skida hela vägen till Mora. Men det kan ju vara ganska bekvämt att slippa uppfylla dem också. Speciellt när man kan skylla på någon annan. Och Bush blir ju anklagad för allt annat elände som händer i världen, så det gör nog varken till eller från om han får ett inställt Vasalopp på sin meritlista också!

Stegvis

2008-01-18T20:55:00.000+01:00

Vad är det som går och går men aldrig kommer fram?

En klassisk gåta från småbarnsåren. Nu har jag äntligen fått svaret: Jag själv.

Förra helgen – efter en fyra timmar lång söndagspromenad – köpte jag nämligen en stegräknare. Inget mer flanerande, strosande och nöjespromenerande för min del. Nu är det bara effektiva steg som räknas!

Tyvärr är resultatet hittills ganska nedslående. Trots att jag promenerar 20 minuter till jobbet varje morgon, och går en dubbel omväg runt Söder på vägen hem, når jag inte upp till det antal steg som man enligt hälsoexperterna bör gå varje dag för att leva ett nyttigt liv.

Men jag har kommit på ett knep! Om jag sätter fast mätaren på den handled som slutar med den näve som gräver flitigast i chipsskålen, så kan jag efter en lagom lång kväll i tevesoffan nå den magiska nivån.

Man får inte vara dum om man ska kvala in i Beach 2008-klubben. Snarare vis. Stegvis...

Efterlysta

2008-01-13T10:43:00.000+01:00

En av de spalter i Dagens Nyheter som roar mig mest om morgnarna är den med rubriken ”Efterlysning”. Spalten återfinns oftast i kulturdelen, strax till höger om de treradiga notiser där trevliga ungdomliga män på 58 vårar söker lekkamrater (eller vice versa).

Bland kontaktannonserna finns de som söker någon, och som kanske inte alltid är så kräsna i sina anspråk. Men under Efterlysning letar de som vet vad vill ha. De som funnit sitt livs stora kärlek, men som bangade ur när de hade chansen. Och som nu inte kan sova om nätterna av grämelse.

Ett axplock ur dagens notiser.

”Du stod vid kassan på Coop i Lycksele, vi tittade på varandra.”

Nog för att det bor lite folk i Lappland, och dessutom är de ganska folkskygga av sig, men visst måste det väl vara fler än två som tittat på varandra på Konsum den senaste tiden?

”Du stressade kvinna på Centralen någon gång i september. Du är på väg någonstans. Jag i jacka och jeans. Hör av dig!”

Hmm, hur många kan den beskrivningen stämma in på? Finns det
ö h t någon på Centralen som INTE är på väg någonstans?

En del annonserar länge och ihärdigt. T ex så har en Daniel sökts i ett par veckors tid. Den senaste notisen löd

”Daniel. Om du försökt nå mig, så har jag ingen display (och vill inte ha). Tala till mig. Viktigt.”

Notiserna är här återgivna i full text (förutom den nummersignatur som ska anges när man svarar). Det finns alltså ingen som helst mer information för att lista ut vem som avses med respektive efterlysning. T o m Hasse Aro brukar ha mer ledtrådar att gå på.

Den som söker skall finna heter det. Jag är inte så säker på att det alltid stämmer. Men försöka duger ju. Och om inte annat så förgyller det mina morgnar!

Måndag morgon

2008-01-06T22:54:00.001+01:00

En tretimmarsfika med trevligt sällskap på mysigt café i Gamla Stan är en bra avrundning på julledigheten. Kvällen toppas med några maskiner tvätt och en genomkörare av fotografierna från nyår i Photoshop. Snart ska jag gå och sova. För imorrn är det ju måndag morgon. Dags att gå till jobbet igen.

Ni håller säkert inte med. Men få måndagsmorgnar har varit så efterlängtade som den imorgon!

Min borrmaskin och jag

2008-01-02T22:43:00.001+01:00

Mitt innehav av en ordentlig borrmaskin och allehanda andra praktiska verktyg gör mig ibland mer åtråvärd än annars i mina vänner ögon. Vissa perioder har jag nästan undrat om det är mig eller min slipmaskin som mina vänner helst vill träffa. Men slipmaskiner är ganska dåliga på att dricka öl så jag tror att jag trots allt vinner i längden!

Idag var jag inbjuden till Östermalm för att ge goda råd om en kabeldragning. Eftersom jag tycker att min slagborrmaskin är ganska kul att leka med, och speciellt i andras väggar, förordade jag så klart att ledningarna skulle dras så att man måste borra i maximalt många väggar. Tyvärr verkar det dock inte bli så, vi fann en annan lösning som skulle spara minst tre meter dyr datakabel (och det är ju ett argument så gott som något).

Men jag har fått löfte om att få återvända till helgen. Då ska jag ta med mig både slagborren, metallsågen, stämjärn och lite annat roligt. Magnus tycker att vi ska sätta sågen i ekparketten då. Och visst, det låter som ett riktigt kul lördagsnöje! Men jag bad honom höra med frun i huset först. Av erfarenhet vet jag att alla inte brukar vara lika entusiastiska över mig och mina maskiner…

Drömjobbet - en julaftons blogg!

2007-12-24T14:59:00.000+01:00

Alla har vi olika föreställningar om vilket som vore det ultimata drömjobbet.

De flesta har väl någon gång mimat framför spegeln och drömt om att bli en känd idol. En del vill tjäna snuskigt mycket pengar, ha snygga visitkort och bestämma över vad andra ska göra. Och för några hägrar möjligheten att få ägna livet åt sitt stora intresse. Alla har vi olika drivkrafter, ambitioner och mål.

När jag var liten ville jag bli skogshuggare. Möjligen inspirerad av Monty Pythons klassiska The Lumberjack Song. Men när jag insåg att dagens moderna skogsarbetare snarare är maskinoperatörer än glatt trallande transvestiter byttes mina drömmar mot andra. Och sedan dess har jag flera gånger reviderat min bild av vad som vore det absoluta drömjobbet.

Efter att i flera år ha arbetat med personalfrågor i en ansvarsposition vet jag att det är bland det mest spännande och utmanande man kan ägna dagarna åt. Samtidigt har jag väldigt svårt att se mig jobba i en organisation som inte genomsyras av värderingar om något större än att bara tjäna snabba pengar till företagets aktieägare.

Vilken tur då att just Forum Syd – en av Sveriges största biståndsorganisationer med ca 250 anställda i fyra världsdelar – tyckte att jag skulle passa som deras personalchef! Så när jag i fredags skrev på anställningskontraktet var det med full förvissning om att detta verkligen är ett av mina absoluta drömjobb!

En riktigt trevlig julklapp faktiskt! Så God Jul på mig själv. Och, för den delen, på er också. God Jul allesammans!

En tut o pling o tjong-maskin

2007-12-19T19:53:00.000+01:00

Idag har jag julhandlat.

Ja, jag vet att jag dissade julhandling för bara fyra bloggar sen. Men små söta systerdöttrar är undantagna alla sådana principer. Dess-utom har jag som mål att systerdottern ifråga ska lära sig säga mitt namn denna jul, så då måste man ju ordna med lite mutgåvor för att lossa tunghäftan!

Men egentligen är jag ganska värdelös på julhandel. Eftersom jag avskyr trängsel och vassa armbågar söker jag mig automatiskt dit där det är minst folk. Problemet är att det sällan finns så mycket roligt att köpa i de mörka hörn av affärerna där inga andra galna julhandlare är.

Men jag bet ihop och kastade mig huvudstupa in i kommersialismens käftar, och kom faktiskt ut med förståndet i behåll! Och med en musikmaskin av den mest vedervärdigt enerverande sort ett barn på 1,5 år kan viljas ha.

Emily kommer att älska den. Och hennes föräldrar kommer att hata mig. Men de kan ju å andra sidan redan uttala mitt namn, så det spelar inte så stor roll.

Hjältedåd i förorten

2007-12-16T08:22:00.000+01:00

En helt vanlig lördagseftermiddag i förorten (antar jag, brukar inte vara där så ofta). Småbuset har – i brist på vettigare saker att pyssla med – satt fyr på en återvinningsbehållare för gratistidningar i biljetthallen på pendeltågsstationen.

Vår modiga hjälte och fagra hjältinna (hjältesagor ska vara könsrolls-stereotypa!) gör entré precis när den stora plastbehållaren börjar smälta och en svart otäck rök sprider sig i biljetthallen.

Naturligtvis skrider vår hjälte och hjältinna omedelbart till handling - utan någon som helst tanke på sin egen säkerhet! Men de tvingas snart ge upp de tappra och våghalsiga försöken att släcka elden, då hettan och den giftigt stickande röken blir dem alltför övermäktig.

Ett raskt samtal till damen på 112 räddar situationen och strax kommer en röd tut-tutbil med slangar och hela brandsläckarkitet. Proffsen gör det som de är bäst på och snart är elden släckt.

Vår hjälte och hjältinna avböjer folkets hyllningar och brandchefens tjat om att hålla en gemensam presskonferens. Istället försvinner de diskret med nästa pendeltåg in mot stan. Mot nya hjältedåd. Nästa gång kanske på en pendeltågsstation nära dig!

Kungen hade lämnat ett meddelande på telefonsvararen när jag kom hem. Ville visst ge mig en medalj. Men äsch, det var väl inte så märkvärdigt det där. Och man ska ju inte överdriva…

Jag hade varit nazist

2007-12-13T16:29:00.000+01:00

För ett tag sen såg jag filmen "Sophie Scholl – de sista dagarna" på DVD. Om hur den blott 21-åriga Sophie tillsammans med sin bror Hans och några vänner trotsade nazismen och spred flygblad på universitetet i München. För det fick de betala med sina liv i giljotinen i februari 1943.

Jag har läst många böcker om syskonen Scholl och de andra i motståndsgruppen Vita Rosen. Till och med besökt deras gemen-samma grav på fängelsekyrkogården Stadelheim i München, i samband med en tågluff för många år sen. Men att få se det förkroppsligat på film gjorde ändå ett väldigt starkt intryck. Deras öde lämnar mig ingen riktig ro.

Och framför allt kan jag inte låta bli att fundera över vad jag själv hade gjort om jag hade levt i nazismens Tyskland.

För att vara medlem i Amnesty, ansluta sig till ett upprop på Face-book eller kanske gå i ett demonstrationståg den 30 november krävs inget mod. Tvärtom, grupptrycket i mina kretsar säger att det är så man ska göra. Men hur många av oss är beredda att offra våra liv för några flygblads skull? Hur många av oss är beredda att stå upp mot ett helt samhälle, veta att få andra vågar följa efter, och att priset för vår protest kommer att bli högt, mycket högt?

Tyvärr måste jag erkänna att jag är väldigt tveksam till om jag skulle våga. Det är ju mycket enklare att bara hålla tyst, och anpassa sig. Möjligen sträcka sig till att knyta näven i byxfickan.

I 1930-talets Europa var det få som knöt nävarna i fickorna, men desto fler som i rungande entusiasm sträckte händerna i luften. Hitler sågs som en stor förebild långt utanför Tysklands gränser. Han skapade ordning och stabilitet, arbetstillfällen och välstånd. Han återupprättade självkänslan i ett land sargat av ekonomiska problem, korrupta politiker och blodiga konflikter.

Jag har alltid varit en varm förespråkare av ordning och reda, mötesformalia och arkivplaner. Är dessutom både en friluftsfriskus och en Bullerby-romantiker av stora mått. Och svag för snygga uniformer, folkrörelser och blonda flickor med flätor och rosiga kinder.

Det smärtsamma svaret är att jag nog varken hade varit en passiv motståndare eller en vanlig usel medlöpare. Nej, tyvärr hade jag nog varit en av de mest hängivna. Som stått längst fram, rak i ryggen och med armen hårt vinklad i hälsning. En fullblodsnazist av värsta slag.

Det finns ju roligare svar att få när man ställer livsviktiga frågor till sig själv. Så jag ska försöka välja en glättigare frågeställning nästa gång.

För alla er som inte vill ha mjuka paket

2007-12-07T21:43:00.000+01:00

Tyvärr gissar jag att mitt kritiska inlägg om julkommersen inte når hem i stugorna. Därtill är väl de flesta av er alltför hjärntvättade av de multinationella storföretagens reklambudskap.

Men om ni nu absolut måste köpa julklappar så kan ni ju lika gärna köpa dem av mig! Så kan jag ge pengarna till Stadsmissionen istället, och få gott samvete (som en kritisk kommentator tyckte).

Därför – endast här och nu – ett superdunderkanonbra erbjudande bara för er. Årets hårda julklapp alla kategorier!

Kommer med full nöjd-kund-garanti. (Hittills har ingen klagat iallafall...)

Finns också i en signerad deluxeversion med jordgubbssmak.
Eller helgjuten i choklad!

Diskret avsändare utlovas.

Julkommers

2007-12-06T08:13:00.000+01:00

Läser i dagens DN att svensken i genomsnitt handlar julklappar för 5500 kronor per person. Det är inga små summor precis. Och så brukar folk klaga över att de aldrig har några pengar, att bensinen är för dyr eller över trängselavgifter på 10 kr! Norrlänningar handlar tydligen mest, för 7000 spänn per person. Sjutusen! Köper dom skotrar till varannan, eller vadå?

Dessutom är siffran egentligen högre. I min familj – liksom i flera av min vänners familjer – har vi helt slutat med julklappar eftersom vi har nått en tid i livet då man redan har allt man behöver. Lägg därtill alla ensamstående och pensionärer, och några hundratusen invandrare som inte ens firar svensk jul. Så när jag inte julhandlar alls är det någon annan som tokshopar för det dubbla!

Inte ens när jag som barn översköljdes av leksaker och annat roligt på julafton fick jag klappar för så mycket pengar. Så jag kan faktiskt inte riktigt begripa vad det är folk handlar. Dessutom är det mesta ju helt bortkastat. Alla vet att de flesta julklappar man får vill man ändå inte ha, utan folk ska sen ägna mellandagarna åt att springa och byta. Eller så ställs prylarna undan i ett skåp nånstans och glöms bort.

Stadsmissionens kampanj träffar därför så rätt: "Vem minns vad man fick i julklapp förra året – ge en gåva som verkligen betyder något istället!"

Fast i den nämnda summan ingår också julmat. Vilket betyder att om jag inte heller i år köper några julklappar, så kan jag utan dåligt samvete se fram emot att få frossa i godis och julmat för över femtusen spänn! Smask - now we're talking om nåt som jag gillar! Beach 2008 börjar först efter nyår...

Djupdykning i underjorden

2007-11-29T12:47:00.000+01:00

Min stora fascination för gropar avslöjades i en mycket uppskattad blogg i början av februari. Och en grop är ju alltid en grop (och därmed värd att undersökas!) Men härom kvällen fick jag chansen att – som ett led i träningen för frivilliga i Röda Korsets kris-beredskap - ta min passion till helt nya nivåer.

Tidigare har jag både besökt Riksarkivets stora samlingar djupt i klippan under Kristineberg, sorterat sopor i den underjordiska sopsorteringsanläggningen vid Vanadislunden, och sprungit runt i hemliga kulvertar under Gamla Stan.

Men när hissen dyker 15 våningar ner i berget under Johannes kyrka kan man ändå inte låta bli att dra efter andan. Djupt där nere, med matkonserver för två veckor, sitter dygnet runt minst tjugo sjuk-sköterskor, läkare, poliser, brandmän och andra specialister och pratar i telefon.

SOS Alarm i Stockholm svarar på nästan 3000 samtal per dygn. Och de lyfter i genomsnitt på luren inom 4 sekunder. Tyvärr dock ofta i onödan – eftersom mer än hälften (!) av samtalen är tjuvringningar, folk som vill beställa taxi och mobiltelefoner som lever sina egna liv i trånga fickor sena krogkvällar. Och om mexicaner!

Mexicos motsvarighet till 112 är nämligen 080. Och alla nödsamtal i världen kopplas automatiskt till den närmaste larmcentralen. Så om man från en fast telefon i Stockholm ska ringa ett lokalsamtal men ändå slår 08 först, och sen inte är tillräckligt snabb med resten av siffrorna tolkar systemet det som "mexican i nöd!".

Så nästa gång du druckit lite för många tequila och slinter med fingrarna, bli inte förvånad om det inte är Benke i Bagarmossen som svarar, utan en söt liten sjuksyster i ett bombsäkert bergrum som undrar om du vill åka ambulans eller polispiket till psykakuten!

Efterlyses: Cherstin Jansdotter i Wasstorp

2007-11-26T16:46:00.000+01:00

Ursäkta för att jag inte skrivit på ett tag. Hittade mitt påbörjade släktforskningsprojekt när jag rotade bland en del gamla papper för några dar sen. Och naturligtvis fastnade jag som ett järnfilspån på en starkströmsmagnet. För det finns ju få saker som är så spännande som att rota i gamla arkiv. Att gräva ner sig i kyrk-böckerna, leka lite detektiv - och sen yrvaket komma till sans igen några timmar senare, med en bunt nya gamla anfäder att foga till den tidigare samlingen med stofiler.

Fast tro inte att jag har glömt bort er. Eller jo förresten, för en stund glömde jag bort både er och allt annat. Den här eftermiddan skulle jag ha tvättat, diskat, städat och pluggat. Men diskvattnet är för länge sedan kallt, boken fortfarande oöppnad och dammråttorna slår frivolter av pur levnadsglädje.

Istället har jag ägnat flera timmar åt att ta reda på när Filipstads och Färnebo församlingar delades i två (det var den 6 april 1611 om någon händelsevis är intresserad) och om "Kerstin Jonsdotter från Västgötatorp" är samma person som "Chr Jansdotter i Wasstorp"? (Prästerna var inte så noga med stavningen på 1700-talet…)

Visste ni förresten att det finns en kommun som heter Lekeberg? Den ligger i Örebro län och centralorten heter Fjugesta. Jag råkade hitta den (den fanns säkert där redan innan, men jag har iallafall inte vetat om dess existens förrän nu*) när jag letade efter den exakta gränsen mellan Värmland och Närke. Som visade sig gå rakt igenom Degerfors kommun, strax öster om golfbanan i Billinge. Jisses vad intressant, eller hur!

Nä, nu har jag inte tid med er längre. Måste försöka lista ut om Wästhärad och Väse härad kan vara samma ställe. Min farfars far-mors mormors andre make, som var elitsoldat – s k fältjägare - i kriget mot Ryssland 1808-09, kom nämligen därifrån.

Tjing!

* Om nu någon bloggläsare händelsevis skulle bo i Lekeberga, så behöver ni inte påpeka det i en tråkigt snusförnuftig kommentar. Jag utgår ifrån att folk vet var de bor någonstans. Och som 08:a tar jag mig friheten att inte ha koll på alla små landsortshålor i Sveriges gnällbälte!

Helgens lästips!

2007-11-16T14:17:00.000+01:00

När ni ledsnat på att läsa Hattifnatt. Eller känner att det där var väl en trevlig varmrätt, men nu är det helg och då ska det ju vara något lite extra. Som bonus efter en hård vecka. Lite guldkant på tillvaron - maränger på glassen, müsli på filen och grädde på moset liksom!

Fredagskväll ska vara festligt och kul, så vad passar då inte bättre än ett besök hos herr Schyffert! Ibland bara vanlig vardag, men ofta också väldigt roligt. Speciellt hans korta filmsnuttar från turnén med Johan Glans är riktiga höjdare, som t ex dom här:

Skämttorka
I en loge i Borås

Men imorgon är ju en annan dag, så när eftertankens kranka blekhet lägger sig över bakfyllan kanske det passar bättre med något mer tänkvärt. Jonas kan skriva som få. Och ofta texter som berör:

Utsikt över Göteborg
Fotoautomaten

Den lilla snickarverkstan

2007-11-16T08:01:00.000+01:00

Tänk er en äldre man. Den händiga fixartypen som alltid har nåt på gång. Pular och snickrar och donar och har sig. I sitt källarförråd har han inrett en liten verkstad. Gamla sockerlådor fyllda med allehanda saker, och väggarna dignar av verktyg av olika sorter. På hyllorna travar med gamla cigarrlådor fulla med skruvar och spikar och allt annat som kan vara bra att ha. Naturligtvis är alla lådor ordentligt märkta med sitt innehåll.

I det trånga källarförrådet skapar han sin eget lilla krypin. Hit kan han gå för att fixa lite eller snickra lite eller laga nåt som gått sönder. Eller kanske bara för att komma undan vardagens stress och bekymmer för en stund.

Men en dag blir vår snickargubbe väldigt sjuk. Kanske går det fort, och han hinner inte berätta för någon om sin lilla verkstad. Kanske hade han ingen att berätta det för. Och för den som inte vet var den finns är den omöjlig att hitta - ett källarförråd bland hundratals andra.

Så medan gubben multnar i sin grav står hans lilla källarkrypin orört och dammar igen. Åren samlas på hög. Tills en dag, när bostadsrätts-föreningen klipper upp hänglåsen till alla ägarlösa förråd.

När jag försiktigt öppnade förrådsdörren så var det för första gången på mer än trettio år som en ljustrimma trängde sig in och dansade runt i de tjocka dammlagren. Det var som att hitta en bortglömd värld. I sockerlådorna fanns ett halvt liv sparat. Den tryckta menyn, lyckönskningstelegrammen och det stela fotografiet från ett bröllop i mitten på 1930-talet. I en resväska finpälsen och bästa kostymen. Saker bra att ha. Plastpåsar (använda i en låda, oanvända i en annan) och snörstumpar (långa i en låda, korta i en annan). Och massor med annat. Allt prydligt förtecknat i en liten bok.

För mig som älskar gamla saker var det ett himmelrike att träda in i. Men precis som för den som upptäcker en bortglömd gammal egyptisk faraograv ingav det också vördnad. Man rotar inte runt i någon annans värld hur som helst. Att väcka till liv det som slumrat så länge kändes som ett klumpigt övertramp. Därför fick den lilla källarverkstan fortsätta stå orörd några år till. Som ett museum utan besökare.

Men nu behövs förrådet till annat, så därför har jag städat ur det. Bröllopsfotografiet tog en avlägsen släkting som jag spårade upp tacksamt emot. Fastighetsskötaren fick en massa elpryttlar (orginaldelar!) som man kan ha användning för om man är fastighetsskötare. Själv fyllde jag tre stora sockerlådor med roliga saker.

Någon gång ska jag också ha en liten snickarverkstad där jag ska sitta och pula. Där kan jag sortera mina skruvar i olika lådor, kanske laga en gammal pinnstol, tälja på mitt gravmonument, eller bara fly från min gnatiga fru för en stund. Någon gång ska jag också bli en fixargubbe. Måste bara skaffa mig en liten mysig snickarverkstad först. Och en gnatig fru.

Marx, puritaner och annat jävla pack!

2007-11-09T15:27:00.001+01:00

Nästa del på kursen (som är Management) rivstartade med en vecka organisationsteori. Den unga manliga föreläsaren – som för övrigt har en mycket fast och fin liten rumpa! – drar igenom hela veten-skapen i expressfart. Adam Smith, Karl Marx och de andra stora tänkarna klaras av på tio minuter vardera. Den franske teoretikern Henri Fayol avfärdas som "en jäkla trist kille, inte värd att läsa!". Relevanta fakta blandat med personliga kommentarer med andra ord. Som bra undervisning ska vara.

Efter att ha haft kurser där litteraturen är från tidigt 80-tal och föreläsarna knarriga som vintersnö är det en befriande frisk fläkt med en lärare som exemplifierar en teori med användandet av Facebook. Och han inte bara nämner sajten ifråga, han ritar också upp dess sociala funktion i en avancerad figur på tavlan. Den som aldrig varit inloggad har nog ganska svårt att hänga med.

Sen avslutar han avsnittet om Organisationsekologi med en OH-bild över den amerikanska pilsnerbryggerindustrin från 1600-talet och framåt, och orden "till en början bestod marknaden mest av en massa kalvinister, puritaner och annat nyktert jävla pack".

Det var länge sen jag hade så roligt i en skolbänk. Men det var också ganska länge sen som jag lärde mig så mycket i ett ämne jag aldrig tidigare studerat. Den här veckan har gett mig mer än fem veckor nationalekonomi gjorde (som jag fortfarande inte förstår nåt av…) Och det är inte ett dugg oseriöst, även om det kan låta så.

Bra föreläsare – och föredragshållare med för den delen – vet att anpassa språkbruket och exemplen från sin målgrupps verklighet. Det blir ju så mycket lättare att relatera till då. Dessutom kommer man ihåg det så mycket längre.

Som min arkitektprofessor från Chalmers, som (när jag läste i Gävle) propagerade för att man ska rita hus där man "kan sätta på frugan mot kylskåpsdörren utan att grannen ser det". Det var femton år sedan, men principen om halv- och helprivata zoner inom bostads-planering glömmer jag aldrig!

Ett nytt kryss!

2007-11-05T20:40:00.000+01:00

Den ädla sporten att kryssa kändisar går - som det flesta av er väl redan vet - ut på att just "kryssa" kändisar. Och precis som med fåglar så räknas krysset högre om det är fel pippi på fel plats. En pingvin är mer värd i Värmlands mörka skogar än på ett isflak vid Sydpolen. En statsminister i Rosenbads matsal rankar inte många poäng, medan samme statsminister i famnen på en TV4-journalist på en skum bar ger betydligt bättre utdelning.

Naturligtvis ger avståndet och sammanhanget också bonus. Att se en statsminister i riksdagens talarstol ger knappt utslag på kryss-barometern. Men att vara tredje personen vid bordet när densamme slaskar tunga i den skumma baren skulle definitivt ge full pott. (Fast frågan är om det är värt det, att vara tredje hjulet när de två andra i sällskapet hånglar loss låter som en ganska tråkig kväll.)

Mitt bästa kryss so far är Victoria och hennes Daniel på tidskrifts-avdelningen på Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan. Att jag dessutom lyckades manövrera mig till en position mellan Vickan och hennes Säpo-folk (vilket var ungefär vid stick- och virktidningarna) gav mig full pott på både känd person, oväntad plats, udda sammanhang och närhet. En high score som ingen av mina medtävlare hittills kommit i närheten av!

Dess värre har jag haft dåligt med kryss den senaste tiden. Tills i fredags. Den här snubben var nämligen tentavakt på tentan i arbetsmarknadsekonomi. Visst, bara en B-skådis från tevereklamen. Men håll med om att platsen och sammanhanget inte var precis vad man förväntade sig!

Tyvärr verkade han lika förvirrad som på teve. Jag kunde knappt koncentrera mig på frågorna när "företagets nyckelkompetens" satt där framme och såg vilsen ut. Om jag kör på tentan så var det absolut hans fel. I såna fall kommer jag aldrig mer att skaffa ett Telia-abonnemang!

Döden, döden, döden – en allhelgonablogg!

2007-11-01T14:22:00.000+01:00

Döden har fascinerat människan i alla tider. Vissa mer än andra. Själv är jag inte så intresserad av just döden, eftersom jag tror att den bara är ett innehållslöst och tomt utslocknande. Däremot är jag i det närmaste besatt av att vår tid är utmätt. Att livet är ransonerat och ständigt minskande. Ett räkneverk som obönhörligt snurrar vidare på sin väg mot noll.

När andra sitter på en föreläsning, tittar på klockan och tänker "20 min kvar till rasten", så ser jag urtavlan och konstaterar lakoniskt: "när den här lektionen är slut så har jag 20 minuter mindre kvar att leva". Och ofta är en av de sista reflektioner som på kvällen far genom mitt huvud innan John Blund kommer på besök, just den att ännu en dag har gått. Väl utnyttjad eller mestadels förslösad? Oavsett vilket, så är det en dag mindre. Tjugofyra timmar som aldrig kommer åter. Inte kan göras ogjorda.

Det kan låta som ett deprimerande sätt att se på tillvaron, men faktum är att just detta är grunden till min rastlösa natur. När varje timme, dag och vecka är en mindre blir dessa också så mycket mer värdefulla. Så lite tid för att göra så mycket. Bäst att börja så snart som möjligt!

Sen finns det dom som är mer praktiskt lagda. En kväll för några veckor sedan spenderades i goda vänners lag, och medan klockan närmade sig småtimmarna kom samtalet allt mer att kretsa kring just döden och dess yttersta konsekvenser. Det är nog varken första eller sista gången jag hamnar i en diskussion om detta en sen kväll. Men aldrig förr har det varit ett så konkret och praktiskt inriktat samtal. Det var inte döden vi pratade om, utan allt det som ska fixas runt omkring.

Kanske är det åldern som gör det. När man närmar sig en ofrånkomlig realitet känns det inte lika meningsfullt att diskutera Om. Bättre då att fokusera på det lika oundvikliga men samtidigt mer greppbara Hur. Och trots att åldern i sällskapet inte skiljer så värst många år visar det sig att medan den yngste bland oss inte ens funderat över vilken musik som ska spelas på den egna begravningen, så har en annan redan beställt sin egen gravsten.

Just där och då kändes en gravstensbeställning som en ganska avlägsen handling, även för en domedagsprofet som mig själv. Men i dagens DN fastnar min blick på denna artikel. Valet av minnes-monument över min märkvärdiga person känns helt plötsligt väldigt självklar. Och eftersom jag – likt alla stora ikoner – tänker dö ung och vacker, är det väl lika bra att skaffa sig en planka och börja tälja så snart som möjligt. Imorgon kan det ju vara försent!

* Rubriken är ett av Astrid Lindgrens mer kända citat. Hon och hennes syster brukade alltid inleda sina telefonsamtal med "Döden, döden, döden". På det sättet blev det liksom avhandlat och avklarat på en gång. Å så kunde de tala om trevligare saker istället!

Surkål kan inte vara hälsosamt!

2007-10-28T12:24:00.000+01:00

Jag lockas med på Hälsomässa i Älvsjö. Egentligen inte alls min grej. Men jag har inget bättre för mig,. Och en av mina livsprinciper är att man aldrig ska banga att prova något nytt. Speciellt inte om man är skeptiskt till det. Och om alternativet dessutom är att ligga hemma i soffan och vara improduktiv en hel lördagseftermiddag så finns det inga som helst argument mot.

Hälsomässan visar sig vara cd-skivor med flummig yogamusik á la back to Stonehenge, tandblekningsapparater (vad är hälsosamt med det?), maskiner som knådar ens rygg när man tittar på teve (är det inte bättre att träna lite om man har dålig rygg!), chokladmassage (jag gillar choklad, men redan som liten fick jag lära mig att den ska stoppas i munnen - inte smörjas runt i ansiktet!). Och en hel massa annat. Säkert mycket bra. Men också en väldig massa trams. Som det brukar vara på mässor.

Jag äter lite viktväktarkola och skriver fel mejladress på en enkät för att få en gratis tub C-vitaminer. Nåt ska man ju ha tillbaks för de 130 kronorna i inträdesavgift! Samtidigt shoppar Petra och Jenny burkar med syrade grönsaker. Inlagda vaxbönor och surkål och annat äckligt. Jag vägrar att ens provsmaka. Så mycket för den livsprincipen…

Min minutiösa minutplanering

2007-10-26T19:24:00.000+02:00

Det är visserligen en timme kvar på skrivningstiden i den stora tentasalen i Mälardalens Högskola i Västerås. Men jag lämnar in ändå. Dels så tror jag att det nånstans på de 18 tätskrivna A4-bladen som jag presterat finns nog med svar för ett G. Men så måste jag ju hinna med tåget till Stockholm också.

En dryg timme senare kommer jag bara elva minuter för sent till det viktiga redovisningsseminariet på min kurs på Stockholms Universitet. Både SJ och SL har följt sina tidtabeller till punkt och pricka. Vilket varit en förutsättning för hela min studieplanering den här hösten.

Efter många år i turnéboknings- och kampanjplaneringsbranschen så vet jag att kollektivtrafik oftast är bäst när det gäller. Mina tunnelbanor kommer aldrig för sent när jag har bråttom – har aldrig begripit vad folk gnäller om jämnt och ständigt (sant!) - bara när jag har all tid i världen att studera tråkiga reklamanslag och gnola en stump på någon gammal slagdänga. För det mesta tycker jag att förseningar är ganska avstressande, man kan inget annat göra än att ta det lugnt. Varför hetsa upp sig. Tåget kommer ju inte fram snabbare för det!

Men det kostar ändå på att flänga runt som jag gjort de senaste månaderna. Idag följdes t ex mina två frukostmackor (strax efter klockan sex imorse) inte upp med en lunch förrän vid halv fem på eftermiddan. Även den bäste kroknar då lätt av energibrist nånstans på vägen.

Men nu är jag återigen full av kraft för att orka släpa mig till tevesoffan för en skön slapp kväll hemma. Det kan jag väl vara väl unnad! Imorgon är det dags att öppna böckerna igen, ny tenta nästa vecka. Ingen rast ingen ro. På fredag kommer jag – om min studieplanering håller lika bra som min tidtabellsdito – att kunna notera totalt 15 akademiska poäng plockade inom loppet av en vecka. Säkert också ett par tre magsår och några gråa hår. Men jag hann med. Så de senare får väl ses som ren bonus i sammanhanget!

För lite mer än en vecka sen

2007-10-21T18:05:00.000+02:00

Jag gav partiet arton år av mitt liv. Nästan två decennier av brinnande engagemang, en väldig massa tid och en hel del otacksamt slit. Det är väl inte riktigt vad som brukar menas med ett livsverk. Men det har tagit större delen av mitt vuxna liv, så det är nog det närmaste jag kommer att komma ett.

För ett år sedan blev det ryckt från mig, kastat i skiten och trampat på. Mer än så var inte alla dessa år värda.

Ur hat föds det sällan något sunt. Därför har jag bestämt mig för att inte hata.

Med sinnet fullt av bitterhet kan ingen människa gå vidare. Därför sväljer jag bitterheten så gott det går.

Istället försöker jag glömma och förtränga. Men det är inte helt lätt att radera arton år ur ett liv.

Förra fredan var det ett år sedan jag för sista gången låste dörren till mitt arbetsrum och gick från kansliet. Jag missade årsdagen med en hel vecka. Det är en bit på vägen. Ge mig några år till så visar det sig måhända att allt bara var en konstig dröm. Kanske är jag egentligen Bobby Ewing i Dallas!

Småkaksblues

2007-10-17T16:04:00.000+02:00

Idag fick jag inom loppet av en timme godkänt resultat på tentan i arbetsrätt, och blev erbjuden ett jobb som jag sökt.

Vilket väl låter som två goda anledningar för att hissa mungiporna och fira med en kopp te och ett paket småkakor. Men nej då, mycket vill så klart ha mer. Mycket mer.

Trots att 30% av de som skrev tentan körde så är jag inte nöjd med att ha klarat mig. Varför bara vara kronprins när det finns nån som är kung. Ett G är ju inget värt när det finns VG. Eller för den delen MVG! Trots att jag vet att ingen annan än Jan Björklund utanför den akademiska världen bryr sig om betyg så dras jag med i hetsen. Helt onödigt och så väldigt meningslöst.*

Och jobbet? Tja, det var inte riktigt vad jag tänkt mig. Helt ok. Men inte drömjobbet. Så jag tackade nej. Kräsen är bara förnamnet. Högmod säger eftertankens kranka blekhet.

Så istället för att fira med småkakor så tröstäter jag desamma. Maryland Cookies med jordnötter i. Kan rekommenderas! Fast inte om man är nötallergiker förstås. Men det är ju inte jag. Alltid nåt att glädjas åt...

*Fast en fördel med det nya betygssystemet är att ingen människa vet hur mycket mitt D är "värt"!

Hockeykväll

2007-10-09T22:17:00.000+02:00

Mänskligheten kan normalt sett delas in i tre olika kategorier avseende sport:
1. De som är uttråkat ointresserade och har en snobbigt nedlåtande inställning till alla slags kunskaper inom idrottsvärlden.
2. De som är hyfsat kunniga och normalintresserade. Ser kanske några matcher varje säsong, men minns inte vilket lag som vann serien förra året.
3. De som är nördigt pålästa om de mest irrelevanta saker, och jobbigt entusiastiska inför varje B-lagsmatch i division 4.

Att få med en människa av typen ett på ett idrottsevenemang skulle aldrig inträffa. Att gå på match med en person av kategori tre däremot kan, om man har otur, bli en nära-döden-upplevelse i uttråkning. Det gäller därför att välja sina vänner bland tvåorna. Eller, om man har tur så kan man också – i mycket sällsynta fall – stöta på ytterligare en variant: "De som inte bryr sig men har kul ändå!"

Hockey i Globen ikväll. Gästande Timrå möter Djurgården inför cirka 5000 personer. I publiken finns troligtvis ingen från kategori ett, men desto fler tvåor och treor. Bland dem också några glada amatörer. Fulla av entusiasm men med tämligen begränsade kunskaper.

Ett axplock av kvällens kommentarer:
- Får man ha pucken hur länge som helst? (När Timrå anfaller i numerärt överläge.)

- Är inte Hammarby ganska bra på hockey också?
- Nej, men jag har hört att de är bra på hockey bockey!
(Rätt svar: Hammarby är inget vidare på hockey, men däremot hyfsat duktiga på bandy!)

- När de står i de där ringarna så har de nog en ganska bra chans att göra mål! (I samband med en tekning.)

- Om pucken går in nu, blir det mål då? (När en djurgårdsforward kommer fri framför Timrås mål)

Hur matchen gick? Tja, jag tror att Djurgården torskade med 0-2. Men det var liksom inte det väsentliga. Det var länge sen som jag hade så kul på en idrottsläktare. Och sport ska vara underhållande. Hellre ett gott garv än interna skytteligan rabblad baklänges!

Vänner

2007-10-08T09:49:00.000+02:00

Det hetaste just nu är visst att tävla om vem som har flest vänner på sajten Facebook. Adam Alsing har (i skrivande stund) 1454 stycken. Jag tvivlar på att han känner dem alla.

Där kan man också ladda upp virtuella gosedjur och fåniga ikoner och skicka till sina nya och gamla nätbekanta. Det går till och med att bjuda varandra på öl. Imorse när jag loggade in hade jag till exempel fått en inbjudan till en Oktoberfest. Att få en festinvitation med morgonposten är ju alltid trevligt, men efter en stunds klickande tvingas jag inse att det inte handlar om en riktig fest. Min trevliga inbjudan går inte att omsätta i en lagom sval gyllengul Spaten. Allt är bara på låtsas. Ungefär som när man var liten och lekte affär med snäckor och modellerabollar.

Men vad är då vitsen är med det hela? Både pilsner och hamstrar är väl roligast IRL. För att inte tala om vänner.

Den här helgen började med ett besök på Stadsauktionen i fri-hamnen. (Petra tänkte köpa nakna Zorn-kullor men fnös föraktfullt åt de japanskt frigjorda erotiska bilder jag hittade istället.) På lördagskvällen var det 40-årsfest med levande musik och flödande champagne (och eftersom värdinnan och festföremålet jobbar som expert på Systembolaget så var det inte direkt den sämsta skumpan som det bjöds på, om man säger så!). Medan söndagen – kanske inte helt oväntat - ägnades åt mer stillsamma aktiviteter, som bland annat en höstlig långpromenad runt Årstaviken. Alltihop helt på riktigt. Med riktiga vänner i den riktiga världen.

Kalla mig gärna gammalmodig om jag framhärdar i att jag fortfarande föredrar att träffas the old fashioned way. Men om ni sen också kallar mig ambivalent för att jag fortsätter hänga på Facebook så må det väl vara så. För om jag bara ligger i lite så tror jag nog att jag ska kunna ge den där Alsing en match!

Jag svettas inte i tighta kläder

2007-09-29T16:03:00.000+02:00

Strax efter klockan tre igår eftermiddag tvingades hoppet ge upp för verkligheten. Kvar fanns bara insikten om att all fortsatt vård var förgäves. Kroppens kamp mot den aggressiva sjukdomen förlorad. Egentligen visste jag det redan sen länge, men vissa saker vägrar förnuftet acceptera trots överväldigande bevisning. Och hoppet, det ack så fåfänga hoppet, är ju som bekant det sista som överger en. Men när den medicinska expertisen står maktlös kan utgången bara bli en. David kan inte ensam besegra Goliat.

Ända sen den 5 maj har jag sett fram emot den här dagen. Jag har svettats i mina tighta trikåer. Jag har plågats av kramp och träningsvärk. I mina knän har tusen glödgade knivar vridits om, medan jag vänt dövöronen till. Men jag har uthärdat. Och nu kände jag mig redo. Hade till och med förhoppning om nytt personbästa, trots att det var sex år sedan jag senast vågade mig på en så lång distans. Men av allt detta blev intet.

Mänskligheten har hittat på klusterbomber, stadsjeepar och dokusåpor. Men inför förkylningsbacillerna står vi fortfarande maktlösa. En tanke ilar genom hjärnan: kanske försöka i alla fall? Men förståndet segrar. En mil med en förkylning. Möjligtvis. Men tre? Aldrig. Det kan vara en chansning som blir ens sista.

För tio år sen drabbades jag av bakterien TWAR, också känd som orienterarsjukan eftersom flera elitorienterare och långdistanslöpare trillade ner stendöda. Mitt hjärta rusade och stod still om vartannat i flera månader. En intressant men inte speciellt angenäm upplevelse. Visserligen överlevde jag den gången, med det tog ett halvår innan jag var helt återställd. En resa som jag inte vill göra om igen.

Därför sitter jag nu hemma framför datorn och dricker apelsinjuice istället för att med regntunga steg närma mig Abborrbacken och de sista fem helveteskilometrarna till målet på Grönsta gärde. Det blev inget Lidingölopp i år. Och jag som har längtat efter den där pizzan sen mitten av augusti!

Eau de Odör

2007-09-28T12:46:00.000+02:00

För övrigt stinker min köksvask just nu gammal bondfångare, eftersom jag i ett ryck av badrumsskåps-tenta-städning hällde ut en flaska rakvatten med bäst före datum nån gång i mitten av 90-talet.

Det ger en fin bismak åt makaronerna (på den tredje dagen av pastaladdning börjar en viss mättnad infinna sig, så all variation i matlagningen är välkommen!)

Släkten framför allt!

2007-09-27T10:09:00.000+02:00

Nackdelen med att lära är att man inte alltid blir klokare. Den som endast känner till de stora dragen kan oftast leva med den schimära enkelheten i dessa. Men desto mer man vet om detaljerna ju mer komplexa och motsägelsefulla visar sig saker ofta vara. Och om man dessutom läser juridik så finns där också ett stort mått av politik inbyggt. Vilken inte alltid verkar helt logisk.

Det är tenta i arbetsrätt på lördag. Pluggandet går nog som det borde. Men i måndags trätte jag en lång stund med vår föreläsare om det absurda i delar av lagstiftningen. Jag fick inget större gehör, vilket gjorde mig tämligen frustrerad. Normalt brukar jag kunna lita på att det finns en inbyggd rimlighet och en smula sunt förnuft i de flesta regler. Men tydligen inte.

Visste ni t ex att det är helt okej att diskriminera någon pga övervikt, ålder eller skönhet (eller brist på). Däremot får man inte diskriminera någon pga längd. Det beror på att kvinnor generellt anses vara kortare än män. Så därför blev den arbetsgivare som vägrade anställa personer under en viss längd* fälld i Arbetsdomstolen för könsdiskriminering.

Men samtidigt får man som arbetsgivare välja att anställa sin nittonårige helt omeriterade - och ganska korkade - manlige kusin till en chefstjänst, framför en kvinna med dubbla examina och femtons års arbetslivserfarenhet. Detta eftersom släktingar – hur enfaldiga och osnutna de än är – är undantagna från alla regler om diskriminering.

Var är logiken i detta? Vad är vitsen med att med små små steg kämpa för allas lika rättigheter och villkor på arbetsmarknaden när det ändå finns de mest korkade undantagsregler.

Jag tyckte att jag hade ganska bra koll på arbetsrättslagstiftningen innan jag började denna kurs. Nu, fyra veckor senare, känner jag mig mer osäker än någonsin. Det är ingen bra ingång i ett tentapluggande. Och inte lär mitt resultat väl bli bättre av att jag ägnar tiden åt att skriva blogg istället för att sitta med näsan i lagboken…

*Orsaken var att den som är för kort riskerar att drabbas av förslitningsskador i axlarna pga att arbetet ifråga innebär en hel del (installations)arbete på hög nivå över golvet.

Bara en vecka kvar!

2007-09-22T22:12:00.000+02:00

Kvällens 18 km runt Långholmen känns som en bra sista långlöpning. Det hade kunnat bli nåt varv till också, men mörkret faller snabbare än jag räknat med så jag joggar hemåt istället. Det vore väldigt onödigt att stiga snett på en dold rot eller sten - en vrickad fot är det sista jag vill ha nu när det bara är en vecka kvar.

Kvällen är underbart brittsommarskön: luften är så klar den någonsin kan bli i en storstad, och temperaturen alldeles lagom för att bara springa i t-shirt och halvlånga tights. Min knappt 2h långa mix av Depeche Mode-remixar dunkar i takt med löpstegen. Medan kilometrar blir till ännu fler kilometrar springer jag som så många gånger förr och hallucinerar om allt onyttigt jag ska äta nästa lördag. Bara en vecka kvar...

De sista två månaderna har kanske varit den nyttigaste tiden i mitt liv. Inga onödiga kalorier, inget socker, minimalt med fett. Knappt något gott över huvud taget. Inte ens öl! (då förstår ni kanske vad jag genomlidit!) Men vad gör man inte för att nå den perfekta matchvikten. Och ska man ta sig runt 3 mil på en terrängbana finns det ju ingen anledning att släpa på fler kilon än nödvändigt. Det blir nog jobbigt ändå.

Men på lördag kväll ska jag frossa. Jag kan inte riktigt bestämma mig för vilken av mina två favoritpizzor som är godast, så det blir nog en av varje. Sen slinker ju en big pack glass alltid ner. Och en stor påse smågodis låter väl som den perfekta avrundningen. Snart...

På lördag kl 13.10 går startskottet för startgrupp 5 i Lidingöloppet. Bara en vecka kvar!

Nu är det bara den tråkigaste delen av förberedelserna kvar: att tömma kroppens depåer på gamla kolhydrater. Att äta kolhydrat-fattigt flera dar i rad är både svårt och trist , och som student är det ju dessutom lite extra knepigt att avstå från både nudlar och snabbmakaroner. Det blir liksom inte så mycket kvar att leva på. Men man kanske kan ha ketchup på riskakor? (Det är ju trots allt bara en vecka kvar!)

Att komma hem igen

2007-09-17T18:15:00.000+02:00

Att vara borta och sen komma hem igen brukar oftast vara en mycket kluven känsla. Å ena sidan längtan efter sin egen säng. En varm dusch. Vila. Men när man tar steget över den egna tröskeln så är samtidigt också resan och upplevelsen så definitivt över. Tillbaks till den jämngrå vardagen igen.

En ofrånkomligt trist del i en hemkomst är att man måste packa upp. Om man bara varit på Mallis en vända brukar det förstås gå ganska snabbt. Töm väskan i tvättkorgen och ställ spritflaskorna bland de andra i skafferiet, så kan man sätta sig framför teven sen.

Men om man varit en helg i skärgården är det oftast mer jobb när man kommer hem än innan man åkte. Allt ska inte bara packas upp, utan måste också noggrant gås igenom. Tältet ska torkas, saker som gått sönder lagas, ett genomsotigt spritkök diskas. Och inrökta kläder ska sorteras - eftersom många friluftskläder inte mår bra av att tvättas allt för ofta - i en hög med jättesmutsiga (tvätt) och en med bara lite småskitiga (som kan få anstå till nästa gång om man vädrar dem en stund).

Så nu ligger ett tält draperat i sina beståndsdelar över hela mitt vardagsrum. På krokar och galgar hänger kläder på tork. Och på mitt golv springer diverse småkryp som tog chansen att få lift in till storstan. Men fördelen med att inte resa till så exotiska platser är att insekterna man får med sig hem är tämligen ofarliga. Blödig som jag är så har jag inte heller hjärta att köra ut dem igen. Höstrusket är inte så roligt när man är liten. Och för den delen så har jag inget emot lite sällskap när mörkret faller på!

Om paddlingen gick bra? Klart den gjorde! En lagom blandning av blåst och strålande solsken gjorde helgen till en av höstens riktiga höjdare. Trots SMHI:s varningar blev det alldeles perfekt väder för ett gäng nybörjarpaddlare. Och när vi lessnat på kajka runt steg vi iland på en sandstrand, slog upp våra tält i lä och satte oss på en klippa och njöt av solnedgången över fjärden. Medan brasan sprakade sitt gemytliga sprak så smakade den lagom kalla ölen så gott som lagom kall öl bara kan smaka efter en hel dag på sjön! (Televinken hade så klart kameran med sig!)

Krösus Sork

2007-09-13T20:02:00.000+02:00

Kursen jag läser i Västerås handlar just nu en hel massa om fastighetsvärdering. Vilket lite förenklat är läran om att lista ut vilka sorts hus man kan tjäna kosing på, och hur man plockar ut så mycket hyra av sina stackars hyresgäster som möjligt. Inte direkt det ämne som intresserar mig mest här i världen. Men så är det ju när man pluggar – för att komma åt de göttiga kunskaperna måste man också genomlida en hel del annat trams.

Jag har aldrig riktigt förstått vad det är som får en del människor att ägna hela sitt liv åt att tjäna så mycket pengar som möjligt. Varför man väljer att jobba som en liten iller så att man ändå inte hinner sätta sprätt på allt man drar in? Istället dör de i en hjärtinfarkt vid 55+ med ett välfyllt bankkonto som arvingarna klöser varandra blodiga över.

Men om man nu har lite klöver över så måste de ju placeras nånstans. På banken eller i kakburken - på gammeltantförnuftigt vis - går väl på ett ut med dagens usla sparräntor. Sen finns förstås aktier, obligationer, räntefonder och allt vad det heter. Osexigt och smått livsfarligt. Så fort man vänder ryggen till ramlar börsen ihop som ett korthus och hälften av ens surt ihopsparade slantar försvinner all världens väg. Den resan har jag redan gjort en gång, och tänker inte göra om!

Sen kan man ju köpa serietidningar för pengarna också.

Själv slutade jag läsa Bamse någon gång i början av 1980-talet. Men vissa vägrar bli vuxna mer än andra. Min kompis H shoppade förra helgen loss i just serietidningsvärlden. Och för tjugotvåtusen pix borde man väl kunna få ganska många kassar med gamla tidningar kan man tycka. Men H fick bara en tidning. Eller, om man ska vara helt petnoga, så var det inte ens en hel tidning. Bara en framsida. För 22 000 kronor! Och då ingår inte ens ram. Visserligen nr 4 från 1974, vilket han noga poängterar (vad som nu är så speciellt med just den?) Men nja, jag skulle kunna tänka mig en hel massa andra saker att göra för tjugotvå lakan. Fast det kanske mest beror på att jag ju alltid gillade Läderlappen bättre.

Den fula ankungen

2007-09-06T18:47:00.000+02:00

(eller Arvet efter Pavarotti)

En ny säsong av förnedringsteveprogrammet Idol har börjat den här veckan. Jag tillhör vanligtvis inte den trognaste tittarskaran, men såg några minuter igår hemma hos en god vän som hade det på i bakgrunden.

Kamerorna följer kandidaterna som köar för att visa upp sina obefintliga talanger och låta sig hånas. Eftersom programidén ingalunda är ny kan jag inte ens med att tycka synd om dem - de vet ju mycket väl vad de ger sig in på. Och tydligen är två minuter i teve värt det priset.

Men det finns så klart undantag. Ett av de flitigast visade klippen på sajten YouTube är t ex från den första uttagningen av engelska tevetävlingen Talang från i våras.

Huvudpersonen heter Paul Potts. Och bara att ha blivit döpt efter en av historiens värsta massmördare (Pol Pot) ger ju vem som helst sympatipoäng! Lägg sen till att han inte är det vackraste guds genbank producerat, blev mobbad hela sin uppväxt och förlorade oskulden nånstans 30+ så har vi grundreceptet i vilken sliskig American-Dreamfilm som helst.

Juryns miner när han förklarar vad han ska sjunga är obetalbar. Likaså deras ansiktsuttryck när han sen öppnar munnen. Och därtill publikens reaktioner.

Killen gick så klart och vann hela tävlingen. Blev megastjärna och sjöng sig rätt in i massornas hjärtan. Hollywood kunde inte ha regisserat det bättre. Jag har sett klippet om och om igen och ryser varje gång. Men sen är jag ju också en sucker på snyftiga filmer med lyckliga slut.

Mina damer och herrar: Paul Potts!

Tut i luren

2007-09-03T15:47:00.000+02:00

Vanadisplan, norra Stockholms innerstad.
Måndag den 3 september kl 15.00. Prick.

Helvetet väller över oss utan någon som helst förvarning. Chocken är fullständig och omedelbar. Den idylliska vardagslunken slits i småbitar. Runt omkring mig springer folk hukande med panikslagna ansikten. Min hjärna försöker febrilt förstå vad det är som händer. Först efter någon sekund inser jag att det är ett ljud. Ett ljud med en omänsklig volym.

Är det något som exploderat? Ett flygplan som störtat? Ett skenande godståg med signalfel? Men såna ljud brukar förändras – de uppstår, når sitt crescendo och dör sen ut. Det här är en ihållande ljudmatta från ingenstans. Den som befunnit sig i ett litet rum tillsammans med ett tjutande inbrottsalarm kan kanske känna igen sig. Det går inte längre att tänka, rent instinktivt försöker man bara fly därifrån. Men hur gör man när man befinner sig utomhus och inte ens kan lokalisera varifrån ljudet kommer?

Visserligen finns det inte längre någon militär hotbild mot konungariket Sverige, och i konsekvensens namn är det ju då också rimligt att det skärs ner på försvarsutgifterna. Men att bara ha en enda flygsiren i hela Vasastan, och vrida upp volymen på just den på max, är nog inte det mest genomtänkta som försvaret gjort.

Dessutom – om man kan simulera rymdfärder i dator och testa kärnkraft utan att verkligen genomföra härdsmältor – så borde det väl finnas diskretare sätt att kolla om Hesa Fredrik fortfarande fungerar!

Not so sweet dreams

2007-09-03T07:16:00.000+02:00

Jag avskyr drömmar. Inte kakorna alltså - nej, absolut inte små-kakorna! Utan såna som snurrar runt i ens huvud när man sover. Fast man varken vill eller har bett om det.

Riktigt otäcka mardrömmar är inte de värsta. Kanske för att jag så sällan har dem. De drömmar som jag tycker mest illa om är istället de som är väldigt verkliga men ändå en aning skruvade. Där huvudpersonerna beter sig illa. Men inte så mycket att drömmen blir orealistisk.

Surrealistiska drömmar kan man ju oftast bara skaka av sig när man vaknar, och för det mesta är de raderade ur minnet innan man ens hunnit lyfta huvudet från kudden. Men de drömmar som är väldigt verklighetsnära dröjer sig ofta kvar. Ligger och gnager i bak-huvudet. Jag vet att det var en dröm, men det kunde lika väl ha varit på riktigt. Så då skulle de människorna som var med i den ju kunna ha sagt eller gjort precis så. Varit precis så utstuderat gemena och illvilliga.

Och så går jag runt och är på dåligt humör. För något som inte har hänt och aldrig kommer att hända. Som t ex den gången för några år sen när jag som chef höll i en ganska infekterad löneförhandling, och jag en natt drömde att en av de fackliga företrädarna på egen hand höll presskonferens om förhandlingsläget. Jag var sur på honom i flera dar för det.

Nu tänker jag inte berätta vilka personer som figurerade i den dröm som inspirerade till denna text. För även om ingen av dem står speciellt högt på min popularitetslista ens när jag är vaken, så är de faktiskt oskyldiga just den här gången. Fast det så klart, de för-störde flera timmar av en i övrigt väldigt fin dag så helt oskyldiga kan de ju inte ha varit…

Vaniljdrömmar är verkligen att föredra!

Högskola vs Universitet 2-0

2007-08-29T20:51:00.000+02:00

Den första riktiga föreläsningen på universitetet. Även nu är det svårt med sittplatser till alla. "Det brukar alltid försvinna några stycken efter ett par veckor" förklarar föreläsaren. Sen tar hon en krita och börjar skriva på svarta tavlan. Nittonåringarna kan inte läsa vanlig skrivstil och avbryter flera gånger, men jag är mest fascinerad över att det fortfarande finns kritor och svarta tavlor.
På ett universitet!

Föreläsaren klargör att frågor under lektionen inte är tillåtna. "Spar dem tills på fredag så börjar vi den föreläsningen med tio minuters frågestund. Och om ni inte kommer ihåg dem då så var det nog inte så viktigt." Ursäkta, men var tog den akademiska diskussionen vägen? Jag är van vid att man frågar – och ifrågasätter – kring det som föreläsaren säger. Här får vi inte ens be om ett förtydligande om vi inte förstår.

Sen får vi välja klassrepresentanter och rösta om att dom som kommer fem minuter för sent inte får komma in på lektionen utan får vänta utanför till nästa rast. Rösta om! Visst, som gammal kåraktiv är jag positiv till studentinflytande. Men det här är ju absurt! Min bänkgranne Grodan fnissar uppgivet åt spektaklet och dunstar på lunchrasten. Jag börjar sakta förstå varför humanister och samhällsvetare inte brukar gå på sina föreläsningar.

I den förra bloggen jämförde jag lokalerna med en gymnasieskola. Men det här är inte ens som på gymnasiet. Snarare mellanstadiet. Den enda skillnaden är nog att de söta flickorna i bänkraden framför inte har flätor som man kan rycka i när man har tråkigt.

Högskola vs Universitet 1-0

2007-08-27T21:24:00.000+02:00

Under min tid som kåraktiv besökte jag många universitet och högskolor runt om i landet. Men tyvärr verkar inte mycket ha förändrats sedan mitten av 1990-talet. Där de små högskolorna har satsat på nya fräscha lokaler med hög standard och modern teknik är universiteten fortfarande långt efter. Mina första intryck av Mälardalens högskola i Västerås och Stockholms Universitet är att skillnaden är milsvid.

Färgsättningen i Södra Huset på Frescati andas 70-tal. Det är slitet och skräpigt. Omodernt. För en kort stund tänker jag att det känns mer som en gymnasieskola. Men nej, alla de gymnasier jag varit på har haft bättre lokaler än så här.

På den första föreläsningen idag är det över tjugo personer som inte får sittplats. "Vad kul att det var så många som kom! Ni kanske kan hitta en stol i något annat rum!?" utbrister den kvinnliga studierektorn hurtigt. De stackare som återvänder utan stol ser inte lika glada ut.

Vad vet jag, kanske är detta bara ett led i den borgerliga utbildningspolitiken där alla studenter ska fås att ta examen så fort som möjligt. Och det fungerar säkert utmärkt, för vem orkar plugga mer än nödvändigt om lokalerna är slitna och man får stå upp hela kursen?

Cirkeln är sluten

2007-08-24T06:21:00.000+02:00

För exakt nitton år sedan, i augusti 1988, flyttade jag till Västerås inför terminsstarten på tredje året på gymnasiet. Jag hyrde ett rum hos en tant på Vasagatan och fick lite gratis mat mot att jag rastade hennes korkade dvärgpudel. Men även om det var ett trevligt miljöombyte att få flytta hemifrån och gå i en annan skola så var min skoltrötthet överväldigande. Så om kvällarna - när jag borde ha varit djupt försjunken i tråkiga konstruktions- och byggteknik-böcker - satt jag ofta istället vid fönstret och dagdrömde medan jag såg ut över en grillbar, en parkeringsplats och en bilaffär på andra sidan gatan.

Idag är grillen och bilaffären sedan länge rivna, och hela kvarteret omvandlat till ett gigantiskt komplex som hyser Mälardalens högskola. Från föreläsningssalen där jag häromdan skrev in mig som student igen har jag fri sikt mot det fönster där jag som tonåring en gång satt. Kursen jag ska läsa är nog intressant och bra, men första föreläsningen blir ofrånkomligen en del upprepningar om själv-klarheter. Snart kommer jag på mig själv med att frånvarande sitta och titta ut genom fönstret igen.

Det var i Västerås som jag – mot mina föräldrars vilja – började läsa till byggnadsingenjör. Ett intresse som följt mig under alla år, och som gett mig några av mina bästa vänner. Det var under tiden i Västerås som jag jobbade med skoltidningen, vilket ledde till redaktörskapet för kårtidningen som i sin tur resulterade både i att jag valdes till kårordförande, och att jag flera år senare fick förmånen att ge ut en bok. Men framför allt så var det i Västerås, i augusti 1988, som jag för första gången gick på ett möte med partiet. Hemma i Håkan W:s lägenhet satt femton personer och stoppade valsedlar i det valutskick som vi sen sprang runt och stoppade i brevlådorna. Jag lyssnade på diskussionerna, fascinerades och entusiasmerades. Det blev min yrkeskarriär under elva långa år, där både Håkan och jag kom att jobba tillsammans i partiets ledning.

Nu är cirklarna slutna, jag är tillbaks där allting började. Allt det som hänt är historia. Från och med nu är det nya cirklar som ska påbörjas. Och kanske kommer jag om tjugo år igen åter att sitta och titta ut över korsningen Vasagatan/Ringvägen i Västerås, och dagdrömma om den tid som varit.

Opium för folket

2007-08-20T06:48:00.000+02:00

För folk som har det svårt med törsten har staten inrättat Systembolag och åldersgränser på krogen. Spelare måste också ha rätta åldern inne, eftersom deras svaga själar annars så lätt kan fastna i missbruksträsket. Rökare jagas med varningstexter med bokstäver så stora att även en blind kan läsa dem. Och de stackars matglada förnedras i bantningsteve och på kvällstidningslöpsedlar av typen "Kicki köpte falukorv i smyg".

Men ingen sätter gränser för mitt missbruk. Ingen värnar min hälsa och min plånbok. Ingen bryr sig om att jag idag släpade hem ytterligare ett par kilo begagnade böcker, att förena med alla de andra på mina hyllor.

Det sägs ofta att missbruk och dåliga vanor är ärftliga. I mitt fall är det definitivt så. För min far är den flitigaste läsaren och boksamlaren jag känner till. Mamma beklagar sig per telefon över att han på årets Englandssemester nosat reda på cirka femtio nya fynd i diverse antikvariat och begagnataffärer. Och det var ändå en helt normal sommarskörd, så då kan ni tänka er ungefär hur det ser ut hemma hos mina föräldrar.

Världens längsta bokbord på Drottninggatan idag. 700 bord med böcker! De skulle lika gärna ha kunnat dela ut gratis tjack till knarkarna på plattan, eller haft rea på kattmat för pensionärer. För mig är det samma sak. Måste dit! Måste ha!

Ett par timmar senare raglar jag hemåt på värkande fötter. Men nöjd, det blev en del fynd. Erich Maria Remarque för tre kronor. Émile Zola i halvfranskt band för en tjuga. Och en fyra-fem böcker till för under hundralappen tillsammans. (Rent budgetmässigt går min last inte riktigt att jämföra med att snorta kokain. Men å andra sidan är ju fördelen med knark att det inte på långa vägar är lika utrymmeskrävande som att ha ett eget bibliotek hemma!)

Nu har jag tio olästa böcker bredvid min säng, och två påbörjade. Kanske dags för en vit månad? Eller en vecka i alla fall. Jag har haft det förr. Men vet också hur lätt jag trillar dit igen. Bara jag råkar gå förbi ett spännande skyltfönster måste jag in och kolla. Kanske det finns ett fynd i någon låda eller i en dammig bokhylla. Jakten går vidare!

Top Secret

2007-08-12T08:04:00.001+02:00

Vill ni veta en hemlis? En riktig superduperhemlis!

Inget litet fånigt om vem som råkade sova hos vem i fredags kväll, vilka Stureplansprofilerna är, eller att Pernilla Wahlgren ska ha barn tillsammans med Runar.

Nej, här pratar vi Hemligt med stor röd stämpel. Sånt som man kan få många dollars för att avslöja, eller fängelse om man är orutinerad. En riktig och alldeles sann försvarshemlighet.

Magnus och jag råkade snubbla över den när vi häromdan utforskade en av skärgårdens mer okända öar. Egentligen letade vi efter kantareller och en 50 meter hög utsiktsklippa. Vilket är lite svårt (att leta både väldigt högt och väldigt lågt samtidigt). Så vi misslyckades med båda uppgifterna. Men istället snubblade vi över en militär anläggning. Med höga stängsel, taggtråd och fotoförbud. Så hemlig att inte ens vägen som ledde fram till den fanns med på kartan (i alla fall inte vår femton år gamla och ganska undermåliga svartvit-i-en-guidebok-karta).

På en ö i Stockholms södra skärgård - cirka en timmes båtresa från Nynäshamn - snurrar en hög radarmast sitt eviga snurr, letandes efter främmande landstigningsfarkoster och spionerande tyska båtturister. Mer än så tänker jag inte säga. För då är det ju ingen hemlis längre. Och eftersom jag tänker lägga grunden till min Monacopensionärsvistelse med denna lilla upptäckt vill jag ju inte att någon av er ska hinna före!*

*Ett liten varning dock – om Sverige skulle råka i krig – håll er borta från Ålö. Det är stor risk för att många bomber kommer att ramla ner just där! (Men detta säger jag bara till er, mina vänner, så sprid det inte. Vem vet vem som lyssnar. En svensk tiger ni vet!)

Åh åh åh åh åhhhhhh!

2007-08-10T08:27:00.000+02:00

Min granne har skaffat en ny tjej. Jag har inte sett henne än. Däremot har jag hört henne*.

Det är säkert jättetrevligt att ha sex med öppen balkongdörr (är ens partner inget vidare kan man ju alltid titta på utsikten under tiden!) Men samtidigt blir ofrånkomligen ens erotiska förehavanden en manifestation för halva kvarteret. Fast i denna egocentriska tid av dokusåpor och bloggar är det kanske precis vad man kan förvänta sig av sina grannar. Se på mig! Och om du inte ser mig – hör mig!

Piraten klagar på att porren stirrar henne i ansiktet på väg till jobbet. Men jag får den serverad som en mycket effektiv aptitdämpare när jag i lugnan ro försöker äter min middag.
Och till lunch. Och frukost.

Funderar på om jag ska ringa efter de kommunala kaninjägarna. Men nej, det går snart över. När de rosa molnen skingras och grälen om disken och smutstvätten smyger sig på. Till dess får de väl ha sitt lilla roliga. Och jag har ju redan börjat ladda för Beach 2008 så om min aptit blir förstörd under tiden så är det kanske bara bra!!

*Varför är det alltid kvinnor som låter mest när folk har sex? I de flesta andra sammanhang är det männen som är högljudda och tar plats. Varför inte i sänghalmen? Och hur fungerar det i ett lesbiskt förhållande??

Borta med vinden

2007-08-09T10:54:00.000+02:00

Sommaren är kort
Det mesta regnar bort
Men nu är den här
Så ta för dig, solen skiner idag.
Hösten kommer snart
Det går med vindens fart
Så lyssna på mig;
Solen skiner, kanske bara idag .

Sällan har väl Tomas Ledins sommarplåga från 1982 passat så bra som denna vecka. Och speciellt i söndags kväll. Efter veckor av regn och solabstinens kom äntligen värmen. Och eftersom man bara kan flyga ballong när det är fint väder prisade vi vädergudarna som visat sin nåd över den bokning vi gjorde i början av juni, då ovetandes om vilken sommar det skulle bli.

Känslan när marken försvinner under fötterna är svindlande. Jag – som normalt får stora darren om jag står på en hög stege – känner ingen höjdrädsla alls. Möjligen en känsla av overklighet. Som en kamerautzoomning ungefär. Allt blir mindre och mindre. Men inte så pyttigt som från ett flygplan, man har fortfarande kontakt med världen där nere. Människor vinkar, en hund skäller och jagar ballongens skugga, en älgko med kalv tittar fånigt och smått uttråkat på oss när vi glider förbi.

För glider gör vi. Med vindens hastighet. Först nu går det upp för mig hur klyschigt det uttrycket är. Ibland går det ganska fort i ballongen. Ibland rör vi knappt på oss. Hela tiden med vindens fart. Fast det känns inte, för i ballongen är det helt vindstilla.

Efter att ha studsat en gång i ett krondike landar vi snyggt och prydligt mitt i en havreåker. Därefter företas traditionellt dop i champagne av alla förstagångsflygare. Jag miste min oskuld för många år sedan så jag slipper bli blöt i håret. Men jag tar emot mitt adelsdiplom, det tredje där jag utnämns till markgreve. Borde väl räcka som inträdesbiljett på nästa slottsbal!

*Televinken har så klart de fräckaste bilderna!

Nummer 100!

2007-08-04T00:24:00.000+02:00

Ikväll fyller Hattifnatt 100 inlägg!

Många ord har det blivit sedan den 29 november förra året då fnatten föddes en mycket sen kväll. 24 130 ord om man ska vara exakt. Tänk vad det kunde ha blivit om jag varit mer seriös. En avhandling allra minst. Eller kanske en ny bestseller på pockettoppen?

Visst, 24 000 ord är ju kanske inte så jättemycket om man jämför med en del andra bloggare. Såna som Linda Skugge och Alex Schulman (lite namedropping är alltid bra för att ge extra snurr i sökmotorerna!) sprutar säkert ur sig det på en förmiddag. Men å andra sidan är ju kvaliteten här så mycket högre!

För att fira detta jubileum så bjuder vi på en liten bonus för er trogna läsare. En s k directors cut, dvs tidigare opublicerat material. En text om allas vår käre amiral Dupetit-Thouars, som skrevs tidigare i våras men av någon anledning ratades då. Mycket nöje - och så hoppas jag att vi ses vid 200-strecket!

En riktig man gnäller inte

2007-08-04T00:11:00.001+02:00

Morgonlöpningen runt Långholmen begränsades också imorse till två varv. Visserligen hade kanske kondisen räckt till mer. Men den molande värken i vänster knä är svår att helt nonchalera. Och bröstsmärtorna signalerar säkert någonting de också. Vet bara inte vad, så det är nog lika bäst att ignorera dem.

Och jag ska inte gnälla - jag har ju ändå två ben kvar att ha ont i! Värre var det för den franska amiralen Dupetit-Thouars. Jag läste nyligen om honom i en bok om slaget vid Trafalgar (då Lord Nelson kicked some ass med Napoleons flotta, och blev en staty med en massa duvskit på en hög stolpe mitt i London, ni vet). Författaren beskriver tämligen ingående vad som hände den som råkade hamna i vägen för en kanonkula – och var dum nog att överleva. Den olycklige fick en sup och sen plockade skeppsläkaren fram bensågen. Amputera eller dö. Eller amputera och dö ändå.

Stackars amiral Dupetit-Thouars fick först ena armen bortskjuten. Sen den andra. Och sen ena benet. Men inte klagade han inte. Istället beordrade han sina mannar att stötta upp honom i en tunna med kli varifrån han kunde fortsätta kommendera sitt skepp till the bitter end. Plikten framför allt. Och en riktigt karl gnäller ju inte för skitsaker!

Pride – en blogg om tolerans...

2007-08-02T11:32:00.000+02:00

Det är Pride-tider. Som nästgårdsgranne till festivalområdet är det svårt att undvika spektaklet. Och missförstå mig rätt – jag har alls inget emot att en massa gaymänniskor stänger in sig bakom ett högt staket och är gayiga med varandra. Men måste de göra det just här?

Som den storstad Stockholm påstår sig vara är det väl just här som HBT-personer har lättast att leva ett hyfsat vanligt liv. Dessutom finns det nog ingenstans där omgivningen är så "open-minded" som på Söder. Så varför då lägga Pride i Tantolunden? Här frälser man ju inga nya upplysta. Bättre vore väl då att låta festivalen turnera runt i de mest homofoba landsortshålor som finns. Så att Kenny, Conny och Jonny också får en chans att se att alla bögar inte pratar som mumintroll eller klär sig som Babsan.

Folk får ha vilken sexuell läggning de vill, jag kunde inte bry mig mindre. Men är det nåt jag inte tål så är det lantisar. Därför irriterar jag mig fasligt på alla bonnläppar som just nu invaderar min närmiljö. Som står på fel sida i mina rulltrappor, tredubblar min kö på Konsum och strosar runt i maklig takt (läs snigelfart) på mina gator.

Sprang ihop med min f d kollega Charles, som också bor granne med Tanto, på stan och hans teori var att Pride är en hämnd för Almedalen, Båstad, Smögen och alla andra småhålor som fylls av vilt supande stockholmare sommartid. Om det är sant så tycker jag att det är väldigt tyket av dem. Dessutom har inga riktiga Söderbor råd att spruta skumpa på varandra – mer rättvist vore väl då att lägga Pride på Stureplan. Så får jag ha mina gator för mig själv!

Djur utan bur

2007-07-28T13:36:00.000+02:00

Enligt hemsidan för Skånes Djurpark så hittar man dit genom att styra kosan till Höör. Märkligt, antingen är sidan dåligt uppdaterad eller så har det skett en massrymning nyligen. För under den vecka som jag spenderat på Österlen (dit Höör inte räknas) har jag kommit i närkamp med fler djurarter än vilken välrenommerad djurpark som helst kan stoltsera med.

Vi har plockat mer än 300 mördarsniglar på 45 minuter, pratat med hästar, hejat på en igelkott som jagade en stackars skrajsen katt tvärs över en gräsmatta, blivit väckta av får och kelat med kattungar.

Och då har jag ändå inte nämnt fasanparet, svalan i uthuset, hönsen, pudeln, gladorna, råddjuren samt de elaka och mycket livsfarliga kossorna.

Djur kan vara ganska trevliga (förutom elaka och mycket livsfarliga kossor). Men jag föredrar helst att få tillbringa mina nätter utan dem. En kväll när vi slarvat med att hålla fönster och dörrar stängda ägnade jag en timme åt att jaga och slå ihjäl 30 myggor (jag räknade dem alla!) innan jag kunde komma till ro och njuta av min välbehövliga skönhetssömn.

Några nätter senare kunde vi dock sova garanterat myggfritt. Det är nämligen en av få fördelar med att ha en livs levande fladdermus som flaxar runt under takbjälkarna när man släckt sänglampan*. Att jag sen får vänta till nästa fullmåne för att få veta om de två små röda märkena på halsen är myggbett eller inte, är ju en fråga av mindre betydelse.

* Detta är en helt sann historia! Visst händer det titt som tätt att det skarvas en del på denna sida. Men inte denna gång. Verkligen inte. Första gången jag delar sovrum med en fladdermus. Ja, jisses vad man kan få uppleva på semester i Skåne!!

Den vilda jakten på en dusch

2007-07-26T16:21:00.000+02:00

Min vän Jenny är nybliven ägarinna till en sommarstuga 300 meter från havet på skånska sydkusten. Och om man har en vän med så utmärkta kvaliteter (visst kan man vara snäll, trevlig och rolig å så där, men en sommarstuga vid havet slår ändå det mesta!) så kan man ju bara inte låta bli att åka dit och hälsa på!

Att denna sommarstuga hade ett ganska stort renoveringsbehov visste jag redan innan jag bokade mina tågbiljetter. Men sånt skrämmer inte mig. Tvärtom, mitt rastlösa jag behöver ständigt påfyllning av nya projekt. Om det dessutom lockas med möjligheter att få riva väggar och fälla träd så står jag dräglande längst fram i kön. Och det fina med andras renoveringsprojekt är att man alltid kan åka hem när man tröttnat på dem, vilket husägarna inte själva kan.

När Jenny och hennes syster var barn tänkte de nog inte så ofta på att deras farfar inte hade dusch i sommarstugan. Men att tvätta sig i en badbalja i trädgården – till grannarnas förmodade nöje – känns inte riktigt lika klämkäckt i vuxen ålder. Möjligen om min Beach 2007 varit i bättre skick. Men tyvärr slarvade jag bort den nånstans i början av juni och har trots idogt letande inte hittat den igen.

Finns det bara rinnande vatten kan man alltid hålla en viss standard på hygienen. Men om man samtidigt renoverar hus, gräver upp gamla stubbar och dödar slemmiga mördarsniglar i kubik så infinner sig efter ett par dagar ett sug efter något mer. En dusch! Så efter tre dagars arbete styrde vi kosan 2,5 mil in till Trelleborg för att gå på det kommunala badhuset. Men uppenbarligen har trelleborgarna inget behov av att plaska tjugofem meter i kaklad klorbalja på sommaren, för badhuset var så semesterstängt som det bara kan vara när man som bäst behöver ett.

Dagen efter badade vi visserligen i havet, men gissningsvis var smutsen då så ingrodd att lite saltvatten inte förmådde rubba den. Snarare då att den friska doften av rutten tång adderades till den övriga odören.

Nu var vi smått desperata, och for därför de dryga två milen till Ystad. Även här var simhallen stängd. Liksom idrottshuset. Och varenda jämra gymanläggning vi lyckades hitta. När jag med något vilt i blicken stegade in på turistbyrån och väste att jag ville ha en dusch - och det nu! - så skyggade flickan bakom disken som inför ett vilddjur. Och visst var min lortiga, orakade och myggbitna person kanske inte helt olik en best av okänd art. Att vi, p g a vårt uppenbara tillstånd, nu dessutom blivit smått folkskygga gjorde knappast saken bättre.

Turistbyrån i Ystad kunde skamligt nog inte hjälpa två besökare i nöd, men efter visst jagande lyckades vi på egen hand lokalisera en gästhamn med betaldusch. Sällan har några liter varmt vatten och en handfull schampo varit mer uppskattat. Både för oss själva och vår omgivning.

Ett knappt dygn senare öppnar sig himlen och regnet vräker ned. Ca 35 millimeter på några få timmar, vilket enligt en SMHI-snubbe intervjuad i DN blir ungefär 75 000 liter vatten på en tomt av normal sommarstugestorlek. Lika mycket som 500 normalstora badkar om man så vill. Hur många duschar det blir orkar jag inte ens räkna ut...

Åtta sekundmeter på öppen fjärd

2007-07-15T23:12:00.000+02:00

Det första jag hörde när jag vaknade imorse var vinden som rev och slet i trädkronor och tältduk. Petra och jag hade haft en och en halv dag med underbart solig och vindfri paddling i södra mellan-skärgården*. Men idag ville naturen ge oss en utmaning.

Och en utmaning blev det. När vi ikväll stapplade iland på bryggan på Dalarö hade vi under 5,5 timme slitit ont i en motvind som, enligt SMHI, var på 8 sekundmeter (och med upp till 14 m/s i byarna, d v s på gränsen till kuling!). Att paddla ett par km i de vindstyrkorna kan vara ganska roligt. När kajaken hoppar och dansar i vågorna, och man får lägga all sin koncentration och teknik på att parera för att inte gå till botten får man en kick som ingen solskenspaddling i världen kan ge.

Men när det handlar om två mil, mestadels över stora öppna fjärdar med noll möjlighet till andhämtning ens för att fylla på med vätska, sviktar energin. Samtidigt är vi fullt medvetna om att det bara finns en väg. Att sluta paddla vore detsamma som att om några dygn bli uppsköljda på en strand på andra sidan Östersjön. Och jag har ett tåg att passa på tisdag så det är alls inget alternativ.

När vågorna slår in över kajaken med ett fräsande ler jag lyckligt, när svallvågen från tullbåten sköljer mig i ansiktet vinkar jag glatt tillbaka. När samma vatten rinner mellan flytvästen och kapellet ner i mina shorts är jag inte lika road.

Vinden sliter i regnjackan. Jag lägger all min kraft bakom varje paddeltag men det känns knappt som att man rör sig framåt. Och horisonten där borta är så oändligt avlägsen. Den psykiska utmaningen är minst lika stor som den fysiska. Inte tappa modet, inte förlora gnistan. Det ÄR roligt att paddla!

Men minnet är ibland både kort och förlåtande. Redan i bilen på väg tillbaks till Stockholm börjar vi planera nästa tur. Nu ännu längre ut i skärgården. Där det finns säl. Och där det ofta blåser än jävligare!

* Televinken har så klart de soligaste bilderna!

Ett tarvligt personpåhopp med inslag av lyteskomik

2007-07-12T20:09:00.000+02:00

En av tanterna i kassan där jag brukar handla odlar mustasch.

Jag tycker att hår på överläppen för det mesta inte ens är snyggt på män. Möjligen en välvaxad med mycket snurr på en välklädd halvtokig gubbe. Men inte annars. Och absolut inte på tanter.

Visst, det är inte hennes fel. Ingen rår för hur man är skapt. Och den som tror på högre makter kan ju alltid förbanna dem. Men det gör inte jag. Så jag konstaterar kort att evolutionen i detta fall har använt X antal miljoner år av trial and error för att utveckla en tant i kassan på Konsum med mustasch. Lite bortkastad tid kan jag tycka.

På anrika mataffären Fortnum & Mason i London bär alla expediter jacquett (ett mellanting mellan frack och smoking för er som inte tillhör Magdalena Ribbing fanclub). Ingen enda av dem hade mustasch. Förmodligen är rakningspolicyn lika självklar som klädkoden. I min Konsumbutik har de varken eller. Lite synd, några frackar bland hyllorna hade sannerligen höjt statusen (vilket kan behövas: det var inte så länge sen som affären var stängd p g a råttjakt…)

Nämnde jag att hon - varje gång som hon är klar med en kund - brukar suga på överläppen medan hon väntar på kvittot. Varje gång.

Top Three of the Tube

2007-07-10T22:10:00.000+02:00

I London finns många historiska sevärdheter. En av dem är tunnel-banan. The Tube. Att rälsen är från 1800-talet så man nästan skakar loss tänderna var 20:e meter, ventilation inte uppfunnen än och nivåskillnaden mellan perrong och tåg ibland är så mycket som 3 dm bekymrar ingen infödd londonbo. Mind the gap, skräller det i högtalarna! Barnvagnar och rörelsehindrade får klara sig bäst de kan. (Och förresten så kommer de ju inte ner i tunnelbanan ändå, eftersom det för det mesta saknas både rulltrappa och hissar.)

Men däremot finns det desto mer av andra saker. Till exempel:
- Övervakningskameror. Nåt så in i bängen många! På varje perrong kan man räkna till 20-25 st. Inte en obevakad kvadratcentimeter att gömma sig på. Visst har de en tråkig tradition av bomber å sånt, men det kan nästan vara värt en liten smäll då och då om det är priset för friheten att få genomföra sin dagliga näspetarrutin på väg till jobbet ifred.

- Om det finns många kameror så finns det än fler kakelplattor. The Tube består av 12 olika linjer med över 270 stationer. Förbundna med varandra i ett myller av underjordiska gångar. Alla helkaklade. Jag tyckte att jag var duktig när jag satte tre rader ovanför köksbänken, men efter en vecka i London jag kommer aldrig mer att skrävla om den bedriften på krogen.*

- Turister. Överallt dessa turister. Jag fattar inte hur lokal-befolkningen står ut. De dräller runt och vet inte vart de ska, läser på skyltar (ingen insocknes läser väl på en skylt!) och är allmänt bara i vägen. Dessutom pratar de helt obegripligt och skriver sina SMS på nåt språk som jag inte förstår när jag tjuvkikar över deras axlar. Värdelöst!

Så i ren sympati för londonborna slutade vi vara turister och åkte hem. Men jag saknar redan de muggiga heltäckningsmattorna, de flottiga chipsen, och att få bli kallad Sir, Love och Darling av var och varannan man möter. Kan man göra annat än älska ett sånt land!

*Vilket inte spelar så stor roll i vilket fall - jag har ändå aldrig fått något ragg på den historien. Tycker att Timell - och Ernsteffekten verkar tämligen överdriven!

Alive - and kicking the streets of London

2007-07-03T16:34:00.000+02:00

Jag har aldrig varit speciellt fórtjust i att flyga. Inte fór att jag inte litar pá tekniken. Den ár sakert lika genomtánkt och váltestad som vilken Tjernobylreaktor som helst. Men sen ár det ju alltid en mánsklig varelse som ska skóta elándet ocksá. Och fór mina medmánniskor har jag mycket litet fórtroende.

Vem vet vilka av oss som gómmer en defekt psyko-gen som ligger latent och bara vántar pá att fá brista ut. Och inte att fórglómma ár alla dessa mándagsexemplar som fár vandra fritt pá vára gator (sjálv ár jag fódd pá en torsdag!)

Eftersom jag har váldigt hóga tankar om mig sjálv brukar jag sállan oroa mig nár jag sjálv har kontrollen. Men i ett flygplan ár man helt utlámnad át andra. Och vad vet jag om huruvida piloten har en dálig dag eller inte. Kanske inte fick nát av frugan igar kváll? Eller om snubben som skulle skruva fast vánster vinge var nykár och hade tankarna nágon helt annanstans. Kanske ár det blott nágons grál med sina griniga tonáringar en vanlig tisdagsmorgon som skiljer mig och mina medpassagerare frán den sista resan!?

Men mot alla odds haller flygmaskinen ihop och vi dunsar i backen pá Heathrow utan fórluster. Sá jag har nu i óver ett dygn kunnat njuta av ett London vars luft ár fylld av smog, regntunga skyar och ljudet av sirener frán terroristjagande poliser.

Idag har jag t ex spenderat 4,5 h pá the Cabinet War Rooms (den brittiska regeringens bombsákra hógkvarter under andra várldskriget, nu áterskapat till ett av de háftigaste museer jag besókt.) Vissa hade kanske hellre dótt flygplansdóden án spenderat en halv dag med att titta pá nágra sjabbiga gamla kontorslokaler frán 40-talet. Men fór mig ár det himmelriket. Om flyget hem pá lórdag inte nár hela vágen kan jag dó lycklig. Eller fór att citera den store Churchill himself: "Jag ár nu redo att móta min skapare. Dáremot vet jag inte om Han ár redo att móta mig án!"*

(*Fritt ur minnet och egenhandigt óversatt)

Gemenskap

2007-07-01T23:42:00.000+02:00

I september 1982 träffades vi för första gången. Johan, Micke, Stefan, Henrik och jag. Scoutpatrullen Bävern såg dagens ljus. Sedan dess har vi hållt ihop. Ett kvarts sekel av pojkstreck, äventyr, friluftsliv och gemenskap.

En av våra starkaste traditioner är att varje år träffas för en utomhusaktivitet. I helgen gick färden till vår hembygd igen, i västmanländska Ängelsberg paddlade vi kajak i ösregn, drack öl i vedeldad bastu och grillade i lånad jaktstuga med milsvid utsikt. Och pratade minnen förstås. Det blir lätt så när man känt varandra så länge som vi. En hel del nostalgi. Många skratt. Och lite kärleksfullt gnabbande om huruvida det var på lägret -85 eller -86 som vi gjorde den klassiska tandborstsketchen*.

Trots att vi numera inte ses så ofta så känner vi varandra utan och innan. Och kommunikationen mellan oss blir därför ibland också tämligen knapphändig. Det räcker med ett kort ord, kanske bara en grymtning eller en blick för att man ska veta vad någon menar. Typiskt norrländskt kanske någon tycker (vilket ju är helt fel). Typiskt män säger säkert mången kvinna. I såna fall bara avundsjuka svarar jag.

Att kunna förstå varandra utan ord, att kunna kommunicera utan babbel, det är en svår konst. En del människor behärskar den inte alls, utan fyller tillvaron med meningslöst tomprat. Kanske av rädsla för tystnaden. Andra säger inget eftersom de inget har att säga. Men med vissa människor kan man uppnå den sorts gemenskap som inte alltid behöver ord för att existera.

Det finns många tillfällen då också jag bubblar över. Sitter gärna en hel kväll och skvallrar över en flaska rödvin. Men det finns nog ändå inget som slår den tysta gemenskapen bland nära vänner runt en sprakande brasa efter en lång dag tillsammans.

*Sketchen – som är en riktig stämningshöjare på vilket lägerbål som helst, men tyvärr inte imponerar så värst mycket på tjejscouter! – går ut på att ett antal personer borstar tänderna. Den första doppar tandborsten och gurglar munnen ordentligt i ett glas vatten. Samma glas, med samma vatten, överlämnas sedan till nästa person som gör om hela proceduren. Osv, osv till den sista personen som avslutar tandborstningen med att dricka upp innehållet i glaset, till publikens kväljningar och jubel!